Att växa i tro - gudstjänst på Femte söndagen i Påsktiden

Gudstjänst 2019-05-19 (5 i påsktiden) Att växa i tro

Kl 10:00 Öja kyrka högmässa och kl 15:00 Bergunda kyrka gudstjänst

Psalmer:

162 Som sol om våren stiger

367 O Guds Ande, du som bor i ljus

712 O Gud som skapat vind och hav

726 Vilket stort mysterium

602 Så länge solen värmer jorden

Organist: Dorothea Knust

Min predikan:

I min plånbok finns mitt älsklingsföremål. Nu tror ni kanske att jag är girig och att det är en guldpeng, men det är något annat. Men det är det inte, utan det här:

Den här lilla tingesten, en äppelkärna, är så liten och obetydlig att om jag tappar den utomhus, så kommer jag sannolikt inte att hitta den. Och sådana här äppelkärnor har vi slängt bort i tusental, ja, tiotusental, då vi ätit äpplets fruktkött och sedan kastat bort kärnhuset.

Ändå besitter den här lilla obetydliga kärnan den enorma potentialen, att under förutsättning att den läggs i jorden, får fukt och värme, och ogräset hålls borta, så kommer den att gro och spira och så småningom växa upp till ett stort och vackert äppelträd, som bär frukt.

Men här inträder en komplikation. För äppelträdet som är uppdraget från den här lilla kärnan kommer med största sannolikhet att ge surkart, en besk och inte särskilt välsmakande frukt.

Inga problem för en trädgårdsmästare. Han eller hon ympar helt enkelt in i ädel frukt på vår grundstam, och så blir det ett mycket användbart äppelträd som ger god frukt under många år framöver.

Att växa i tro är ämnet för den här söndagen, mitt emellan påsk och pingst. Flera av texterna berör också planeringar, växande och frukt.

Ett frö eller en äppelkärna hjälper oss att ha respekt för växtprocessen. En äppelkärna i jorden blir inte ett stort äppelträd på en säsong. Det tar lång tid, och vi hinner säkert att bli otåliga.

Jesus säger till sina lärjungar att de ska bära frukt, och en frukt som består.

Vi – du och jag – är liksom äppelträd, som ska bära frukt. Nu ska vi inte förvänta oss att vi ska växa upp brådmoget, och på en kort tid bli det där vackra fruktbärande trädet. Mognad tar tid, och den processen ska vi, som sagt, ha respekt för. Ändå ska vi veta att vårt mål är att vara det där fruktbärande trädet.

Men surkarten då, och den ädla frukten? Ja, den gudomlige trädgårdsmästare har i det heliga dopet inympat i oss den ädla frukten, den som vi i oss själva inte förmår producera, men som kommer genom att Guds Ande bor inom oss.

Ändå kanske vi ser att vår frukt inte är den vackra och god frukten alltid på alla grenarna i vårt livsträd, utan det kanske finns grenar som bär den där surkarten till frukt som vi helst inte vill kännas vid. Så kan det vara, och jag tror att vi alla, hur fromma och gudfruktiga vi än är här på jorden, så finns det grenar och kvistar som bär surkart.

Och är vi bara medvetna om vilka grenar i oss som är ädla och vilka som producerar sämre frukt, så kan vi ju plocka den frukten från de ädla grenar, när vi bjuder en medmänniska på ett äpple från vårt livsträd.

Bär frukt, sådan som består, säger Jesus. Och han nämner vilken sorts frukt det är som han menar, nämligen kärlekens frukt: Ni ska älska varandra, såsom jag har älskat er. Orden älska och kärlek förekommer inte färre än vid nio tillfällen i våra bibeltexter idag.

Att växa i tro är att låta kärleken komma till uttryck.

Och tänk, vad händer i världen om kärleken blir den regerande kraften? Ja, och jag vill faktiskt påstå att i mångt och mycket så finns kärleken till medmänniskan, omtanken om henne, i och omkring oss. Tänk på alla människor som du idag har gett ett varmt leende och sagt ”God morgon” eller ”Hej” till – inte surmulet och vresigt och motvilligt – utan med en verklig önskan att hennes dag ska bli god och bra. Tänk på hur mycket i vår lagstiftning bygger på tio Guds bud, där respekten för och omtanken om medmänniskan faktiskt kommer till uttryck.

Allt i världen är inte av ondo, utan mycket gott finns i och ibland oss, och det ska vi vara tacksamma för.

Ändå har Jesu lärjungar, såväl de tolv apostlarna – som du och jag i vår tid och i vårt samhälle och i vår livssituation – en speciell kallelse att just bära frukt, en god och välsmakande frukt. Den frukten, säger Jesus, kommer att bestå. Den frukten kommer att fortsätta att göra gott, under lång tid framöver.

Ganska nyligen träffade jag en kvinna som jag inte sett på många år – och jag måste erkänna: jag hade glömt bort att hon fanns – men hon påminde mig om en ganska liten och enkel sak som jag gjort för hennes familj någon gång för länge sedan, och som varit värdefullt för den här familjen. Ingen stor sak för mig, men viktig för dem.

Det lilla som vi gör av kärlek och omtanke finns kvar – kanske inte i vårt eget minne, men kärlekens gärningar finns kvar, och fortsätter sitt verk.

Vårt liv, framsprunget liksom ur en liten brungrå och obetydlig äppelkärna, och skött och förädlat av den gudomlige trädgårdsmästaren, kan bära en god och välsmakande frukt av kärleksgärningar gentemot våra medmänniskor, och som blir en frukt som består.

Nästa gång du äter ett äpple, ta gärna en äppelkärna och spara i din plånbok. Och oavsett hur många guldpengar du har i din plånbok, så kommer den lilla äppelkärnan att vara det mest värdefulla för dig.

Annika Stacke

2:a söndagen i påsktiden 2019 - Påskens vittnen

2019-04-28 (2 i påsktiden – Påskens vittnen)

Bibeltexter: 

Psaltaren 145:1-7
Jeremia 18:1-6

Första Johannesbrevet 5:1-5

Johannesevangeliet 21:15-19

I Bredaryds kyrka firade vi högmässa och sjöng psalmerna
197 Den blida vår är inne

343 Krukmakarskivan svänger runt

399 Vi bär så många med oss 

517 Världen som nu föds på nytt

I Kulltorps kyrka firade vi gudstjänst och sjöng psalmerna

197 Den blida vår är inne

343 Krukmakarskivan svänger runt

517 Världen som nu föds på nytt

941 Ingen stund är såsom denna

Min predikan:

För en vecka sedan firade vi Kristi uppståndelse från de döda, och hans seger över de destruktiva makterna.

Under de tidiga morgontimmarna på den första arbetsdagen efter den judiska högtiden, var det ett enda kaos av rykten och ifrågasättanden, svårtolkade observationer och våldsamma kast mellan förtvivlan och hopp. Men så utkristalliseras sig för kvinnorna och lärjungarna den ofattbara men underbara insikten att Jesus inte längre är död, utan lever.

Nu har det gått en vecka. Den uppståndne Kristus har visat sig för kvinnorna och tio av lärjungarna. Sist av alla kommer lärjungen Thomas, som in i det längsta var tvivlande, men även han – Thomas, kallad tvivlaren – får möta sin uppståndne Herre.

En av de ursprungliga tolv, Judas Iskariot, finns – tragiskt nog – inte längre med.

Påskens vittnen är ämnen för denna söndag, den andra söndagen i påsktiden.

Vi möts av några intressanta Bibeltexter, som kastar ljus över skeendet vid den här tiden för lärjungarna och kvinnorna, och för oss tvåtusen år senare.

Krukmakarskivan svänger runt, sjöng vi, och psalmen 343 fortsätter med:
Se, av en lerklump grå
kan bli en vackert formad skål.
Krukmakarn glädes då.

Anders Frostensons psalm är hämtad från dagen gammaltestamentliga text, där profeten Jeremia betraktar krukmakaren i hans arbete, och ser att ibland misslyckas krukmakaren, och det blir ingen vackert formad skål eller något elegant krus, eller en smäcker vas. Men – med samma råmaterial, den gråa lerklumpen – börjar krukmakaren om från början och se, nu lyckas det.

Studiebesöket vid drejskivan använder Gud för att förklara för sin profet att Gud inte ger upp, även om det första skulle misslyckas på ett eller annat sätt. Gud tar nya tag. Och lerklumpen – den grå oansenliga och lerklumpen, vars enda form är just – en klump, det är vi människor.

I den gudomlige krukmakarens händer formas vi till något riktigt vackert och ändamålsenligt.

Petrus – kommer vi ihåg honom från Skärtorsdagskvällen? Petrus, han som tre gånger förnekade att kan kände Jesus, och till och med svor på att den mannen var honom okänd.

Petrus är ett typexempel på vad Gud kan göra med ett mänskligt misslyckande.

Vi möter Petrus och Jesus i evangelietexten. Här får Petrus en upprättelse av högsta dignitet. Jesus ger honom det stora hedersuppdraget att bli herde för fåren och föra dem på bete.

Bilden med får, bete och en herde kommer från det pastorala sammanhanget som var så vanligt förekommande på Bibelns tid. Hade det varit i vår tid kanske andra bilder skulle ha använts: en tränare i ett fotbollslag, en företagsledare, en inspiratör av något slag.

Nu är det vi människor som framställs som får, som kan springa omkring lite hur som helst, dras med i ett flockbeteende, och som alltid tycks tro att gräset är grönare på andra sidan stängslet, och som behöver någon ledare. Att vara denna ledare är nu det stora och krävande uppdrag som Jesus ger till honom som fegt och räddhågset hade förnekat sin Herre och vän.

Den grå oformliga lerklumpen i den gudomlige krukmakarens händer. Ja, här finns också du och jag, med våra svagheter, våra misslyckanden, allt det som vi skäms över, allt det som belastar vårt dåliga samvete för vad vi sagt och gjort, eller för det som vi skulle ha sagt och skulle ha gjort, men lät bli att säga eller göra.

Leret som inte på en gång blev det vackra kruset eller den fina vasen, det leret finns fortfarande i krukmakarens händer. Inga problem, han lägger leret på drejskivan och startar om på nytt.

Du och jag och Petrus. Alla har vi på olika sätt misslyckats. Men alla är vi påskens vittnen.

För alla får vi en möjlighet att bli formade på nytt av den gudomlige krukmakaren.

Påskdagen 2019

Påskdagsmässa 2019 i Bredaryds kyrka

Psalmer:
146 Vad ljus över griften
742 Han är inte här 
153 Livet vann, dess namn är Jesus
154 Dina händer är fulla av blommor

Pastoratskören sjunger. Organist: Elisabeth Ringdahl

Min predikan:

Efter de tidiga morgontimmarnas kaos av rykten och ifrågasättanden, svårtolkade observationer och våldsamma kast mellan förtvivlan och hopp, utkristalliseras sig för kvinnorna och lärjungarna den ofattbara men underbara insikten att Jesus inte längre är död, utan lever.

Kristi uppståndelse från de döda är den viktigaste händelsen i världshistorien. Där, före gryningen på den första arbetsdagen efter den judiska påskhögtiden år 33, på en begravningsplats strax utanför Jerusalem i det lilla bergsprovinsen Judéen på östra Medelhavskusten, ockuperat av romarna, tar historien en ny och annorlunda inriktning.

Jesus hade blivit sänd till världen för att omintetgöra djävulens verk. Kristi uppståndelse från döden bryter det ondas makt, och visar att kärleken och godheten, friden och glädjen är de starkaste krafterna.

Alla fyra evangelisterna berättar om denna händelse, att Jesus uppstår. Detaljerna kan skilja sig något mellan vad de nedtecknat, vilket är helt naturligt, då de skrivit ned vad de själva sett och hört och vad andra människor sett och iakttagit. Alla har inte stått på samma plats vid samma tillfälle, och därför kan detaljerna skilja sig åt. Men det centrala i berättelserna är entydigt: Jesus har dött, han har blivit begravd, och tidigt på den tredje dagens morgon finner hans vänner graven tom. Efter det, under cirka en veckas tid, har han sedan visat sig för sina vänner. Några veckor senare bevittnar de hur han blir upptagen till himlen, och ytterligare tio dagar senare sänder han sin helige Ande för att ta sin boning hos dem.

Den lilla gruppen nervösa och skrämda människor fylls av mod och glädje, och trots motstånd, förföljelse och till och med död, talar de om Jesu uppståndelse för många människor, och många kommer till tro och bekänner sin tillhörighet till Kristus.

Hela denna utveckling har sin grund i övertygelsen om – och tryggheten i – att deras Herre uppstått.

Hade historien slutat med att Jesus dött på korset, så skulle vi bara haft ytterligare en av många religionshistoriska berättelser om kringvandrande predikanter och undergörare. I bästa fall skulle sekten kring Jesus från Nasaret levt kvar, fyllda av hans goda etiska principer om kärleken till Gud och till medmänniskan. Men förr eller senare skulle sekten dött ut, och ersatts med någon annan.

Men den kristna tron går längre än bara – vilket förvisso inte är så bara – goda etiska riktlinjer för vårt liv. Den kristna tro har Kristus som sitt centrum, där hans död och uppståndelse på det allra mest grundläggande sätt påverkar vårt liv som människor.

Kristi död på korset är – utifrån en rent fysisk händelse – inte mycket annorlunda än andra människors som torterats till döds, därför att de uppfattats som misshagliga i de styrandes ögon. Tyvärr finns det många sådana exempel i historien och även i vår tid.

Men Kristi död är mer än ett rent fysiskt lidande och smärta. När Jesus dör ikläder han sig hela mänsklighetens skuld, som vår söndring på åstadkommit, det som vi kallar för synd. En skuld av en omfattning som vi själva aldrig kunnat återbetala.

Och hur stort detta försoningsverk än kan vara, så slutar det inte där. Kristi uppståndelse inte bara återställer sakernas tillstånd till ett neutralt plan, så att säga till det som gällde i tiden före syndafallet, utan går längre. Han uppstår från döden och tar oss med sig i sin uppståndelse, in i det större sammanhanget att vi får del av honom själv.

Gud är inte längre utanför oss, utan genom sin helige Ande, blir vi delaktiga i hans kropp. Här och nu får vi leva vårt liv i gemenskap med honom, där han är i oss och vi är i honom. Och den dag då vårt jordiska liv nått sin fullbordan får vi leva i en annan tillvaro, där vi ser honom ansikte mot ansikte, denna tillvaro som vi kallar det eviga livet eller himlen, men som alltså redan tar sin börjar här och nu.

Den kristna nattvarden, där vi får del av Kristi kropp och blod i brödet och vinet, är det starkaste uttrycket för denne förening mellan den korsfäste och uppståndne Kristus och dig och mig och alla andra människor som har Jesus som sin Frälsare och Herre.

Detta hade inte kunnat äga rum, om inte Kristus uppstått från de döda. Därför är evangelium om Jesu Kristi död och uppståndelse de mest centrala i den kristna tron. Skulle vi ta bort uppståndelsen, skulle också en omistlig del av evangeliet försvinna.

Livsvandringen med Kristus präglas av kärlek och godhet, frid och glädje. Därmed är inte sagt att vårt liv alltid är lätt och friktionsfritt – nej, långt därifrån. Vi möter svårigheter och prövningar av de mest skilda slag, och omkring oss ser vi fortfarande hur ondskans makter kan husera.

Ibland talar man om kyrkan på jorden som den kämpande kyrkan, och tillvaron i himlen som den triumferande kyrkan.

Likväl är Kristi uppståndelse garanten för att kärleken och godheten, friden och glädjen ska bli bestående i skapelsen, och under tiden som vi väntar på denna dag, är det du och jag som enskilda kristna och som lemmar i Kristi kropp som med våra liv och vittnesbörd, i ord och handling, visar att Kristus uppstått från de döda.

Alltsedan den där kaotiska morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhögtiden år 33 har människor burit förvissningen om att deras Herre har uppstått från de döda.

Kristus är uppstånden! – Ja, han är sannerligen uppstånden!

Långfredagen 2019

Långfredagen 2019

Psalmer:
144:1-3 O huvud, blodigt, sårat
143 Guds rena Lamm
700:1 Litanian
456 Höga kors
144:4-7 Hos dig jag vill förbliva

Blandade röster sjunger
Organist Elisabeth Ringdahl

”Det är fullbordat”

Det senaste dygnet har varit fullt av dramatik, och fullt av de mest skiftande känslor. I går kväll åt Jesus sin påskmåltid för allra sista gången med sina lärjungar, men den måltiden blev också den allra första måltiden av annat slag, nämligen den kristna nattvarden, som den kristna kyrkan alltsedan dess har firat. Det sista blev det första.

Under måltiden smög sig Judas Iskariot ut för att få sina 30 silverpenningar, som ersättning för att förråda sin Herre. De 12 lärjungarna reducerades till 11.

Samtidigt säger Jesus att lärjungarna kommer att sörja, men att deras sorg ska vändas i glädje, och den glädjen ska ingen kunna ta ifrån dem.

Så gick den nu decimerade skaran ut till Olivberget, och Jesus ängslas, så till den grad att han svettas bod. Han är ensam, och hans kära vänner har somnat. Så kommer förrädaren med ett följe soldater, de griper Jesus och tar honom till förhör. Han hånas, misshandlas och torteras där under natten.

Nästa morgon, Långfredagens morgon förs han ut till Golgata, för att avrättas, tillsammans med några kriminella. Han bär själv sitt kors tills han inte orkar längre. Traditionen säger att han faller tre gånger längs Via Dolorosa, Smärtornas väg.

Traditionen säger också att det finns uttryck av kärlek och omtanke under den här vandringen, där en kvinna vid namn Veronica – inte omnämnd i Evangelierna – baddar hans plågade ansikte med sin scarf. Kanske var hon en av dem som hade ropat Hosianna, välsignad är hans om kommer i Herrens namn, och är en av hans följare. Nu vågar hon träda fram, trots den skränande och hatande hopen, och bedyra sin Herre sin kärlek.

Jesus hängs upp på korset. Några av lärjungarna står på avstånd och bevittnar det hela, andra, som lärjungen Johannes står alldeles nedanför korset tillsammans med Jesu mor, och här får vi ytterligare ett bevis på kärlek och omtanke, då Jesus uppmanar Johannes att ta han om Maria och så blev det.

Timmarna kryper fram, och det är svårt att förstå hur det överhuvudtaget är möjligt att livet kan bestå under de omständigheterna.

Till slut ropar Jesus – rop är nog inte rätt ord – snarare ett kraxande eller väsande från sammanpressade lungor: Det är fullbordat.

Det är fullbordat. Observera att Jesus inte säger: Det är slut. Hans ord är: Det är fullbordat.

Att sluta någonting kan vara att avbryta det man håller på med, att inte göra färdigt. Men att fullborda är att ha genomfört det man skulle genomföra.

Nu vet jag inte exakt vilket ord på arameiska som Jesus använde, men i den grekiska texten som Johannes skrev sitt evangelium används ordet Tetelestai, som betyder just att fullborda något, och någon kommentator säger att det är som att när en bergsbestigare haft ha för avsikt att för avsikt att bestiga toppen på Mount Everest, och när man nått toppen, då kan man säga Tetelestai: Jag har fullbordat det som jag skulle göra. Inte avbrutit på halva vägen, eller ens 50 meter under toppen, utan nått hela vägen upp.

Dessutom, det finns två tänkbara verbformer för att uttrycka det här. Den ena verbformen markerar en punkthandling, den andra markerar att någonting sker som har bestående effekt. Och det är den sista, skeendet som har en bestående verkan, som evangelisten använder i sin text. Det är fullbordat, och det fullbordade verket kommer att bestå.

Johannes och Maria och de andra där hör Jesu ord. Om de förstår innebörden på det här stadiet, vet vi inte riktigt.

Men det var någon annan som hör att Jesus yttrade orden ”Det är fullbordat”. Och det djävulen. Från sitt helvete har han nogsamt följt utvecklingen, och han ser fram mot att hans plan ska gå i lås att göra hela universum till en djävlig plats – nej, kära församling, jag svär inte i kyrkan, jag använder ordet i dess rätta bemärkelse. Djävulen vill skapa söndring, splittring, oreda, misshälligheter, kyla, sjukdom, lidande, död – djävulskap, kort sagt.

Söndring av olika slag är djävulens verk, medan Guds verk är att hela. Och därför, när Jesus gick omkring och i ord och handling visade vads Guds rike är, så var det ofta att hela det som var söndrat, han helade sjuka människor, han hela söndriga relationer, han helade brustna hjärtan.

Nu hör djävulen att Jesus inte säger: ”Det är slut”, utan att han säger ”det är fullbordat”. Och ondskans furste fattar distinktionen, och innebörden i ordet. Han begriper att hans projekt sedan tidernas begynnelse att göra universum till en djävlig plats har inte gått i lås. Djävulens avsikt att göra tillvaron till ett helvete för alla människor har misslyckats. Han har förlorat.

Det är fullbordat. Jesus har fullgjort det som han kom till världen för att göra. Därför är kraxandet och väsandet ”Det är fullbordat” inte ett sorgligt uppgivande, utan ett jubelrop.

Skärtorsdagsmässa 2019

Skärtorsdagsmässa 2019 i Bredaryds kyrka

Psalmer:

139 Den stunden i Getsemane

700:1 Litanian

70 O Jesus, än de dina

234 O salighet, o gåtfullhet

Organist var Elisabeth Ringdahl

I slutet av mässan klädde vi av altaret.

Min betraktelse:

Gemenskap med mig

”Gemenskap med mig” är ett uttryck som Jesus använder denna sista kväll med sina lärjungar:
”Om jag inte tvättar [dina fötter], så har du ingen gemenskap med mig.”

Gemenskap med Kristus är själva kärnan i det kristna budskapet.

Den här kvällen, Skärtorsdagskvällen, är speciell på flera sätt. Dels gör vår Herre den mycket ovanliga handlingen att han böjer sig ned inför sina vänner och tvättar deras fötter, dammiga efter att ha gått i sandalen på de gatorna i Jerusalem. Hans fysiska ställning är att han sitter på huk eller på knä inför dem, medan de befinner sig högre upp än honom. En tjänares position, som utförs av en Herre.

På sina håll i den kristna kyrkan över vår jord tillämpar man fottvagning i någon form, fast jag tror det är relativt ovanligt i vår del av världen.

Men det andra speciella som han gör, tillämpar den kristna kyrkan över hela världen allt sedan den allra första gången, nämligen att fira det vi kallar för den heliga nattvarden, där vi får del av bröd och vin som Kristi kropp och blod.

Denna måltid har många namn. Vi kanske oftast använder namnet mässa och just nattvard, men den kan också kallas den sista måltiden, brödsbrytelsen eller himmelrikets måltid.

I nattvarden blir det sista det första. Det är sista gången som Jesus firar den judiska påskmåltiden med sina lärjungar, men det är det första gången som den kristna nattvarden firas.

”Gemenskap med mig”. Ja, att vara i – och leva i – gemenskap med Kristus är frälsning, att leva med Kristus i vårt hjärta, att ha fått syndernas förlåtelse, att vara ett Guds barn och en lillasyster eller lillebror till Jesus, att äga hoppet om ett evigt liv, att ha en mening i livet här och nu, att äga hoppet om ett evigt liv.

Gemenskap med Kristus, ja, så till den grad att vi kristna människor kallas för Kristi kropp, där Kristus själv är huvudet och med det blodomlopp som cirkulerar igenom huvudet och sedan letar sig ut i varje enskild liten blodåder, längst ut i kroppen. Vi är ett med honom, som vi sjunger i en psalm (SvPs 61).

Därför används också namnet ”kristna” för oss. För alla vi som sätter vår tro och tillit till Kristus, är själva små ”kristusar” – vi är kristna.

Att vara Kristi kropp är att ständigt få del av honom och det som tillhör hans – ja, fysiska – kropp. Detta är min kropp som blir utgiven för er; detta är mitt blod som blir utgjutet för er. Att ta del av nattvardens bröd och vin är att ta del av Kristus själv. Därför är nattvardstillfället i kyrkan en så stor och så innehållsrik och så djupgående handling. Med rätta firar vi den under vördnad, men också under stor glädje.

Det där med stor glädje kan ju synas vara lite tvetydigt: För i instiftelseorden säger vi: Den natt då han [Jesus] blev förrådd… och ett förräderi är knappast något glädjefyllt. Och likaså är det vår Herres kropp, som några timmar senare skulle bli slagen, misshandlad och torterad, och det blod som rann då spikarna trängde genom hans händer och fötter och som droppade ned på marken nedanför korset, och det blod som kom ut då soldatens spjut trängde in i hans sida – allt detta är ju avskyvärda och frånstötande bilder – men det är de här bilderna som Jesus väljer att lyfta fram för att ange hur gemenskapen med honom ser ut.

Att vara i gemenskap med Kristus är att bli delaktig i hans död, och att bli delaktig i hans uppståndelse, delaktig i hans himmelsfärd och delaktig i hans härlighet.

Himmelrikets måltid, sa vi, är ett av namnen på nattvarden. Vi sjöng om det uttrycket senast på vår kvällsmässa här i Palmsöndagen. Himmelrikets måltid. Ja, en gång ska vi fira den måltiden tillsammans med Kristus i himlen. Men redan här och nu, här i tiden och på den här jorden möts himmel och jord. Själva kyrkorummet är så utformat att det är här som himmel och jord möts. Därför är koret i kyrkan med altaret i centrum och med altarmålningen en representation av himlen. De som ritat och byggt kyrkan och utformat altartavlan har velat återge det allra vackraste de kunnat tänka sig.

Naturligtvis kan man fira Herrens heliga måltid på andra platser också, och där möter vi naturligtvis också Kristus. Han finns överallt.

Men det finns mer: Till våra konfirmander brukar vi säga att altarrunden ju är en halvcirkel, som vi knäböjer på. Men cirkeln fortsätter, trots att vi inte ser den, och när vi – kanske bara en liten grupp kristna – knäböjer och tar emot brödet och vinet, så är det många fler med oss; människor som gått före oss i tron och nu finns i himlen, och dessa tusentals, miljontals, miljardtals människor firar tillsammans med oss att Kristus lever i gemenskap med oss.

I stor glädje firar vi därför delaktigheten i Kristus genom att ta del av hans kropp och blod.

Gemenskapen med Kristus är gratis. Den finns på hans initiativ, den är tillkommen genom hans försoningsdöd och hans uppståndelse.

Vår Herre gjorde detta en första gång tillsammans med sina lärjungar. Han visste också vad som skulle hända de närmaste timmar. Och trots den ångest som han kände inför detta, att bli utkastad till ondskans alla makter, så kände ha glädje då han till sina lärjungar ger en brödbil och säger: Tag och ät, detta är min kropp som blir utgiven för er; och drick alla av bägaren för detta vin är mitt blod som blir utgjutet för er.

Palmsöndagen 2019

Palmsöndagen 2019
I högmässan i Kulltorps kyrkan sjöng vi psalmerna
46 Låt mig få höra om Jesus
38 För att du inte tog det gudomliga
726 Vilket stort mysterium
442+443 Han gick den svåra vägen, direkt följd av Dig vi lovsjunger, ärar. Efter mässan hade syföreningen ordnat kafferep med sju sorters kakor.

I kvällsmässan i Bredaryds kyrka sjöng vi
45 Jesus för världen
38 För att du inte tog det gudomliga
726 Vilket stort mysterium
442+443 Han gick den svåra vägen, direkt följd av Dig vi lovsjunger, ärar.

Organist: Elisabeth Ringdahl

Min predikan:

Palmsöndagen – en dag som väcker många olika sorters känslor hos oss.
Kanske är det den annalkande varma årstiden, som väcker vår livslust, även om nätterna de senaste dygnen varit rejält kalla. Och i kombination med det, de svenska palmkvistarna – videkvistarna – som gör att vi tror på växtligheten igen.

Kanske är det tanken på att vi nu går in i Stilla veckan – för veckan för påsk heter ju Stilla veckan, medan Påskveckan är veckan efter påsk – med allt vad som nu väntar.
Kanske är det insikten om hur snabbt känsloläget kan skifta hos oss människor, och hur påverkade vi lätt blir av andras åsikter.

Palmsöndagens bibeltexter är fyllda av paradoxer, av sådant som ser ut att vara varandra motsatser. Jag ska försöka relatera det som händer i texterna till vårt liv.

I vår psaltarpsalm (Psaltaren 118) som vi växelläste hör vi talas om stenen som husbyggarna förkastade, men som blivit den viktigaste stenen i hela husbygget. Varför, kan vi fråga oss? Ja, av någon anledning tyckte inte byggarna att den var bra nog, kanske inte ens bra nog för att finnas med överhuvudtaget i byggnaden, men vid närmare inspektion ser man att den ju är perfekt för att anlägga hörnvinkeln på huset. Skenet kan bedra, det vet vi. Stenen, hörnstenen, är en förebild av Kristus själv.

Vi känner igen berättelse om hur kungen rider in i Jerusalem på en åsna. Den text som vi hör både på 1:a advent och idag på Palmsöndagen. På 1:a advent är den gammaltestamentliga texten hämtad från profeten Sakarja, och idag är det en annan text från samme profet, Sakarja. Och namnet Sakarja betyder, Herren kommer ihåg. Och det som Herren kommer ihåg är nu hans löfte till oss, som vi löst idag: Jag tar min boning hos dig. Till och med två gånger säger Gud dessa ord under fyra versar: Jag tar min boning hos dig. Ett löfte som Gud inte glömmer bort, utan som han minns.

Vi människor glömmer, och vi glömmer löften till varandra, och ibland glömmer vi dem inte, men struntar i att uppfylla dem. Men Herren kommer ihåg. Han glömmer inte, och han uppfyller sina löften. Paradoxen, den skenbara motsättningen, i den här texten är att Gudsfolket befinner sig i en vanhedrande fångenskap i ett annat land, och det är perserna som nu styr över dem. Ändå lovar Herren att han ska ta sin boning hos dem.

Hur vill Gud att vi ska leva? Jo, genom att låta det sinnelag råda hos oss som fanns hos Jesus, som aposteln Paulus skriver. Jesus skulle ha kunnat kasta av sig sin uppgift att gå i döden för oss – och det var ju det som djävulen i öknen frestade honom att göra – Jesus var ju Gud och kunde göra vad han ville. Men han avstod från detta, avstod från det som han hade rätt till, och valde han att gå Korsets väg för din och min skull. Nu kallar han oss att ha samma inställning till livet som Jesus hade, att kunna avstå från vår rätt, för att någon annan ska kunna få det bra.

Men Gud glömmer inte detta heller, utan belönar ett sådant handlande. Gud upphöjde sin son, genom uppståndelsen från döden, och himmelsfärden. Hur Gud väljer att belöna oss, det vet vi inte, men att han gör det, det kan vi vara trygga i, då vi låter Jesu Kristi sinnelag råda hos oss.
Paradoxen i att ödmjukhet leder till upphöjelse.

Också vår text från Johannes evangelium är fylld av paradoxer. Här möter vi först Jesus hos sina mycket goda vänner, de tre syskonen Maria, Marta och Lasaros. Det ovanliga är att Jesus hade uppväckt Lasaros från de döda för ganska kort tid sedan. Det vanliga är att det är Marta som passar upp, och förmodligen har hon lagat maten också.

Systern Maria, det är om henne som Jesus en gång sagt, då hon prioriterade att lyssna på honom istället för att stå i köket, att hon har utvalt den goda delen och den ska inte tas ifrån henne.
Det iögonfallande inträffar nu att Maria kommer en hel flaska mycket dyrbar nardusbalsam. Dess marknadsvärde motsvarar ungefär en normal årslön. Den är ingen parfym man sticker in på Kicks och köper för några hundralappar, precis.

Denna dyrbara och mycket väldoftande parfym slösar hon över Jesu fötter. Hela huset fylls av att det luktar gott.

Först säger ingen något. Men alla tänker. Vad många tänker är säkert i termer av en kvinnas heder: Vad opassande av en kvinna att göra så med en man. Det kan ju uppfattas som en sexuell invit, i allas åsyn.

Judas – han som kallas Judas Iskariot och som några dagar senare skulle förråda Jesus – är den förste som tar till orda. Det här är ju kapitalförstöring! Man skulle ju kunna sälja denna nardusbalsam för 300 denarer, alltså motsvarande en årslön, och ge till de fattiga. Men Jesus försvarar Maria och tillåter att detta slöseri av väldoft får fortsätta, en paradox av förtida hedersbetygelse inför Jesu begravning.

Så kommer vi – äntligen, kanske någon tycker – fram till palmkvistarna. Palmkvistarna som man lade på gatan framför Jesus då han rider in i staden, och som har gett upphov till namnen på den här söndagen.

Ryktet har spridit sig, det går som en löpeld, även på den tid då det inte finns några digitala sociala medier. Nu kommer han, Israels kung. Och de människor som läst sin Tora, det som vi kallar för Gamla testamentet, känner igen det som nu händer från det som profeten Sakarja skrev om flera hundra år tidigare. Är det någon som kommer ihåg vad namnet Sakarja betyder?

Folket kommer ihåg, och med palmkvistar och mantlar bereder de vägbanan framför Jesus, och ropar Hosianna, välsignad är han som kommer i Herrens namn. Det ropet har många kristna kyrkor sedan dess ropat ut i lovsången som vi sjunger vid nattvardsfirandet.

Förväntningarna är stora bland folkmassorna på att Jesus ska bli kungen som kastar ut de förhatliga ockuperande romarna ur landet. Jesus har en annan agenda. Hans kungarike är av ett annat slag. Ändå låter han folkmassorna hylla honom.

Vägen till korset är temat för Palmsöndagen. Och korset finns inte långt borta. Säkert är virket redan färdigsågat, och ligger där och väntar. Och det dröjer bara några dagar till dess att ropet ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn” byts till ropet ”Korsfäst, korsfäst”. Kontrasten är närmast fullständig.

Under tiden fortsätter Jesus fram på sin lånade åsna trippande på palmbladen. Efter dem kommer människor som har beslutat sig för att låta det sinnelag som Kristus har, också få råda i deras liv.
Och Marias nardusbalsam är fortfarande märkbar, och sprider sin väldoft bland alla som är där.

Träffas hemma hos en svensk!

Krypto-armenier i Turkiet

År 1915 fördrevs eller mördades en stor del av den armeniska befolkning, som då bodde i det nuvarande östra Turkiet.

Men en del blev kvar. Vilka var det, och vad hände med dessa?

Inför valet att antingen bringas om livet eller konvertera till islam, valde några att konvertera. Andra, såsom speciellt unga vackra flickor blev bortrövade, sålda eller bortgifta. Med eller mot sin vilja förväntades omfatta den islamska tron. Andra åter, och här kan det handla om små barn (både flickor och pojkar), blev tagna från sina föräldrar, och kom in i turkiska, kurdiska eller arabiska familjer, där de uppfostrades till muslimer. Eller föräldrarna, inför det oundvikliga öde som de gick till mötes, ville ändå ge sina barn livet, och valde att be muslimska familjer ta hand om barnen och uppfostra dem.

Nu, flera generationer senare, lever ättlingarna till dessa överlevare kvar. Utåt är de turkiska eller kurdiska muslimer, de bär namn som inte påminner om deras armeniska ursprung, och i vissa fall vet de säkert inte heller om sin egentliga biologiska och etniska bakgrund.

Men en del känner till det, och i många fall är det en väl förborgad hemlighet, som kanske avslöjas för de närmaste då man ligger på dödsbädden.

Dessa människor kallas krypto-armenier. På turkiska kallas de gizli Ermeniler (gömda armenier). På de senaste åren har dock en växande skara av dessa vågat (för det är inte riskfritt) att komma ut och bekänna att man egentligen har armeniska rötter. Några har bytt tillbaka till det ursprungliga armeniska familjenamnet, andra har till och med vågat döpa sig och bekänna sig till den kristna tron. I den mån det finns en armeniska kyrka (eller kyrkoruin), söker sig vissa dit för bön och andakt, säkert med inslag i andaktsutövandet som påminner om muslimsk bön.

Samtidigt har många krypto-armenier funnit sig tillrätta i islam, och har inga avsikter att återta sin familjs ursprungliga religion. Men rotlösheten kan ändå vara påfallande. Är man turk, alternativt kurd, eller är man armenier? Det är inte säkert att det man själv upplever sig vara är samma sak som det omgivande samhället upplever att man är. Dessa människor, islamiserade armenier, kan känna en dubbel rotlöshet: Man blir inte accepterad som fullvärdig medlem i varken det armeniska sammanhanget eller i det turkiska/kurdiska.

En konferens runt begreppet islamiserade armenier (med många djupt gripande personliga vittnesbörd) anordnades i november 2013 av Hrant Dink Foundation i Istanbul. En av talarna på konferensen, Ayşe Gül Altınay, säger: “These stories, which started out as whispers, are now turning into flowing waters, into increasing numbers of memoirs, literature, research and documentaries.”

Själv frågade jag en person, i samband med ett besök i en armenisk kyrka i Turkiet, om det fanns några gizli Ermeniler. Svaret jag fick var ett enstavigt ord:
- Çok. - [Det finns] många.

Könsmässiga reflektioner från Turkiet

Efter drygt tio dagar i östra Turkiet tillåter jag mig att göra några könsmässiga reflektioner. Jag har bara sett två kvinnor, i min åldersgrupp, gå barhuvade här, och båda har jag tolkat som västerländska. Yngre kvinnor och flickor går dock ofta (fast fortfarande i minoritet) utan huvudduk. Och de allra flesta kvinnor bär något typ av fotsida klädnad.

En enda kvinna har jag sett bära knälång kjol. Min egen medhavda kjol har inte kommit till användning.
 

Men faktiskt har det funnits fler kvinnor i affärer/restauranger (dock så få att man räknar dem på en handens fingrar), än vad man ser i det "västerländska" Istanbul.

Det slående undantaget var ett kafé i Midyat, där betjäningen bestod av två kvinnor, båda utan huvudbeklädnad, men då är också den platsen historiskt sett mera påverkad av kristna influenser.

Att röka på offentlig platser förväntas ingen kvinna göra - en rökande kvinna på gatan, i sällskap med en man, har jag sett.
 

De personer man kommer i naturlig kontakt med, som tillfällig besökare i alla fall, är män, män och åter män...

Och männen är i och för sig trevliga och hjälpsamma, men ack så skilt Turkiet är från Västvärlden.

Tusenåriga kyrkor i Diyarbakır nästan utan gudstjänstfirande församling

    Diyarbakır, östra Turkiet, Värnlösa barns dag (28 december) 2013

Sedan min ankomst i går kväll har jag i dag utforskat större delen av gamla stan i Diyarbakır, innanför de mäktiga murarna, på jakt efter de kyrkorna som skulle finnas här. De flesta har funnits här sedan första årtusendet.

Hittade under förmiddagen fram till den syrisk-ortodoxa. Prästen fanns också på plats, och han talade en utmärkt engelska. Dit går på mässa i morgon bitti kl 09:00. Församlingen är starkt reducerad, då de flesta emigrerat till Väst (en av församlingsborna berättade att hans kusin har en pizzeria på Klostergatan i Jönköping). Tvärs över gatan ligger den evangeliska kyrkan (där en svensk vän en gång installerat en kamin). Dit går jag sedan på julfirande(!) kl 13:00.

Den nyligen restaurerade armeniska kyrkan i Diyarbakir
- som dock saknar regelbundet gudstjänstfirande församling.

Under eftermiddagen bar det av till två likaledes geografiskt närliggande kyrkor (den kaldéisk-katolska) och den armeniska. Den sista har ett tragiskt öde i såtillvida att den är helt nyligen och underbart vackert restaurerad och fått ett nytt tak (det gamla hade störtat in), men den armeniska befolkning i Diyarbakır-provinsen som enligt uppgift hyste 35.000 i början av 1900-talet, hade decimerats (främst genom folkmordet) till 3.000 år 1927 , och sedan 1970-talet har de allra flesta av de återstående lämnat Turkiet, så idag finns ingen regelbundet gudstjänstfirande församling, och ingen präst stationerad här. Jag träffade dock en vaktmästare som jag växlade några ord med.  

Den armeniska kyrkans torn.

Kanske typiskt, när jag frågade mig fram och angav en speciellt kyrka (exempelvis den armeniska, Ermeni kilisesi), så blev jag visad till den kaldéiska. Men varför inte - kyrka som kyrka, och det faktiskt inte helt fel.

Glädjande är dock att de flesta kyrkor är utmärkta med vägvisare (läs: "gränd"-visare) och på stadskartan, med hjälp av myndigheterna. 

 Kallt är det här, -6 just nu, och en massa is på trottoarerna och i de smala gränderna. Tror jag förkylde mig lite, så jag får ta det lugnt nu.

 

Glädjebud för de fattiga, befrielse för de fångna och syn för de blinda på Nådens år

Min predikan på 1:a söndagen i advent 2013, i Aneboda kyrka, Lammhult.

Psalmer 103:1-3; 104:-; (105); 108:-, 39:-
Kyrkokören sjöng under ledning av kantor Anita Boström.


Herrens Ande är över mig, ty ha har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. (Lukas 4)

Advent är kyrkoårets inledning. Och kyrkoåret börjar alltid med ett nådens år. Varje nytt kyrkoår är ett nådens år.

Det är inte säkert att vi alltid känner det på det viset. Livet och tillvaron har sina sidor som ibland kan vara tunga och svåra att bära. Det får vi alla, från tid till annan, uppleva. Och var och en av oss har sin börda att bära.

Ändå kan den kristna Kyrkan förkunna ett nådens år från sin Herre. Ett år som ligger framför oss där Gud har lovat att vara med och i sin Kyrka och hos enskilda människor som sätter sin tillit till honom.

Det är advent. En efterlängtad tid på året. Bakom oss har vi lagt november, som många av oss brukar tycka är den besvärligaste månaden, ofta med dis och dimma, fuktig och mörk, och en temperatur som närmar sig nollstrecket.

Men så kommer advent, och även om det fortsätter att vara disigt och dimmigt, fuktigt och mörkt, så känns det ändå så mycket bättre med alla adventsljusstakar och adventsstjärnor som tända i de flesta fönster.

Och sedan går tiden fort fram till jul. Nu ska vi ju hinna med alla julfester och julbord och julavslutningar och allt vad det är. Man hinner knappt med sig själv.

Ändå kan vi vila i advent, och ta till oss adventsljusens varma sken.

För advent förebådar något, förebådar NÅGON. Han ska komma, han som för med sig ett glädjebud till de fattiga, befrielse för de fånga, syn för de blinda och frihet för de förtryckta.

Detta är ett budskap som vi har att ta till oss invärtes och utvärtes. Invärtes i vår själ, i vårt inre, i vår andliga människa. Men också utvärtes, i den bemärkelsen att detta budskap är uppfordrande till oss som är kristna, som vill stå för omsorgen om medmänniskan, har ett engagemang i samhället och vill verka för det rätta och det goda i de sammanhang där vi finns.

Det var också därför som vår Herre, när han gick vår jord, inte predikade de goda nyheterna i ord, utan också omsatte dem i handling., då han botade sjuka människor, gav förtvivlade nytt hopp, upprättade de utslagna och gav dem en plats i människors gemenskap.

Världen har kommit till oss, på flera olika sätt. Dels har tekniska landvinningar gjort att vi kan kommunicera ett budskap, ord och bild, blixtsnabbt över hela jorden. En mobiltelefon, som de flesta av oss har, kan filma en händelse, och lägga ut den på ett av många sociala medier, och spridas på bara några minuter till många många människor. Vad som händer och sker på andra sidan jordklotet är också vår information. Förödelsen på Filippinerna, det fasansfulla kriget i Syrien, men också glädjefyllda scener då någon sätter nytt världsrekord och erövrar en olympisk guldmedalj. Och vare sig vi vill eller inte, så kommer vi inte undan den.

Världen har också kommit till oss i form av människor från andra länder som söker skydd från våld och krig, och som bara längtar efter att bygga upp ett nytt liv för sina barn och sig själva i vårt land. Här har vi mycket att göra, både som samhälle och som enskilda människor. Jag har sagt det här flera gånger förr, och jag säger det igen: Kanske ditt lilla ord ”Hej” – som bara tar en tiondels sekund att uttala - tillsammans med ett vänligt leende till en somalisk kvinna, kanske blir den viktigaste händelsen den här veckan i hennes liv. För även om vi inte talar hennes språk eller klär oss i huvudduk, så är hon en av våra medmänniskor, din och min medmänniska.

Som Jesu små systrar och bröder, som du och jag är, har vi både att med glädje ta emot hans ord om frihet och upprättelse, och att återspegla honom gentemot de människor som kommer i vår väg.

På många olika sätt kommer vår Herre med glädjebud till de fattiga, befrielse för de fångna, syn för de blinda och frihet för de förtryckta. Nu, i advent, och under de dagar som ligger framför oss, vill han ta dig och mig i tjänst för att detta år ska bli ett Nådens år.

Om en kreditfaktura, Sankte Per och Domssöndagen

Min predikan på Domssöndagen 2013 i Lammhults kyrka


Det skrevs ett brev, för länge länge sen, långt innan jag var född. Det brevet är egentligen en faktura. Brevet kom till min kännedom för ganska många år sedan.
Det är inget roligt brev, för det är ett skuldebrev. Så här lyder det.

Faktura

Gerd Annika Helena Stacke
Kundnummer: 19520110-xxxx


Avseende skuld för alla framtida försyndelser mot medmänniskorna, mot dig själv, mot skapelsen och mot Gud.

Att betala: 560.000.000.000.000.000.000 kronor
Beloppet ska betalas med eget liv.


Guds rike

Sankte Per
ödmjuk skattmästare hos Gud den allmäktige
tillika väktare av Himmelrikets portar

Hur betalar man det? Att bli miljonär skulle bara vara en droppe i havet. Det går inte att betala så mycket pengar. Nu rör det sig naturligtvis inte om pengar, men för att vi ska kunna förstå skulden, så är den omsatt i ekonomiska termer.
Men så skrevs det ett annat brev, som jag nu ska läsa upp.

Kreditfaktura

Gerd Annika Helena Stacke
Kundnummer: 19520110-xxxx


Kreditfaktura avseende skuld för alla framtida försyndelser mot medmänniskorna, mot dig själv, mot skapelsen och mot Gud.
Kreditfakturan är utfärdad på grund av att den ursprungliga fakturan betalats av Guds son, Jesus Kristus, som dött och uppstått för din skull.

Att erhålla: 560.000.000.000.000.000.000 kronor


Jerusalem, påsken år 33

Sankte Per
ödmjuk skattmästare hos Gud den allmäktige
tillika väktare av Himmelrikets portar

PS Som bilaga till denna kreditfaktura följer registerutdrag ur Livets bok



Det innebär att den oerhört stora skuld som jag bar på, nu är betalad av Jesus Kristus.
Men inte nog med detta. För det kom ytterligare ett brev, och avsändare gjorde att jag fick kalla kårar: Avsändare var Djävulskap & Helvete AB. Visserligen tycker jag det är intressant med aktier, men aktier i det här bolaget vill jag inte ha. Innehåller visar sig vara en Kopia på den ursprungliga fakturan, och hur Djävulskap och Helvete AB lyckats få tag på den, det vet jag inte. Men bara att få den i handen gör att jag börjar tvivla och tveka. Tänk om fakturan verkligen inte blivit betald. Då måste jag betala med mitt eget liv. Det känns inte alls roligt, det känns rent av fruktansvärt.
Så jag börjar desperat leta i mina papper och vad hittar jag. Jo, jag hittar kreditfakturan, drar en djup lättnadens suck och ett stort tack till Jesus. Och nu ser jag att det finns ett PS, på kreditfakturan, som jag inte lagt märke till tidigare, förmodligen i min glädje över att den enorma skulden hade betald. Och de PS säger: Som bilaga till den kreditfaktura följer registerutdrag ur Livets bok. Va, det fanns en bilaga också, och vad står det i den?

Registerutdrag ur Livets bok, som förvaras i Himmelen, och ur vilken inga strykningar kan göras.


Gerd Annika Helena Stacke, 19520110-xxxx, har genom det heliga dopet i den Treenige Gudens namn blivit upptagen som barn till Gud, blivit införlivad i Guds familj, fått himmelriket som arvedel och fått del av hans heliga Ande, och är skyddad av det heliga korsets tecken.

Himmelriket & Gnosjö, dopdagen den 20 april 1952

[undertecknat av]
Mikael
Ärkeängel, ödmjuk överbefälhavare för myriaders myriader stridsänglar som kämpar för det goda för människornas skull, i tjänst hos Herren Gud

Gabriel
Ärkeängel, ödmjuk budbärare till människors barn från Gud Allsmäktig, han som är Skapare av himmel och jord och av allt vad synligt och osynligt är

Rafael
Ärkeängel, ödmjuk mottagare av särskilt uppdrag från Herren Gud själv att till människors barn förmedla Himmelrikets frihet, friskhet och framtid.

I dag är det Domssöndagen, en dag då min och din och andra människor skuld och betalning kommer i ljuset.
Det finns en faktura utfärdad för alla människors skuld mot sig själva, mot sina medmänniskor, mot skapelsen och mot Gud. Beloppet är ofantligt stort. Men när Jesus Kristus dog och uppstod betalade han den skulden med sitt eget liv.
Ändå kan Djävulen komma sättande med en kopia på den ursprungliga fakturan och försöka få oss att tro att den inte är betald, att vi inte är älskade av Gud, att vi inte är skyddade av hans heliga änglar och att vi inte har del av Himmelriket.
Då är det bra att ha kreditfakturan till hands. Att visa den onda makten att skulden är betald och att dessutom att vi inte bara så vi står på noll, utan att vi genom Jesus Kristus fått del av himmelriket, som vi får leva i redan här och nu, men som när sin fulländning bortom denna värld och denna tid.
Med denna glädje på Domssöndagen får vi se fram mot nästa söndagen, den första söndagen i advent.

Tro inte på dem som säger att "det går inte"!

"Det går inte", är nog något som du hört många gånger. Och säkert har du sagt de orden också, kanske många gånger, till och med, att "det där, det går inte".

Går det att plantera en vinranka på friland i Lammhult i december månad och räkna med att den ska överleva och ge frukt? Nej, det går inte självfallet inte att planera växter som vi förknippar med Medelhavsländerna – i kalla Lammhult, på friland (okey, intill husväggen), och i december månad… Du är inte klok, Annika.

Likväl gick det, och vinrankan frodas nu på min prästgårdstomt.

Tro inte på folk när de säger att ”det går inte”. Tro inte på dem, pröva själva och förvånansvärt ofta visar det sig fungera.

Låt mig ta ett annat exempel. Går det att göra en viss administrativ åtgärd (vars innebörd jag inte närmare ska gå in på här och nu)? Nej, svarar juristerna på regional nivå. Nej, det går inte, svarar juristerna på högsta nivå i Sverige.

Likväl gick det.

Den här söndagen (19:de söndagen efter Trefaldighet), då jag skriver detta, har i Evangelieboken överskriften: Trons kraft. I bibeltexterna får vi möta människor som tror att det omöjliga kan bli möjligt, som tror att gamla fördomar som funnits i generationer kan ifrågasättas och raseras, som tror att en annan värld är möjlig.

Så, när folk omkring dig säger att "det går inte", tro då inte på dem, utan pröva själv, och förvånansvärt ofta kommer du att se att det faktiskt går. Det omöjliga kan bli möjligt, för allt är möjligt för den som tror.

PS. Kolla gärna in min krönika i Smålandsposten för några år sedan: Undrens tid är ej förbi.

Medmänniskorna på Dödens hav

På det hav som många av oss svenskar uppfattar som ett härligt och varmt vatten, Medelhavet, har en båt, överfull med människor på desperat jakt efter en bättre framtid, återigen kapsejsat. Över ett hundratal döda medmänniskor till dig och mig.

Våra tankar går till dessa människors närstående, men också till människorna på öar som Lampedusa och Sicilien, som allt som oftast skadade får bevittna hur döda kroppar flyter i land på deras stränder. Och de människor i myndighetsställning som får ta sig an det svåra arbetet att förfara med dessa kroppar.

Inom EU har ansatser gjorts för att söka hitta sätt att göra tillvaron, åtminstone något, annorlunda för dessa flyktingar. Våra två svenska Cecilior (EU-kommissionär Cecilia Malmström och EU-parlamentariker Cecilia Wikström (FP)) gjort mycket för lyfta dessa frågor upp på dagordningen.

Det ska villigt erkännas att frågan är svår och ångestfylld på många sätt och vis. Men låt oss närma oss frågan genom att betrakta dessa människor i bräckliga farkoster som våra medmänniskor.

Annandagen Kyrkoval

Så är kyrkovalet över för den här gången. Några reflektioner:

Vår nystartade nomineringsgrupp Vägen ställde upp i fyra val och med följande preliminära utfall:
Växjö kyrkofullmäktige: 2 mandat av 61, (4,09 %), 230 röster
Ljungby kyrkofullmäktige: 7 mandat av 27, (26,39 %), 314 röster
Värnamo kyrkofullmäkige: 7 mandat av 33, (22,43 %), 293 röster
Växjö stiftsfullmäktige: 2 mandat av 51, (4,63 %), 2251 röster

Valresultaten i Ljungby och Värnamo är mycket starka och glädjande. Grattis till er! Och nu börjar arbetet med att ta ansvar för de goda valframgångarna. Svett, blod och tårar - men också mycket glädje!

Vi som tagit initiativet till Vägen kommer ju, som vi redogör för på vår webbplats dels från FiSK (ursprungligen Folkpartister i Svenska kyrkan, som bytt namn till Fria Liberaler i Svenska kyrkan) samt vissa Moderater, både grupperna med folk från Växjö stift. I botten ligger en vilja att distansiera oss från parti- och/eller blockpolitik.

Under detta kyrkovalet valde FiSK att inte kandidatera lokalt eller till stiftet, men väl till Kyrkomötet. Bakgrunden till detta beslut var att stödja FiSK-representationen och sträva efter att få utskottsplatser (vilka man har rätt till om man uppnår 15 mandat). Men över hela landet backade FiSK ordentligt, från 13 mandat i Kyrkomötet till 8 (från 5,26 % till 3,29 %). Uppenbarligen har inte väljarna premierat namnbytet och/eller det lite tveksamma boeroendet av Folkpartiets partiexpedition. I Växjö stift gick FiSK ännu sämre i valet till Kyrkomötet. Visserligen blev det ett (utjämnings)mandat, med endast 2,99 % (1445 röster).

Vad skulle ha hänt om FiSK inte kandiderat från Växjö stift, utan istället satsat på Vägen? Ja, naturligtvis skulle FiSK gått ännu sämre, sett till hela landet. Men sannolikt skulle Vägen fått fler röstern från Växjö stift (förmodligen minst lika många som i Växjö stiftsfullmäktige, dvs drygt 800 fler, samt ett mandat i Kyrkomötet. Vidare skulle Vägen (återigen: sannolikt) fått en större trovärdighet genom att då ha kandiderat till alla tre nivåerna, samt fått del av den uppmärksamhet som är förknippat med att kandidera till Kyrkomötet.

FiSK vacklade redan under förra mandatperioden, då man 2009 förlorade 2 mandat, och började fundera över sin framtid, vilket mynnade ut i (den kosmetiska) namnändringen. Frågan är vad som kommer att hända nu. Vi får avvakta den utveckligen, men läget är kritiskt.

Så har vi Moderaterna som av sin partistämma inte fick kandidatera i de kyrkliga valen 2013 under beteckningen Moderaterna, utan bildade Borgerligt Alternativ. Hur har väljande reagerat inför detta? Preliminärt tappar man tio mandat (från 41 till 31, eller 16,18 % till 12,56 %) i Kyrkomötet. I Växjö stift blev tappet från 7 mandat till 4, eller från 14,35 % till 8,95 %.

Samtidigt har POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) gått framåt, och en gissning mellan tummen och pekfingret säger att tidigare röstare på FiSK och M, valt att lägga sina röster på POSK. För det är väl knappast så att framgången för Sverigedemokraterna kan hänföras till förlusterna för FiSK och Borgerligt Alternativ?

Nöjer mig så här långt med mina funderingar på Annandagen Kyrkoval.

Kyrkovalsafton 2013

Efter en lång tids tystnad här på bloggen är det hög tid att komma tillbaka. De senaste månaderna har präglats av det kommande kyrkovalet, och om mindre än 24 timmar från skrivande stund har rösterna börjat räknas.

Faktiskt har massmedia bevakat 2013 års kyrkoval i betydligt högre grad än vid tidigare kyrkoval, det är i varje fall min känsla. De senaste veckorna har jag varit på två presskonferenser, suttit med i en valpanel på Radio Kronoberg, blivit intervjuad i samma medium, och varit med-undertecknare till två publicerade insändare. Folk säger dessutom att de såg mig skymta förbi på Rapport eller Aktuellt, och att nomineringsgruppen Vägens valsedel zommades in. En del av detta går att följa på Vägens webbplats.

I dag har jag, förutom att tillsammans med Vägenkollegan Lennart delat ut valmaterial på Storgatan i Växjö, också städat prästgården för morgondagens kyrkovalvaka. Vi kommer att bli några stycken entusiastiska valarbetare som kandiderar till kyrkofullmätkige i Växjö, Ljungby, Värnamo samt till Växjö stift. Knytkalas blir det, och kanske vi också får besök av Sveriges Radios Kronobergsredaktion.

Får se om det blir tid att kommentera valresultatet i morgon kväll, eller om det blir senare.

Marshrutka från Jerevan till Tbilisi

Min sista bild från Armenien - den här gången! Vår marshrutka stannar strax före gränsen till Georgien så att vi kan köpa kebab. Åka marshrutka är ett billigt och enkelt - fast inte särskilt bekvämt - sätt att transportera sig. Jag råkade hamna på sista bänkraden som är lite högre än de andra, med följd att jag inte kunde se de vackra bergstopparna, utan bara mest bussens innertak!

 Lokal tid i Tbilisi är nu 20:45 och jag går och lägger mig, för kl 04:00 hämtar en taxi mig till flygplatsen. Får se om jag klarar vikten - jag menar inte bara min egen vikt (den är bekant), men också de prylar som tillkommit i mitt bagage.

 Tack för alla glada tillrop, gillanden och kommentarer som jag fått del av under resan! Vi hörs & syns, go'vänner!

Hej då, Ararat!

Allt har sin tid. Nu lämnar jag Jerevan för att ta en marshrutka till Tbilisi, varifrån mitt flyg går via Riga till Stockholm i morgon bitti. Det har varit en mycket fin och berikande månad här, som jag känner stor tacksamhet för. Lärt känna många nya människor och nya miljöer. Så får jag jobba vidare med projektet hemifrån. 

 Hej då, Ararat, för den här gången!

Gudstjänst i armenisk kyrkoruin

 

I denna kyrkoruin firande församlingen sin kvällsmässa,

även om det fanns en nybyggd kyrka tvärs över gatan. Jag tyckte mig se en naturlig och äkta fromhet hos församlingsborna, både kvinnor och män, och i alla åldrar. Jag fick ett exemplar... av det söndagskolmaterial som man använde, med bibelberättelser (detta ska sägas i ljuset av att undervisningsmaterial av det slaget var förbjudet under kommunisttiden). 

 

Kön och äktenskap bland präster i Armenien och i Sverige

Prästfrun här frågade mig om det var tillåtet för en präst att vara gift i Svenska kyrkan, vilket jag hade glädjen att meddela henne att det var det. Det faktum att jag som kvinna är präst, togs emot med öppenhet och viss nyfikenhet. Kort sagt blev jag mottagen med värme och vänlighet i detta landsbygdsstift i norra Armenien.

Innebrända i byns kyrka

Jag får en intervju med kvinna som berättade hur hennes mormor år 1915 blev räddad till livet, då en stor grupp av hennes landsmän blev innestängda i byns kyrka, som sedan blev satt i lågor.

Mässa i Jerevans katedral

Till skillnad från Sverige söker sig folk i Armenien långt fram i kyrkan. I den stora katedralen, byggd 2001 till 1700-årsminnet av landets kristnande, var det fullt med folk. Ingen "spinn- och svärdsida" beträffande var man satte sig.

 

 

Däremot distribuerades nattvarden så att männen hade ett led och kvinnorna ett - varför denna uppdelning ska jag fråga Hans Nåd Biskop Hovakim, som jag fått ett sammanträffande med i morgon. Mässan hade ännu inte slutat efter 135 minuter, då jag var tvungen att lämna kyrkan för en intervju.
...
Det där med att det var olika led för kvinnor och män till nattvarden i stora katedralen (vilket det inte är i centralhelgedomen Etchmiadzin), förklarar biskop Hovakim med att Etchmiadzin är mera frigjord. I hans eget stift, berättar han, får han ibland kämpa mot en långtgående konservatism bland prästerna. Bland annat går männen först till nattvarden, och när de har fått brödet och vinet, är det kvinnornas tur. För husfridens skull har jag hittills inte visat mig i prästskjorta här...

Folkdans i Jerevan

Avancerade folkdanser på Kaskadtorget i Jerevan, fjärde fredagen varje månad. Mest ungdomar i åldern 18 - 30 år, både killar och tjejer, och jag räknade upp till 14 olika konstellationer av dansare, till samma musik. Närmare tusen personer samlade. Folkdans undervisas i skolan (på sina håll, tycks det), men bara efter självständigheten. Jag blev riktigt varm om hjärtat, samtidigt som jag beklagar att jag själv har en så dålig rytmik i kroppen och att vi inte fått tillfälle att lära oss något liknande i skolan.

Avedis - evangeliska kyrkans TV-kanal i Jerevan

Är med i en livesändning över en lokal kristen TV-kanal. Det är den evangeliska kyrkan i Jerevan som sänder, och jag kommer att "sitta i soffan" och samtala med programledaren. TV-kanalen heter Avedis, som betyder Goda Nyheter.

Mässa i Etchminadzin

Är kommit tillbaka från mässan i Etchminadzin, som är motsvarigheten till Uppsala i Svenska kyrkan. Jag blev introducerad för biskopen som förrättade gudstjänsten, och vid sin sida hade han ett tiotal diakoner och präster. Det tycktes finnas två sorters diakoner - skillnaden blev jag inte klar över. Och så en underbart välsjungande kör (men inga västerländska tongångar; något musikstycke, såg jag, var skrivet i Dess dur - fem b-förtecken), mest sopran och alt.

Hela gudstjänsten, bortsett från en kortare predikan, försiggick genom växelsång i olika konstellationer. När jag skulle ta nattvarden, som bestod i en pytteliten brödbit doppad i vin, fick jag frågan om jag var döpt: Jag är döpt, svarade jag. Då hade dessförinnan förvissat mig om från biskopen att jag fick ta del av brödet och vinet. Två timmar, stående, tog gudstjänsten.