torsdag, januari 20, 2011

Att bo i prästgård


Krönika i Smålandsposten torsdagen 20 januari 2011

Jag har precis köpt min prästgård. Där har jag bott i sju år som hyresgäst i egenskap av församlingens präst. Men när jag nu fick tillfälle att köpa huset, så gjorde jag det. En villa från 60-talet, lite italiensk stil, som ligger mellan Lammhults kyrka och järnvägen.

Det är lite speciellt att bo så här, för visst är man en offentlig person om man arbetar i församlingen och bor i prästgården. Vissa kollegor kan därför föredra att bo utanför pastoratet. Fast själv tycker jag det är sympatiskt att möta församlingsborna på gatan, i affären eller på banken. Jag hoppas och tror att ”fåren i min hjord” hyser motsvarande uppfattning. I varje fall hälsar vi glatt på varandra. Och inte känner jag mig det minsta påpassad!

Prästgårdskultur är ett begrepp som man ibland använder för att tala om den bildningstradition som bakåt i tiden förknippades med prästgårdarna, kanske speciellt på landet. Prästgården hade inte sällan ett bibliotek för bygdens vetgiriga. Prästfrun höll i syföreningen, och där fick man ofta besök av någon missionär, som berättade om människors liv och tillvaro i fjärran länder. Sång och musik var vanligt förekommande. I och runt prästgården kunde en bildningskultur frodas som kompletterade det allmänna skolväsendet.

Men prästgårdar är ofta stora hus som numera är dyra att underhålla. Kostnaderna överstiger inte sällan den hyra som tjänsteinnehavaren betalar (vilken f.ö. motsvarar marknadshyran för 100 kvm på orten). I rask takt säljer nu församlingar och kyrkliga samfälligheter ut sina prästgårdar till privatpersoner. Tragiskt att prästgårdarna försvinner ur Svenska kyrkans ägo, tycker vissa. De, däremot, som håller på med kyrklig ekonomi och förvaltning ser en budgetmässig fördel i att inte ha för många fastigheter.

Men den församling som kan erbjuda en bostad till sin präst kan vid vakanser lättare få en ny tjänsteinnehavare. I synnerhet en nyprästvigd sätter värde på möjligheten att bo i prästgård. Han eller hon har säkert inte för avsikt att göra hela sin karriär i pastoratet, och vill därför inte vara bunden till att behöva sälja ett hus om han/hon skulle få en tjänst på annan ort.

Att ”det lyser i prästgårdens fönster” tolkar många att Kyrkan finns närvarande. Denna själavårdsmässiga aspekt av Kyrkans liv och verksamhet får aldrig gå förlorad, även om prästgårdar byter ägare.

lördag, januari 01, 2011

Glädjen att arbeta i Kyrkan i juletid

Krönika i Smålandsposten 30 december 2010

Så är julen över, och vi som arbetar i Kyrkan drar en lättnadens suck. Inte alls därför att vi tycker att julen är tråkig eller jobbig, för det är en underbar och tacksam tid att arbeta i Kyrkan. Men den kräver en hel del, och efteråt pustar man ut. Julnattsgudstjänsten på julafton klockan 23 i Lammhults kyrka följdes av några timmars sömn, och sedan var det julotta klockan 7 på juldagsmorgonen i Aneboda kyrka.

Mycket folk, men ändå inte riktigt lika mycket som det brukar. Förmodligen gjorde kylan att en del inte vågade sig ut. Samtidigt fanns det några modiga församlingsbor som orkade med båda dessa julgudstjänster. Då får man inte ha samma predikan båda gångerna!

Konfirmanderna, som ska delta i 15 gudstjänster, får räkna julnattsmässa eller julotta dubbelt, som bonus för att de hållit sig vakna.

Den yrkeskategori i Kyrkan som förtjänar mest tack och beröm vid den här tiden på året är kyrkomusikerna. De har en hektisk tid från advent, över Lucia och jul fram till och med trettondedagen. Under den här perioden (med början långt dessförinnan) har det övats med körer, solister och ensembler. Det har planerats och modifierats, noter har ibland behövt transponeras, och så naturligtvis framförandet i gudstjänst eller konsert.

Och om kantorn/organisten är värd en eloge, så är alla körsångare det också. Dessa korister gör stora uppoffringar för att med sin sång kunna förgylla helgens gudstjänster. Ibland kan det finnas synpunkter på vad som ska sjungas, när och i vilken kyrka. Men detta är ett uttryck för delaktighet i församlingsarbetet och en möjlighet att kunna påverka. Inom Kyrkans frivilligarbete utgör barnkörer och kyrkokörer en stor och viktig del.

Som präst läste jag julevangeliet sex gånger vid olika julgudstjänster.

Visserligen är det inte julen, utan påsken, som är Kyrkans viktigaste högtid. Men i det allmänna medvetandet, och som kontrast till mörkret och kylan, utgör julgudstjänsternas värme, gemenskap och glädje något omistligt för många människor.

Många hundra år före Kristus hade profeten Jesaja skrivit:
”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram”.

Så föds den lille parveln och änglakören jublar:
”Ära åt Gud i höjden och på jorden fred åt dem han har utvalt”.
Mitt foto
Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.