tisdag, december 30, 2008

Ur min citatsamling (2)

"En sak är säker. Om man vill stå stadigt med båda fötterna på jorden - då kommer man ingenstans."
(Ilmar Reepalu)

söndag, december 28, 2008

Ur min citatsamling (1)

”En kompromiss är konsten att dela en kaka så att alla tror de har fått den största biten”.
(Winston Churchill)

Digital postilla på Nyårsdagen


I Jesu namn

Digital postilla skriven för Svenska Kyrkans Unga i Växjö stift på Nyårsdagen 2009.

Text: Lukas evangelium 2:21

Ett årsskifte brukar vara förknippat med tillbakablick och framtidsförhoppningar. Och om man nu inte är så djupsinnigt lagd att man grunnar över vad man utfört och vad man förväntar sig, så konstaterar man väl i varje fall att man blir ett år äldre för varje år som går.

I Jesu namn är ämnet för Nyårsdagen. Vi kan påminna oss om att namnet Jesus på hebreiska heter Jeshua och kommer från roten ”jasha`” som betyder frälsa.

Men vad betyder då ”frälsa”? Detta ord på Kanaans tungomål kan ju också behöva översättas.

Grundbetydelsen av ”jasha`” (av de hebreiska konsonanterna yod-shin-ayin) är ungefär: befria, ställa på stadig mark, utvidga område, ge livsutrymme.

Namnet Jesus ger oss alltså associationer till befrielse och livsrum.

Det är i detta perspektiv av frihet och öppenhet som vi går in i nytt år. Dels lämnar vi ett gammalt år bakom oss, i tacksamhet för det som gått bra. Men även det som vi skulle velat ha ogjort och som vi ångrar lägger vi bakom oss i Jesu namn – vi är ju befriade från syndens och söndringens och pinsamhetens och skammens bojor och band. I Jesu namn får vi leva befriade från sådant som kan tynga oss.

Vi går också in i ett nytt år – ett år som ingen av oss vet vad det kommer att innehålla. Vi går in i 2009 i Jesu namn.

Att göra något i någons namn är att tala å denna persons vägnar.

Det är vad jag gör som präst i varje gudstjänst. Det är inte Annika Stacke eller Kalle Svensson, eller vad vi nu kan heta, som står bakom förlåtelsens ord eller välsignelsen. Det skulle vi som små människor definitivt inte ha täckning för. Men det är Gud själv som säger detta – genom oss.

Gud låter oss förmedla sitt ord. Det är ett förtroende som han ger oss, och när vi i trohet mot honom själv och hans ord återger hans budskap, så utför vi detta uppdrag i hans namn.

Nu behöver man inte vara präst för att i Jesu namn ta till oss hans löften. Det får vi alla som är döpta och troende (det allmänna prästadömet) med frimodighet göra.

Därför får vi nu gå in i år 2009 i Jesu namn. I frihet och öppenhet får vi möta det okända, i Jesu namn och i hans sällskap.

Annika Stacke, kyrkoherde, Lammhult

onsdag, december 24, 2008

Predikan i den heliga natten vid vår Frälsares födelse

Gud skulle, med full rätt, kunna betrakta oss människor som små myror, ja som små molekyler, så små och obetydliga är vi i det stora kosmiska skeendet av ljusår och stjärngalaxer som han har skapat.

Ändå bryr han sig om oss, inte bara lite, utan mycket. Julen firar vi därför att han själv blir människor och kommer till oss och blir som en av oss.

Varför skaparen av himmel och jord väljer att bli människa kan vi nog aldrig riktigt förstå. Men han kommer till oss, och han inte bara liknar en människa utan han är en människa.

Och som människa skulle han kunna välja att placera sig i samhällets övre skikt, och uppfylla den förväntan som i varje fall de vise männen har då de kommer för att ge den nyfödda judakungen sin gåva, då de tar sig till kungapalatset i Jerusalem. Men det finns ingen nyfödd kung i palatset, utan stjärnan och profetian från Amos bok leder dem vidare till staden Betlehem, och där – i all enkelhet i stallet – finner de honom som stjärnan strålar över .

Det finns en kontrast i julens evangeliet mellan det stora och starka och överväldigande – och det lilla och sköra och det enkla.

Förvisso är varje födelse av en ny människa ett under och en fantastisk händelse. Samtidigt var nog den förlossning som ägde rum i Betlehem inte mera ovanlig än många andra förlossningar under ekonomiskt knappa omständigheter. Säkert hade omgivningen, värdshusvärdinnan och grannkvinnorna sett till att ge den unga kvinnan från Nasaret all tillbörlig hjälp då hon skulle föda sitt barn. Kanske var det flera barn som kom till på annan ort på grund av kejsar Augustus påbud om allmän skattskrivning, vad vet vi?

Nu kommer himmelens Gud ned till oss människor i Jesus Kristus. Han kommer för att identifiera sig med dig och med mig, med våra livsbetingelser och våra förhållanden.

Han vet hur det är att bli bjuden på fest, och han vet hur det är att vara utan pengar och leva ett kringströvande liv och inte ha någon plats där han kan vila sitt huvud.

Han vet hur det är att vara omtyckt, efterfrågad och älskad, han vet också hur det är att bli övergiven, sviken och förrådd. Han vet hur det är att bli respekterad och trodd, och han vet hur det känns att bli missförstådd och misskrediterad. Allt sådant som du och jag som människor kan få uppleva under olika omständigheter i vårt liv.

Om några timmar, på vår julotta, kommer vi att sjunga:
Han tårar fälla skall som vi,
förstå vår nöd och stå oss bi
med kraften av sin Anda.


Nu kommer han till oss, Jesus Kristus. Han är Guds frälsning, Guds räddning, till hela skapelsen, där Gud bryter in i historien och blir människa.

Som människa delar han inte bara våra livsvillkor, utan också våra andliga existens. Han går in, lyfter av våra bördor av allt det som gått snett och allt det som gått sönder i vår tillvaro, och tar själv på sig denna börda, då han dör på korset. Men också som delar sitt liv med oss då han ger oss del av honom själv och hans liv som aldrig dör.

Guds frälsning är mänsklig – och nu kommer han till dig och mig som den lilla människan som föds i stallet i Betlehem.

lördag, december 20, 2008

TV- och webbsända gudstjänster

Några gudstjänster har spelats in i Lammhults och Aneboda kyrkor under hösten. Dessa har sedan sänts över Öppna Kanalen i Växjö, som är en lokal föreningsburen och icke-kommersiell TV-station.

I det kommunala bostadsbolaget Vidingehems lägenheter kan man se Öppna Kanalen, som ligger på kanalplats E59 (en kanalsökning kan behöva göras).

Gudstjänsterna ligger också på webben.

Växjö stift har beviljat Aneboda församling ett projektbidrag för att testa möjligheten att sända gudstjänster digitalt, som vi nu har påbörjat. Kom gärna med synpunkter och reaktioner!

Inspelning av fler program planeras - både gudstjänster och annan kyrklig verksamhet. För detta behöver vi ett antal frivilliga krafter: för att stå bakom kameran, hantera ljudet och redigera videon etc.

Tåget stannar i Lammhult snart

I Växjö kommunfullmäktige hade jag 2007-01-22 följande anförande:

Ärade ordförande, presidium, fullmäktige, åhörare!

Klockan 2 minuter i elva på förmiddagen, fredagen den 1 september förra året, stod jag på bron i Lammhult där riksväg 30 går över stambanan, och där tar jag bilden av den här gula rälsbussen som kommer från Nässjö, hade stannat i Bodafors, Sävsjö och även Stockaryd, men som i god fart passerar Lammhult på sin väg mot Alvesta.

Den var den första turen med lokaltåg på stambanan norrifrån som går i in Kronobergs län och Växjö kommun på närmare tre årtionden.

Nu kan tågen åter stanna i Lammhult.

Förbättrade kommunikationer är viktigt för Lammhult och för Växjö kommun av många skäl:

Dels blir den nordvästra kommundelen mera attraktiv att bo i, med unga människor som är uppväxta här, vill bo kvar, eller andra som vill flytta in, köpa hus, låta sina barn växa upp där - allt med ett förstärkt befolkningsunderlag och en förhöjd service på orten som följd.

Men det är också arbetsmarknaden: Lammhult har ett betydande dagligt inpendlingsöverskott personer, dvs det är fler utomsocknes, så att säga, som dagligen pendlar in till Lammhult, än de som bor i Lammhult och pendlar ut från orten.

Men det finns ytterligare en kategori att uppmärksamma, som sannolikt kommer att växa i antal under åren som kommer: de kvalificerade långpendlarna, de som bor i vår kommuns nordvästra del och som har sitt arbete, eller vågar söka arbete en bra bit bort – men alltför långt bort för att det skall vara realistiskt möjligt att dagligen pendla med bil (med tanke på hur ansträngande det kan vara att sitta bakom ratten, vad det kostar, miljömässiga hänsyn inte att förglömma).

Men med tåget behöver inte Lund ligga längre bort än 1 tim 33 min (Kastrup under 2½ tim), eller Linköping (1 tim 54 min). Med en fungerade tågtrafik med stopp i Lammhult skulle man kunna bo i Växjö kommuns norra del, och lite sömndrucken kl 6 på morgonen sätta sig på tåget mot Alvesta eller Nässjö, där byta till X2000 för vidare färd mot Lund/Malmö/Köpenhamn eller Linköping (och hinna med både att ta igen lite förlorad nattsömn, läsa morgontidningen och arbeta bakom sin bärbara dator), och ändå hinna med en hel arbetsdag.

Jag yrkar därför – med stor glädje - bifall till kommunstyrelsens förslag.

I december 2008 ser det ljust ut. Snart skall tågen stanna i Lammhult igen!

FiSK (Folkpartister i Svenska kyrkan)




Fisktecknet användes under Kyrkans första tid som ett hemligt kännemärke för att tala om att man var kristen. Mötte man en okänd kunde man rita en båge i sanden. Om då den andra ritade bågen i andra riktningen så att teckningen blev till formen av en fisk, så förstod man att här fanns förmodligen en syster eller broder i tron på Kristus.


Fisksymbolen är allmänt erkänd i alla kyrkor som en stark kristen symbol, och denna symbol har vi med stolthet och glädje tagit till oss.


För några år sedan beslöt Folkpartiet att man som politiskt parti inte skulle ställa upp i kyrkovalet. Detta var en konsekvens av att Svenska kyrkan skilts från staten, och att man ansåg att de politiska partierna skall hålla sig borta från att styra den nu från staten fria kyrkan.
Samtidigt finns bland många liberaler över vårt land ett starkt och äkta kyrkligt intresse och engagemang.


Så bildades nätverket och nomineringsgruppen FiSK – Folkpartister i Svenska kyrkan – där enskilda liberaler kan kanalisera sitt kyrkliga engagemang avseende beslutande organ. FiSK är alltså inget parti, men väl en nomineringsgrupp i kyrkovalet.


Vad är då specifikt för FiSK? Låt oss framställa det ungefär så här:


Din ena hand representerar din kristna tro och ditt engagemang i Svenska kyrkan.
Din andra hand står för din socialliberala samhällsuppfattning och människosyn.
När du nu knäpper ihop dina båda händer och därmed förenar din tro med ditt samhällsengagemang, så har du de hjärtefrågor som är specifika för FiSK.


Och det stora förtroendet att vara webbredaktör för www.fiskarna.net har jag fått, och med glädje gått in i.

Stackebo - ett paradis på jorden

Platsen där jag är född och uppvuxen heter Stackebo. Dit drar jag mig gärna tillbaka då jag har möjlighet.

Högt beläget några kilometer söder om Gnosjö tätort, och med Isaberg och Gislaved i horisonten i väster, har jag vant mig vid öppenhet och vidd. Förhoppningsvis slår det också igenom i min personlighet och inställning till andra människor.

Nu är släktnamnet Stacke uppkallat efter bynamnet Stackebo, och inte tvärtom. Namnet Stackebo sägs ha anor tillbaka till 1300-talet då den fruktade digerdöden härjade i vårt land. På höga platser tände man i mörkret "stack"-eldar för att meddela att det fortfarande fanns människor vid liv. Och faktum är att på just Isaberg c:a 15 km i nordvästlig riktning finns också en gård som heter Stackebo, och som vi alltså ser från vårt Stackebo. Äktheten bakom namnets ursprung kan jag inte med nödvändighet gå i god för, men det ger lite krydda åt det historiska perspektivet. Fast på 1300-talet var det säkert inte så kul, precis...

Hur kan 750 gram vara så tungt, och 75 kg så lätt?

Ja, hur kan 750 gram vara så tungt, och 75 kg så lätt?

En av mina söner, då han var fem år gammal, kunde lyfta en vuxen människa. Tänk vad stark han måste vara!

Och samtidigt orkade jag knappast lyfta en sopkvast!

Hur kan det vara så?

Inte beror det på att femåringen var utrustad med några stålmanskrafter, inte heller att jag är så väldigt försvagad.

Allt beror på hur man lyfter. Hur gick det då till?

Jo, min femårige son använde ett spett, och genom att utnyttja hävstångsprincipen fördelade han kraften, så att han kunde med förhållandevis liten ansträngning kunde lyfta en tung börda. Och jag gjorde samma sak - fast omvänt: genom att hålla längst ute i skaftet på sopkvasten blev den nästan omöjlig att lyfta. Det lätta blev tungt.

Så kan det också vara i livet. Det lätta kan bli tungt, och det tunga kan bli lätt. Allt beror på hur man lyfter och bär.

Laxens vandringsvägar i Mörrumsån

Partikollegan Nils Fransson och jag skrev en motion till Kommunfullmäktige i Växjö:

Motion angående möjlighet att skapa fria vandringsvägar för fisk i Mörrumsåns vattensystem i Växjö kommun

Den senaste tiden har det varit en stor diskussion om möjlighet att skapa fria vandringsvägar för lax och andra fiskarter i Mörrumsåns vattensystem mellan Östersjön och sjön Åsnen. Det verkar som om denna vision kan bli möjlig att genomföra.

Denna fråga berör i hög grad Växjö kommun. Dels ligger Åsnens norra strand i Växjö kommun, dels flyter Mörrumsån genom stora delar av vår kommun.

Om fria vandringsvägar upp till Åsnen förverkligas, finns det anledning att söka vidareutveckla dessa vandringsvägar till att gälla övriga delar av Mörrumsåns vattensystem i vår kommun.

Med tanke på såväl biologisk mångfald som turistnäring och fritidsverksamhet torde det vara positivt att lax och andra vandrande fiskarter från Östersjön kunde ta sig upp även i våra vatten.


Folkpartiet föreslår därför:

Att Växjö kommun redovisar laxens och andra fiskarters möjligheten att vandra upp från Östersjön genom Växjö kommuns vattensystem.

Att Växjö kommun verkar för goda vandringsvägar för lax och andra fiskarter.


Växjö den 25 juni 2008

Nils Fransson Annika Stacke


I kommunfullmäktiges decembersammanträde gick den igenom - glädjande! Följ gärna debatten här.

I det ljuva Frankrike - före eurons tid

Jag har bott fem år i Frankrike. Det är ett härligt land, med spännande människor, vackert språk och omväxlande natur. Jag älskar Frankrike.

Jaja, jag skall utan omsvep medge att jag också många gånger blivit irriterad på landets invånare. För fransmännen kan också vara rejält egensinniga. De kan plötsligt införa en massa konstiga lagar och förordningar, och byråkratin kan vara alldeles förfärligt komplicerad.

Mycket har hänt de senaste åren, men en gång på tidigt 1980-tal inträffade följande:

Vår familj skall resa hem till Sverige på ett tillfälligt besök, och vi behöver växla till oss lite tysk valuta för att kunna köpa bensin i Tyskland samt färjebiljett. På det lokala bankkontoret i den lilla gulliga staden Meulan strax nordväst om Paris, där vi bor, förklarar jag att vi vill köpa D-Mark.
- Bien sûr, monsieurdame, svarar bankkassörskan. Det går alldeles utmärkt. När reser ni?
- I kväll.
- Ce soir, déjà ? Redan i kväll? Men det går inte! Det tar en vecka att få hit pengarna.
- Nämen, vi har ju växlat pengar här förr…
- Jo, man kan växla in utländsk valuta till franska francs utan problem. Men utländsk valuta måste vi beställa hit till bankkontoret.
- Vad gör vi då? Vi måste ju ha pengarna i dag.
- Då får ni åka till någon av Banque de France [franska riksbanken] filialer. Den närmaste ligger 20 km bort.
Klockan är nu 11.00. På kvällen behöver vi pengarna. Fort iväg till riksbankens filial, och in genom de ärevördiga grindarna. Väl inne på kontoret förklarar vi vårt ärende.
- Pas de problèmes. Inga problem. Hur mycket vill ni växla in?
Jag nämner summan, och tar fram mitt checkhäfte, bestående av postcheckar, CCP [Compte de Cheques Postaux, som är postgiroblanketter som man också kan betala med direkt], och börjar fylla i en check.
- Ah, säger damen i kassan, när hon ser vad jag håller på med. Vi tar tyvärr inte emot postcheckar, bara bankcheckar.
- Ojdå, det visste jag inte, svarar jag. Hur gör man då?
- Ni får gå till posten och lösa ut kontanter.
Klockan är nu 11.55. Alla franska institutioner med självaktning tar ett längre lunchuppehåll. Men jag får reda på att man inte går på lunch förrän kl 12.15.

Nu gäller det att springa till posten, stå i kö, lösa in en check, springa tillbaka till Banque de France - och faktiskt hinna i tid.

Väl tillbaka inne i riksbankens lokaler återstår några minuter för kassörskan att plocka fram mina 300 D-mark. Dagskursen ligger på 2:82. Hur mycket blir det, då? Kassörskan tar fram ett papper, stoppar pennan i ena mungipan, sluter ögonen till hälften, och börjar räkna i huvudet:
- …tre gånger två är sex… tre gånger åtta är… tjugofyra…hmm…två i minne…
Hon kan sin multiplikationstabell och skriver ned beloppet på papperet, och tar emot min betalning.

Tro nu inte att jag får pengarna för det. Nej nej, inte än. För först skall kontorschefen attestera transaktionen. Han sitter i telefon vid sitt skrivbord, och kassörskan får stå framför honom en lång stund innan han likgiltigt tar emot hennes papper och medan han fortsätter sitt telefonsamtal knappar in beloppet 300 * 2:82 på sin räknemaskin, konstaterar att han får samma resultat som kassörskan fått, och sedan sätter sin signatur på papperet. Äntligen får vi våra pengar.

Men jag älskar Frankrike och förblir europé i själ och hjärta.

Annika Stacke, européenne

söndag, december 14, 2008

Det är en ros utsprungen...


...mitt i den kalla vintern,
i midnatts mörka tid.
(Svenska Psalmboken 113:1)

Fast dessa rosor, kvar sedan i somras, såg ut så här 14 december. Ändå fantastiskt, tycker jag.

Bilden tagen i Stackebo.
Mitt foto
Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.