lördag, april 20, 2019

Långfredagen 2019

Långfredagen 2019

Psalmer:
144:1-3 O huvud, blodigt, sårat
143 Guds rena Lamm
700:1 Litanian
456 Höga kors
144:4-7 Hos dig jag vill förbliva

Blandade röster sjunger
Organist Elisabeth Ringdahl

”Det är fullbordat”


Det senaste dygnet har varit fullt av dramatik, och fullt av de mest skiftande känslor. I går kväll åt Jesus sin påskmåltid för allra sista gången med sina lärjungar, men den måltiden blev också den allra första måltiden av annat slag, nämligen den kristna nattvarden, som den kristna kyrkan alltsedan dess har firat. Det sista blev det första.

Under måltiden smög sig Judas Iskariot ut för att få sina 30 silverpenningar, som ersättning för att förråda sin Herre. De 12 lärjungarna reducerades till 11.

Samtidigt säger Jesus att lärjungarna kommer att sörja, men att deras sorg ska vändas i glädje, och den glädjen ska ingen kunna ta ifrån dem.

Så gick den nu decimerade skaran ut till Olivberget, och Jesus ängslas, så till den grad att han svettas bod. Han är ensam, och hans kära vänner har somnat. Så kommer förrädaren med ett följe soldater, de griper Jesus och tar honom till förhör. Han hånas, misshandlas och torteras där under natten.
Nästa morgon, Långfredagens morgon förs han ut till Golgata, för att avrättas, tillsammans med några kriminella. Han bär själv sitt kors tills han inte orkar längre. Traditionen säger att han faller tre gånger längs Via Dolorosa, Smärtornas väg.

Traditionen säger också att det finns uttryck av kärlek och omtanke under den här vandringen, där en kvinna vid namn Veronica – inte omnämnd i Evangelierna – baddar hans plågade ansikte med sin scarf. Kanske var hon en av dem som hade ropat Hosianna, välsignad är hans om kommer i Herrens namn, och är en av hans följare. Nu vågar hon träda fram, trots den skränande och hatande hopen, och bedyra sin Herre sin kärlek.

Jesus hängs upp på korset. Några av lärjungarna står på avstånd och bevittnar det hela, andra, som lärjungen Johannes står alldeles nedanför korset tillsammans med Jesu mor, och här får vi ytterligare ett bevis på kärlek och omtanke, då Jesus uppmanar Johannes att ta han om Maria och så blev det.
Timmarna kryper fram, och det är svårt att förstå hur det överhuvudtaget är möjligt att livet kan bestå under de omständigheterna.

Till slut ropar Jesus – rop är nog inte rätt ord – snarare ett kraxande eller väsande från sammanpressade lungor: Det är fullbordat.

Det är fullbordat. Observera att Jesus inte säger: Det är slut. Hans ord är: Det är fullbordat.
Att sluta någonting kan vara att avbryta det man håller på med, att inte göra färdigt. Men att fullborda är att ha genomfört det man skulle genomföra.

Nu vet jag inte exakt vilket ord på arameiska som Jesus använde, men i den grekiska texten som Johannes skrev sitt evangelium används ordet Tetelestai, som betyder just att fullborda något, och någon kommentator säger att det är som att när en bergsbestigare haft ha för avsikt att för avsikt att bestiga toppen på Mount Everest, och när man nått toppen, då kan man säga Tetelestai: Jag har fullbordat det som jag skulle göra. Inte avbrutit på halva vägen, eller ens 50 meter under toppen, utan nått hela vägen upp.

Dessutom, det finns två tänkbara verbformer för att uttrycka det här. Den ena verbformen markerar en punkthandling, den andra markerar att någonting sker som har bestående effekt. Och det är den sista, skeendet som har en bestående verkan, som evangelisten använder i sin text. Det är fullbordat, och det fullbordade verket kommer att bestå.

Johannes och Maria och de andra där hör Jesu ord. Om de förstår innebörden på det här stadiet, vet vi inte riktigt.

Men det var någon annan som hör att Jesus yttrade orden ”Det är fullbordat”. Och det djävulen. Från sitt helvete har han nogsamt följt utvecklingen, och han ser fram mot att hans plan ska gå i lås att göra hela universum till en djävlig plats – nej, kära församling, jag svär inte i kyrkan, jag använder ordet i dess rätta bemärkelse. Djävulen vill skapa söndring, splittring, oreda, misshälligheter, kyla, sjukdom, lidande, död – djävulskap, kort sagt.

Söndring av olika slag är djävulens verk, medan Guds verk är att hela. Och därför, när Jesus gick omkring och i ord och handling visade vads Guds rike är, så var det ofta att hela det som var söndrat, han helade sjuka människor, han hela söndriga relationer, han helade brustna hjärtan.

Nu hör djävulen att Jesus inte säger: ”Det är slut”, utan att han säger ”det är fullbordat”. Och ondskans furste fattar distinktionen, och innebörden i ordet. Han begriper att hans projekt sedan tidernas begynnelse att göra universum till en djävlig plats har inte gått i lås. Djävulens avsikt att göra tillvaron till ett helvete för alla människor har misslyckats. Han har förlorat.

Det är fullbordat. Jesus har fullgjort det som han kom till världen för att göra. Därför är kraxandet och väsandet ”Det är fullbordat” inte ett sorgligt uppgivande, utan ett jubelrop.

1 kommentar:

Allie Reyna sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Mitt foto
Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.