fredag, juli 27, 2012

"Vårt rykte är vårt kapital" - intervju med Andrej Drevitskij

Vårt rykte är vårt kapital

Artikel i Tidningen NU 2012-07-19

Det tog sex år för Partija Narodnyj Parjadok, PNP, att bli registrerat som politiskt parti i Ukraina. Alla möjliga sorters hinder fanns i vägen för att kunna konkurrera med de befintliga partierna. Till slut kunde man kandidera i 2010 års lokalval.
Partiledaren Andrej Drevitskij är en ung man med ambitioner.

Riskbenägen, ja, kanske. Andrej tar inte på sig säkerhetsbältet innan vi åker ut i den pulserande trafiken i flermiljonsstaden Kiev. Halva Sveriges befolkning, säger Andrej, och jag håller med om att staden känns stor.
Men riskbenägenheten hos Andrej ligger kanske främst på det politiska planet, för att driva ett parti i konfrontation mot den styrande makten kan ha sina sidor. På min fråga om säkerhetstjänsten vet om att vi träffas och genomför den här intervjun, besvarar Andrej med ett kanske. Kanske vet de om det, kanske har de buggat e-mailtrafiken och sms:en. Säkerhetstjänsten interfererar inte öppet, men de kontrollerar aktiviteterna, särskilt i valtider. Vill det sig illa, kan man förlora sitt jobb eller studieplats. Falska anklagelser, såsom droginnehav, förekommer också.

I samband med fotbolls-EM har tiotusentals svenskar besökt Ukraina. Landet är värt att tyckas om, även om den befintliga politiska strukturen gör livet svårt för Andrej och hans gelikar. Ukrainare för det mesta är trevliga och tillmötesgående människor.
Det andra P:et i partiets namn, Parjadok, betyder ”ordning”. Och det är just ordning och reda i politiken och samhällets styresskick som PNP arbetar för.

  Ukraina är ett genomkorrumperat samhälle på alla nivåer, säger Andrej. Det är oligarkerna som styr, och de är inte intresserade av genomlysning och justhet i politiken.

   
Många av våra väljare är småföretagare, fortsätter han. De har att hantera en omfattande byråkrati, något som större företag med andra finansiella tillgångar kan köpa sig förbi.
Andra som röstar på PNP är studenter och kvinnor, särskilt i storstäderna. PNPs värderingar tilltalar dem.

 
Samtidigt är det enklare att skapa intresse på landsbygden, eftersom vår partistruktur gör det lättare att arbeta där.

  Den orangea revolutionen – vad blev det av den? frågar jag.

  En besvikelse. Den rann ut i sanden, och betyder ingenting i dag.

  Hemma i Sverige upprörs många över hur Julia Timosjenko behandlas av rättsväsendet. Vad står hon för i den demokratiska rörelsen i Ukraina i dag?

  Även här en besvikelse, svarar Andrej. Vi sympatiserar inte med henne, fast vi tycker inte heller att domen mot henne är rättvis.

Ukraina är ett motsägelsefullt land. Från fönstret av vår hyrda lägenhet i ett medelklassområde i Kiev ser vi stora och dyra bilar, såsom Land Rover och Mercedes, oftast svarta och med tonade rutor. Varifrån kommer pengarna för att köpa sådana bilar, frågar man sig. Andrej menar att många har fått det bättre ställt, men pekar återigen på korruptionen. Samtidigt är gatan hit in till bostadsområdet så full av hål och ojämnheter att två bilar inte kan mötas överallt.  
– Hur arbetar ni som parti?

– Det är vårt rykte som är vårt kapital, säger Andrej. Det vi utlovar, det håller vi också. Några stora och dyra kampanjer i valrörelser har vi inte råd med. Däremot går vi från dörr till dörr, och anordnar föredrag och seminarier.


2010 fick PNP 2,5 % av rösterna i miljonstaden Dnipropetrovs’k. Fast väljarundersökningarna tydde på 4,1 %. Någon förvåning över denna diskrepans är inget Andrej ger något uttryck för. Att röstresultat manipuleras tillhör det här landets politiska kultur. För om PNP eller andra minoritetspartier skulle tillåtas växa och få inflytande, skulle sökarljuset riktas mot det korrupta systemet.

Självfallet är PNP i favör av ett närmande till EU. Att så skulle bli fallet de närmaste åren betraktar han, och andra ukrainare vi träffar, som rätt osannolikt. Snarare är det Ryssland som ökar sitt inflytande över Ukraina.

Efter parlamentsvalet i oktober i år fruktar dock Andrej att det kan bli ekonomiskt kaos i landet, med inflation, stigande priser och sänkta löner. Ukrainas konkurrenskraft gentemot omvärlden är för svag. Hittills har man hållit uppe skenet genom att trycka sedlar, säger han.
Valet har Andrej inga stora förväntningar på. Nya partier har inga möjligheter att komma in. Några större förändringar är inte heller att vänta efter valet.
En annan ukrainare, som mellan raderna uttalar kritik mot den sittande regimen, säger att det som folk verkligen bryr sig om är att ha pengar till mat, kläder och bostad, och gärna en snygg bil. Sedan bryr man sig inte så mycket om demokrati och mänskliga rättigheter.

Själva fick vi inblick i korruptionen i landet – och bidrog till den! Ute på en stor väg blir vi stoppade av en polis, som visar att vi kört för fort. Det stämmer säkert. Vänligt och artigt visar han vad det skulle kosta egentligen, och så mycket kontanter har jag inte på mig. Jag plockar fram vad jag har: 70 UAH (c:a 60 SEK). Då föreslår polismannen att lösa det hela ”without protocol”, och jag svarar, med ett leende, att jag är journalist och kommer att skriva om detta i en svensk tidning. ”No good”, invänder han, men fortsätter med att man kan hantera saken ”from friend to friend”. Han lägger handen på sitt hjärta liksom för att vädja till mina känslor. Motstridigt räcker jag över de 70 ukrainska hrivna till honom, och han önskar oss fortsatt god färd.


Annika Stacke, gruppledare för Folkpartiet Liberalerna i Växjö kommun

torsdag, juli 05, 2012

Odessa

Komna till Odessa vid Svarta havet i går kväll, var mitt främsta huvudbry att det visade sig att båda våra halvljus på bilen hade slocknat, vilket gjorde det svårt att köra i stan. Dessutom - och kanske föga förvånande i en sommarstad som denna - var det svårt med hotellrum. Till en lite högre penning än vi hade kalkylerat med lyckades vi dock hitta en svit. Strax frukost ute på ett torg.

Intressant observation under gårdagen på gränsen mellan Moldavien och Ukraina (fast på en ukrainska sidan). Att få bort ATA-carnet stämplat och klart har i snitt tagit 75 minuter per gräns. Nu tog det över två timmar. Och medan jag satt och väntade på tullkontoret, kunde jag konstatera att lastbilschaufförerna rätt oförblommat ur sina sedelbuntar plockade fram en sedel som de stoppade in i passet som de lämnade med tullhandlingarna till personen på andra sidan luckan.
- Ukraina är ett genomkorrumperat land på alla nivåer, hade en ukrainsk oppositionspolitiker sagt till mig i en intervju för någon vecka sedan. Jo, så tycks det vara.

På den moldaviska sidan, däremot, hade det funnits stora affischer om korruptionsbekämpning, med telefonnummer att ringa om man skulle stöta på något sådant. Moldavien har ambitionen att bli medlem i EU, även om vägen är lång dit, och antikorruption är en av beståndsdelarna. Här tror jag det kan finnas en skillnad i kultur mellan dessa båda länder, Ukraina och Moldavien.


Den berömda Potemkins trappa vid Odessas hamn. Lång och dryg och fascinerande!

onsdag, juli 04, 2012

Transnistrien

Sedan ett par veckor är vi (yngste sonen och jag) ute på kombinerad semester- och reportagetripp sydöstra Europa. Skriver det här inlägget från Chisinau, huvudstad i Moldavien, ett vackert, mjukt och vänligt land.

I går fick vi ett värdefullt samtal med Björn på Svenska ambassaden här i landet. Vi pratade både om Moldavien, och landet "som inte finns", nämligen Transnistrien.

Transnistrien, eller Pridnestrovie (som de boende där snarare föredrar att kalla området) har nu funnits i drygt 20 år, med egen administration fast med visst stöd från Ryssland. Människorna här kan resa utomlands med pass utfärdade i Ryssland, Ukraina, Moldavien eller till och med Rumänien (sägs det).

I vintras valdes en ny president, Yevgeny Shevchuk, som efterträdde den gamle och "trötte" Smirnoff (som en tjänsteman uttryckte det) som styrt landet sedan kriget. Vissa förenklingar och liberaliseringar har införts. Bland annat lyckades vi erhålla pressackreditering, vilket ytterst få andra svenskar haft.

Hammaren och skäran som finns på statsvapnet för ju definitivt tankarna till det gamla Sovjet - och Högsta sovjet är också namnet på den lagstiftande församlingen. Dock är nog inte tanken att återspegla eller återuppliva en svunnen kommunism, utan snarare att ge invånarna (och väljarna, för det finns flera politiska partier) en känsla av något välbekant.

Transnistrien besökte vi också, i går för tredje gången under vår vistelse här. Först blev det den lilla orten Varnitsa på moldaviskt område, där en gata Strada Carol XII finns. Sedan genom den omständiga gränspassagen och in i Bender och till den plats där Karl XII hade sitt läger under åren 1709 fram till dess att "kalabaliken" uppstod 1713, och han fick ge sig av.

Guiden Elena visade oss runt på fästningen, som under den här tiden var i turkisk besittning. Karl XII var alltså inte i det som i dag är Turkiet, utan här i Bender (dock skickade han sändebud till Konstantinopel). Jag hoppas kunna återkomma med en artikel och/eller en filmsnutt om omständigheterna som ledde fram till det som sedermera blev ett ordspråk på svenska: Kalabaliken i Bender.

Mitt foto
Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.