måndag, november 29, 2010

Förtroendeuppdrag i politiken

Folkpartiet i Växjö kommun har haft nomineringsmöte i kväll. Följande uppdrag har jag fått förtroendet att inneha:
Ersättare i Kommunstyrelsen (KS)
Ersättare i Kommunstyrelsens Organisations- & Personalutskott (KSOP)
Ledamot i Miljö- & Hälsoskyddsnämnen (MH) samt ersättare i MHAU
Ledamot i Kommunfullmäktige (genom de allmänna valen)
Ersättare i Landstingsfullmäktige (genom de allmänna valen)
samt
Gruppledare för kommunfullmäktigegruppen.

Här gäller att organisera sin tid och fördela krafterna på allra bästa sätt, parallellt med mitt ordinarie arbete som församlingspräst. Är dessutom ordförande i Öppna Kanalen Växjö.

tisdag, november 16, 2010

Frihet, friskhet och framtid

Min krönika i Smålandsposten torsdagen 18 november 2010


Hur förklarar man ett svårt ord?

Ibland, eller kanske till och med ofta, nöjer man sig med att bara använda ordet utan att försöka definiera det. Det tycker jag inte är särskilt bra. För låter man bli att precisera vad man menar, lämnar man tolkningen åt åhöraren eller läsaren att själva fastställa betydelsen. Då kan det bli lite vad som helst. Var och en av oss har ju sin egen referensram till hur vi uppfattar det vi läser eller hör.

Förre ärkebiskopen, K G Hammar, skrev en läsvärd bok för oss predikanter med titeln: Det som hörs. Inte det som sägs, utan det som åhöraren uppfattar. Och det överensstämmer inte nödvändigtvis med det som talaren eller skribenten haft för avsikt att förmedla.

Själv blir jag alltid stimulerad av utmaningen att förklara något svårförståeligt. Då måste man tänka till och försöka bena ut vad som egentligen menas med en viss term. Det är ett arbete, som kräver både tid och tankemöda. Fast roligt är det.

I Kyrkans värld ställs vi ständigt inför utmaningen att tolka ett budskap som är tusentals år gammalt och framsprunget i en kultur väldigt annorlunda från den vi lever i här och nu. Detta budskap har jag som präst att tolka och sedan knyta an till människors tillvaro, så att det blir begriplig i vår tid och i vår miljö. Samtidigt kan jobbet faktiskt vara ganska lätt, därigenom att de grundläggande mänskliga behoven är och förblir desamma.

I mitt sätt att försöka förklara grundläggande värderingar av Kyrkans budskap till konfirmander, eller i en predikan, tar jag gärna till ordlekar som exempelvis alliteration eller begynnelserim. Frihet, friskhet och framtid är en sådan alliteration som jag använde härom söndagen på en familjegudstjänst för att försöka förklara ett ofta använt religiöst ord. Fördelen med en ordlek byggt på något rim är förhoppningsvis också att den ska vara lätt att komma ihåg.

Någonting är förknippat med frihet, friskhet och framtid. Dessa tre välkända ord får avgränsa innehållet i termen vi vill definiera. Ordet vi söker är alltså oförenligt med instängdhet, bristande hälsa och vacklande framtidstro.

Vilken storhet är det då som kan rymmas inom och definieras som frihet, friskhet och framtid? Och visst, som säkert läsaren av denna krönika redan listat ut, är svaret: frälsning.

söndag, november 07, 2010

Förlossning till nytt liv

Min predikan vid Minnesgudstjänster i Aneboda och Asa kyrkor, Alla själars dag 2010


Tillvaron kan vara väldigt skön.

Omkring oss är det varmt och gott, vi rör oss mjukt i ett i en lugn och behaglig miljö, hungern är alltid tillfredsställd, och vi känner oss burna lugnt och fridfullt. Harmoniska ljud tränger.

Plötsligt blir det annorlunda. Det lugna och behagliga blir trångt, vi kan inte röra oss längre, vi känner hur allting stramas åt, konstiga rörelser som vi aldrig känt tidigare påverkar oss. Och även om vi inte har något språk för saken inställer sig tanken att ”Det måste vara slutet”.

Så blir det återigen alldeles annorlunda. Det varma försvinner och det blir kallt. En synupplevelse som vi inte tidigare varit medvetna om infinner sig. De tidigare avlägsna ljuden blir skarpa och påträngande.

Vi har blivit födda. En förlossning har ägt rum.



Det är en helt annan tillvaro än den tidigare. För varje dag gör vi nya upplevelser och erfarenheter. En sådan är att ligga vid vår mors bröst och suga i oss den varma, söta, goda och näringsrika mjölken, samtidigt som vi ser varandra i ögonen, mor och barn.

Den relation som redan fanns då vi var i fosterstadiet i mammas mage, har utvecklats till något helt annat, något mycket djupare och klarare. Ansikte mot ansikte lär vi känna varandra.

I takt med att dagarna, månaderna och åren går, växer vi in i den värld vi har kommit till. Saker och ting som vi aldrig kunnat tänka inifrån mammas mage får vi vara med om. Allt tillvaron och livet kunde vara så mångfacetterat!

Det mänskliga fostret har utvecklat till en fullvärdig egen individ, men egna tankar, egna initiativ och ett eget ansvar som människa.

Om vi föreställer oss den förvisso helt absurda tanken att vi skulle ha varit kvar i vår mors inre, skulle vi aldrig fått vara med om det här. Dagar och år skulle ha gått, och vi skulle ha haft det varmt och skönt och simmat omkring i fostervattnet med vi växt. Men relationen till vår mor skulle aldrig ha kunnat utvecklas, vi skulle aldrig ha lärt känna andra människor, vi skulle inte ha fått vara med om gnistrande vinterdagar, underbara vårmorgnar, härlig somrar och mäktiga höstkvällar. Vi skulle inte vet vad kultur är, inte känna kärleken och gemenskapen med en annan människa, och så mycket annat som vi nu fått uppleva.

Förutsättningen för att få vara med om allt detta, är att vi lämnar mammas mage och kommer ut. För de flesta av oss har det gått via den tränga livmoderhalsen; någon kanske har kommit ut genom kejsarsnitt. Men alla har vi kommit ut till en ny tillvaro. Och vi ångrar inte att vi lämnat vår mammas mage.

Ungefär så tänker jag mig att tillvaron är då vi i nästa steg lämnar den jordiska tillvaron. Det blir en ny upplevelse där vi inte längre kan röra oss, det stramar åt, det blir slutet, men plötsligt kommer vi in i en helt annan värld, som vi aldrig tidigare varit i. Möjligen att vi kan ha föreställt oss det här, möjligen att vi kan ha haft tankar och fungeringar om den, och längtat efter något annorlunda. Ändå blir det så annorlunda än vad vi kunna föreställa oss.

Ansikte mot ansikte såg vi på varandra vår mor och vi; ansikte mot ansikte kommer vi att se vår Herre, Skapare, Frälsare och Vän.

Den förlossning som vi var med om en gång, blir en ny och annorlunda förlossning.

Det blir annorlunda på många sätt, och ändå finns det likheter. På samma sätt som vi i fosterstadiet och som färdiga människor (om jag får använda det uttrycket) har samma DNA-uppsättning, den som vi fick då vi bildades i mötet mellan vår fars sperma med vår mors ägg; på samma sätt bär vi den andliga DNA-uppsättning, som Gud gav oss då han tog upp oss som sina speciella tillhörigheter i det heliga dopet, med oss in i evigheten. Livet förändras, från fosterstadiet till fullvärdig människa och till den nya skapelse som vi förvandlas till i evigheten. Samma liv, men i olika former. Samma slutgiltiga destination som vi en gång skapades till.

Det är i det här perspektivet vi möts för att minnas dem som inte längre finns ibland oss här på jorden, men som vi i tro på vår Herres löfte fått lämna i hans hand för att gå vidare genom förlossningen in i det nya livet i gemenskap med honom.

I den sorg och saknad efter våra döda anhöriga som vi så påtagligt kan känna, finns vår Herre. Hela livet, genom dess olika faser, bär han oss, vakar över oss, stöttar och stödjer oss. En gång kommer vi att se honom ansikte mot ansikte; det som de människor vi i dag minns redan fått uppleva.

Alla helgon

Min predikan på Alla helgons dag vid musikgudstjänst i Lammhults kyrka

Helgon - ett ord som nog ger de flesta av oss mindervärdeskomplex. Eller att vi bara krasst inser att vi spelar i olika divisioner, helgonen och vi.

Att försöka definiera ett helgon skulle förmodligen föra våra tankar i en mängd olika riktningar. Ändå ska jag försöka beskriva hur jag ser på vad ett helgon är.

Enklast tror jag att vi kan se helgonen som föredömen för oss. Föredömen eller förebilder, människor som vi kan se upp till.

Vi skulle kunna spåna vidare längs en tankebana, där ordet beundran och idol finns med. Men jag har en känsla av att detta med beundra och idol lätt blir lite romantiserande, rosaskimrande och lite verklighetsfrämmande. Nej, den här tankebanan med en beundrad idol är nog en återvändsgränd.

Men människor som vi kan identifiera oss med, med en smittande livsinställning, som gör att vi vill likna dem och bli som dem.

Människor som utgör auktoriteter utan att vara auktoritära, dvs som naturligen gör att andra lyssnar till dem utan att de upplevs som dominanta och att bestämmer över huvudet på oss.

Vi behöver den här typen av människor, förebilder, föredömen, för ungdomen, i idrotten, i politiken, i kyrkan, ja, överallt i samhället och i världen, människor som kan leda andra in i att tänka konstruktiva tankar, forma munnen till stora leenden, väcka engagemang och få till stånd goda gärningar. Dessa människor, fyllda med Guds kärlek, uppfattar jag som helgon.

Ja, och kanske är det så att helgonen och vi spelar i olika divisioner. För vi har ju inte allt det där som helgonen har, tycker vi. Mmm, kanske är det så. Men kanske är det också på ett annat sätt. Låt oss gå till Jesusorden som vi läste och jordens salt och världens ljus.

Salt: det krävs så lite salt för att göra en måltid för ett helt middagsbord till en smakfylld upplevelse. Och samtidigt får det inte vara för mycket. Men den här lagom-effekten gör det riktigt bra.

På samma sätt med ljuset. En tändsticka som tänds i en kolsvart källare gör att vi kan orientera oss. Den lilla ljuskällan lyser upp tillräckligt mycket för oss.

Det lilla räcker för att det ska bli en stor effekt.

Det krävs ofta så lite. Ordet tack, som tar en tiondels sekund att uttala, kan få stora följdverkningar. Ett leende, som dessutom ligger i ansiktsmuskulaturens naturliga ansats eller strävan (det är lättare än att se arg och sur ut); leendet kan öppna så många dörrar.

Och då får du och jag i vår division också spela på ett helgonlikt sätt, och påverka vår omgivning till det goda och det sanna. Tittar vi på de gåvor som vår Herre och skapelsen har gett oss, så ser vi att de räcker till mycket gott.

Och vi, var och en med det mått av tro som han eller hon har fått, får leva på det här sättet, och utöva en god påverkar på vår omgivning.

Helgonen, förebilder och föredömen för oss alla, och vi i vår tur kan också vara förebilder och föredömen för andra människor.

Förmodligen har vi inga ambitioner av att bli kallade och betraktade som helgen av våra medmänniskor. Men Gud i himlen har en annan tumstock och bedömningsmall, och i hans ögon är alla de som tillhör honom helgon.

Kyrkans seniordag

Min krönika i Smålandsposten 28 oktober 2010

I söndags firade vi Kyrkans seniordag i vår församling. Först högmässa i Aneboda kyrka., och därefter middag på värdshuset. Kyrkan var fullsatt, och förutom seniorerna var det ett stort dopfölje. Unga och äldre i en härlig blandning, ackompanjerade av orgelbruset och kyrkokören.

Kyrkans seniordag kallar vi den nu för tiden, dagen då alla församlingsbor som fyllt 65 bjuds in till gudstjänst med en efterföljande måltid. Fram till rätt nyligen hette det De äldres dag, men i takt med att allt fler som kommit upp i pensionsåldern är mycket ungdomliga och vitala, känns även ordet ”äldre” lite udda. Tänk då: ”De gamles dag”, som företeelsen en gång benämndes!

Lite motvilligt måste jag erkänna för mig själv att jag inom en överskådlig framtid också kvalar in i den kategori som får en inbjudan till Kyrkans seniordag. Visserligen ett antal år kvar, men redan nu börjar jag planera för ett liv bortom 65.

Men arbetslusten har jag ju kvar – och det är jag väldigt glad för. Jag är en entreprenör som alltid har något på gång, och den arbetslusten och -förmågan hoppas jag får behålla långt upp i senioråldern.

”Om vi får leva och hälsa” var ett uttryck som min far brukade använda då han planerade inför framtiden. Riktigt språkligt korrekt var det väl inte, men man förstår vad han menade. Själv fick han däremot inte behålla hälsan, för redan vid 60-årsålder visade sig Parkinsons sjukdom hos honom, som sedan fördunklade hans sista år. Kanske bär jag också anlag för den sjukdomen, eller att jag fört anlagen vidare till mina barn – det sägs visserligen att den inte ska vara ärftlig, men många på min fars sida har i varje fall haft den.

Tillbaka till Kyrkans Seniordag – det var med glädje som jag organiserade den dagen: Att gå igenom namnen på alla de c:a drygt 500 som fick en personlig inbjudan, varav de flesta var kända av mig som den landsortspräst jag är som varit i sin församling i ett antal år. Så till att ta emot och hälsa på kyrkobesökarna i vapenhuset. Flera psalmer blev sådana som man lärt sig i skolan, och i mottagande av brödet och vinet fick varje nattvardsgäst höra orden: ”Kristi kropp och blod för dig utgivna”.

Men det bestående intrycket var hur äldre och unga samlades i en glädjefylld blandning!
Mitt foto
Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.