Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.
På så många olika sätt kan mörker finnas. Mörker är inte enbart frånvaro av ljus, som nu innan solen stigit upp. Mörker kan finnas på så många andra håll och på så många andra sätt.
Att inte se en framtid kan vara ett uttryck för mörker. Men att faktiskt se en framtid, men en framtid utan hopp och utan glädje, är också ett uttryck för mörker.
För många människor och för många hela folk är tillvaron mörker. Framtidshoppet saknas, drömmarna kanske inte ens finns där. Bitterhet har slagit rot. Bara mörker.
Mörker är inte nytt fenomen för vår tid. Mörker har alltid funnits, naturligtvis bokstavligen i form av frånvaro av någon fysisk ljuskälla. Men också genom avsaknad av hopp, framtidstro och livsglädje.
När Gud sände sina profeter för att genom dem förmedla sitt budskap, så utgår han från mörkret, välbekant för många, en upplevd verklighet, ett tyngande ok.
Så säger han: Mörkret ska inte bestå. Det ska komma en tid av ljus, en tid av frihet, en tid av glädje.
Också när aposteln Johannes, sannolikt vid slutet av sitt långa liv, många årtionden efter det att Jesus vandrat på jorden, blivit dödad, men uppstått och farit upp i himlen, nedtecknar sitt evangelium, så skriver han: Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
I den heliga natten skedde den radikala vändningen i världshistorien, där tillvarons grundbult byts från mörker till ljus.
Ja, Gud själv illustrerar bokstavligen skeendet med ljus: ljuset som strålar kring ängeln över herdarna på ängen. Och stjärnan som tänds på himlavalvet och som uppmärksammas av de österländska stjärntydarna.
Det lilla barnet, och även dess mor, avbildas ibland med en ljusgloria kring huvudet. Kanske känner vi oss, i den förnuftiga protestantiska delen av världen, lite främmande för denna fromhetsyttring. Men i vilket fall, så är det ljuset från Jesusbarnet, som strålar ut över omgivningen.
Ett ljus, som lyser in i en människas inre mörker, är något av det mest underbara som kan hända den människan. Från mörker till ljus går den människan, från desillusion till hopp och framtidstro, från tristess till glädje.
Det lilla barnet kom med detta uppdrag gentemot mänskligheten, inte bara mänskligheten som ett stort kollektiv, utan även till den enskilda individen, såsom dig och mig.
Till oss kommer Jesus med livets ljus, det ljus som upplyser vår stig genom allt vad vi möter under vår levnads vandring, men också det ljus som hjälper oss att se oss själva i förhållande till vår medmänniska, som kan sitta bredvid oss i kyrkbänken nu på vår julotta, men vår medmänniska kan också befinna sig i en annan del av världen, den del som kanske präglas av fattigdom, arbetslöshet och misär, politiskt förtryck, korruption och andra uttryck för mörker. Gentemot vår medmänniska, i vår närhet och långt borta, kallar oss han som är livets ljus att vi ska återspegla ljuset från honom.
Det är ingen tillfällighet att kyrkorummet har så många levande ljus. ”Mysfaktor”, skulle vi kanske kunna säga, förmodligen också med viss rätt, men det huvudsakliga skälet är att ljuset, den levande ljuslågan, är en bild av honom som själv är Livets ljus, Jesus Kristus.
Där Livets ljus börjar lysa sker under. Kanske inte i form av att fattigdomen och arbetslösheten försvinner, men väl därigenom att, den människa i vars inre, ljuset börjar lysa, börjar se på sin livssituation på ett annorlunda sätt. Plötsligt ser man öppningar i det som tidigare var stängt, möjligheter på områden som man tidigare inte ägnat en tanke, och vägar framåt i ett landskap som man uppfattade som ogenomträngligt.
När livets ljus tränger in hos en människa sker under på många av livets områden.
Och bortom det allra svåraste av allt: döden, lyser Livets ljus.
Under julen får vi fira att ljuset kom in i världen, på detta högst märkliga sätt, i form av ett ljuset barn, som föddes i – sannolikt – ett rätt skumt och mörkt stall i en liten bortglömd del av det romerska riket.
Men det var här som Ljuset kom till världen och från denna stund utgår hela vår tideräkning, tiden efter Kristi födelse på vår jord. Med glädje får vi ta till oss budskapet om Livets ljus. Låt ljuset skina – låt Kristus skina – in i våra liv, i våra relationer och i vårt hjärta.
-----
Kyrkokören sjunger.
Psalmerna vi sjunger är:
119 Var hälsad, sköna morgonstund
121 Nör juldagsmorgon glimmar
114 Stilla natt, heliga natt
122 Dagen är kommen, kärlek triumferar
En blogg om kyrka, samhällsfrågor, integration, lite personligt och en del däremellan.
fredag, december 25, 2009
Den heliga julnatten - predikan i Lammhults kyrka
De är inte kända för att låta sig skrämmas. De har varit med förr. De räds inte nattens mörker. Samtidigt har de fötterna på jorden, och vet vad som krävs för att fårhjorden ska få det den behöver.
De är tuffa karlar, men förmodligen rätt alldagliga. Vanliga arbetare som vet vad de har, och vad de kan förvänta sig av livet och tillvaron.
Men ack vad de bedrar sig. För den här natten blir inte som alla andra.
Några av dem har somnat, och ligger väl inbäddade. Natten är kylig, särskilt vintertid naturligtvis, och Betlehem ligger så där 700-800 meter över havet. De andra sitter runt elden, för att hålla värmen och för att hålla rovdjuren på avstånd.
Vad de vet är att Gud för länge sedan lovat bryta in i vår värld. Det har de hört sedan de var små, i synagogan, och av rabbinerna. Ett löfte från någon de aldrig sett. Vissa av herdarna kanske betraktar sig som gudfruktiga; andra kanske inte känner sig så särskilt fromma. Förmodligen är de som vi, men den spännvidd av religiösa upplevelser och erfarenheter som finns hos oss.
En natt vilken som helst, och ändå blir natten sådan att de aldrig glömmer den, så länge de lever, och som förmodligen lägger sig som en fond, en resonansbotten, i deras själ, mot vilken alltid annat de kommer att uppleva får sin kontrast.
Ljussken i natten var de varit med om förr, såsom vid åskväder. Åskväder på vintern förväntar man sig inte, och till skillnad från en blixt som lyser upp ett kort ögonblick sedan en kraftig knall, så är det här annorlunda.
En ängel.
Vänta, herdarna har kanske ändå slumrat till och osammanhängande tankar, ibland surrealistiska, far igenom deras huvuden i drömmen.
De nyper sig i armen, och det gör faktiskt ont. De är vakna, och de av dem som sovit, vaknar med ett ryck.
En ängel från himlen.
Det religiösa fenomenet är inte obekant, och herdarna vet att när Gud sänder en ängel, då är det något viktigt som sker. Klart man blir, ja, hur ska man definiera känslan och upplevelsen? Kanske får herdarna bära med det som det mottar i denna heliga natt, som något outsägbart, som de saknar ord för, men som får betyda så oerhört mycket i deras fortsatta liv.
Jag bär bud om en stor glädje, säger ängeln, och betonar därmed att det som herdarna är med om just nu, är bara inledningen till det som kommer. Ängeln är budbäraren – själva ordet ängel betyder just budbärare – men det finns någon bakom ängeln och ängelns ord. Hur märklig det än där med ljuset i natten och evighetens budbärare som bryter in i denna världen och denna tiden, så väntar något mer, något större.
Den stora glädjen som ängeln förkunnar är att frälsaren har blivit född, Messias.
Äntligen har Gud uppfyllt sitt löfte till sitt folk att komma till jorden.
Och som om inte detta skulle räcka, förenas nu med den ensamma ängeln en hel himmelsk änglakör som sjunger:
Ära åt Gud i höjden och frid på jorden
bland människor som han älskar.
Det är inte läge att lägga sig, utan herdarna beger sig iväg med sina får. Kanske har de facklor i händerna, men förmodligen de ledda av det svaga ljus som stjärnhimlen ger dem, och kommer fram till det lilla stallet, där de i tas emot av Josef, också han överväldigad av vad som hänt.
Med förundran tittar de på det lilla knytet – några av herdarna är säkert själva fäder och är med och uppfostrar barn. Andra kanske inte har föräldraerfarenheten med inser det stora i stunden, både att ett barn kommit till världen med all den glädje och förväntan, även ansvar, men också att det här barnet skiljer sig från alla andra barn, därför att detta barn är Gud själv kommen till jorden.
Denna heliga natt kommer herdarna aldrig att glömma. De bär den med sig, och säkert – på samma sätt som det lilla barnets mor, Maria – tar herdarna detta till sitt hjärta och begrundar det.
En stor glädje för hela folket har blivit verklighet. Gud har uppfyllt sitt löfte och sänt sin son, Messias, i världen för att frälsa mänskligheten.
-----
Prismakören sjunger, och församlingen sjunger psalmerna
114 Stilla natt, heliga natt
839 Nu har Kristus kommit, han som världen frälsar
122 Dagen är kommen, kärlek triumferar
427 Ringen, I kockor, ja, ringen i midnattens timma
De är tuffa karlar, men förmodligen rätt alldagliga. Vanliga arbetare som vet vad de har, och vad de kan förvänta sig av livet och tillvaron.
Men ack vad de bedrar sig. För den här natten blir inte som alla andra.
Några av dem har somnat, och ligger väl inbäddade. Natten är kylig, särskilt vintertid naturligtvis, och Betlehem ligger så där 700-800 meter över havet. De andra sitter runt elden, för att hålla värmen och för att hålla rovdjuren på avstånd.
Vad de vet är att Gud för länge sedan lovat bryta in i vår värld. Det har de hört sedan de var små, i synagogan, och av rabbinerna. Ett löfte från någon de aldrig sett. Vissa av herdarna kanske betraktar sig som gudfruktiga; andra kanske inte känner sig så särskilt fromma. Förmodligen är de som vi, men den spännvidd av religiösa upplevelser och erfarenheter som finns hos oss.
En natt vilken som helst, och ändå blir natten sådan att de aldrig glömmer den, så länge de lever, och som förmodligen lägger sig som en fond, en resonansbotten, i deras själ, mot vilken alltid annat de kommer att uppleva får sin kontrast.
Ljussken i natten var de varit med om förr, såsom vid åskväder. Åskväder på vintern förväntar man sig inte, och till skillnad från en blixt som lyser upp ett kort ögonblick sedan en kraftig knall, så är det här annorlunda.
En ängel.
Vänta, herdarna har kanske ändå slumrat till och osammanhängande tankar, ibland surrealistiska, far igenom deras huvuden i drömmen.
De nyper sig i armen, och det gör faktiskt ont. De är vakna, och de av dem som sovit, vaknar med ett ryck.
En ängel från himlen.
Det religiösa fenomenet är inte obekant, och herdarna vet att när Gud sänder en ängel, då är det något viktigt som sker. Klart man blir, ja, hur ska man definiera känslan och upplevelsen? Kanske får herdarna bära med det som det mottar i denna heliga natt, som något outsägbart, som de saknar ord för, men som får betyda så oerhört mycket i deras fortsatta liv.
Jag bär bud om en stor glädje, säger ängeln, och betonar därmed att det som herdarna är med om just nu, är bara inledningen till det som kommer. Ängeln är budbäraren – själva ordet ängel betyder just budbärare – men det finns någon bakom ängeln och ängelns ord. Hur märklig det än där med ljuset i natten och evighetens budbärare som bryter in i denna världen och denna tiden, så väntar något mer, något större.
Den stora glädjen som ängeln förkunnar är att frälsaren har blivit född, Messias.
Äntligen har Gud uppfyllt sitt löfte till sitt folk att komma till jorden.
Och som om inte detta skulle räcka, förenas nu med den ensamma ängeln en hel himmelsk änglakör som sjunger:
Ära åt Gud i höjden och frid på jorden
bland människor som han älskar.
Det är inte läge att lägga sig, utan herdarna beger sig iväg med sina får. Kanske har de facklor i händerna, men förmodligen de ledda av det svaga ljus som stjärnhimlen ger dem, och kommer fram till det lilla stallet, där de i tas emot av Josef, också han överväldigad av vad som hänt.
Med förundran tittar de på det lilla knytet – några av herdarna är säkert själva fäder och är med och uppfostrar barn. Andra kanske inte har föräldraerfarenheten med inser det stora i stunden, både att ett barn kommit till världen med all den glädje och förväntan, även ansvar, men också att det här barnet skiljer sig från alla andra barn, därför att detta barn är Gud själv kommen till jorden.
Denna heliga natt kommer herdarna aldrig att glömma. De bär den med sig, och säkert – på samma sätt som det lilla barnets mor, Maria – tar herdarna detta till sitt hjärta och begrundar det.
En stor glädje för hela folket har blivit verklighet. Gud har uppfyllt sitt löfte och sänt sin son, Messias, i världen för att frälsa mänskligheten.
-----
Prismakören sjunger, och församlingen sjunger psalmerna
114 Stilla natt, heliga natt
839 Nu har Kristus kommit, han som världen frälsar
122 Dagen är kommen, kärlek triumferar
427 Ringen, I kockor, ja, ringen i midnattens timma
tisdag, december 15, 2009
Syster Lucia och broder Johannes
(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 17 december 2009)
Med stolthet och glädje har vi sett våra egna ungdomar och vår egen domkyrka i SVTs sändning från Luciafirandet i söndags. Heder åt alla som var med i det stora luciatåget, och heder åt alla som på många olika sätt bidragit till att ett så fint firande kunnat genomföras! Växjö domkyrka, katedralskola och kulturskola markerade genom detta storslagna evenemang sin plats bland jämbördiga institutioner i vårt land.
Flera av mina tidigare konfirmander fanns i tåget, bland andra Lucia själv.
Tredje advent och lucia brukar sammanfalla. Detta kan ibland ge komplikationer i kyrkans värld. För tredje söndagen i advent har ämnet Bana väg för Herren, ett tema som personifieras av Johannes döparen, som kan synas radikalt annorlunda mot Lucia. Men är det så?
Lucia ser vi som en ung späd och vacker flicka, från ett rikemanshem i Syrakusa, Sicilien, på 300-talet e Kr då kejsar Diocletianus förbjuder kristendomen. I traditionerna runt henne finns hennes beslutsamhet att i sin kärlek till Kristus ge sina pengar till de fattiga, och att inte gå med på äktenskap med en hednisk man. Båda dessa beslut föranleder att Lucia utsätts för hån och angrepp. Traditionen har olika variationer på vad som sedan händer, men gemensam nämnare är att hon lider martyrdöden.
Johannes är ”den ropandes röst i öknen”, en grovhuggen man med kläder av kamelhår. Han livnär sig på gräshoppor och vildhonung, säkert med matrester i hans långa skägg. I öde ökentrakter inte långt från floden Jordans utlopp i Döda havet verkar han under de första årtiondena av vår tideräkning. Här bedriver han en intensiv religiös väckelserörelse som syftar till att bana väg för Messias. Johannes har ingen som helst respekt för jordisk överhet; ”huggormsyngel” kan han kalla företrädarna för det religiösa etablissemanget. Han sätts i fängelse, där han halshuggs och hans huvud läggs på ett fat.
Vid första anblicken befinner sig dessa två människor, Lucia och Johannes, långt ifrån varandra. I själva verket är de varandras själsfränder och trossyskon.
Det som förenar dem är deras kärlek till Gud, deras mod att stå för sin övertygelse, vilket renderade dem båda en martyrdöd. Broder Johannes och syster Lucia.
Båda dessa individer från olika kulturer, kontinenter och århundraden har medverkat till att bana väg för att människovärdet, rätten och sanningen kan få plats i vår värld. När vi på olika sätt kämpar för dessa grundläggande värderingar i ett demokratiskt samhälle tillhör vi samma syskonskara som syster Lucia och broder Johannes.
Med stolthet och glädje har vi sett våra egna ungdomar och vår egen domkyrka i SVTs sändning från Luciafirandet i söndags. Heder åt alla som var med i det stora luciatåget, och heder åt alla som på många olika sätt bidragit till att ett så fint firande kunnat genomföras! Växjö domkyrka, katedralskola och kulturskola markerade genom detta storslagna evenemang sin plats bland jämbördiga institutioner i vårt land.
Flera av mina tidigare konfirmander fanns i tåget, bland andra Lucia själv.
Tredje advent och lucia brukar sammanfalla. Detta kan ibland ge komplikationer i kyrkans värld. För tredje söndagen i advent har ämnet Bana väg för Herren, ett tema som personifieras av Johannes döparen, som kan synas radikalt annorlunda mot Lucia. Men är det så?
Lucia ser vi som en ung späd och vacker flicka, från ett rikemanshem i Syrakusa, Sicilien, på 300-talet e Kr då kejsar Diocletianus förbjuder kristendomen. I traditionerna runt henne finns hennes beslutsamhet att i sin kärlek till Kristus ge sina pengar till de fattiga, och att inte gå med på äktenskap med en hednisk man. Båda dessa beslut föranleder att Lucia utsätts för hån och angrepp. Traditionen har olika variationer på vad som sedan händer, men gemensam nämnare är att hon lider martyrdöden.
Johannes är ”den ropandes röst i öknen”, en grovhuggen man med kläder av kamelhår. Han livnär sig på gräshoppor och vildhonung, säkert med matrester i hans långa skägg. I öde ökentrakter inte långt från floden Jordans utlopp i Döda havet verkar han under de första årtiondena av vår tideräkning. Här bedriver han en intensiv religiös väckelserörelse som syftar till att bana väg för Messias. Johannes har ingen som helst respekt för jordisk överhet; ”huggormsyngel” kan han kalla företrädarna för det religiösa etablissemanget. Han sätts i fängelse, där han halshuggs och hans huvud läggs på ett fat.
Vid första anblicken befinner sig dessa två människor, Lucia och Johannes, långt ifrån varandra. I själva verket är de varandras själsfränder och trossyskon.
Det som förenar dem är deras kärlek till Gud, deras mod att stå för sin övertygelse, vilket renderade dem båda en martyrdöd. Broder Johannes och syster Lucia.
Båda dessa individer från olika kulturer, kontinenter och århundraden har medverkat till att bana väg för att människovärdet, rätten och sanningen kan få plats i vår värld. När vi på olika sätt kämpar för dessa grundläggande värderingar i ett demokratiskt samhälle tillhör vi samma syskonskara som syster Lucia och broder Johannes.
Etiketter:
Johannes döpare,
krönika,
Lucia,
Smålandsposten
söndag, november 29, 2009
Predikan 1:a söndagen i advent
Predikan i Aneboda kyrka, 1:a söndagen i advent 2009
I glädje möts vi igen till adventsgudstjänst. Återigen har vi klarat av den långa gråa och blöta hösten, och även om vi inte vet hur vädret kommer att se ut under veckorna som kommer, så har vi nu fått tända det första adventsljuset. Tänk vilken glädje dessa ljus sprider omkring sig.
Ändå är det inte ljuset i sig – om än så vackert och än så värmande – som är det centrala i advent. Ljuset/ljusen är endast en symbol för något som skall komma, för någon som skall komma.
Någon skall komma, sedan länge väntad av sitt folk. I de gammaltestamentliga texterna beskrivs hur Gud skall sända någon till sitt folk, någon som skall ta sig an de svårigheter och umbäranden som det möter. Beskrivningen av denne någon tar sig skiftande uttryck: ibland beskrivs denne som en krigshjälte som leder sitt folk till seger mot fienden, ibland beskrivs denne som en kung som kommer att regera med insikt och vishet och makt över sitt folk, ibland beskrivs denne som skall komma som en präst som försonar folket synd och skuld.
Ibland, men långt ifrån alltid, får han namnet Messias, en hebreisk term som betyder ”den Smorde”. Den som är smord för att fullgöra ett stort och viktigt uppdrag. Namnet eller titeln kan också vara Davids son eller min Son eller Herrens tjänare, eller något annat.
Men han skall komma. Frågan var bara när. Vi människor vi mäter tiden i minuter, timmar, dagar och år. Det är vårt sätt, och förmodligen ett rätt bra sätt. Men det gör också att vi lätt blir otåliga och tycker att nu är det dags att någonting händer.
Gud har en annan sorts klocka. Vi förstår oss inte alltid på den. För Gud är en dag som tusen år, och tusen år som en dag. Men är tiden är mogen, då händer det.
Och så en dag var tiden mogen, och Gud sände sin son som föddes av jungfrun Maria. Han kommer till sitt folk.
I tvåtusen år har kristna människor i alla jordens länder glatt sig över detta budskap, och tackat Gud för att han uppfyllt sitt löfte. Och allt sedan det som vi kallar för kyrkoår, som tidigt kom in i kyrkans liv, har man vid den här tiden fyra veckor före jul, firat advent, ankomstens tid. På vårt svenska språk låter ju advent som väntans tid, och det kan vi gärna låta det vara, för det är det också, men grundbetydelsen är ankomst.
I tvåtusen år har han kommit, och sedan tvåtusen år är han här. Och samtidigt är det den kristna kyrkans djupa tro och hopp att han skall komma tillbaka för att fullborda skapelsens och frälsningens verk.
Vi gör rätt i att vänta på att han skall komma, varje advent på nytt. Vi gör rätt i att vänta att han skall komma åter till vår jord och återupprätta skapelsen och frälsningen. Men vi gör också rätt i att leva i att han redan har kommit, att Messias är här och nu, mitt ibland oss.
Guds rike har kommit. Om vi tittar på vår bänkgranne, så ser vi Guds rike förkroppsligat, i vår medmänniska, ja, i oss själva. Guds rikes principer om vänskap och kärlek och omtanke finns runt omkring oss.
Och därför skall vi fortsätta att leva som Gudsrikesmänniskor i samhället och i världen och bland våra närmaste. Göra gott, bygga upp vår värld, samverka med olika samhällsfunktioner, så att kärleken och omtanken kan komma till praktiskt uttryck. Dagligen ser jag också det bland oss, hur människor använder sin uppfinningsrikedom för att glädje och hjälpa sina medmänniskor, och underlätta för andra att leva ett gott liv.
Det Gudsrike som Messias kom för att upprätta har slagit rot hos oss, i vårt hjärta, men också i våra händer, i våra fötter.
Och detta kallar oss Kristus att göra, till dess han kommer åter till vår jord.
Han har kommit, och han kommer igen, och han är här mitt ibland oss. I glädje tar vi emot honom, i advent och i alla dagar.
----
På gudstjänsten sjunger vi psalmerna
103:1-2 Bereden väg för Herran
39 Jesus från Nasaret
105 Hosianna, Davids son
104 Gläd dig, du Kristi brud
108 Gå, Sion, din konung att möta.
Procession under förspelet till psalm 103
Efter 1:a psalmen sjunger kyrkokören en brasiliansk variant av Hosianna
Mellan GT-epistel: Gör nu portarna höga
Efter predikan sjunger kören: Kom låt oss sjunga
Som postludium sjungs: Dotter Sion
Anita Boström är kantor och körledare,
Kyrkokören sjunger,
Lisa Svärd spelar trumpet,
Alrik Fransson och Janet Ståhl är kyrkvärdar,
Carolina Lindström är kyrkvaktmästare.
I glädje möts vi igen till adventsgudstjänst. Återigen har vi klarat av den långa gråa och blöta hösten, och även om vi inte vet hur vädret kommer att se ut under veckorna som kommer, så har vi nu fått tända det första adventsljuset. Tänk vilken glädje dessa ljus sprider omkring sig.
Ändå är det inte ljuset i sig – om än så vackert och än så värmande – som är det centrala i advent. Ljuset/ljusen är endast en symbol för något som skall komma, för någon som skall komma.
Någon skall komma, sedan länge väntad av sitt folk. I de gammaltestamentliga texterna beskrivs hur Gud skall sända någon till sitt folk, någon som skall ta sig an de svårigheter och umbäranden som det möter. Beskrivningen av denne någon tar sig skiftande uttryck: ibland beskrivs denne som en krigshjälte som leder sitt folk till seger mot fienden, ibland beskrivs denne som en kung som kommer att regera med insikt och vishet och makt över sitt folk, ibland beskrivs denne som skall komma som en präst som försonar folket synd och skuld.
Ibland, men långt ifrån alltid, får han namnet Messias, en hebreisk term som betyder ”den Smorde”. Den som är smord för att fullgöra ett stort och viktigt uppdrag. Namnet eller titeln kan också vara Davids son eller min Son eller Herrens tjänare, eller något annat.
Men han skall komma. Frågan var bara när. Vi människor vi mäter tiden i minuter, timmar, dagar och år. Det är vårt sätt, och förmodligen ett rätt bra sätt. Men det gör också att vi lätt blir otåliga och tycker att nu är det dags att någonting händer.
Gud har en annan sorts klocka. Vi förstår oss inte alltid på den. För Gud är en dag som tusen år, och tusen år som en dag. Men är tiden är mogen, då händer det.
Och så en dag var tiden mogen, och Gud sände sin son som föddes av jungfrun Maria. Han kommer till sitt folk.
I tvåtusen år har kristna människor i alla jordens länder glatt sig över detta budskap, och tackat Gud för att han uppfyllt sitt löfte. Och allt sedan det som vi kallar för kyrkoår, som tidigt kom in i kyrkans liv, har man vid den här tiden fyra veckor före jul, firat advent, ankomstens tid. På vårt svenska språk låter ju advent som väntans tid, och det kan vi gärna låta det vara, för det är det också, men grundbetydelsen är ankomst.
I tvåtusen år har han kommit, och sedan tvåtusen år är han här. Och samtidigt är det den kristna kyrkans djupa tro och hopp att han skall komma tillbaka för att fullborda skapelsens och frälsningens verk.
Vi gör rätt i att vänta på att han skall komma, varje advent på nytt. Vi gör rätt i att vänta att han skall komma åter till vår jord och återupprätta skapelsen och frälsningen. Men vi gör också rätt i att leva i att han redan har kommit, att Messias är här och nu, mitt ibland oss.
Guds rike har kommit. Om vi tittar på vår bänkgranne, så ser vi Guds rike förkroppsligat, i vår medmänniska, ja, i oss själva. Guds rikes principer om vänskap och kärlek och omtanke finns runt omkring oss.
Och därför skall vi fortsätta att leva som Gudsrikesmänniskor i samhället och i världen och bland våra närmaste. Göra gott, bygga upp vår värld, samverka med olika samhällsfunktioner, så att kärleken och omtanken kan komma till praktiskt uttryck. Dagligen ser jag också det bland oss, hur människor använder sin uppfinningsrikedom för att glädje och hjälpa sina medmänniskor, och underlätta för andra att leva ett gott liv.
Det Gudsrike som Messias kom för att upprätta har slagit rot hos oss, i vårt hjärta, men också i våra händer, i våra fötter.
Och detta kallar oss Kristus att göra, till dess han kommer åter till vår jord.
Han har kommit, och han kommer igen, och han är här mitt ibland oss. I glädje tar vi emot honom, i advent och i alla dagar.
----
På gudstjänsten sjunger vi psalmerna
103:1-2 Bereden väg för Herran
39 Jesus från Nasaret
105 Hosianna, Davids son
104 Gläd dig, du Kristi brud
108 Gå, Sion, din konung att möta.
Procession under förspelet till psalm 103
Efter 1:a psalmen sjunger kyrkokören en brasiliansk variant av Hosianna
Mellan GT-epistel: Gör nu portarna höga
Efter predikan sjunger kören: Kom låt oss sjunga
Som postludium sjungs: Dotter Sion
Anita Boström är kantor och körledare,
Kyrkokören sjunger,
Lisa Svärd spelar trumpet,
Alrik Fransson och Janet Ståhl är kyrkvärdar,
Carolina Lindström är kyrkvaktmästare.
tisdag, november 24, 2009
På andra sidan slutet
(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 26 november 2009)
Slut. Ände. Undergång. Död.
Ord som markerar att en yttersta gräns har nåtts – och passerats.
Senare delen av november är kanske årets tristaste tid: ofta kallt och ruggigt, fuktigt och mörkt. En domedagskänsla inställer sig. Den gångna söndagen var Domssöndagen, kyrkoårets sista söndag. Med Domssöndagen tar det slut.
Men slutet är inte slutet. För på andra sidan slutet börjar något nytt.
På andra sidan november kommer december, där mörkret blir upplyst av ljus.
På andra sidan Domssöndagen kommer 1:a söndagen i advent, med Hosiannaropet: ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn.”
På andra sidan varsel, uppsägning och arbetslöshet kommer orderingång, arbetstillfällen och lönekuvert.
Den sista etappen mot slutet är ofta en jobbig period. För många är november en tuff månad, rent känslomässigt. Domssöndagens texter i vår evangeliebok är kärva och utmanande. Och den nedåtgående konjunkturen är påfrestande för såväl individ, som familj och samhälle.
För en vecka sedan satt jag i ett landsmöte för ett politiskt parti. Precis före valet 2006 drabbades vårt parti av en skamlig handling, där flera av de våra var inblandade på den skyldiga sidan. Det var en domedagsliknande situation, och vi fick smaka på en besk medicin.
Men medicin är ju till för att hälsotillståndet ska bli bättre. Och känslan på vårt landsmöte var att nu går vi stärkta, enade och glada ut i en valrörelse. Frihet att förverkliga sina drömmar, fri företagsamhet, i kombination med solidaritet för de svagaste i samhället och i världen är viktiga delar av vårt partiprogram.
Tillvarons cykler upprepar sig i många olika sammanhang. Man lämnar något gammalt bakom sig, och går in i något nytt. Har det tidigare varit positivt, är det förmodligen med vemod som man känner att man tvingas lämna det. Om istället det varit en jobbig situation, ser man nog fram med förväntan på det som kommer.
På andra sidan slutet väntar en ny tillvaro. Den kommer inte att vara likadan som den vi lämnar.
Domssöndagen har vi lämnat bakom oss. Var den farlig? En dom behöver ju inte vara fällande; den kan också vara friande. Men visst är det en prövning att rannsakas, att granskas hur man lever sitt liv.
I Kyrkans värld är domen en friande dom, eftersom det är i sällskap med Kyrkans Herre som vi ställs inför den. Då har vi inget att frukta, utan ser med förväntan framåt mot andra sidan slutet.
På vår helgmålsbön på lördag sjunger vi psalmen 490, med de jublande sista orden:
Kom, Herre Jesus, snart!
Så tänder vi i glädje det första adventsljuset.
Slut. Ände. Undergång. Död.
Ord som markerar att en yttersta gräns har nåtts – och passerats.
Senare delen av november är kanske årets tristaste tid: ofta kallt och ruggigt, fuktigt och mörkt. En domedagskänsla inställer sig. Den gångna söndagen var Domssöndagen, kyrkoårets sista söndag. Med Domssöndagen tar det slut.
Men slutet är inte slutet. För på andra sidan slutet börjar något nytt.
På andra sidan november kommer december, där mörkret blir upplyst av ljus.
På andra sidan Domssöndagen kommer 1:a söndagen i advent, med Hosiannaropet: ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn.”
På andra sidan varsel, uppsägning och arbetslöshet kommer orderingång, arbetstillfällen och lönekuvert.
Den sista etappen mot slutet är ofta en jobbig period. För många är november en tuff månad, rent känslomässigt. Domssöndagens texter i vår evangeliebok är kärva och utmanande. Och den nedåtgående konjunkturen är påfrestande för såväl individ, som familj och samhälle.
För en vecka sedan satt jag i ett landsmöte för ett politiskt parti. Precis före valet 2006 drabbades vårt parti av en skamlig handling, där flera av de våra var inblandade på den skyldiga sidan. Det var en domedagsliknande situation, och vi fick smaka på en besk medicin.
Men medicin är ju till för att hälsotillståndet ska bli bättre. Och känslan på vårt landsmöte var att nu går vi stärkta, enade och glada ut i en valrörelse. Frihet att förverkliga sina drömmar, fri företagsamhet, i kombination med solidaritet för de svagaste i samhället och i världen är viktiga delar av vårt partiprogram.
Tillvarons cykler upprepar sig i många olika sammanhang. Man lämnar något gammalt bakom sig, och går in i något nytt. Har det tidigare varit positivt, är det förmodligen med vemod som man känner att man tvingas lämna det. Om istället det varit en jobbig situation, ser man nog fram med förväntan på det som kommer.
På andra sidan slutet väntar en ny tillvaro. Den kommer inte att vara likadan som den vi lämnar.
Domssöndagen har vi lämnat bakom oss. Var den farlig? En dom behöver ju inte vara fällande; den kan också vara friande. Men visst är det en prövning att rannsakas, att granskas hur man lever sitt liv.
I Kyrkans värld är domen en friande dom, eftersom det är i sällskap med Kyrkans Herre som vi ställs inför den. Då har vi inget att frukta, utan ser med förväntan framåt mot andra sidan slutet.
På vår helgmålsbön på lördag sjunger vi psalmen 490, med de jublande sista orden:
Kom, Herre Jesus, snart!
Så tänder vi i glädje det första adventsljuset.
tisdag, november 03, 2009
Döden och livet
(Min krönika i Smålandsposten torsdag 5 november 2009)
Tusentals ljuslågor brinner på våra kyrkogårdar i Allhelgonatid. Det är en gripande syn att beskåda. De döda finns närvarande bland oss, genom minnet av dem och det inflytande de haft på oss.
Särskilt kanske vi, som inte längre har våra föräldrar kvar i livet, tänker på vad de betytt. För hade inte vår far och vår mor funnits, hade inte heller vi funnits. ”Släkten följa släktens gång”. Vi är sammanlänkade med varandra.
Ibland händer det, när jag begraver en äldre människa, att det i begravningsföljet finns ett nyfött barnbarnsbarn. Ett litet skrik från detta nya liv får gärna blanda sig med ”Av jord är du kommen...” eller med ”Blott en dag”. Det stör inte. Istället ger det begravningsgudstjänsten en annan dimension, där sorgen och saknaden efter den avlidne kommer i ett nytt ljus.
Varje dödsfall är unikt. Naturligtvis, eftersom vi människor alla är unika. Ibland kommer döden väntat, och kanske även som en lättnad för de anhöriga, såsom efter en utdragen tid på långvården. Men ibland kommer döden plötsligt och bryskt, hänsynslöst och våldsamt. Ju yngre en människa är som mister livet, desto hårdare och brutalare slår döden mot de närmaste.
Ljusen på kyrkogårdens gravar fångar och återspeglar många känslor: sorg och saknad, vemod, med också tacksamhet och glädje för den tid man haft tillsammans med den som inte längre är bland oss i livet. Även mer konfliktfyllda känslor som vrede och ”varför?” kan ljuslågan kanalisera.
Nyligen var det präst- & diakonmöte i Växjö stift. En av höjdpunkterna var minnesgudstjänsten för dem som innehaft prästtjänst i stiftet, och som avlidit sedan förra prästmötet.
Domprosten Jan-Olof Johansson hade på ett förtjänstfullt sätt fångat väsentligheterna i dessa tidigare kollegors liv och gärning, och återgav dem kortfattat från predikstolen. Många av dessa kollegor kände jag; andra var bara namn. Osökt dök tanken upp i mitt inre: ”Vad kommer att sägas om mig en dag, då min gärning som präst recenseras?”
Oavsett om vi varit i kyrklig tjänst eller inte hoppas jag att vår Herre, då vårt liv summeras, får anledning att säga till oss som han sade till de goda förvaltarna i liknelsen (Matt 25:14ff): ”Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in i till glädjen hos din herre.”
Allhelgonagudstjänsterna i mina kyrkor avslutade vi med psalmen 313, där andra versen lyder:
Min Frälsare lever, jag vet att han lever.
Jag honom får möta till sist,
när jag har lagt av mig
min kropp som en klädnad,
befriad från ångest och brist.
Tusentals ljuslågor brinner på våra kyrkogårdar i Allhelgonatid. Det är en gripande syn att beskåda. De döda finns närvarande bland oss, genom minnet av dem och det inflytande de haft på oss.
Särskilt kanske vi, som inte längre har våra föräldrar kvar i livet, tänker på vad de betytt. För hade inte vår far och vår mor funnits, hade inte heller vi funnits. ”Släkten följa släktens gång”. Vi är sammanlänkade med varandra.
Ibland händer det, när jag begraver en äldre människa, att det i begravningsföljet finns ett nyfött barnbarnsbarn. Ett litet skrik från detta nya liv får gärna blanda sig med ”Av jord är du kommen...” eller med ”Blott en dag”. Det stör inte. Istället ger det begravningsgudstjänsten en annan dimension, där sorgen och saknaden efter den avlidne kommer i ett nytt ljus.
Varje dödsfall är unikt. Naturligtvis, eftersom vi människor alla är unika. Ibland kommer döden väntat, och kanske även som en lättnad för de anhöriga, såsom efter en utdragen tid på långvården. Men ibland kommer döden plötsligt och bryskt, hänsynslöst och våldsamt. Ju yngre en människa är som mister livet, desto hårdare och brutalare slår döden mot de närmaste.
Ljusen på kyrkogårdens gravar fångar och återspeglar många känslor: sorg och saknad, vemod, med också tacksamhet och glädje för den tid man haft tillsammans med den som inte längre är bland oss i livet. Även mer konfliktfyllda känslor som vrede och ”varför?” kan ljuslågan kanalisera.
Nyligen var det präst- & diakonmöte i Växjö stift. En av höjdpunkterna var minnesgudstjänsten för dem som innehaft prästtjänst i stiftet, och som avlidit sedan förra prästmötet.
Domprosten Jan-Olof Johansson hade på ett förtjänstfullt sätt fångat väsentligheterna i dessa tidigare kollegors liv och gärning, och återgav dem kortfattat från predikstolen. Många av dessa kollegor kände jag; andra var bara namn. Osökt dök tanken upp i mitt inre: ”Vad kommer att sägas om mig en dag, då min gärning som präst recenseras?”
Oavsett om vi varit i kyrklig tjänst eller inte hoppas jag att vår Herre, då vårt liv summeras, får anledning att säga till oss som han sade till de goda förvaltarna i liknelsen (Matt 25:14ff): ”Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in i till glädjen hos din herre.”
Allhelgonagudstjänsterna i mina kyrkor avslutade vi med psalmen 313, där andra versen lyder:
Min Frälsare lever, jag vet att han lever.
Jag honom får möta till sist,
när jag har lagt av mig
min kropp som en klädnad,
befriad från ångest och brist.
Etiketter:
döden,
krönika,
kyrkan,
livet,
Smålandsposten
lördag, oktober 31, 2009
Allhelgonadagens musikgudstjänst
”De som sår med tårar, skall skörda med jubel.”
Alla Helgons dag är en kontrasternas dag. För det som ser ut att vara på ett visst sätt, kan visa sig vara på ett annat sätt. Det lilla och oansenliga visar sig vara stort, och det präktiga och storslagna kan visa sig var ringa och obetydligt.
I Guds värld är ofta saker och ting annorlunda än i den värld som styr våra värderingar om rätt och fel, om vackert och fult, om högt och lågt.
På Alla Helgons dag påminns vi också om att det jordiska livet som vi har inte är allt, utan att livet är så oändligt mycket mer, bortom detta jordiska och timliga. Här finns också en kontrast mellan det inomvärldsliga och det eviga. Om vi stavar livet här på jorden med litet ”l”, så stavas Livet som Gud har gett oss med stort ”L”.
Alla Helgons dag är en kontrasternas dag. För det som ser ut att vara på ett visst sätt, kan visa sig vara på ett annat sätt. Det lilla och oansenliga visar sig vara stort, och det präktiga och storslagna kan visa sig var ringa och obetydligt.
I Guds värld är ofta saker och ting annorlunda än i den värld som styr våra värderingar om rätt och fel, om vackert och fult, om högt och lågt.
På Alla Helgons dag påminns vi också om att det jordiska livet som vi har inte är allt, utan att livet är så oändligt mycket mer, bortom detta jordiska och timliga. Här finns också en kontrast mellan det inomvärldsliga och det eviga. Om vi stavar livet här på jorden med litet ”l”, så stavas Livet som Gud har gett oss med stort ”L”.
Helgon – titeln eller beteckningen verkar förpliktande. Helgon är ju besläktat med helig, och då tänker vi kanske på ett särskilt sätt att leva, som inte alla klarar av nå upp till.
Nu tänker jag kanske inte i första hand på filmserien Helgonet med Simon Templar och Roger Moore, där huvudpersonens handlingar kanske ibland rör sig en bit utanför det som vi tycker vara ett helgonlikt liv.
Helgon kan vara de kvinnor och män som gått före oss och som med sina liv vittnat om Kristus.
Ofta tycks det vara så att dessa män och kvinnor mött motstånd av olika slag under sitt liv. Men det är genom att besegra motståndet som man när framgången. Den storslagna utsikten från bergets topp ser man inte om man inte bestigit berget, kanske genom en ansträngande vandring.
Och det är genom att vada uppströms som man kommer till källorna.
Framgången, utsikten, källorna kan en människa själv uppleva inom sig. Kanske försöker man också förmedla denna vision till omvärlden, men det är inte säkert att omgivningen ser det eller tar emot det.
Liksom många konstnärer inte blivit erkända förrän efter sin död, har också många av dessa människor som vi kan kalla för helgon fått sin verkliga storhet tydliggjord först efter sin död.
Vi ser nog ofta helgonen som människor som inte längre lever bland oss här på jorden, men egentligen behöver det inte vara så. För alla helgon är inte döda, liksom inte alla döda är helgon.
De som sår med tårar skall skörda med jubel. Ord från Psaltaren som vår biskop Sven Thidevall gjort till sitt valspråk.
Jublet, erkännandet, eller som vår Herre säger i sin Bergspredikan: trösten, arvet, rättfärdigheten, tillfredsställelsen – från vem kommer den? Behöver det vara från tidigare kritiker som byter uppfattning, från tidigare meningsmotståndare som blir meningsfränder, eller från fiender som blir vänner?
Är det inte viktigaste erkännandet det som kommer från Herren själv? Hans belöning till oss, oavsett om den kommer tidigt eller sent, eller först hemma hos honom själv, är den allra mest betydelsefulla. Jag tror att många människor, som vi kallar för helgon, har insett detta och utan tanke på jordisk och timlig kompensation eller erkännande för sitt arbete, gör de det som de anser vara rätt och riktigt.
Jag vet inte om vi – du och jag – har ambitionen att kallas helgon. Tanken kan kanske inbjuda till ett leende, men egentligen borde vårt liv ha en sådan inriktning att människor i oss – i dig och mig – kan se Kristus, och vi kan vara föredömen för andra människor. Och när den dagen kommer att vi inte längre finns här på jorden, att människor med tacksamhet minns också, och pekar på det konstruktiva som vi utfört här på jorden.
Fast i Guds ögon är vi helgon, trots vår bristfällighet och svaghet. Han ser oss som heliga, eftersom han gjort oss heliga genom sin son Jesus Kristus. I Guds ögon tillhör vi den stora vitklädda skaran som står inför honom – det gör vi redan här och nu i livet som vi kan stava med litet ”l” – och det kommer vi att göra då vi lever i Livet med stort ”L.
I den stora världsvida gemenskapen av människor som är Guds älskade barn – hans helgon – får också vi vara. Kanske präglas vår vandring här i tiden såsom av en sådd under tårar, men Gud själv säger att det skall komma en skördetid av jubel.
Nu tänker jag kanske inte i första hand på filmserien Helgonet med Simon Templar och Roger Moore, där huvudpersonens handlingar kanske ibland rör sig en bit utanför det som vi tycker vara ett helgonlikt liv.
Helgon kan vara de kvinnor och män som gått före oss och som med sina liv vittnat om Kristus.
Ofta tycks det vara så att dessa män och kvinnor mött motstånd av olika slag under sitt liv. Men det är genom att besegra motståndet som man när framgången. Den storslagna utsikten från bergets topp ser man inte om man inte bestigit berget, kanske genom en ansträngande vandring.
Och det är genom att vada uppströms som man kommer till källorna.
Framgången, utsikten, källorna kan en människa själv uppleva inom sig. Kanske försöker man också förmedla denna vision till omvärlden, men det är inte säkert att omgivningen ser det eller tar emot det.
Liksom många konstnärer inte blivit erkända förrän efter sin död, har också många av dessa människor som vi kan kalla för helgon fått sin verkliga storhet tydliggjord först efter sin död.
Vi ser nog ofta helgonen som människor som inte längre lever bland oss här på jorden, men egentligen behöver det inte vara så. För alla helgon är inte döda, liksom inte alla döda är helgon.
De som sår med tårar skall skörda med jubel. Ord från Psaltaren som vår biskop Sven Thidevall gjort till sitt valspråk.
Jublet, erkännandet, eller som vår Herre säger i sin Bergspredikan: trösten, arvet, rättfärdigheten, tillfredsställelsen – från vem kommer den? Behöver det vara från tidigare kritiker som byter uppfattning, från tidigare meningsmotståndare som blir meningsfränder, eller från fiender som blir vänner?
Är det inte viktigaste erkännandet det som kommer från Herren själv? Hans belöning till oss, oavsett om den kommer tidigt eller sent, eller först hemma hos honom själv, är den allra mest betydelsefulla. Jag tror att många människor, som vi kallar för helgon, har insett detta och utan tanke på jordisk och timlig kompensation eller erkännande för sitt arbete, gör de det som de anser vara rätt och riktigt.
Jag vet inte om vi – du och jag – har ambitionen att kallas helgon. Tanken kan kanske inbjuda till ett leende, men egentligen borde vårt liv ha en sådan inriktning att människor i oss – i dig och mig – kan se Kristus, och vi kan vara föredömen för andra människor. Och när den dagen kommer att vi inte längre finns här på jorden, att människor med tacksamhet minns också, och pekar på det konstruktiva som vi utfört här på jorden.
Fast i Guds ögon är vi helgon, trots vår bristfällighet och svaghet. Han ser oss som heliga, eftersom han gjort oss heliga genom sin son Jesus Kristus. I Guds ögon tillhör vi den stora vitklädda skaran som står inför honom – det gör vi redan här och nu i livet som vi kan stava med litet ”l” – och det kommer vi att göra då vi lever i Livet med stort ”L.
I den stora världsvida gemenskapen av människor som är Guds älskade barn – hans helgon – får också vi vara. Kanske präglas vår vandring här i tiden såsom av en sådd under tårar, men Gud själv säger att det skall komma en skördetid av jubel.
----
Gudstjänstens ordning:
kör: I CAN REST MARIA LÖFBERG
inledningsord
psalm 172 – De ska gå till den heliga staden
bön
kör: ANSIKTE MOT ANSIKTE G RIEDEL
psaltarpsalm (se psalmboken sidan 1602)
kollektbön
gammaltestamentlig text
kör: INNAN VERKLIGHETEN VAKNAT. T BOSTRÖM
episteltext
psalm 630 – Uppå tröskeln till sitt hus
*evangelietext
kör: AGNUS DEI – O GUDS LAMM A WEBBE
predikan
*trosbekännelsen
Kör: KÄRLEKENS TID EGGEHORN/ANDERSSON
meddelanden
psalm 324 verserna 1-3 samt 9
kollektupptagning
kollekten bärs fram
präst: Herre, av ditt ger vi åt Dig.
Förs: Tag emot oss och våra gåvor
För Jesu Kristi skull.
SOLOSÅNG: KOM NÄRA MIG L JAKOBSSON
Överlåtelsebön:
Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja,
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet,
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl. Amen.
kyrkans förbön
KÖR: SÅ GÅR MIN KORTA DAG J LEIJON
Herrens bön
psalm 641 verserna 1, 5, 7 och 9
välsignelsen
KÖR: I HIMMELEN HÅKAN SUND
Medverkande: Prismakören
( idag med medlemmarna Eva Nilsson
Mia Barck, Louise Einvall, och Anna Tillmar)
Körledare, orgel och piano: Anita Boström
Liturg och predikant: Annika Stacke.
inledningsord
psalm 172 – De ska gå till den heliga staden
bön
kör: ANSIKTE MOT ANSIKTE G RIEDEL
psaltarpsalm (se psalmboken sidan 1602)
kollektbön
gammaltestamentlig text
kör: INNAN VERKLIGHETEN VAKNAT. T BOSTRÖM
episteltext
psalm 630 – Uppå tröskeln till sitt hus
*evangelietext
kör: AGNUS DEI – O GUDS LAMM A WEBBE
predikan
*trosbekännelsen
Kör: KÄRLEKENS TID EGGEHORN/ANDERSSON
meddelanden
psalm 324 verserna 1-3 samt 9
kollektupptagning
kollekten bärs fram
präst: Herre, av ditt ger vi åt Dig.
Förs: Tag emot oss och våra gåvor
För Jesu Kristi skull.
SOLOSÅNG: KOM NÄRA MIG L JAKOBSSON
Överlåtelsebön:
Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja,
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet,
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl. Amen.
kyrkans förbön
KÖR: SÅ GÅR MIN KORTA DAG J LEIJON
Herrens bön
psalm 641 verserna 1, 5, 7 och 9
välsignelsen
KÖR: I HIMMELEN HÅKAN SUND
Medverkande: Prismakören
( idag med medlemmarna Eva Nilsson
Mia Barck, Louise Einvall, och Anna Tillmar)
Körledare, orgel och piano: Anita Boström
Liturg och predikant: Annika Stacke.
Ur min citatsamling (15)
”Livet är en sexuellt överförd åkomma och dess dödlighet är 100 procent.”
(R D Laing)
(R D Laing)
söndag, oktober 25, 2009
Ur min citatsamling (14)
"Vi är dömda och befriade till gemenskap med varandra."
(Prästkandidaten Ulrika Zwaard med anledning av temat "Att leva tillsammans")
(Prästkandidaten Ulrika Zwaard med anledning av temat "Att leva tillsammans")
lördag, oktober 24, 2009
Moder Jord, Mr FNatt och Living Stones
På FN-dagen 24 oktober framför barnkörerna i vår kyrka musikalen Moder Jord, Mr FNatt och Living Stones.
Klicka här för att titta på musikalen.
Tänk vad FN betytt för freden på vår jord, för mänskliga rättigheter, och för barns och kvinnors situationer!
lördag, oktober 17, 2009
3:a på riksdagslista
Folkpartiet Liberalerna i Kronobergs län har placerat mig som 3:a på listan till riksdagsvalet. En hedrande position, som jag skall försöka motsvara med mitt engagemang.
Före mig på listan står Gunnar Nordmark och Margareta Artéus Thor.
Innevarande mandatperiod har inte vår valkrets (Kronobergs län) någon riksdagsledamot, men nu får vi ge järnet för att åter bli respresenterade.
Med en intensiv valrörelse under sommaren 2010 inser jag samtidigt att mina planer på att vikariera några semesterveckor som präst i Svenska kyrkan i Utlandet (SKUT) måste skjutas på framtiden!
Före mig på listan står Gunnar Nordmark och Margareta Artéus Thor.
Innevarande mandatperiod har inte vår valkrets (Kronobergs län) någon riksdagsledamot, men nu får vi ge järnet för att åter bli respresenterade.
Med en intensiv valrörelse under sommaren 2010 inser jag samtidigt att mina planer på att vikariera några semesterveckor som präst i Svenska kyrkan i Utlandet (SKUT) måste skjutas på framtiden!
onsdag, oktober 14, 2009
Ur min citatsamling (13)
"Om människors behov hade styrt Jesus, så skulle han ha arbetat ihjäl sig, istället för att dö på korset."
(okänt ursprung)
(okänt ursprung)
Det är mycket med det jordiska
Krönika i Smålandsposten (publicerad torsdagen 15 oktober 2009)
Att vara kyrkoherde i ett landsortspastorat är en mångfacetterad syssla. Mycket handlar om det ”jordiska”. Som i förra veckan då jag fick vara med om att fatta beslut att stänga en mögelangripen kyrka.
Fastighetsärenden av skilda slag upptar en stor del av min tid. Och minst hälften av alla papper som belamrar mitt skrivbord behandlar fastighetsfrågor: energibesparingsåtgärder, högtalarutrustning, skyddsräcken så att inte folk trillar ned 1½ meter från kyrkogårdsmuren eller får ett sjok snö från kyrktaket över sig. Det kan handla om vattenskador eller handikappsanpassningar som hiss och rullstolsramp med mera, med mera. Visserligen är det många förtroendevalda och andra i personalen som också behandlar allt sådant här, men förr eller senare passerar de ändå mitt skrivbord.
Fast egentligen tycker jag om sådana ärenden. Det är bara det att de tar mycket tid från sådant som är mitt primära arbetsområde som präst: att hjälpa människor bejaka Livet, genom gudstjänst, själavård, diakoni, undervisning och mission.
Men tänk om man skulle verka i ett immateriellt sammanhang? Det vill säga, utan att bekymra sig om något av detta ”jordiska”, och enbart kunna koncentrera sig på det ”andliga”? Hemskt! I psalmen sjunger vi:
”och lär mig att minnas att denna jord,
och icke blott himlen, är din” (SvPs 183:3)
Skapelseberättelsen har mycket visdom att ge. Den skall inte läsas som en historisk faktabok, utan som en bildlig portalberättelse inom vilket allt det följande i Bibeln finner sin plats. Där möter vi Skaparens glädje över sitt verk. Där möter vi också Adam. Adam är inte i första hand är ett egennamn, utan det hebreiska ordet för ”den som kommer från Adama” (Adama = jorden). Tillsammans med Eva (Chawa = livgiverskan) får han och de första människorna hitta sin plats i det materiella sammanhang de är satta i.
Gamla testamentet har en härlig pragmatisk syn på det andliga och det materiella som sammanvävda med varandra. Här finner vi den gudfruktiga människan med båda fötterna på jorden, men också med sitt sinne vänt mot det transcendenta väsen, som vi kallar Gud.
Vi har precis firat Tacksägelsedagen, dagen då vi särskilt säger tack till Gud för att det vackra, goda och nyttiga som har vuxit på åkrarna, i skogarna och i trädgårdarna. I min egen församling firade vi familjegudstjänst med skördeauktion. Till denna fick jag själv med glädje och stolthet bidra med det vuxit i min prästgårds trädgård, nämligen söta vindruvor.
Det är mycket med det jordiska!
Att vara kyrkoherde i ett landsortspastorat är en mångfacetterad syssla. Mycket handlar om det ”jordiska”. Som i förra veckan då jag fick vara med om att fatta beslut att stänga en mögelangripen kyrka.
Fastighetsärenden av skilda slag upptar en stor del av min tid. Och minst hälften av alla papper som belamrar mitt skrivbord behandlar fastighetsfrågor: energibesparingsåtgärder, högtalarutrustning, skyddsräcken så att inte folk trillar ned 1½ meter från kyrkogårdsmuren eller får ett sjok snö från kyrktaket över sig. Det kan handla om vattenskador eller handikappsanpassningar som hiss och rullstolsramp med mera, med mera. Visserligen är det många förtroendevalda och andra i personalen som också behandlar allt sådant här, men förr eller senare passerar de ändå mitt skrivbord.
Fast egentligen tycker jag om sådana ärenden. Det är bara det att de tar mycket tid från sådant som är mitt primära arbetsområde som präst: att hjälpa människor bejaka Livet, genom gudstjänst, själavård, diakoni, undervisning och mission.
Men tänk om man skulle verka i ett immateriellt sammanhang? Det vill säga, utan att bekymra sig om något av detta ”jordiska”, och enbart kunna koncentrera sig på det ”andliga”? Hemskt! I psalmen sjunger vi:
”och lär mig att minnas att denna jord,
och icke blott himlen, är din” (SvPs 183:3)
Skapelseberättelsen har mycket visdom att ge. Den skall inte läsas som en historisk faktabok, utan som en bildlig portalberättelse inom vilket allt det följande i Bibeln finner sin plats. Där möter vi Skaparens glädje över sitt verk. Där möter vi också Adam. Adam är inte i första hand är ett egennamn, utan det hebreiska ordet för ”den som kommer från Adama” (Adama = jorden). Tillsammans med Eva (Chawa = livgiverskan) får han och de första människorna hitta sin plats i det materiella sammanhang de är satta i.
Gamla testamentet har en härlig pragmatisk syn på det andliga och det materiella som sammanvävda med varandra. Här finner vi den gudfruktiga människan med båda fötterna på jorden, men också med sitt sinne vänt mot det transcendenta väsen, som vi kallar Gud.
Vi har precis firat Tacksägelsedagen, dagen då vi särskilt säger tack till Gud för att det vackra, goda och nyttiga som har vuxit på åkrarna, i skogarna och i trädgårdarna. I min egen församling firade vi familjegudstjänst med skördeauktion. Till denna fick jag själv med glädje och stolthet bidra med det vuxit i min prästgårds trädgård, nämligen söta vindruvor.
Det är mycket med det jordiska!
onsdag, oktober 07, 2009
Brev till Växjö stifts FiSK(ar/e)
Kära FiSK(ar/e) Växjö stift!
Först, ett stort tack till var och en för ditt arbete i kyrkovalrörelsen! Det har också gett utslag på många håll.
Så här ser läget ut just nu, då många enheter fortfarande inte är färdigräknade
Församlingar och Kyrkliga samfälligheter
Församlingar och samfälligheter där vi ställt upp och belönats med framgång är:
Växjö domkyrkoförsamling: 1 mandat (prel)
Skogslyckans församling: 1 mandat (prel)
Växjö kyrkliga samfällighet: 2 mandat (Charlotte Branting och Els-Marie Oscarsson, med Sven Astevall och Göran Bergström som ersättare)
Ljungby församling (G-län): 2 mandat (prel)
Ljungby kyrkliga samfällighet: 3 mandat (Gudrun Sjödin, personinkryssad, Susann Diesner och Rolf Andersson, med Inge Nyberg som ersättare)
Oskarshamns församling: 4 mandat (prel)
Vissefjärda församling: 1 mandat (prel)
Ålems församling: 1 mandat (prel)
Tyvärr nådde vi inte fram till något mandat i: Markaryds församling, Söraby, Tolg och Tjureda församling, Söraby kyrkliga samfällighet, Emmaboda kyrkliga samfällighet, Fågelfors församling och Högsby kyrkliga samfällighet. Ändå en eloge till er som modigt ställt upp!
Stiftsfullmäktige
En rysare! Enligt de preliminära siffrorna från stiftet hade vi gått fram med c:a 300 röster och ökat från 2 till 3 mandat. Vi jublade, och kände att väljarna hade belönat vårt trägna valrörelsearbete.
Men – då de slutgiltiga siffrorna kom hade 167 röster tagits ifrån oss! En förväxling lär ha skett under valnattens inrapportering mellan FRIMODIG KYRKA och Folkpartister i Svenska kyrkan, där stora och små bokstäver spelat roll i vilken ordning valresultatet skulle rapporteras. Felet upptäcktes redan på valnatten, men någon information kom inte oss till handa förrän då det slutgiltiga valresultatet publicerades, en handläggning och förklaring som vi inte är helt nöjda med.
Vi ökade dock från 2 207 röster till 2 335, och behåller två mandat. De som kommer in i stiftsfullmäktige, och som vi gratulerar, är Magnus Hedin (personkryssad) och Nils-Erik Davelid, med Göran Hållstedt och Birgitta Sidenvall som ersättare. Personvalet liksom i vilken valkrets mandatet erövras är av avgörande betydelse. Många kryss är i sig ingen garanti för att få mandat eller ens ersättarplats, vilket bl a jag själv fått erfara.
För den som vill fördjupa sig i statistiken för stiftsfullmäktigevalet, se FiSK-webben. Där hittar man också i Excelfilen de andra nomineringsgruppernas resultat och personkryss.
Kyrkomötet
I skrivande stund är inte valresultatet till Kyrkomötet färdigräknat. De preliminära siffrorna säger dock att vi tappat två mandat, från 15 till 13. I vårt stift har dock en ökning med c:a 100 röster preliminärt noterats, och vi behåller vårt enda mandat.
Ja, detta var en information om valresultatet så här långt. När fler enheter blivit räknade får vi återkomma.
Återigen, med många tack för ett fint valarbete, och med vänliga hälsningar!
Annika Stacke
Först, ett stort tack till var och en för ditt arbete i kyrkovalrörelsen! Det har också gett utslag på många håll.
Så här ser läget ut just nu, då många enheter fortfarande inte är färdigräknade
Församlingar och Kyrkliga samfälligheter
Församlingar och samfälligheter där vi ställt upp och belönats med framgång är:
Växjö domkyrkoförsamling: 1 mandat (prel)
Skogslyckans församling: 1 mandat (prel)
Växjö kyrkliga samfällighet: 2 mandat (Charlotte Branting och Els-Marie Oscarsson, med Sven Astevall och Göran Bergström som ersättare)
Ljungby församling (G-län): 2 mandat (prel)
Ljungby kyrkliga samfällighet: 3 mandat (Gudrun Sjödin, personinkryssad, Susann Diesner och Rolf Andersson, med Inge Nyberg som ersättare)
Oskarshamns församling: 4 mandat (prel)
Vissefjärda församling: 1 mandat (prel)
Ålems församling: 1 mandat (prel)
Tyvärr nådde vi inte fram till något mandat i: Markaryds församling, Söraby, Tolg och Tjureda församling, Söraby kyrkliga samfällighet, Emmaboda kyrkliga samfällighet, Fågelfors församling och Högsby kyrkliga samfällighet. Ändå en eloge till er som modigt ställt upp!
Stiftsfullmäktige
En rysare! Enligt de preliminära siffrorna från stiftet hade vi gått fram med c:a 300 röster och ökat från 2 till 3 mandat. Vi jublade, och kände att väljarna hade belönat vårt trägna valrörelsearbete.
Men – då de slutgiltiga siffrorna kom hade 167 röster tagits ifrån oss! En förväxling lär ha skett under valnattens inrapportering mellan FRIMODIG KYRKA och Folkpartister i Svenska kyrkan, där stora och små bokstäver spelat roll i vilken ordning valresultatet skulle rapporteras. Felet upptäcktes redan på valnatten, men någon information kom inte oss till handa förrän då det slutgiltiga valresultatet publicerades, en handläggning och förklaring som vi inte är helt nöjda med.
Vi ökade dock från 2 207 röster till 2 335, och behåller två mandat. De som kommer in i stiftsfullmäktige, och som vi gratulerar, är Magnus Hedin (personkryssad) och Nils-Erik Davelid, med Göran Hållstedt och Birgitta Sidenvall som ersättare. Personvalet liksom i vilken valkrets mandatet erövras är av avgörande betydelse. Många kryss är i sig ingen garanti för att få mandat eller ens ersättarplats, vilket bl a jag själv fått erfara.
För den som vill fördjupa sig i statistiken för stiftsfullmäktigevalet, se FiSK-webben. Där hittar man också i Excelfilen de andra nomineringsgruppernas resultat och personkryss.
Kyrkomötet
I skrivande stund är inte valresultatet till Kyrkomötet färdigräknat. De preliminära siffrorna säger dock att vi tappat två mandat, från 15 till 13. I vårt stift har dock en ökning med c:a 100 röster preliminärt noterats, och vi behåller vårt enda mandat.
Ja, detta var en information om valresultatet så här långt. När fler enheter blivit räknade får vi återkomma.
Återigen, med många tack för ett fint valarbete, och med vänliga hälsningar!
Annika Stacke
tisdag, september 29, 2009
I väntan på valresultatet...
... konstaterar jag att FiSK gick framåt i Växjö stift. Enligt de preliminära uppgifterna ökade vi mer än 300 röster (motsvarande 13 %) i valet till Stiftsfullmäktige, och med c:a 10 % i valet till Kyrkomötet.
De preliminära (bäst att säga så, för saker och ting kan ju ändras i den definitiva sammanräkningen) uppgifterna är att vi behåller vårt Kyrkomötesmandat, och ökar från två till tre mandat i Växjö stiftsfullmäktige. Roligt.
Och nu är alla toppkandidaterna mycket spända på att se hur kryssen fallit! Men också de som stått längre ned på listan kommer att se att också de fått många kryss - det är jag alldeles övertygad om!
Nu har det gått en dryg vecka från kyrkovalet. Men vi får ge oss till tåls ytterligare några dagar, tror jag.
De preliminära (bäst att säga så, för saker och ting kan ju ändras i den definitiva sammanräkningen) uppgifterna är att vi behåller vårt Kyrkomötesmandat, och ökar från två till tre mandat i Växjö stiftsfullmäktige. Roligt.
Och nu är alla toppkandidaterna mycket spända på att se hur kryssen fallit! Men också de som stått längre ned på listan kommer att se att också de fått många kryss - det är jag alldeles övertygad om!
Nu har det gått en dryg vecka från kyrkovalet. Men vi får ge oss till tåls ytterligare några dagar, tror jag.
tisdag, september 22, 2009
Eftertankar i kyrkovalstid
Krönika i Smålandsposten (publiceras torsdag 24 september)
Arbetsglädje, tid och kraft har kännetecknat det just genomförda valet till olika beslutsorgan i Svenska kyrkan. Massmedia har också gjort en allsidig bevakning av valet.
Men det finns en baksida: Valapparaten har varit överdimensionerad, och omgärdat med ett regelverk som kan förefalla väl byråkratiskt. Ordentligt tilltagna tidsmarginaler, ingen möjlighet till fyllnadsval i direktvalda organ mm, är i och för sig vällovliga säkerhetsaspekter som ändå kan utgöra hinder i ett effektivt arbete.
Men tro nu inte att jag skulle mena att valet är oviktigt. Tvärtom, att på demokratiska villkor få välja in dem som tillsammans med Kyrkans ämbetsbärare skall styra Svenska kyrkan är av grundläggande vikt.
Huruvida de politiska partierna skall styra kyrkan är en fråga som kommit allt mera i fokus. Nu är Svenska kyrkan angelägen om att de sammanslutningar som kandiderar skall kallas för nomineringsgrupper och inte för partier – detta för att särskilja Kyrkans val från de allmänna valen.
Valsystemet gynnar ändå de politiska partierna och de etablerade grupperna, eftersom dessa har vanan och kompetensen att sköta en valprocedur. En lokal opolitisk samlingslista kan lätt begå misstag. Många exempel finns på hur man i valet till ett samfällt kyrkofullmäktige bara registrerat sig för en valkrets, trots att man haft möjligheten att ställa upp i samtliga valkretsar inom valområdet. Denna miss innebär att troliga röster aldrig kan tillfalla den nomineringsgruppen.
En annan aspekt är att en lokal opolitisk lista ofta saknar det stöd och den kompetens som ett större nätverk kan erbjuda.
Frågan om politiken i kyrkan har många infallsvinklar. Man kan tycka att den som låter sig väljas in som väljas in i Kyrkan också bör visa intresse för Kyrkans gudstjänstliv. Samtidigt utgör majoriteten av Svenska kyrkans medlemmar en grupp som solidariskt stöder Kyrkans verksamhet med sin avgift, och därmed möjliggör för andra att utnyttja Kyrkans tjänster, även om man själv inte tar dem i anspråk – just nu. Denna solidariska hållning är inte att förakta.
Slutligen en eloge till alla dem som ställt upp på listor med bara några få namn: tre, två eller till och med ett enda namn. Det är förenat med en personlig uppoffring att exponera sig så. I vissa fall har ansträngningarna inte resulterat i något mandat. Men nu i eftervalsarbetet har också de segrande grupperna möjlighet att se dem som inte fått något mandat och ta vara på deras entusiasm och mod, kraft och arbetsglädje.
Arbetsglädje, tid och kraft har kännetecknat det just genomförda valet till olika beslutsorgan i Svenska kyrkan. Massmedia har också gjort en allsidig bevakning av valet.
Men det finns en baksida: Valapparaten har varit överdimensionerad, och omgärdat med ett regelverk som kan förefalla väl byråkratiskt. Ordentligt tilltagna tidsmarginaler, ingen möjlighet till fyllnadsval i direktvalda organ mm, är i och för sig vällovliga säkerhetsaspekter som ändå kan utgöra hinder i ett effektivt arbete.
Men tro nu inte att jag skulle mena att valet är oviktigt. Tvärtom, att på demokratiska villkor få välja in dem som tillsammans med Kyrkans ämbetsbärare skall styra Svenska kyrkan är av grundläggande vikt.
Huruvida de politiska partierna skall styra kyrkan är en fråga som kommit allt mera i fokus. Nu är Svenska kyrkan angelägen om att de sammanslutningar som kandiderar skall kallas för nomineringsgrupper och inte för partier – detta för att särskilja Kyrkans val från de allmänna valen.
Valsystemet gynnar ändå de politiska partierna och de etablerade grupperna, eftersom dessa har vanan och kompetensen att sköta en valprocedur. En lokal opolitisk samlingslista kan lätt begå misstag. Många exempel finns på hur man i valet till ett samfällt kyrkofullmäktige bara registrerat sig för en valkrets, trots att man haft möjligheten att ställa upp i samtliga valkretsar inom valområdet. Denna miss innebär att troliga röster aldrig kan tillfalla den nomineringsgruppen.
En annan aspekt är att en lokal opolitisk lista ofta saknar det stöd och den kompetens som ett större nätverk kan erbjuda.
Frågan om politiken i kyrkan har många infallsvinklar. Man kan tycka att den som låter sig väljas in som väljas in i Kyrkan också bör visa intresse för Kyrkans gudstjänstliv. Samtidigt utgör majoriteten av Svenska kyrkans medlemmar en grupp som solidariskt stöder Kyrkans verksamhet med sin avgift, och därmed möjliggör för andra att utnyttja Kyrkans tjänster, även om man själv inte tar dem i anspråk – just nu. Denna solidariska hållning är inte att förakta.
Slutligen en eloge till alla dem som ställt upp på listor med bara några få namn: tre, två eller till och med ett enda namn. Det är förenat med en personlig uppoffring att exponera sig så. I vissa fall har ansträngningarna inte resulterat i något mandat. Men nu i eftervalsarbetet har också de segrande grupperna möjlighet att se dem som inte fått något mandat och ta vara på deras entusiasm och mod, kraft och arbetsglädje.
Etiketter:
krönika,
kyrkoval,
Smålandsposten,
Svenska kyrkan
tisdag, september 15, 2009
Gnosjöanda på missionsexport
Växjö stift, och i synnerhet dess västra delar, har många småföretag och en bred kompetens i småföretagandets villkor. Låt oss nu tänka oss att en nypensionerad småföretagare genom Svenska kyrkans kanaler reser till någon av våra systerkyrkor i ett utvecklingsland, och där på frivillig basis under en tid hjälper den inhemska kyrkans medlemmar med att utveckla små enkla företag. Hjälp med det som vi kallar marknadsföring, logistik, bokföring, kvalitetssäkring mm.
Vårt bidrag av råd och stöd kan bli långt viktigare än ett rent ekonomiskt bistånd.
Med hjälp av mikrolån har många människor i djup fattigdom kunnat resa sig ur misär och hopplöshet. Här finns många tankar att spinna vidare på.
Företagande, även i dess enklaste form, hjälper människor till en högre levnadsstandard. Det ger hopp och framtidstro för individer, familjer, samhällen och nationer. Och genom att den lokala Kyrkans medlemmar får en bättre ekonomi hjälper det också inhemska kyrkor att stå stadigare på egna ben.
I kyrkovalet 20 september söker jag ditt mandat för att i Växjö stiftsfullmäktige och Kyrkomötet driva frågan om att, genom våra systerkyrkor i Tredje världen, stödja småföretag i dessa länder att utvecklas.
Låt oss exportera det bästa av Gnosjöandan till våra kristna trossyskon i mindre bemedlade delar av vår värld.
Västerländsk mission i tredje världen har historiskt varit duktig på att bygga upp sjukvård och skolundervisning. Nu är det dags att stötta våra systerkyrkors medlemmar att också utveckla företagande. Jag räknar med din röst för detta viktiga arbete som förenar det andliga med det jordiska.
Annika Stacke, Lammhult
Gnosjöbördig kandidat för FiSK (Folkpartister i Svenska kyrkan) till Stiftsfullmäktige och Kyrkomötet
Vårt bidrag av råd och stöd kan bli långt viktigare än ett rent ekonomiskt bistånd.
Med hjälp av mikrolån har många människor i djup fattigdom kunnat resa sig ur misär och hopplöshet. Här finns många tankar att spinna vidare på.
Företagande, även i dess enklaste form, hjälper människor till en högre levnadsstandard. Det ger hopp och framtidstro för individer, familjer, samhällen och nationer. Och genom att den lokala Kyrkans medlemmar får en bättre ekonomi hjälper det också inhemska kyrkor att stå stadigare på egna ben.
I kyrkovalet 20 september söker jag ditt mandat för att i Växjö stiftsfullmäktige och Kyrkomötet driva frågan om att, genom våra systerkyrkor i Tredje världen, stödja småföretag i dessa länder att utvecklas.
Låt oss exportera det bästa av Gnosjöandan till våra kristna trossyskon i mindre bemedlade delar av vår värld.
Västerländsk mission i tredje världen har historiskt varit duktig på att bygga upp sjukvård och skolundervisning. Nu är det dags att stötta våra systerkyrkors medlemmar att också utveckla företagande. Jag räknar med din röst för detta viktiga arbete som förenar det andliga med det jordiska.
Annika Stacke, Lammhult
Gnosjöbördig kandidat för FiSK (Folkpartister i Svenska kyrkan) till Stiftsfullmäktige och Kyrkomötet
Etiketter:
FiSK,
Gnosjö,
mission,
Svenska kyrkans internationella arbete
fredag, september 11, 2009
Legenden om S:t Sigfrid
En vecka ungefär, då detta skrivs, har filmen Legenden om S:t Sigfrid legat ut på Öppna Kanalen Växjö där den också sänds sammanlagt åtta gånger under två veckors tid.
S:t Sigfrid som kom till Växjötrakten på 1000-talet tillsammans med sina tre systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman. De tre systersönerna blev mördade och deras huvuden blev sänkta i Växjösjön...
Den rent filmtekniska och sceniska är rätt anspråkslöst: Själv läser jag texten ur Johan Thelins text- & bildutgåva av Officium Sancti Sigfridi, i och i närheten av Växjö domkyrka.
Men roligt har det varit med inspelningen (med ytterligare fem glada frivilligarbetare) och redigeringen, och det är min bön och längtan att något av den tro som Sigfrid bar på också skall genomsyra våra kyrkliga förehavanden i vår tid. Och särskilt att den stundande kyrkovalet skall påverkas av Kyrkans innersida.
Den rent filmtekniska och sceniska är rätt anspråkslöst: Själv läser jag texten ur Johan Thelins text- & bildutgåva av Officium Sancti Sigfridi, i och i närheten av Växjö domkyrka.
Men roligt har det varit med inspelningen (med ytterligare fem glada frivilligarbetare) och redigeringen, och det är min bön och längtan att något av den tro som Sigfrid bar på också skall genomsyra våra kyrkliga förehavanden i vår tid. Och särskilt att den stundande kyrkovalet skall påverkas av Kyrkans innersida.
Etiketter:
FiSK,
Lammhults kyrka,
S:t Sigfrid,
ÖKV
torsdag, september 03, 2009
Öppen eller stängd helighet?
Min krönika i Smålandsposten 3 sept 2009
Vi har sålt en prästgård i vårt pastorat. Två, faktiskt, men den ena fungerade som församlingshem i den befolkningsmässigt lilla, men geografiskt stora, Asa församling.
Frågan har då väckts: Hur får vi till ett nytt församlingshem? Och inte utan avund har en del av oss sneglat på grannsocknen i söder, som på ett mycket tilltalande sätt byggt in ett församlingshem inne i kyrkan. Där har man rivit ut ett antal bänkrader i kyrkans nedre del, satt upp en vägg av glas och så skapat ett församlingshem inne i kyrkan.
Varför inte göra en sådan sak i Asa?
Kyrkorådet hade sina funderingar, och dessutom skulle en sådan ombyggnad kosta ett sjusiffrigt belopp. Och naturligtvis, de kyrkoantikvariska myndigheterna måste ju ge sitt godkännande.
Om nu alla andra hinder kunde undanröjas: ginge det då? Mitt svar är ja.
I söndags var vi många i Asa kyrka. C:a 45 personer satt i bänkarna. Vi firade den härliga mässan ”Träd in i dansen” med gästande kyrkokör. Men kyrkan rymmer många fler – den byggdes ju för en befolkning som var 5-6 gånger större än den nuvarande. Många människor gick på gudstjänst förr i världen – huruvida folk var frommare förr är en fråga som jag med varm hand överlämnar åt Herre! I vart fall har många bänkplatser har inte känt värmen av någon mänsklig rumpa på ett antal år.
Så, varför inte gå vidare med den ursprungliga tanken, i något modifierad form. Den kritiska frågan är: Behövs verkligen en vägg mellan församlingshemsdelen och det egentliga kyrkorummet? Skall kyrkorummet vara instängt? För med en öppen lösning kommer kaffedoften att spridas ända fram till altaret, och ljudet från klubbslaget vid sammanträdet med vägsamfällighetsföreningen, som hyrt in sig, att höras framme vid koret. Är detta att profanera helgat rum? (Naturligtvis ingen uthyrning vid gudstjänst.)
Vad är kyrka, egentligen? Ordet kyrka börjar på ”kyr-”. Det är samma ord som i grekiskans ”kyrios/kyrie”, som betyder Herre. Kyrkan är Herrens tillhörighet. I första hand avses människor som förlitar sig på sin Gud; byggnaden kommer i andra hand.
Ändå är det ett rum helgat åt människors möten med Gud; där exempelvis mångleri inte hör hemma.
Någon typ av avgränsning tror jag därför behövs, men inte nödvändigtvis i form av en hel vägg som går från tak till golv. Någon löstagbar skärmvägg, som kan flyttas undan vid de få tillfällen man förväntar sig mera folk, och så sitter man på lösa stolar.
Men den svåra frågan är: Öppen eller stängd helighet?
Annika Stacke
Vi har sålt en prästgård i vårt pastorat. Två, faktiskt, men den ena fungerade som församlingshem i den befolkningsmässigt lilla, men geografiskt stora, Asa församling.
Frågan har då väckts: Hur får vi till ett nytt församlingshem? Och inte utan avund har en del av oss sneglat på grannsocknen i söder, som på ett mycket tilltalande sätt byggt in ett församlingshem inne i kyrkan. Där har man rivit ut ett antal bänkrader i kyrkans nedre del, satt upp en vägg av glas och så skapat ett församlingshem inne i kyrkan.
Varför inte göra en sådan sak i Asa?
Kyrkorådet hade sina funderingar, och dessutom skulle en sådan ombyggnad kosta ett sjusiffrigt belopp. Och naturligtvis, de kyrkoantikvariska myndigheterna måste ju ge sitt godkännande.
Om nu alla andra hinder kunde undanröjas: ginge det då? Mitt svar är ja.
I söndags var vi många i Asa kyrka. C:a 45 personer satt i bänkarna. Vi firade den härliga mässan ”Träd in i dansen” med gästande kyrkokör. Men kyrkan rymmer många fler – den byggdes ju för en befolkning som var 5-6 gånger större än den nuvarande. Många människor gick på gudstjänst förr i världen – huruvida folk var frommare förr är en fråga som jag med varm hand överlämnar åt Herre! I vart fall har många bänkplatser har inte känt värmen av någon mänsklig rumpa på ett antal år.
Så, varför inte gå vidare med den ursprungliga tanken, i något modifierad form. Den kritiska frågan är: Behövs verkligen en vägg mellan församlingshemsdelen och det egentliga kyrkorummet? Skall kyrkorummet vara instängt? För med en öppen lösning kommer kaffedoften att spridas ända fram till altaret, och ljudet från klubbslaget vid sammanträdet med vägsamfällighetsföreningen, som hyrt in sig, att höras framme vid koret. Är detta att profanera helgat rum? (Naturligtvis ingen uthyrning vid gudstjänst.)
Vad är kyrka, egentligen? Ordet kyrka börjar på ”kyr-”. Det är samma ord som i grekiskans ”kyrios/kyrie”, som betyder Herre. Kyrkan är Herrens tillhörighet. I första hand avses människor som förlitar sig på sin Gud; byggnaden kommer i andra hand.
Ändå är det ett rum helgat åt människors möten med Gud; där exempelvis mångleri inte hör hemma.
Någon typ av avgränsning tror jag därför behövs, men inte nödvändigtvis i form av en hel vägg som går från tak till golv. Någon löstagbar skärmvägg, som kan flyttas undan vid de få tillfällen man förväntar sig mera folk, och så sitter man på lösa stolar.
Men den svåra frågan är: Öppen eller stängd helighet?
Annika Stacke
Etiketter:
församlingshem,
gudstjänst,
Svenska kyrkan
fredag, juli 31, 2009
S:t Sigfridsinspelning
Medan mörkret sänkte sig över Växjösjön påbörjades tisdagen 28 juli filminspelningen av Officium Sancti Sigfridi, en textuppläsning i autentisk miljö av S:t Sigfridslegenden. Det var i denna sjö som huvudena av den engelske missionären Sigfrids systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman sänktes, efter det att de skilts från deras kroppar av hedniska växjöbor...
När så småningom Sigfrid kom tillbaka till Växjö, efter ett besök hos kung Olov, där kungen omvände sig till den kristna tron, fick Sigfrid se tre ljus ute på vattnet, och där flöt träkaret i vilka huvudena låg.
Det var meningen, i vår inspelning, att den belysta fontänten skulle symbolisera ljuset som Sigfrid såg - men av någon anledning tändes aldrig fontänen. Så vi fick välja ett annat motiv, allt medan myggorna surrade kring oss.
Dagen efter var det heldagsinspelning runt och i domkyrkan.
Det hängivna inspelningsteamet bestod av: Sittande fr v: Torgny Klasson - assistent, Annika Stacke - regissör & textrecitatör, Fredrik Nilsson - kamera & ljud, Sven Astevall - ljus & assistent, Maj Johannesson - produktionssekreterare, Kjell Karlsson - kamera & ljud.
Produktionen är ett led i FiSKs valrörelse inför kyrkovalet 2009.
Jätteroligt, och nu väntar ett redigeringsarbete med Premiere Pro. Min yngste son Patrik har bidragit med en musikalisk tolkning av koralen till Psalm 89: "Se, jag vill bära ditt budskap, Herre".
Vi räknar med att filmen skall sändas över Öppna Kanalen Växjö från månadsskiftet augusti/september, men kanske läggas ut på YouTube något dessförinnan.
Ett stort tack till hela i inspelningsteamet, som helt ideellt ställt upp. Ett tack också till prästkollegan Johan Thelin, som välvilligt upplåtit texten och bilderna från sin bok till oss.
När så småningom Sigfrid kom tillbaka till Växjö, efter ett besök hos kung Olov, där kungen omvände sig till den kristna tron, fick Sigfrid se tre ljus ute på vattnet, och där flöt träkaret i vilka huvudena låg.
Det var meningen, i vår inspelning, att den belysta fontänten skulle symbolisera ljuset som Sigfrid såg - men av någon anledning tändes aldrig fontänen. Så vi fick välja ett annat motiv, allt medan myggorna surrade kring oss.
Dagen efter var det heldagsinspelning runt och i domkyrkan.
Det hängivna inspelningsteamet bestod av: Sittande fr v: Torgny Klasson - assistent, Annika Stacke - regissör & textrecitatör, Fredrik Nilsson - kamera & ljud, Sven Astevall - ljus & assistent, Maj Johannesson - produktionssekreterare, Kjell Karlsson - kamera & ljud.
Produktionen är ett led i FiSKs valrörelse inför kyrkovalet 2009.
Jätteroligt, och nu väntar ett redigeringsarbete med Premiere Pro. Min yngste son Patrik har bidragit med en musikalisk tolkning av koralen till Psalm 89: "Se, jag vill bära ditt budskap, Herre".
Vi räknar med att filmen skall sändas över Öppna Kanalen Växjö från månadsskiftet augusti/september, men kanske läggas ut på YouTube något dessförinnan.
Ett stort tack till hela i inspelningsteamet, som helt ideellt ställt upp. Ett tack också till prästkollegan Johan Thelin, som välvilligt upplåtit texten och bilderna från sin bok till oss.
Etiketter:
filminspelning,
FiSK,
S:t Sigfrid,
Svenska kyrkan,
Öppna Kanalen Växjö
fredag, juli 17, 2009
Braskande löpsedel
"Gnosjöbor aktiva i valet till Kyrkomötet" står det med stora bokstäver i dag torsdag 16 juli på Värnamo Nyheters löpsedel, och hänvisar till artikeln Liberaler laddar inför kyrkovalet.
Den braskande nyheten är den att bland nuvarande och tidigare Gnosjöbor är vi fyra kandidater som figuerar på FiSKs lista till Växjö stiftsfullmäktige och tre av oss även på Kyrkomöteslistan.
Nyhetstorkan i semestertid ger faktiskt oanade möjligheter att komma ut med budskapet. Dessutom har ju folk tid att läsa när man har semester.
Det intressanta är också att det är endast FiSK(ar/e) från Gnosjö församling som kandiderar till stiftsfullmäktige och kyrkomötet. Ingen annan nomineringsgrupp har någon kandidat från denna församling till de högre kyrkliga nivåerna.
Den braskande nyheten är den att bland nuvarande och tidigare Gnosjöbor är vi fyra kandidater som figuerar på FiSKs lista till Växjö stiftsfullmäktige och tre av oss även på Kyrkomöteslistan.
Nyhetstorkan i semestertid ger faktiskt oanade möjligheter att komma ut med budskapet. Dessutom har ju folk tid att läsa när man har semester.
Det intressanta är också att det är endast FiSK(ar/e) från Gnosjö församling som kandiderar till stiftsfullmäktige och kyrkomötet. Ingen annan nomineringsgrupp har någon kandidat från denna församling till de högre kyrkliga nivåerna.
torsdag, juli 16, 2009
Plask i dopfunten
Min sommarkrönika i Smålandsposten, 2009-07-16
Plask i dopfunten!
Något av det finaste man kan vara med om som präst är att få döpa ett litet barn. En människa har kommit till världen. Två släkten har fått en ny liten medlem. Samhället har fått en ny medborgare. Därför är det så roligt att höra ljudet av vattenplasket i dopfunten.
Men inte bara från den kyrkliga sidan är det glädjande med nyfödda människor. Jag tror det behöver födas fler barn, helt enkelt. Vi behöver en större befolkning. Och inte bara genom att folk flyttar in från andra håll till Växjöområdet. För därigenom kanske vi bidrar till en minskad befolkning någon annanstans.
Låt i stället befolkningen växa genom fler människor föds. Barnen är vår framtid.
Lite statistik: Kronobergs län har drygt 21 invånare per kvadratkilometer. Och i den stora skogssocknen Asa (som ligger i mitt pastorat) finns det bara 1,9 inv/km2, vilket är mindre än en tiondel av Sveriges befolkningstäthet. Kan det till och med finnas fler vildsvin i Asa församling än de c:a 260 bofasta människorna?
Utifrån ett politiskt perspektiv ser jag att vi skulle behöva fler människor boende här för att hålla igång viktiga samhällsfunktioner som buss- och tåglinjer, byskolor, livsmedelsbutiker på småorter, kvalificerad medicinsk vård. BBs vara eller icke-vara i Ljungby är ett exempel på den här frågeställningen. Och fler förvärvsarbetande behövs för att försörja alla oss som så småningom kommer att gå i pension eller redan gjort det. Större befolkningstäthet ger dessutom i lägre skattsatser.
Lyckligtvis har vi de senaste åren upplevt en babyboom. 2008 var den summerade fruktsamheten (antalet födda barn per kvinna) 1,9. Men det räcker egentligen inte. 2,1 barn per kvinna måste det vara för att uppnå nolltillväxt. Att Sveriges befolkning ändå ökar beror på våra invandrande vänner, vilka ofta är barnfamiljer. Sverige ligger rätt väl till i ett europeiskt sammanhang, inte minst beroende på en bra lagstiftning avseende föräldraledighet och barnomsorg.
Skrämmande, däremot, är att titta på födelsetalen i många länder i Europa, och i synnerhet Östeuropa, där det summerade fruktsamhetstalet i ganska många länder ligger mellan 1,1 och 1,5. Europas befolkning riskerar att minska.
Åter till svenska förhållanden: Det är i mars månad som de flesta födslar lär äga rum. Det innebär i så fall att barnen kommit till sommaren innan. Det är kanske på semestern – som när dessa sommarkrönikor skrivs och läses - som unga par har tid att ägna sig åt varandra och med glädje kan se in i varandras ögon och säga: ”Du, älskling, det är säkert inget bra på TV i kväll, va?”
Något år senare kan det höras ljudet av porlande vatten i dopkällan. Ett härligt plaskande ljud förknippat med det syfte som en dopfunt har, nämligen att människor skall döpas, i ”rent och obemängt vatten”, till gemenskap med Honom som är Livets ursprung, och som redan på Bibelns första blad uppmanar människorna att ”vara fruktsamma, föröka sig och uppfylla jorden”.
Och skulle en vuxen människa inte vara döpt, så är det lika underbart att genom dopet få bekräfta hans eller hennes väg till Kristus.
En psalm som återspeglar både det skapelseteologiska och det frälsningsteologiska är psalmen 386. Vers 1 lyder:
Upp ur vilda, djupa vatten lyfte Skaparn liv och land.
Markens djur och himlens fåglar, man och kvinna skapte han.
Flodens vatten strömmar ständigt, liv åt träd och ört det bär.
Livets vatten i en dopfunt vittnar om att Gud är här.
Låt det ofta plaska i dopfunten!
Annika Stacke, Lammhult.
Plask i dopfunten!
Något av det finaste man kan vara med om som präst är att få döpa ett litet barn. En människa har kommit till världen. Två släkten har fått en ny liten medlem. Samhället har fått en ny medborgare. Därför är det så roligt att höra ljudet av vattenplasket i dopfunten.
Men inte bara från den kyrkliga sidan är det glädjande med nyfödda människor. Jag tror det behöver födas fler barn, helt enkelt. Vi behöver en större befolkning. Och inte bara genom att folk flyttar in från andra håll till Växjöområdet. För därigenom kanske vi bidrar till en minskad befolkning någon annanstans.
Låt i stället befolkningen växa genom fler människor föds. Barnen är vår framtid.
Lite statistik: Kronobergs län har drygt 21 invånare per kvadratkilometer. Och i den stora skogssocknen Asa (som ligger i mitt pastorat) finns det bara 1,9 inv/km2, vilket är mindre än en tiondel av Sveriges befolkningstäthet. Kan det till och med finnas fler vildsvin i Asa församling än de c:a 260 bofasta människorna?
Utifrån ett politiskt perspektiv ser jag att vi skulle behöva fler människor boende här för att hålla igång viktiga samhällsfunktioner som buss- och tåglinjer, byskolor, livsmedelsbutiker på småorter, kvalificerad medicinsk vård. BBs vara eller icke-vara i Ljungby är ett exempel på den här frågeställningen. Och fler förvärvsarbetande behövs för att försörja alla oss som så småningom kommer att gå i pension eller redan gjort det. Större befolkningstäthet ger dessutom i lägre skattsatser.
Lyckligtvis har vi de senaste åren upplevt en babyboom. 2008 var den summerade fruktsamheten (antalet födda barn per kvinna) 1,9. Men det räcker egentligen inte. 2,1 barn per kvinna måste det vara för att uppnå nolltillväxt. Att Sveriges befolkning ändå ökar beror på våra invandrande vänner, vilka ofta är barnfamiljer. Sverige ligger rätt väl till i ett europeiskt sammanhang, inte minst beroende på en bra lagstiftning avseende föräldraledighet och barnomsorg.
Skrämmande, däremot, är att titta på födelsetalen i många länder i Europa, och i synnerhet Östeuropa, där det summerade fruktsamhetstalet i ganska många länder ligger mellan 1,1 och 1,5. Europas befolkning riskerar att minska.
Åter till svenska förhållanden: Det är i mars månad som de flesta födslar lär äga rum. Det innebär i så fall att barnen kommit till sommaren innan. Det är kanske på semestern – som när dessa sommarkrönikor skrivs och läses - som unga par har tid att ägna sig åt varandra och med glädje kan se in i varandras ögon och säga: ”Du, älskling, det är säkert inget bra på TV i kväll, va?”
Något år senare kan det höras ljudet av porlande vatten i dopkällan. Ett härligt plaskande ljud förknippat med det syfte som en dopfunt har, nämligen att människor skall döpas, i ”rent och obemängt vatten”, till gemenskap med Honom som är Livets ursprung, och som redan på Bibelns första blad uppmanar människorna att ”vara fruktsamma, föröka sig och uppfylla jorden”.
Och skulle en vuxen människa inte vara döpt, så är det lika underbart att genom dopet få bekräfta hans eller hennes väg till Kristus.
En psalm som återspeglar både det skapelseteologiska och det frälsningsteologiska är psalmen 386. Vers 1 lyder:
Upp ur vilda, djupa vatten lyfte Skaparn liv och land.
Markens djur och himlens fåglar, man och kvinna skapte han.
Flodens vatten strömmar ständigt, liv åt träd och ört det bär.
Livets vatten i en dopfunt vittnar om att Gud är här.
Låt det ofta plaska i dopfunten!
Annika Stacke, Lammhult.
Etiketter:
barnafödande,
befolkning,
dop,
krönika,
Svenska kyrkan
måndag, juli 13, 2009
Jag - Birgit Nilssons dubbelgångare
Så har det hänt igen:
- Men du liknar ju Birgit Nilsson, utbrast en för mig okänd kvinna då jag satte mig bredvid henne.
- Och dessutom låter du precis som hon, när du pratar, fortsatte kvinnan.
Det är inte första gången som folk tycker sig se en likhet mellan den stora sångerskan och lilla (ej i fysisk bemärkelse) mig. Birgit Nilsson, jo, jag tackar jag. Det är en ära att få likna henne. Jag må likna henne, och jag må tala som henne, fast det är ingen som har hävdat att jag sjunger som hon! ;)
Dubbelgångare är inte samma sak som dubbelsångare!
Jag mötte aldrig Birgit Nilsson, fast hon var faktiskt en församlingsbo till mig under några månader då jag vikarierade som präst i dåvarande Färlövs församling, numera Araslövs församling, norr om Kristianstad. Det är där hon dog, på juldagen 2005, fast hon blev (tyvärr för Färlövs del) inte begravd på deras kyrkogård. Hennes gravsten hade annars varit en plats att vallfärda till.
Här kan vi höra Birgit Nilsson sjunga julnattens stora sång Silent night.
- Men du liknar ju Birgit Nilsson, utbrast en för mig okänd kvinna då jag satte mig bredvid henne.
- Och dessutom låter du precis som hon, när du pratar, fortsatte kvinnan.
Det är inte första gången som folk tycker sig se en likhet mellan den stora sångerskan och lilla (ej i fysisk bemärkelse) mig. Birgit Nilsson, jo, jag tackar jag. Det är en ära att få likna henne. Jag må likna henne, och jag må tala som henne, fast det är ingen som har hävdat att jag sjunger som hon! ;)
Dubbelgångare är inte samma sak som dubbelsångare!
Jag mötte aldrig Birgit Nilsson, fast hon var faktiskt en församlingsbo till mig under några månader då jag vikarierade som präst i dåvarande Färlövs församling, numera Araslövs församling, norr om Kristianstad. Det är där hon dog, på juldagen 2005, fast hon blev (tyvärr för Färlövs del) inte begravd på deras kyrkogård. Hennes gravsten hade annars varit en plats att vallfärda till.
Här kan vi höra Birgit Nilsson sjunga julnattens stora sång Silent night.
Så nästa gång du tror dig se den stora operasopranen på gatan, så är det inte Birgit Nilsson återuppstånden ur sin grav, utan bara en anspråkslös landsortspräst vid namn Annika Stacke.
söndag, juni 21, 2009
Kan inte vara bra för hälsan...
Här sitter jag, vid halvniotiden på morgonen, framför min dator, med en tallrik fil bredvid mig, och knappar på tangenterna. Datorn är det första jag går till och ser om jag fått några intressanta mail eller några meddelanden på Facebook eller om någon har kommenterat något inlägg.
I går, Midsommardagen, regnade det stora delar av dagen. Jag satt inne hela tiden. Ja, jag skall faktiskt erkänna att jag kom aldrig ur morgonrocken ens. Istället fastnaglad framför skärmen, lade visserligen upp ett nytt FiSK-forum på Facebook och raggade likasinnade dit (där 6 medlemmar efter 22 timmar).
Och från mina vänner får jag mail och meddelanden, och jag förstår att de sitter mitt i natten och jobbar framför sina datorer.
Man vänder på dygnet, är aldrig ledig från datorn, digital kontakt får prioritet framför fysisk kontakt. Det måste få sina efterverkningar på hälsoområdet. Är människan skapad för denna nya "stress". Var skall det sluta?
Och samtidigt, känslan av att befinna sig i händelsernas centrum, ständigt ha människor omkring sig (om än digitalt) är berusande.
Förmodligen ett nytt område för kyrkans diakoni att bearbeta.
I går, Midsommardagen, regnade det stora delar av dagen. Jag satt inne hela tiden. Ja, jag skall faktiskt erkänna att jag kom aldrig ur morgonrocken ens. Istället fastnaglad framför skärmen, lade visserligen upp ett nytt FiSK-forum på Facebook och raggade likasinnade dit (där 6 medlemmar efter 22 timmar).
Och från mina vänner får jag mail och meddelanden, och jag förstår att de sitter mitt i natten och jobbar framför sina datorer.
Man vänder på dygnet, är aldrig ledig från datorn, digital kontakt får prioritet framför fysisk kontakt. Det måste få sina efterverkningar på hälsoområdet. Är människan skapad för denna nya "stress". Var skall det sluta?
Och samtidigt, känslan av att befinna sig i händelsernas centrum, ständigt ha människor omkring sig (om än digitalt) är berusande.
Förmodligen ett nytt område för kyrkans diakoni att bearbeta.
fredag, juni 12, 2009
Blogg också på Smålandsposten
I ett svagt ögonblick lovade jag att börja blogga på Lammhultssidan av Smålandsposten. Fast rätt roligt och hedrande att bli tillfrågad, om jag skall vara ärlig...
Där är vi nu några stycken bloggare, Linda och Moa och jag.
Och visst vill man att Lammhult skall synas och höras och märkas i mediebruset. Det är orten verkligen värd, med så många konstruktivt tänkande människor som finns här.
Vill du följa mig på den bloggen, så är länken här.
Där är vi nu några stycken bloggare, Linda och Moa och jag.
Och visst vill man att Lammhult skall synas och höras och märkas i mediebruset. Det är orten verkligen värd, med så många konstruktivt tänkande människor som finns här.
Vill du följa mig på den bloggen, så är länken här.
söndag, maj 31, 2009
Vinranka
När jag i december månad 2003 planterade min vinranka på friland (visserligen nära öst-/sydväggen) vid min prästgård som ligger i växtzon 4, så var reaktionen från omgivningen:
- Det här går aldrig!
Men min vinranka växer och har varje år (från 2005) i september gett mogna och söta druvor.
Sista dagen i maj år 2009, tillika Pingstdagen, ser druvorna ut som på bilden här.
torsdag, maj 28, 2009
Familjegudstjänst på webben
Har precis fått besked från Daniel på Öppna Kanalen Växjö att vår senast inspelade familjegudstjänst 24 maj nu ligger på webben. Efter själva filmningen var det ett antal timmars arbete att redigera materialet och sätta texter till psalmer och annat. Men det är ett roligt arbete, som jag tror våra församlingsbor och andra kan glädjas åt.
I dag hade också Kyrkans Tidning (Växjö stifts sida) en välskriven artikel om webb-TV-projektet hos oss.
Särskilt glädjande är att kyrkorådet stöttar projektet och flera i medarbetargruppen tycker det är
I dag hade också Kyrkans Tidning (Växjö stifts sida) en välskriven artikel om webb-TV-projektet hos oss.
Särskilt glädjande är att kyrkorådet stöttar projektet och flera i medarbetargruppen tycker det är
lördag, maj 16, 2009
Dop med kära återseenden
Telefonen ringde för någon månad sedan. I andra ändan var en gammal konfirmand från våren 2000, då jag vikarierade som präst i en församling strax utanför Kristianstad. Under alla dessa år har vi inte haft någon kontakt.
Jag kom ihåg Josefin, och jag kom ihåg ett ganska stormigt konfirmandläger, där jag var enda ledaren (inte planerat så, men så blev det).
Nu undrade hon om jag hade möjlighet att döpa hennes barn.
Och jag tänkte: Ja, vad roligt! Det blir bra folk även av konfirmander som kan sätta sig på tvären!
Så fick jag den stora glädjen att ösa dopvattnet över huvudet på Josefins dotter. Med på dopet var också två andra konfirmander i samma grupp, Åsa och Desirée.
Vår återförening blev dokumenterad utanför Önnestads kyrka: Fr v: Josefin, Åsa, Desirée och Annika.
Tack Josefin, för ditt initiativ. Och lycka till med lilla Isabell och övriga familjen!
onsdag, maj 13, 2009
23 listor med FiSK(ar/e)
Nu är 22 av 23 listor med Folkpartister i Svenska kyrkan (FiSK) i Växjö stift och dess församlingar inlämnade för registrering på stiftskansliet. Nu återstår ett svettigt jobb för Bo och Bengt och deras medarbetare att kolla allt, och skicka ut korrektur.
Vilka dessa församlingar och samfälligheter är kan ses på http://www.fiskarna.net/Stift/Vaxjo.htm. Likaså finns där kandidaterna till Kyrkomötet och Stiftsfullmäktige.
En återstående lista har vi att lämna in, till ett direktvalt kyrkoråd i västra delen av stiftet, före deadline som är 15 maj.
Tack alla frivilliga FiSK(ar/e) över stiftet som bidragit till ett gott rekryteringsarbete. Det kommer att bära frukt på valdagen 20 september!
Vilka dessa församlingar och samfälligheter är kan ses på http://www.fiskarna.net/Stift/Vaxjo.htm. Likaså finns där kandidaterna till Kyrkomötet och Stiftsfullmäktige.
En återstående lista har vi att lämna in, till ett direktvalt kyrkoråd i västra delen av stiftet, före deadline som är 15 maj.
Tack alla frivilliga FiSK(ar/e) över stiftet som bidragit till ett gott rekryteringsarbete. Det kommer att bära frukt på valdagen 20 september!
lördag, maj 09, 2009
19 unga människor i vita dräkter
Härliga konfirmationer idag - två stycken (en i Aneboda kyrka och en i Bergs kyrka), med totalt 19 konfirmader (6 tjejer och 13 killar). I lektioner hade vi oftast varit helgrupp med en präst och en församlingsassistent, vilket kanske är lite för många, men det finns för och emot.
I år hade vi för första gången konfirmation med mässa vid ett och samma tillfälle. Föreställer mig att många människor kanske aldrig annars skulle ta nattvarden, men i detta sammanhag blir det naturligt. "Kristi kropp och blod för dig utgivna" är ett uttryck som jag, med glädje, uttalat ett stort antal gånger i dag.
I den skriftliga utvärderingen av konfirmationen (gjordes i samband med att jag bjudit in konfirmanderna till min prästgård häromdagen) framkom att vad man satte värde på var gemenskapen i gruppen. Likaså tyckte de flesta att det var roligt att sjunga och spela teater. Faktiskt fick också vanliga högmässor/högmässogtj:er (15 gudstjänster skulle man gå på) ett något högre betyg än jag förväntat mig. Som tjänstgörande präst sätter jag alltid konfirmanderna i arbete, som att hänga upp psalmnummer (om de är i god tid - fast oftast kommer de en minut före klockringning), fundera över vilken liturgisk färg det är, gå i procession (kors & ljus), leda psaltarpsalmen, ta upp kollekten och lite annat. Förhoppningsvis gör det gudstjänstlivet lite mer engagerande än om de bara skulle "sitta av" en gudstjänst.
Det är min förhoppning - en from sådan förvisso, men ändå - att det som skett i deras tonåriga liv skall finnas kvar livet ut, med en grundtrygghet om Guds kärlek oberoende av vad som sker i tillvaron.
Tack, mina medarbetare komminister Heidi, församlingsassistent Inger och kantor Anita, samt naturligtvis kyrkvaktmästarna och kyrkvärdarna, för ett gott samarbete med årets konfirmander!
Lycka till alla 19 nykonfirmerade ungdomar! Det kommer att gå bra för er i livet, det är jag övertygad om!
I år hade vi för första gången konfirmation med mässa vid ett och samma tillfälle. Föreställer mig att många människor kanske aldrig annars skulle ta nattvarden, men i detta sammanhag blir det naturligt. "Kristi kropp och blod för dig utgivna" är ett uttryck som jag, med glädje, uttalat ett stort antal gånger i dag.
I den skriftliga utvärderingen av konfirmationen (gjordes i samband med att jag bjudit in konfirmanderna till min prästgård häromdagen) framkom att vad man satte värde på var gemenskapen i gruppen. Likaså tyckte de flesta att det var roligt att sjunga och spela teater. Faktiskt fick också vanliga högmässor/högmässogtj:er (15 gudstjänster skulle man gå på) ett något högre betyg än jag förväntat mig. Som tjänstgörande präst sätter jag alltid konfirmanderna i arbete, som att hänga upp psalmnummer (om de är i god tid - fast oftast kommer de en minut före klockringning), fundera över vilken liturgisk färg det är, gå i procession (kors & ljus), leda psaltarpsalmen, ta upp kollekten och lite annat. Förhoppningsvis gör det gudstjänstlivet lite mer engagerande än om de bara skulle "sitta av" en gudstjänst.
Det är min förhoppning - en from sådan förvisso, men ändå - att det som skett i deras tonåriga liv skall finnas kvar livet ut, med en grundtrygghet om Guds kärlek oberoende av vad som sker i tillvaron.
Tack, mina medarbetare komminister Heidi, församlingsassistent Inger och kantor Anita, samt naturligtvis kyrkvaktmästarna och kyrkvärdarna, för ett gott samarbete med årets konfirmander!
Lycka till alla 19 nykonfirmerade ungdomar! Det kommer att gå bra för er i livet, det är jag övertygad om!
söndag, april 26, 2009
Herdegudstjänst bland nyfödda lamm och bräkande tackor
Det var bland nyfödda lamm och bräkande tackor som Asa församling hade sin söndagsgudstjänst i dag. Det är den Gode herdens söndag, och förmodligen var det med samma eller likartad ljudkuliss som vår Herre talade till människor för tvåtusen år sedan.
Tack, Emma Tillman, för att vi fick besöka din ladugård och fira gudstjänst i denna pastorala miljö.
"Vi får umgås" stod det på affischen. Vi FÅR umgås.
torsdag, april 23, 2009
Behandlas alla nomineringsgrupper lika?
Erfarenheter från kyrkovalet 2005 visar att alla nomineringsgrupper inte blev behandlade på samma sätt. Exempelvis hände det att i en kyrklig samfällighet att man gav ut ett specialnumer av sitt kyrkoblad, där de lokala nomineringsgrupperna fanns med - så långt är det OK.
Men bara grupper som ställde upp i de lokala valen (till församling och samfällighet) fick presentera sina kandidater till stiftsfullmäktige och kyrkomöte. De nomineringsgrupper som inte ställde upp lokalt blev negativt särbehandlade genom att de inte fick möjlighet att i kyrkobladets speciella valutgåva presentera sina kandidater i valet till stiftsfullmäktige och kandidater. Se vidare Bertil Olssons fråga i Kyrkomötet 2005 och Kyrkostyrelsens svar.
Det finns tecken som tyder på att samma misstag kan vara på väg att upprepas också i 2009 års kyrkoval...
Men bara grupper som ställde upp i de lokala valen (till församling och samfällighet) fick presentera sina kandidater till stiftsfullmäktige och kyrkomöte. De nomineringsgrupper som inte ställde upp lokalt blev negativt särbehandlade genom att de inte fick möjlighet att i kyrkobladets speciella valutgåva presentera sina kandidater i valet till stiftsfullmäktige och kandidater. Se vidare Bertil Olssons fråga i Kyrkomötet 2005 och Kyrkostyrelsens svar.
Det finns tecken som tyder på att samma misstag kan vara på väg att upprepas också i 2009 års kyrkoval...
måndag, april 20, 2009
Migrän
Så, efter en intensiv påskhelg och sedan några dagar "vanligt" arbete och därefter ett konfirmandläger, tyckte min kropp att det var dags att kasta mig i säng med en rejäl migrän. Kanske bidrog jag till det genom att äta några bitar choklad i går eftermiddag vilket jag ju vet brukar straffa sig.
Hur som helst: vaknade vid 4-tiden i morse med en molande huvudvärk som inte gav sig trots 1,5 tablett Sumatriptan. Och där låg jag nedbäddad tills fram till 17-tiden då jag - inte utan viss möda - kravlade mig upp, åt dagens första måltid (ett äpple) och åkte på ett begravningssamtal som jag inte kunde skjuta upp.
Mina dubbdäck sitter kvar på bilen (skulle vara av senast i dag), och mycket annat skulle ha behövt göras under dag är fortfarande ogjort.
Migrän är en familjeåkomma, som min mor hade, och som 75 % av syskonen får dras med. Hoppas mina barn slipper ifrån det.
Men tack och lov att det finns Sumatriptan och Imigran och vad de kan heta. För det allra mesta gör de stor nytta!
Hur som helst: vaknade vid 4-tiden i morse med en molande huvudvärk som inte gav sig trots 1,5 tablett Sumatriptan. Och där låg jag nedbäddad tills fram till 17-tiden då jag - inte utan viss möda - kravlade mig upp, åt dagens första måltid (ett äpple) och åkte på ett begravningssamtal som jag inte kunde skjuta upp.
Mina dubbdäck sitter kvar på bilen (skulle vara av senast i dag), och mycket annat skulle ha behövt göras under dag är fortfarande ogjort.
Migrän är en familjeåkomma, som min mor hade, och som 75 % av syskonen får dras med. Hoppas mina barn slipper ifrån det.
Men tack och lov att det finns Sumatriptan och Imigran och vad de kan heta. För det allra mesta gör de stor nytta!
söndag, april 19, 2009
Konfirmandläger
Har tillbringat två dygn på läger med våra 19 härliga konfirmander. Kanske är denna aktivitet, som många präster skruvar sig inför (pga förlorad nattsömn, koncentration mm), något av det viktigaste vi kan göra med våra ungdomar.
Vilket förtroende att förvalta det är att ha ett antal människor i en formbar ålder i livet att få dela med sig av livsbejakande värderingar! Lyckas kyrkan här, så är väldigt mycket vunnet för framtiden. Motsatsen är säkert också sann: misslyckas vi med konfirmandarbetet är mycket förlorat för framtiden och kommande generationer.
Vi var på Kastlösa stiftsgård på södra Öland, som är en utmärkt plats för konfaläger. Passade på att boka in 2010 års vårläger.
Vilket förtroende att förvalta det är att ha ett antal människor i en formbar ålder i livet att få dela med sig av livsbejakande värderingar! Lyckas kyrkan här, så är väldigt mycket vunnet för framtiden. Motsatsen är säkert också sann: misslyckas vi med konfirmandarbetet är mycket förlorat för framtiden och kommande generationer.
Vi var på Kastlösa stiftsgård på södra Öland, som är en utmärkt plats för konfaläger. Passade på att boka in 2010 års vårläger.
Etiketter:
Kastlösa stiftsgård,
konfirmander,
läger
söndag, april 12, 2009
Kristus är uppstånden! - Ja, han är sannerligen uppstånden!
Påskdagsgudstjänsten 2009 i Aneboda kyrka
Vid gudstjänsten sjöng vi psalmerna
146:1-2 Vad ljus över griften
147:- Upp min tunga att lovsjunga
154:- Dina händer är fulla av blommor
148:- Jesus Kristus är uppstånden
[X:- betyder att psalmens alla versar sjungs]
Vi började med att samlas i vapenhuset. Därifrån bar vi in ljus och blommor och klädde altaret igen. Alla fick något att bära, om inte annat så en påsklilja.
Medverkade på gudstjänsten var kantor Anita, vaktmästare Fredrik, kyrkvärdarna Inger och Arne, kyrkokören, G-klaven, Lisa på trumpet, de flesta konfirmander och många församlingsbor och andra.
Min predikan lät så här:
Tänk om du hade mött ett lejon i skogen när du var ute på promenad – vad skulle du då ha gjort?
Ja, förmodligen skulle du ha blivit väldigt rädd, och sprungit från platsen så fort du kunnat. Och när du hade kommit hem, vad skulle då ha gjort?
Skulle du ha berättat det för alla du mötte? Och de skulle ha svarat med ett lite spefullt leende: Jaså, jaha, ett lejon. Hmm.
Och så hade det spridits på bygden att du hade sett ett lejon, där andra möjligen kan ha sett en stor hund. Förmodligen har du blivit tokig. Nej, jag tror att du hade hållit det för dig själv, i varje fall en tag.
Samtidigt vet du med dig, att du verkligen sett ett lejon. Men hur får man människor att tro det?
Ungefär så kan kvinnorna ha känt det den där morgonen, tidigt den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen år 33. De var livrädda, både för vad de hade sett och hört, och dessutom för att de inte kunde berätta det utan att folk skulle uppfatta dem som galna.
För det som hänt var något totalt osannolikt. Kvinnorna kom ju till graven där de i all hast hade lagt Jesu döda kropp, efter den fruktansvärda avrättningen på korset. De hade på fredagskvällen inte hunnit ge kroppen den tillbörliga omvårdnaden inför den definitiva gravläggningen, utan skulle fortsätta nu dagen efter sabbaten, nu på 1:a arbetsdagen i vecka, på söndagsmorgonen.
Deras största bekymmer är hur de skall kunna rubba stenen, en kvarnstensliknande tung sten, som rullats ned i en urgröpning i marken, för att inte kunna flyttas i första taget. Men så ser de att stenen redan är bortvält. Har det begåtts ett brott mot griftefriden?
Men inne i graven satt en vitklädd ung man. Han presenterar sig inte, men han vet redan varför kvinnorna är där. Och han berättar för dem att de har kommit i ogjort ärende.
Men har de kommit förgäves? Nej! För kvinnorna är de första som får reda på att deras Herre, som de trodde var död, har uppstått från de döda och lever!
Hade det varit jag som varit en av de kvinnorna, så skulle jag också blivit alldeles förskräckt, släppt vad jag haft i händerna och bara sprungit därifrån. Jag tror att du skulle ha gjort samma sak.
Knappast förvånande att de inte blev trodda, när de till slut vågade berättade för de andra.
Tidigt den första veckodagen efter den judiska påsken, år 33 av vår tideräkning, uppstod Kristus. Därmed gick hela världsordningen, ja, hela skapelsen, i en ny fas. Ett paradigmskifte, som det heter med ett modernt uttryck. Något radikalt nytt och annorlunda har kommit.
Döden – alltings slut, konsekvensen av synd och söndring – har blivit besegrad och fått sin överman. Det fängelset som alla människor hamnar i – döden – det fängelset har nu portarna brutits sönder, och fångarna kan gå ut i friheten.
För det är inte bara Kristus som uppstått, utan i och genom hans uppståndelse har alla människor som tillhör honom fått ett nytt liv. Det syns kanske inte utåt, men i människans inre finns något som inte kan rubbas av yttre våld, ekonomisk kris, depression, bekymmer och personlig olycka. Inte ens den fysiska döden rubbar det.
År 33 hände det, tidigt på morgonen, före gryningen, på första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen, på en begravningsplats strax utanför Jerusalem. I tid och rum.
Men uppståndelsen sker inte bara då. Du och jag har fått del av den, och i vår tid, i vårt land, i våra sammanhang kommer Kristus med sin uppståndelse och gör något inom oss. En del av oss känner som en djup sprudlande glädje, andra kanske som en trygghet som bara finns där, andra åter kanske inte upplever något särskilt, och ändå finns det där – Kristuslivet, uppståndelselivet, som solen alltid skiner. Ibland ser vi solen som vi gjort de senaste dagarna, men ibland är det molnigt och vi ser den inte, trots att vi vet att den finns där, för ljuset tränger igenom molnen. Ibland är det natt, och vi ser inte alls solljuset. Ändå finns solen där och ger värme på jorden.
Men alldeles oavsett hur vi känner, så har Kristus uppstått från de döda, och livet, LIVET med stort L ger han till dig och mig.
Och de rädda och förvirrade kvinnorna blev de första att få reda på den jättestora sanningen att Jesus Kristus, den korsfäste, hade uppstått från döden och lever.
KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN!
JA, HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN!
Vid gudstjänsten sjöng vi psalmerna
146:1-2 Vad ljus över griften
147:- Upp min tunga att lovsjunga
154:- Dina händer är fulla av blommor
148:- Jesus Kristus är uppstånden
[X:- betyder att psalmens alla versar sjungs]
Vi började med att samlas i vapenhuset. Därifrån bar vi in ljus och blommor och klädde altaret igen. Alla fick något att bära, om inte annat så en påsklilja.
Medverkade på gudstjänsten var kantor Anita, vaktmästare Fredrik, kyrkvärdarna Inger och Arne, kyrkokören, G-klaven, Lisa på trumpet, de flesta konfirmander och många församlingsbor och andra.
Min predikan lät så här:
Tänk om du hade mött ett lejon i skogen när du var ute på promenad – vad skulle du då ha gjort?
Ja, förmodligen skulle du ha blivit väldigt rädd, och sprungit från platsen så fort du kunnat. Och när du hade kommit hem, vad skulle då ha gjort?
Skulle du ha berättat det för alla du mötte? Och de skulle ha svarat med ett lite spefullt leende: Jaså, jaha, ett lejon. Hmm.
Och så hade det spridits på bygden att du hade sett ett lejon, där andra möjligen kan ha sett en stor hund. Förmodligen har du blivit tokig. Nej, jag tror att du hade hållit det för dig själv, i varje fall en tag.
Samtidigt vet du med dig, att du verkligen sett ett lejon. Men hur får man människor att tro det?
Ungefär så kan kvinnorna ha känt det den där morgonen, tidigt den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen år 33. De var livrädda, både för vad de hade sett och hört, och dessutom för att de inte kunde berätta det utan att folk skulle uppfatta dem som galna.
För det som hänt var något totalt osannolikt. Kvinnorna kom ju till graven där de i all hast hade lagt Jesu döda kropp, efter den fruktansvärda avrättningen på korset. De hade på fredagskvällen inte hunnit ge kroppen den tillbörliga omvårdnaden inför den definitiva gravläggningen, utan skulle fortsätta nu dagen efter sabbaten, nu på 1:a arbetsdagen i vecka, på söndagsmorgonen.
Deras största bekymmer är hur de skall kunna rubba stenen, en kvarnstensliknande tung sten, som rullats ned i en urgröpning i marken, för att inte kunna flyttas i första taget. Men så ser de att stenen redan är bortvält. Har det begåtts ett brott mot griftefriden?
Men inne i graven satt en vitklädd ung man. Han presenterar sig inte, men han vet redan varför kvinnorna är där. Och han berättar för dem att de har kommit i ogjort ärende.
Men har de kommit förgäves? Nej! För kvinnorna är de första som får reda på att deras Herre, som de trodde var död, har uppstått från de döda och lever!
Hade det varit jag som varit en av de kvinnorna, så skulle jag också blivit alldeles förskräckt, släppt vad jag haft i händerna och bara sprungit därifrån. Jag tror att du skulle ha gjort samma sak.
Knappast förvånande att de inte blev trodda, när de till slut vågade berättade för de andra.
Tidigt den första veckodagen efter den judiska påsken, år 33 av vår tideräkning, uppstod Kristus. Därmed gick hela världsordningen, ja, hela skapelsen, i en ny fas. Ett paradigmskifte, som det heter med ett modernt uttryck. Något radikalt nytt och annorlunda har kommit.
Döden – alltings slut, konsekvensen av synd och söndring – har blivit besegrad och fått sin överman. Det fängelset som alla människor hamnar i – döden – det fängelset har nu portarna brutits sönder, och fångarna kan gå ut i friheten.
För det är inte bara Kristus som uppstått, utan i och genom hans uppståndelse har alla människor som tillhör honom fått ett nytt liv. Det syns kanske inte utåt, men i människans inre finns något som inte kan rubbas av yttre våld, ekonomisk kris, depression, bekymmer och personlig olycka. Inte ens den fysiska döden rubbar det.
År 33 hände det, tidigt på morgonen, före gryningen, på första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen, på en begravningsplats strax utanför Jerusalem. I tid och rum.
Men uppståndelsen sker inte bara då. Du och jag har fått del av den, och i vår tid, i vårt land, i våra sammanhang kommer Kristus med sin uppståndelse och gör något inom oss. En del av oss känner som en djup sprudlande glädje, andra kanske som en trygghet som bara finns där, andra åter kanske inte upplever något särskilt, och ändå finns det där – Kristuslivet, uppståndelselivet, som solen alltid skiner. Ibland ser vi solen som vi gjort de senaste dagarna, men ibland är det molnigt och vi ser den inte, trots att vi vet att den finns där, för ljuset tränger igenom molnen. Ibland är det natt, och vi ser inte alls solljuset. Ändå finns solen där och ger värme på jorden.
Men alldeles oavsett hur vi känner, så har Kristus uppstått från de döda, och livet, LIVET med stort L ger han till dig och mig.
Och de rädda och förvirrade kvinnorna blev de första att få reda på den jättestora sanningen att Jesus Kristus, den korsfäste, hade uppstått från döden och lever.
KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN!
JA, HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN!
Etiketter:
Aneboda,
predikan,
Påskdagen,
Svenska kyrkan,
uppståndelsen
fredag, mars 20, 2009
Stöd för Community Media
Motion till Folkpartiet liberalerna Växjö kommunförenings årsmöte 2009
Då Europaparlamentet 2008-09-25 med röstsiffrorna 471-41 antog betänkandet som uttalar ett stöd för icke-kommersiella lokala medier inom EU, var detta frukten av ett initiativ från den österrikiska liberala ledamoten Karin Resetarits.
På lokal nivå i Växjö finns Öppna Kanalen Växjö (ÖKV) som beskriver sin verksamhet med följande ord:
Öppna Kanalen Växjö är en icke-kommersiell TV-kanal som sänder från Växjö. Idag kan 22 500 hushåll runt om i kommunen se oss via ComHems, Tele2:s och Vidingehems analoga kabel-TV-nät. Via vår webb-TV når vi ännu fler tittare.
Folkpartiet liberalernas kommunförening i Växjö är medlemsorganisation i ÖKV.
Det av Europaparlamentet antagna betänkandet (2008/2011(INI)) belyser vikten av lokala icke-kommersiella medier, s k Community Media, bland annat för att öka toleransen och mångfalden i samhället, samt lyfter fram möjligheten för särskilda intressegrupper att nå ut till andra samhällsgrupper. EU-parlamentet uppmärksammar också det faktum att många Community Medias bedriver sin verksamhet på mycket knappa ekonomiska villkor, vilket försvårar deras möjligheter att fullgöra sin viktiga roll vid sidan av public service- och kommersiella medier.
Jag yrkar därför
(1) att årsmötet verkar för att stödja Öppna Kanalen Växjö,
(2) att årsmötet hemställer hos Landsmötet att verka för en implementering av betänkandet 2008/2011(INI) i svensk lagstiftning,
(3) att årsmötet hemställer hos Landsmötet att verka för en implementering av betänkandet 2008/2011(INI) i budgetberedningar i riksdag, landsting och kommuner.
Lammhult i februari 2009
Annika Stacke
Då Europaparlamentet 2008-09-25 med röstsiffrorna 471-41 antog betänkandet som uttalar ett stöd för icke-kommersiella lokala medier inom EU, var detta frukten av ett initiativ från den österrikiska liberala ledamoten Karin Resetarits.
På lokal nivå i Växjö finns Öppna Kanalen Växjö (ÖKV) som beskriver sin verksamhet med följande ord:
Öppna Kanalen Växjö är en icke-kommersiell TV-kanal som sänder från Växjö. Idag kan 22 500 hushåll runt om i kommunen se oss via ComHems, Tele2:s och Vidingehems analoga kabel-TV-nät. Via vår webb-TV når vi ännu fler tittare.
Folkpartiet liberalernas kommunförening i Växjö är medlemsorganisation i ÖKV.
Det av Europaparlamentet antagna betänkandet (2008/2011(INI)) belyser vikten av lokala icke-kommersiella medier, s k Community Media, bland annat för att öka toleransen och mångfalden i samhället, samt lyfter fram möjligheten för särskilda intressegrupper att nå ut till andra samhällsgrupper. EU-parlamentet uppmärksammar också det faktum att många Community Medias bedriver sin verksamhet på mycket knappa ekonomiska villkor, vilket försvårar deras möjligheter att fullgöra sin viktiga roll vid sidan av public service- och kommersiella medier.
Jag yrkar därför
(1) att årsmötet verkar för att stödja Öppna Kanalen Växjö,
(2) att årsmötet hemställer hos Landsmötet att verka för en implementering av betänkandet 2008/2011(INI) i svensk lagstiftning,
(3) att årsmötet hemställer hos Landsmötet att verka för en implementering av betänkandet 2008/2011(INI) i budgetberedningar i riksdag, landsting och kommuner.
Lammhult i februari 2009
Annika Stacke
Etiketter:
Community Media,
Folkpartiet,
motion,
ÖKV,
Öppna Kanalen Växjö
måndag, mars 16, 2009
Min syssling Annika
Hade det inte varit för en omständighet som ligger c:a 140 år bakåt i tiden, så skulle med största sannolikhet inte Skede kyrkokör kommit till Aneboda kyrka för att sjunga en söndag i mars 2009.
Vad var det då som hände för cirka 140 år sedan? Jo, på en plats som heter Viared, som ligger strax väster om Borås – det är där man på motorvägen mot Göteborg ser de stora postorderfirmornas lagerbyggnader – där gifte sig någon gång omkring 1870 Josef Gabrielsson med Anna Lovisa Olofsdotter. Paret gick tolv barn. En av sönerna hette Anton och en annan hette Frans.
Frans är min morfar och Anton är farfar till en kvinna i kören som också lystrar till det vackra namnet Annika.
Annika och jag är alltså sysslingar, och fram till våren 2008 hade i varje fall jag ganska dåligt grepp över sysslingnivån på Ryssnässläkten, men då fick vi kontakt med varandra, och denna kontakt mynnade ut i att Annika tog initiativ till att mötas genom att Annikas kyrkokör kom till en gudstjänst i Aneboda.
Skede kyrkokör, under ledning av kantor Jarri Ederth, framförde flera vackra sånger under gudstjänsten i fastetid.
Vad var det då som hände för cirka 140 år sedan? Jo, på en plats som heter Viared, som ligger strax väster om Borås – det är där man på motorvägen mot Göteborg ser de stora postorderfirmornas lagerbyggnader – där gifte sig någon gång omkring 1870 Josef Gabrielsson med Anna Lovisa Olofsdotter. Paret gick tolv barn. En av sönerna hette Anton och en annan hette Frans.
Frans är min morfar och Anton är farfar till en kvinna i kören som också lystrar till det vackra namnet Annika.
Annika och jag är alltså sysslingar, och fram till våren 2008 hade i varje fall jag ganska dåligt grepp över sysslingnivån på Ryssnässläkten, men då fick vi kontakt med varandra, och denna kontakt mynnade ut i att Annika tog initiativ till att mötas genom att Annikas kyrkokör kom till en gudstjänst i Aneboda.
Skede kyrkokör, under ledning av kantor Jarri Ederth, framförde flera vackra sånger under gudstjänsten i fastetid.
Etiketter:
kyrkokör,
Ryssnässläkten,
Skede,
Syssling
Kampen mot ondskan
Predikan 3 söndagen i fastan i Aneboda kyrka
Inledningspsalm 205:- Vila i din väntan, stilla mötet sker
Lovsång *543:4 Ära ske Gud som från sin tron
Gradualpsalm 60:- En Fader oss förenar
Psalm efter predikan 217:- Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart
Litanian 700:1
Lov- & slutpsalm *443:- Dig vi lovsjunger, ärar, Jesus, de fattigas konung
[X:- betyder att psalmens alla versar sjungs]
Skede kyrkokör förgyllde gudstjänsten med sin vackra sång, under ledning av kantor Jarri Ederth.
Kampen mot ondskan står det som överskrift över texterna i dag.
Vi befinner oss mitt i fastan. Texterna är utmanande mot oss, med ett budskap som inte alltid är så lätt att ta till sig.
Kampen mot ondskan.
Kampen mot mobbing är ett uttryck som jag hörde och såg på TV i går. Mobbing – något som förekommer i våra skolor, på våra arbetsplatser, ja, förmodligen överallt där människor finns.
Mobbing – en form av ondska som finns nära oss. Kanske till och med du och jag varit offer för mobbing – eller till och med bidragit till att mobbing förekommit.
Kampen mot ondska – uttrycket tar tag i oss. Hade dagens ämne varit "Kampen mot synden", kanske vi skulle snarast dragit lite på munnen, och våra tankar gått i riktning mot någon gammaldags syndakatalog.
Men när ordet är ondska, så drar vi inte på munnen. Ondska är inget att skämta om. Ondska är allvar, och något som söndrar och fördärvar människors liv och tillvaro.
Men vad är då ondska? Vad är ont?
Ont i knäet kan vi ha, men för den skull talar vi inte om ondska i knäet. Nej, den typen av smärta som är förknippat med att sätta sig på huk och ta upp något från golvet betecknar vi inte som ondska. Ondska är ett moraliskt ont, något som får till stånd en söndring och splittring mellan enskilda människor, mellan grupper av människor, mellan människa och Gud, och kanske till och med inom en människa.
Att det onda finns, kan vi alla se, på olika sätt. Men, frågar vi oss då, hur kan Gud tillåta det onda att finnas? Hur kan en god och allsmäktig Gud acceptera att ondska förekommer i vår värld? Och Gud som har skapat allt, har han även skapat det onda?
Stora och svåra frågor som judiska och kristna tänkare och teologer har brottats med under årtusenden.
På den sista frågan: Har Gud skapat det onda? svarade kyrkofäderna, nej. Gud har inte skapat det onda. Men då inställer sig en följdfråga: Vem har då skapat det onda? Finns det någon makt utanför Gud som är så mäktig att det kan frambringa något som inte Gud har kontroll över?
Men också på denna fråga svarar kyrkofäderna, Augustinus & Co, nej.
Nu är vi alldeles villrådiga. Vad menar de egentligen?
Men vad är i grund och botten ondska? Jo, säger de lärda, ondska är det tomrum, som uppstår då det goda inte finns närvarande. När kärleken och barmhärtigheten och omtanken och vänligheten drar sig tillbaka, då uppstår ett tomrum, ett vakuum. Detta vakuum av godhetens frånvaro är det onda.
Gud har inte skapat det onda, och det onda har inte heller någon eget väsen, utan är frånvaron av det goda.
En djupsinnig förklaring, men är den till någon hjälp för eleven som har ont i magen över att behöva gå över skolgården därför att han eller hon riskerar att bli utsatt för en kränkande behandling?
För mitt i verkligheten kan ondskan kännas och upplevas påtagligt, och förorsaka smärta och lidande och förnedring för en enskild människa, eller för en grupp av människor.
Men det var en annan fråga vi ställde oss också: Hur kan en god Gud acceptera att ondska förekommer? Varför gör han inget?
På den frågan svarar den kristna kyrkan med två ord: krubban och korset. Gud gör faktiskt något åt det onda. Han kommer själv in i världen i Jesus Kristus, han går i närkamp mot det onda. Han visar att han inte accepterar det onda, vare sig i form av utanförskap för spetälskesjuka människor, av utstötta kvinnor, av socialt undanskuffade tulltjänstemän, och anledningen till att dessa människor kommit på kant med omgivningen går han in och åtgärdar eller låter människan själv åtgärda det hon kan åtgärda.
I fastetiden går vi "upp mot Jerusalem, till Frälsarens kors och pina",
för att citera en psalm (som vi dock inte sjunger idag), och som fortsätter:
"till Lammet som offras för världens skuld
för dina synder och mina."
Gud är inte overksamhet. I högsta grad engagerar han sig i kampen mot ondskan, han kämpar till döds, så viktig är kampen.
Under några dagar förefaller ondskan ha segrat, men Gud är starkare än det onda, och det som ser ut som den totala katastrofen vänds på påskdagsmorgonen i triumf.
I och våra liv, ditt och mitt, när vi visar godhet och vänlighet i vår omgivning och bland våra medmänniskor, då försvinner det vakuum där ondskan kan florera, då får destruktiviteten mindre handlingsutrymme. Som barn till den kärleksfulle himmelske fadern kan du och jag, genom vår blotta närvaro, hindra ondskan att tränga sig på och istället låta omtanken och solidariteten och godheten få breda ut sig i vårt samhälle, i vår värld och i våra egna relationer.
Inledningspsalm 205:- Vila i din väntan, stilla mötet sker
Lovsång *543:4 Ära ske Gud som från sin tron
Gradualpsalm 60:- En Fader oss förenar
Psalm efter predikan 217:- Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart
Litanian 700:1
Lov- & slutpsalm *443:- Dig vi lovsjunger, ärar, Jesus, de fattigas konung
[X:- betyder att psalmens alla versar sjungs]
Skede kyrkokör förgyllde gudstjänsten med sin vackra sång, under ledning av kantor Jarri Ederth.
Kampen mot ondskan står det som överskrift över texterna i dag.
Vi befinner oss mitt i fastan. Texterna är utmanande mot oss, med ett budskap som inte alltid är så lätt att ta till sig.
Kampen mot ondskan.
Kampen mot mobbing är ett uttryck som jag hörde och såg på TV i går. Mobbing – något som förekommer i våra skolor, på våra arbetsplatser, ja, förmodligen överallt där människor finns.
Mobbing – en form av ondska som finns nära oss. Kanske till och med du och jag varit offer för mobbing – eller till och med bidragit till att mobbing förekommit.
Kampen mot ondska – uttrycket tar tag i oss. Hade dagens ämne varit "Kampen mot synden", kanske vi skulle snarast dragit lite på munnen, och våra tankar gått i riktning mot någon gammaldags syndakatalog.
Men när ordet är ondska, så drar vi inte på munnen. Ondska är inget att skämta om. Ondska är allvar, och något som söndrar och fördärvar människors liv och tillvaro.
Men vad är då ondska? Vad är ont?
Ont i knäet kan vi ha, men för den skull talar vi inte om ondska i knäet. Nej, den typen av smärta som är förknippat med att sätta sig på huk och ta upp något från golvet betecknar vi inte som ondska. Ondska är ett moraliskt ont, något som får till stånd en söndring och splittring mellan enskilda människor, mellan grupper av människor, mellan människa och Gud, och kanske till och med inom en människa.
Att det onda finns, kan vi alla se, på olika sätt. Men, frågar vi oss då, hur kan Gud tillåta det onda att finnas? Hur kan en god och allsmäktig Gud acceptera att ondska förekommer i vår värld? Och Gud som har skapat allt, har han även skapat det onda?
Stora och svåra frågor som judiska och kristna tänkare och teologer har brottats med under årtusenden.
På den sista frågan: Har Gud skapat det onda? svarade kyrkofäderna, nej. Gud har inte skapat det onda. Men då inställer sig en följdfråga: Vem har då skapat det onda? Finns det någon makt utanför Gud som är så mäktig att det kan frambringa något som inte Gud har kontroll över?
Men också på denna fråga svarar kyrkofäderna, Augustinus & Co, nej.
Nu är vi alldeles villrådiga. Vad menar de egentligen?
Men vad är i grund och botten ondska? Jo, säger de lärda, ondska är det tomrum, som uppstår då det goda inte finns närvarande. När kärleken och barmhärtigheten och omtanken och vänligheten drar sig tillbaka, då uppstår ett tomrum, ett vakuum. Detta vakuum av godhetens frånvaro är det onda.
Gud har inte skapat det onda, och det onda har inte heller någon eget väsen, utan är frånvaron av det goda.
En djupsinnig förklaring, men är den till någon hjälp för eleven som har ont i magen över att behöva gå över skolgården därför att han eller hon riskerar att bli utsatt för en kränkande behandling?
För mitt i verkligheten kan ondskan kännas och upplevas påtagligt, och förorsaka smärta och lidande och förnedring för en enskild människa, eller för en grupp av människor.
Men det var en annan fråga vi ställde oss också: Hur kan en god Gud acceptera att ondska förekommer? Varför gör han inget?
På den frågan svarar den kristna kyrkan med två ord: krubban och korset. Gud gör faktiskt något åt det onda. Han kommer själv in i världen i Jesus Kristus, han går i närkamp mot det onda. Han visar att han inte accepterar det onda, vare sig i form av utanförskap för spetälskesjuka människor, av utstötta kvinnor, av socialt undanskuffade tulltjänstemän, och anledningen till att dessa människor kommit på kant med omgivningen går han in och åtgärdar eller låter människan själv åtgärda det hon kan åtgärda.
I fastetiden går vi "upp mot Jerusalem, till Frälsarens kors och pina",
för att citera en psalm (som vi dock inte sjunger idag), och som fortsätter:
"till Lammet som offras för världens skuld
för dina synder och mina."
Gud är inte overksamhet. I högsta grad engagerar han sig i kampen mot ondskan, han kämpar till döds, så viktig är kampen.
Under några dagar förefaller ondskan ha segrat, men Gud är starkare än det onda, och det som ser ut som den totala katastrofen vänds på påskdagsmorgonen i triumf.
I och våra liv, ditt och mitt, när vi visar godhet och vänlighet i vår omgivning och bland våra medmänniskor, då försvinner det vakuum där ondskan kan florera, då får destruktiviteten mindre handlingsutrymme. Som barn till den kärleksfulle himmelske fadern kan du och jag, genom vår blotta närvaro, hindra ondskan att tränga sig på och istället låta omtanken och solidariteten och godheten få breda ut sig i vårt samhälle, i vår värld och i våra egna relationer.
Etiketter:
Augustinus,
kamp,
ondska,
predikan,
Skede,
Svenska kyrkan
fredag, mars 13, 2009
Föds det tillräckligt med barn?
Motion till årsmötet 2009 för Folkpartiet Liberalernas Kommunförening i Växjö
År 2008 var ett gott födelseår i Sverige. Då föddes 109 301 barn vilket motsvarar 1,91 barn per kvinna. Emellertid är snarast 2008 ett undantag från en annars inte fullt så positiv födelsestatistik. Den summerade fruktsamheten för kvinnor fluktuerar över tiden, men har till allra största delen sedan slutet av 1960-talet – och även under 2008 - understigit den s k reproduktiva nivån (nolltillväxt) på 2,1 födda barn per kvinna.
Vidare har det konstaterats att ett lägre barnafödande inträffar i perioder av lågkonjunktur:
Den starka kopplingen mellan barnafödande och konjunktur beror till stor del på att Sverige, i större utsträckning än många andra länder, har en familjepolitik som gör att kvinnor och män lättare kan kombinera förvärvsarbete och familjebildning. Den starka kopplingen mellan dessa två ”karriärer” har dock bidragit till att det summerade fruktsamhetstalet i Sverige har sjunkit under tider med ett försämrat arbetsmarknadsklimat. Det omvända har sålunda gällt vid goda tider på arbetsmarknaden.
(Arbete och barnafödande. Demografiska rapporter 2008:1. SCB 2008; s 12).
Ett ökat barnafödande krävs för den framtida försörjningen, för en välutvecklad samhällsservice på alla områden, och inte minst för den glädje och framtidstro som det innebär för många människor att se vårt lands befolkning växa.
Jag yrkar
- att årsmötet ger styrelsen i uppdrag att verka för samhällsreformer och ekonomiska styrmedel som uppmuntrar till ett ökat barnafödande i vårt land.
- att årsmötet ger styrelsen i uppdrag att se över och vid behov vidareutveckla innehållet i denna motion, och lägga fram den som sin egen på Landsmötet.
Lammhult i mars 2009
Annika Stacke
År 2008 var ett gott födelseår i Sverige. Då föddes 109 301 barn vilket motsvarar 1,91 barn per kvinna. Emellertid är snarast 2008 ett undantag från en annars inte fullt så positiv födelsestatistik. Den summerade fruktsamheten för kvinnor fluktuerar över tiden, men har till allra största delen sedan slutet av 1960-talet – och även under 2008 - understigit den s k reproduktiva nivån (nolltillväxt) på 2,1 födda barn per kvinna.
Summerad fruktsamhet för kvinnor under åren 1955-2008 i Sverige
Källa: SCB
Vidare har det konstaterats att ett lägre barnafödande inträffar i perioder av lågkonjunktur:
Den starka kopplingen mellan barnafödande och konjunktur beror till stor del på att Sverige, i större utsträckning än många andra länder, har en familjepolitik som gör att kvinnor och män lättare kan kombinera förvärvsarbete och familjebildning. Den starka kopplingen mellan dessa två ”karriärer” har dock bidragit till att det summerade fruktsamhetstalet i Sverige har sjunkit under tider med ett försämrat arbetsmarknadsklimat. Det omvända har sålunda gällt vid goda tider på arbetsmarknaden.
(Arbete och barnafödande. Demografiska rapporter 2008:1. SCB 2008; s 12).
Ett ökat barnafödande krävs för den framtida försörjningen, för en välutvecklad samhällsservice på alla områden, och inte minst för den glädje och framtidstro som det innebär för många människor att se vårt lands befolkning växa.
Jag yrkar
- att årsmötet ger styrelsen i uppdrag att verka för samhällsreformer och ekonomiska styrmedel som uppmuntrar till ett ökat barnafödande i vårt land.
- att årsmötet ger styrelsen i uppdrag att se över och vid behov vidareutveckla innehållet i denna motion, och lägga fram den som sin egen på Landsmötet.
Lammhult i mars 2009
Annika Stacke
Etiketter:
barnafödande,
befolkning,
Demografi,
Folkpartiet
lördag, mars 07, 2009
Nomineringsmöte med FiSK
I går kväll mailade jag ut en massa kallelser till FiSKs nomineringsmöte söndagen 29 mars i Madesjö. På måndag/tisdag går samma kallelse med snigelpost till ännu fler människor.
Nomineringarna gäller FiSKs kandidater från Växjö stift i valet till Kyrkomötet samt till Växjö stiftsfullmäktige.
Även en liten grupp som FiSK kan och skall(!) påverka.
Följ gärna med via FiSK-webben. Nomineringslistorna publiceras i takt med att de kommer in.
Nomineringarna gäller FiSKs kandidater från Växjö stift i valet till Kyrkomötet samt till Växjö stiftsfullmäktige.
Även en liten grupp som FiSK kan och skall(!) påverka.
Följ gärna med via FiSK-webben. Nomineringslistorna publiceras i takt med att de kommer in.
Etiketter:
FiSK,
Kyrkomötet,
nomineringsmöte,
Stiftsfullmäktige
torsdag, februari 26, 2009
Om en vattenpost
Vad är en vattenpost? Ja, det visste jag knappast när jag startade en insamling för att 1500 hushåll ska få rent vatten ur en kran.
Solidaritet med de fattigaste tycker jag är viktigt. Tillsammans med många andra insamlare i olika vattenprojekt, inom ramen för Svenska kyrkans internationella arbete, ser vi fram mot en insamling i fastetid.
Solidaritet med de fattigaste tycker jag är viktigt. Tillsammans med många andra insamlare i olika vattenprojekt, inom ramen för Svenska kyrkans internationella arbete, ser vi fram mot en insamling i fastetid.
Etiketter:
FiSK,
Svenska kyrkans internationella arbete,
vattenpost
lördag, februari 14, 2009
fiskarna.net
De senaste veckorna har jag lagt ganska mycket av min fritid på FiSKs hemsida (dvs för Folkpartister i Svenska kyrkan). Styrelsen valde att göra en helt ny sida, snarare än att jobba vidare på den som har hetat www.folkpartiet.se/fisk.
HTML-kod har jag fått knacka, och nödtorfigt sätta mig in i, sedan har jag skaffat (lagligen och betalt med fullt pris) Dreamweaver, som gör livet mycket enklare.
Tror att det som uppskattas mest på nya hemsidan är persongalleriet, med bild på en massa FiSKar(e). Fler bilder mottages med tacksamhet.
Det jag nu skulle vilja göra är att - med javascript, tror jag - få personbilderna att rulla på förstasidan. Men det gäller väl att sätta näsan i böckerna, studera andra mera avancerade webbsidor, och knacka kod.
HTML-kod har jag fått knacka, och nödtorfigt sätta mig in i, sedan har jag skaffat (lagligen och betalt med fullt pris) Dreamweaver, som gör livet mycket enklare.
Tror att det som uppskattas mest på nya hemsidan är persongalleriet, med bild på en massa FiSKar(e). Fler bilder mottages med tacksamhet.
Det jag nu skulle vilja göra är att - med javascript, tror jag - få personbilderna att rulla på förstasidan. Men det gäller väl att sätta näsan i böckerna, studera andra mera avancerade webbsidor, och knacka kod.
lördag, februari 07, 2009
lördag, januari 31, 2009
Ur min citatsamling (9)
"Tillit är en samhällelig tillgång som bör skyddas lika mycket som luften vi andas eller vattnet vi dricker."
(Sissela Bok)
(Sissela Bok)
fredag, januari 16, 2009
Ur min citatsamling (8)
”Konspirationsteorier och rykten föds i lägen då det saknas trovärdig information.”
(Martin Arkel på Krisberedskapsmyndigheten)
(Martin Arkel på Krisberedskapsmyndigheten)
tisdag, januari 06, 2009
söndag, januari 04, 2009
Ur min citatsamling (6)
”Forskarna har kommit fram till att man når bäst resultat genom
mycket, mycket morot,
och lite, lite piska.”
(okänt ursprung)
mycket, mycket morot,
och lite, lite piska.”
(okänt ursprung)
Ur min citatsamling (5)
”Begreppet makt ger ofta negativa associationer, maktmissbruk, övergrepp och utnyttjande. Vi glömmer lätt att makt också kan vara något positivt, något som handlar om mod, kunskap och kraft, vare sig det gäller en enskild person, en arbetsgrupp eller en organisation. Makt är inte enbart förtryck utan också dess motsats – att kunna påverka och ta sig ur en problemfylld situation.”
(Barbro Lennéer-Axelson & Ingela Thylefors: Arbetsgruppens psykologi, s 107).
(Barbro Lennéer-Axelson & Ingela Thylefors: Arbetsgruppens psykologi, s 107).
Etiketter:
citat,
Lennéer-Axelsson Barbro,
makt,
Thylefors Ingela
lördag, januari 03, 2009
Ur min citatsamling (4)
”Moral är bra, men dubbelmoral är inte dubbelt så bra”.
(Jan Björklund)
(Jan Björklund)
Etiketter:
Björklund Jan,
citat,
dubbelmoral,
moral
Ur min citatsamling (3)
”Av motvind blir medvind, bara färdriktningen är den rätta” .
(Bengt Lindroth)
(Bengt Lindroth)
Etiketter:
citat,
Lindroth Bengt,
medvind,
motvind
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
- Annika Stacke
- Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.