Palmsöndagen 2019
I högmässan i Kulltorps kyrkan sjöng vi psalmerna
46 Låt mig få höra om Jesus
38 För att du inte tog det gudomliga
726 Vilket stort mysterium
442+443 Han gick den svåra vägen, direkt följd av Dig vi lovsjunger, ärar. Efter mässan hade syföreningen ordnat kafferep med sju sorters kakor.
I kvällsmässan i Bredaryds kyrka sjöng vi
45 Jesus för världen
38 För att du inte tog det gudomliga
726 Vilket stort mysterium
442+443 Han gick den svåra vägen, direkt följd av Dig vi lovsjunger, ärar.
Organist: Elisabeth Ringdahl
Min predikan:
Palmsöndagen – en dag som väcker många olika sorters känslor hos oss.
Kanske är det den annalkande varma årstiden, som väcker vår livslust, även om nätterna de senaste dygnen varit rejält kalla. Och i kombination med det, de svenska palmkvistarna – videkvistarna – som gör att vi tror på växtligheten igen.
Kanske är det tanken på att vi nu går in i Stilla veckan – för veckan för påsk heter ju Stilla veckan, medan Påskveckan är veckan efter påsk – med allt vad som nu väntar.
Kanske är det insikten om hur snabbt känsloläget kan skifta hos oss människor, och hur påverkade vi lätt blir av andras åsikter.
Palmsöndagens bibeltexter är fyllda av paradoxer, av sådant som ser ut att vara varandra motsatser. Jag ska försöka relatera det som händer i texterna till vårt liv.
I vår psaltarpsalm (Psaltaren 118) som vi växelläste hör vi talas om stenen som husbyggarna förkastade, men som blivit den viktigaste stenen i hela husbygget. Varför, kan vi fråga oss? Ja, av någon anledning tyckte inte byggarna att den var bra nog, kanske inte ens bra nog för att finnas med överhuvudtaget i byggnaden, men vid närmare inspektion ser man att den ju är perfekt för att anlägga hörnvinkeln på huset. Skenet kan bedra, det vet vi. Stenen, hörnstenen, är en förebild av Kristus själv.
Vi känner igen berättelse om hur kungen rider in i Jerusalem på en åsna. Den text som vi hör både på 1:a advent och idag på Palmsöndagen. På 1:a advent är den gammaltestamentliga texten hämtad från profeten Sakarja, och idag är det en annan text från samme profet, Sakarja. Och namnet Sakarja betyder, Herren kommer ihåg. Och det som Herren kommer ihåg är nu hans löfte till oss, som vi löst idag: Jag tar min boning hos dig. Till och med två gånger säger Gud dessa ord under fyra versar: Jag tar min boning hos dig. Ett löfte som Gud inte glömmer bort, utan som han minns.
Vi människor glömmer, och vi glömmer löften till varandra, och ibland glömmer vi dem inte, men struntar i att uppfylla dem. Men Herren kommer ihåg. Han glömmer inte, och han uppfyller sina löften. Paradoxen, den skenbara motsättningen, i den här texten är att Gudsfolket befinner sig i en vanhedrande fångenskap i ett annat land, och det är perserna som nu styr över dem. Ändå lovar Herren att han ska ta sin boning hos dem.
Hur vill Gud att vi ska leva? Jo, genom att låta det sinnelag råda hos oss som fanns hos Jesus, som aposteln Paulus skriver. Jesus skulle ha kunnat kasta av sig sin uppgift att gå i döden för oss – och det var ju det som djävulen i öknen frestade honom att göra – Jesus var ju Gud och kunde göra vad han ville. Men han avstod från detta, avstod från det som han hade rätt till, och valde han att gå Korsets väg för din och min skull. Nu kallar han oss att ha samma inställning till livet som Jesus hade, att kunna avstå från vår rätt, för att någon annan ska kunna få det bra.
Men Gud glömmer inte detta heller, utan belönar ett sådant handlande. Gud upphöjde sin son, genom uppståndelsen från döden, och himmelsfärden. Hur Gud väljer att belöna oss, det vet vi inte, men att han gör det, det kan vi vara trygga i, då vi låter Jesu Kristi sinnelag råda hos oss.
Paradoxen i att ödmjukhet leder till upphöjelse.
Också vår text från Johannes evangelium är fylld av paradoxer. Här möter vi först Jesus hos sina mycket goda vänner, de tre syskonen Maria, Marta och Lasaros. Det ovanliga är att Jesus hade uppväckt Lasaros från de döda för ganska kort tid sedan. Det vanliga är att det är Marta som passar upp, och förmodligen har hon lagat maten också.
Systern Maria, det är om henne som Jesus en gång sagt, då hon prioriterade att lyssna på honom istället för att stå i köket, att hon har utvalt den goda delen och den ska inte tas ifrån henne.
Det iögonfallande inträffar nu att Maria kommer en hel flaska mycket dyrbar nardusbalsam. Dess marknadsvärde motsvarar ungefär en normal årslön. Den är ingen parfym man sticker in på Kicks och köper för några hundralappar, precis.
Denna dyrbara och mycket väldoftande parfym slösar hon över Jesu fötter. Hela huset fylls av att det luktar gott.
Först säger ingen något. Men alla tänker. Vad många tänker är säkert i termer av en kvinnas heder: Vad opassande av en kvinna att göra så med en man. Det kan ju uppfattas som en sexuell invit, i allas åsyn.
Judas – han som kallas Judas Iskariot och som några dagar senare skulle förråda Jesus – är den förste som tar till orda. Det här är ju kapitalförstöring! Man skulle ju kunna sälja denna nardusbalsam för 300 denarer, alltså motsvarande en årslön, och ge till de fattiga. Men Jesus försvarar Maria och tillåter att detta slöseri av väldoft får fortsätta, en paradox av förtida hedersbetygelse inför Jesu begravning.
Så kommer vi – äntligen, kanske någon tycker – fram till palmkvistarna. Palmkvistarna som man lade på gatan framför Jesus då han rider in i staden, och som har gett upphov till namnen på den här söndagen.
Ryktet har spridit sig, det går som en löpeld, även på den tid då det inte finns några digitala sociala medier. Nu kommer han, Israels kung. Och de människor som läst sin Tora, det som vi kallar för Gamla testamentet, känner igen det som nu händer från det som profeten Sakarja skrev om flera hundra år tidigare. Är det någon som kommer ihåg vad namnet Sakarja betyder?
Folket kommer ihåg, och med palmkvistar och mantlar bereder de vägbanan framför Jesus, och ropar Hosianna, välsignad är han som kommer i Herrens namn. Det ropet har många kristna kyrkor sedan dess ropat ut i lovsången som vi sjunger vid nattvardsfirandet.
Förväntningarna är stora bland folkmassorna på att Jesus ska bli kungen som kastar ut de förhatliga ockuperande romarna ur landet. Jesus har en annan agenda. Hans kungarike är av ett annat slag. Ändå låter han folkmassorna hylla honom.
Vägen till korset är temat för Palmsöndagen. Och korset finns inte långt borta. Säkert är virket redan färdigsågat, och ligger där och väntar. Och det dröjer bara några dagar till dess att ropet ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn” byts till ropet ”Korsfäst, korsfäst”. Kontrasten är närmast fullständig.
Under tiden fortsätter Jesus fram på sin lånade åsna trippande på palmbladen. Efter dem kommer människor som har beslutat sig för att låta det sinnelag som Kristus har, också få råda i deras liv.
Och Marias nardusbalsam är fortfarande märkbar, och sprider sin väldoft bland alla som är där.
1 kommentar:
Skicka en kommentar