fredag, juni 07, 2013

Marshrutka från Jerevan till Tbilisi

Min sista bild från Armenien - den här gången! Vår marshrutka stannar strax före gränsen till Georgien så att vi kan köpa kebab. Åka marshrutka är ett billigt och enkelt - fast inte särskilt bekvämt - sätt att transportera sig. Jag råkade hamna på sista bänkraden som är lite högre än de andra, med följd att jag inte kunde se de vackra bergstopparna, utan bara mest bussens innertak!

 Lokal tid i Tbilisi är nu 20:45 och jag går och lägger mig, för kl 04:00 hämtar en taxi mig till flygplatsen. Får se om jag klarar vikten - jag menar inte bara min egen vikt (den är bekant), men också de prylar som tillkommit i mitt bagage.

 Tack för alla glada tillrop, gillanden och kommentarer som jag fått del av under resan! Vi hörs & syns, go'vänner!

Hej då, Ararat!

Allt har sin tid. Nu lämnar jag Jerevan för att ta en marshrutka till Tbilisi, varifrån mitt flyg går via Riga till Stockholm i morgon bitti. Det har varit en mycket fin och berikande månad här, som jag känner stor tacksamhet för. Lärt känna många nya människor och nya miljöer. Så får jag jobba vidare med projektet hemifrån. 

 Hej då, Ararat, för den här gången!

onsdag, juni 05, 2013

Gudstjänst i armenisk kyrkoruin

 
I denna kyrkoruin firande församlingen sin kvällsmässa,
även om det fanns en nybyggd kyrka tvärs över gatan. Jag tyckte mig se en naturlig och äkta fromhet hos församlingsborna, både kvinnor och män, och i alla åldrar. Jag fick ett exemplar... av det söndagskolmaterial som man använde, med bibelberättelser (detta ska sägas i ljuset av att undervisningsmaterial av det slaget var förbjudet under kommunisttiden). 

 

Kön och äktenskap bland präster i Armenien och i Sverige


Prästfrun här frågade mig om det var tillåtet för en präst att vara gift i Svenska kyrkan, vilket jag hade glädjen att meddela henne att det var det. Det faktum att jag som kvinna är präst, togs emot med öppenhet och viss nyfikenhet. Kort sagt blev jag mottagen med värme och vänlighet i detta landsbygdsstift i norra Armenien.

söndag, juni 02, 2013

Innebrända i byns kyrka


Jag får en intervju med kvinna som berättade hur hennes mormor år 1915 blev räddad till livet, då en stor grupp av hennes landsmän blev innestängda i byns kyrka, som sedan blev satt i lågor.

Mässa i Jerevans katedral

Till skillnad från Sverige söker sig folk i Armenien långt fram i kyrkan. I den stora katedralen, byggd 2001 till 1700-årsminnet av landets kristnande, var det fullt med folk. Ingen "spinn- och svärdsida" beträffande var man satte sig.
 
 
Däremot distribuerades nattvarden så att männen hade ett led och kvinnorna ett - varför denna uppdelning ska jag fråga Hans Nåd Biskop Hovakim, som jag fått ett sammanträffande med i morgon. Mässan hade ännu inte slutat efter 135 minuter, då jag var tvungen att lämna kyrkan för en intervju.
...
Det där med att det var olika led för kvinnor och män till nattvarden i stora katedralen (vilket det inte är i centralhelgedomen Etchmiadzin), förklarar biskop Hovakim med att Etchmiadzin är mera frigjord. I hans eget stift, berättar han, får han ibland kämpa mot en långtgående konservatism bland prästerna. Bland annat går männen först till nattvarden, och när de har fått brödet och vinet, är det kvinnornas tur. För husfridens skull har jag hittills inte visat mig i prästskjorta här...
Mitt foto
Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.