tisdag, mars 22, 2011

Den förste Designern

Krönika i Smålandsposten torsdagen 24 mars 2011

Ingen läsare av Smålandsposten torde väl ha missat att det var Designers Saturday den gångna helgen i Lammhult med flera orter.

På sedvanligt sätt firade vi också i Lammhults kyrka Designers Saturday med en Skapande andakt.

Men kyrkan har väl inte så mycket med design att göra? kan man fråga sig. Jo, i högsta grad har den det, svarar jag.

Dels är Lammhults kyrka ett designmässigt underbart vackert tempel. Arkitekten Claes Knutson har ritat ett kyrkorum, fyllt av oväntade och spännande överraskningar. Materialen är typiskt småländska - sten, glas och trä.

Dels har Kyrkan med design att göra också i en annan, och kanske större, bemärkelse. För i Bibelns första kapitel möter vi nämligen den store Designern som formar sitt verk.
I poetisk form målar skapelseberättelsens författare ut hur den förste Designern vid varje dags fullbordan liksom tar ett steg tillbaka, kisar med ögonen, granskar det som han har tänkt ut och låtit komma till stånd, och förnöjt konstaterar att ”det var gott”. Så gör Designern dag efter dag, och himlakropparnas ljus bidrar till att det ”var afton och det var morgon”."Och Gud såg att det var gott."

På den första Designer’s Friday - den sjätte dagen - formar och frambringar så Skaparen den varelse som han kallade för Adam. Namnet Adam kommer från det som på hebreiska heter adama – jorden.

Och så förvandlas, genom Designerns ord och händer, den bruna, smutsiga och dammiga jorden till en varelse som tänker och skrattar, som älskar och känner gemenskap, som tillverkar saker, formar sin framtid och som är moraliskt ansvarig för det han gör.

Denna varelse av kött och blod, hon som också kallas för skapelsens krona, bär på en särskild kallelse. Som Guds avbild är hon kallad att likna Skaparen i det han gör. Och eftersom den store Designern formar vackra och ändamålsenliga verk, så ska ju också hans avbild – människan – i sin tur tänka ut och färdigställa det som är gott och vackert, det som är nyttigt och praktiskt, det som är kärleksfullt, underfundigt och roligt.

Design är en Guds egenskap, given till oss människor som lever här på jorden. När du och jag designar, då lever vi mitt i vår kallelse att vara Skaparens avbild.

onsdag, mars 09, 2011

Högkyrklig vid altaret och gammalkyrklig i predikstolen

Mitt bidrag till Svenska kyrkotidning 2011 nummer 6
- ett temanummer om Den nya högkyrkligheten

”Högkyrklig vid altaret och gammalkyrklig i predikstolen”. Så blev jag en gång recenserad av en för mig anonym gudstjänstfirare. Detta var under mitt år som pastorsadjunkt i en församling Växjö stift under mitten av 1990-talet. Jag tog till mig yttrandet, och beskriver mig idag som högkyrklig vid altaret, gammalkyrklig i predikstolen och folkkyrkliga i kontakt med församlingsborna.

Vad man menar med de olika begreppen är däremot inte speciellt tydligt, varken för mig själv eller för Kyrkans eget folk. Den här artikeln, som svar på en förfrågan från redaktionen, är därför närmast uttryck för mina personliga funderingar och observationer som präst i ”bibelbältet”. Jag har bara tjänstgjort i Växjö stift och i norra delen av Lunds stift. Klassiskt är ju jämförelsen mellan de tre smålandslänens länsbokstäver och inriktning på kyrklighet: F (Jönköpings län) - frikyrklighet; G (Kronobergs län) – gammalkyrklighet; H (Kalmar län) – högkyrklighet. Om än grovt tillyxad finns det en relevans i jämförelsen. Hur sedan fromhetslivet yppar sig i (sön)dagligt liv i resten av vårt land har jag begränsad personlig erfarenhet av. När jag här talar om dessa olika former av kyrkligt liv gör jag det därför utan något som helst anspråk på vetenskaplighet.

Högkyrklighet, gammalkyrklighet, lågkyrklighet och folkkyrklighet är begrepp jag mött, med olika betoning i olika trakter.

I likhet med ett antal andra präster (och biskop!) i Växjö stift är jag uppvuxen inom frikyrkligheten; i Svenska Alliansmissionen för att vara mera exakt, en historiskt sett lågkyrklig rörelse som successivt utveckats till renodlad frikyrka.

I denna uppväxtmiljö kunde man konstatera ett antal skiljaktigheter mellan frikyrkorna och ”statskyrkan”: dopfrågan med barndop eller dop som ett uttryck för personens egen bekännelse; gudstjänstens utformning av spontanitet eller formbundenhet; moral, där oskrivna lagar och förhållningssätt (”syndakatalogen”) uppfattades som strängare inom frikyrkligheten än inom Svenska kyrkan; med mera.

Liberalteologi, så som man tolkade termen i det pietistiskt sammanhang som präglade min uppväxt, var närmast ett skällsord. Med liberalteologi förknippades ett allmänt ifrågasättande av Bibeln som auktoritativ källa för trons frälsningsavgörande innehåll.

I min vandring från frikyrkligheten in i Svenska kyrkan var det bland annat liturgin som gav mig en aha-upplevelse. Istället för de ”stela ritualer” som jag tidigare uppfattat vara kännetecknande för gudstjänstlivet i Svenska kyrkan, så visade det sig var ett levande, icke-verbalt språk i den gudstjänstfirande församlingens möte med sin Herre. Här kom det som jag i varje fall till viss del betecknar som högkyrklighet som en befriande och förnyande kraft i mitt andliga liv.

Jag tror annars att folk på gatan uppfattar ordet högkyrklig mer eller mindre som synonymt med kvinnoprästmotståndare. Jag ska inte kommentera den saken, men vill gärna peka på en upplevelse som jag gjorde för inte så länge sedan. En manlig kollega hälsar på en annan manlig kollega med orden ”God dag, fader NN”. Något motsvarande försök att titulera mig med ”moder Annika” gjorde inte kollegan, och skulle han ha gjort det, vet jag inte hur jag hade reagerat. Men jag uppfattade att det fanns ett exkluderande inslag i hans terminologi. Var det ett medvetet sätt att utesluta mig som kvinnlig präst från hans uppfattning av vad en präst är? Var ett uttryck för ”högkyrklighet” i ämbetsmässig bemärkelse? Jag vet inte, och jag har inte heller frågat.

I liturgisk bemärkelse, i sättet att fira gudstjänsten, uppfattar jag mig som högkyrklig. Jag försöker även kommunicera detta bland andra till mina konfirmander, som bland lägger ner stor möda på att lära sig teckna korset över sig själva.

Samtidigt kan jag även betrakta mig som lågkyrklig i den meningen att jag sätter värde på pietistiska inslag i mässans innehåll i form av en personlig beröring av Guds Ande.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tala om högkyrklighet och lågkyrklig som varandras motpoler. Lika lite går det förmodligen att inrymma alla politiska frågeställningar längs en skala från vänster till höger. Varken kyrkligt eller politiskt liv kan reduceras till ett endimensionellt tänkande. Här får vi istället tänka i flera, eller till och med många, dimensioner.

Man kan beskriva högkyrkligt och lågkyrkligt i ämbetsmässig bemärkelse längs en axel. Men ska man tala om högkyrkligt och lågkyrkligt i liturgisk bemärkelse får man ta till en annan axel. Om vi bildligt tänker oss att den ena polariteten kan uttryckas som olika punkter längs en x-axel, skulle den andra polariteten kunna beskrivas som olika värden på en y-axel. I hela problemkomplexet högkyrkligt-lågkyrkligt finns många axlar och dimensioner, som ger utrymme för stor mängd olika förhållningssätt.

En av dessa dimensioner, vilket min matematiklärare på gymnasiet brukade påpeka, är tiden. Begreppens innebörd skiftar över tiden, och vad som en gång kunde benämnas som högkyrkligt eller lågkyrklig, kan i dagens kyrkliga landskap få en helt annan terminologi.

Annika Stacke,
församlingspräst i Lammhult, Växjö stift
annika.stacke@svenskakyrkan.se

lördag, mars 05, 2011

Ur min citatsamling (16)

"Ett gram känsla överträffar ett ton logik" (Karin Sandin & Nils Frykman: Du - ett varumärke)

torsdag, mars 03, 2011

S:t Göran och draken

Min krönika i Smålandsposten torsdagen 3 mars 2011

Kampen mellan S:t Göran och draken utspelas i min prästgård.

Enligt legenden har draken under lång tid terroriserat en stad i Mindre Asien, och som mat har den utkrävt två får om dagen. Efter det att fåren tagit slut, fick barnen offras, och slutligen var det kungens egen dotter, prinsessan, som stod på tur att uppslukas av draken. Då kommer riddaren S:t Göran på sin häst.

I Storkyrkan i Stockholm och på ett torg i Gamla stan kan man beskåda kampen. Nu har den också flyttat in till mig. En stor tavla – högre än takhöjd – målad av den öländske konstnären Sven-Bertil Svensson skänktes till Kastlösa stiftsgård 1979. I och med gårdens avyttring fick jag tillfälle att köpa verket, som nu pryder prästgårdens trapphus. En avbildning av motivet i form av träsnideri gjordes också under Ölands skördefest i höstas.

Den fruktansvärda draken vrider sig av smärta då Görans långa spjut tränger in i den. Prinsessan är en passiv men intresserad åskådare.
Motivet med kamp mellan ont och gott förekommer ofta i legendernas och religionernas värld. I de bibliska texterna finner vi drakmotivet i Uppenbarelsebokens tolfte kapitel. Han vill sluka det barn som kvinnan är på väg att föda, men ärkeängeln Mikael med sin himmelska härskara griper in och besegrar eldröda draken och hans änglar.

S:t Göran (eller Georg eller Jörgen) är omtalad i helgonlitteraturen. Han lär ha levt i Mindre Asien under 200-talets senare del, då förföljelser mot kristna var vanliga, och liksom många andra fick Georg lida martyrdöden.

Trots allvaret i temat kan man ana en uppsluppenhet i målarens bearbetning av motivet, och själv känner jag mig stolt över att få ha ett sådant konstverk i mitt hem. Och hur självständig och jämställd jag än vill vara som kvinna kan jag inte förneka att tanken på en riddare som kämpar för en dam är kittlande. Därför: tack mina ”riddarpojkar” som på olika sätt hjälpt mig att få tavlan på plats!
Mitt foto
Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.