Min predikan på högmässan 20:e söndagen efter trefaldighet (2012-10-21) i Asa kyrka, Växjö stift
med temat "Att leva tillsammans". Vi firade Kyrkans Seniordag, tillika Asadagen.
När jag var i tioårsålder köpte jag fem ankungar. Jag hade sett en annons i en jordbrukarstidning, och med mina föräldrars godkännande gjorde jag en beställning via postorder. Några dagar senare fick jag hämta ut en stor kartong på järnvägsstationen i Gnosjö. Kartongen hade stora lufthål, och inuti fanns fem stycken drygt två veckor gamla ankungar, fortfarande gula i dundräkten, som inte riktigt hade utvecklats till fjärdrar.
De fem ankungarna var riktiga flockvarelser. Sprang en åt ett håll, med vaggande steg, så följde de andra med. De satte piff på tillvaron på gården.
Sedan skulle jag kunna berätta vidare om hur de lärde sig simma – det låg liksom i instinkten – och sedan mina tårar då vi fick slakta dem och de hamnade i grytan. En sålde jag förresten till en granne.
Människan är ett flockdjur, säger vi ibland. Till skillnad från vissa djurarter som går som ensamma individer större delen av livet, så är människan en social varelse. Hon trivs att vara tillsammans med andra, och hela hennes liv är beroende på att andra människor finns omkring henne.
Att leva tillsammans står som överskrift över den här söndagen. Det är inte gott för mannen att leva allena, som det står i Skapelseberättelsen. Som kvinnor och män lever vi i gemenskap med andra människor, vare sig det är i form av en kärnfamilj, eller som ensamstående. Vi behöver varandra.
Evangelietexten i dag beskriver hur Jesus med sina lärjungar predikar Guds rike för människor. Förmodligen var där en stor skara samlad omkring honom.
Så kommer det några och säger till Jesus att han mor och bröder har kommit för att prata med honom. Vad de förmodligen vill säga till honom är att de uppfattar honom som lite mentalt obalanserad med den ambulerande predikoverksamhet som han bedriver och talar om att han är Guds son, och att det är dags att komma hem till Nasaret eller Kapernaum.
Om nu Jesu anhörig fruktar att han är lite obalanserad, så får de säkert vatten på sin kvarn, då han svarar:
Min mor och mina bröder? Och så gör han en gest över den församlade människoskaran och säger att det här är mina bröder och mina systrar och min mor.
Ja, våra systrar och bröder är inte bara de som är det i biologiskt hänseende. Bröder och systrar är också en benämning på våra medmänniskor, de som liksom vi delar villkoren att vara människa. Mycket kan visserligen skilja oss åt, såsom ålder, kön eller kulturell bakgrund, språk, etnicitet eller hudfärg, liksom religion och politisk åskådning. Ändå är vi alla människor, som bebor den här jorden. Tillsammans har vi att göra denna jorden till en bra plats att vara på.
Om vi betraktar våra medmänniskor som våra systrar och bröder, så blir det lättare att leva tillsammans.
Sedan behöver vi ju inte göra som mina fem ankungar, nämligen att oreflekterat och i flock springa iväg åt ett och samma håll, utan med en klar hjärna och ett varmt hjärta se vad som är bäst för oss alla.
-----
Psalmer:
1:1-4 Gud, vår Gud, vi lovar dig
40:1-6 Kristus vandrar bland oss än,
248:1-5 Tryggare kan ingen vara
75:1-3 När vi delar det bröd som han oss ger
*297:1-3 Härlig är jorden
Lille Alfred blev döpt i Asa kyrkas medeltida dopfunt där antalet barn (och några unga eller vuxna) som döpts ligger i storleksordningen 25.000 under århundrandenas lopp.
På orgelpallen satt Bosse Landgren (som sedan skulle sjunga och kåsera på samkvämet vid Kyrkans Seniordag tillika Asa-dagen i Fraggahults bygdegård), kantor Anita Boström ledde kyrkokören, och som kyrkvärdar tjänstgjorde Hans och Eva-Lena Falk, Janeth Ståhl och Gunnar Olofsson. Carolina Erelt var vaktmästare.
En blogg om kyrka, samhällsfrågor, integration, lite personligt och en del däremellan.
söndag, oktober 21, 2012
Vägen - nomineringsgrupp i kyrkovalet 2013
Som hittillsvarande folkpartister och moderater i Växjö stift lämnar vi nu det partipolitiska åt sidan. De frågorna hör hemma i kommun, landsting och riksdag. I Kyrkan råder en annan agenda. Därför har vi bildat nomineringsgruppen Vägen. Låt oss få ta några minuter i anspråk av din tid för att ge lite mera bakgrund till Vägen:
- Med Vägens värdegrund (http://vagenisvenskakyrkan.se/vardegrund) som utgångspunkt är människor med olika uppfattningar i samhällsfrågor är välkomna som kandidater till Vägen.
- Det är i första hand i valet till Växjö stiftsfullmäktige som vi kommer att gå fram med Vägen. Samtidigt rekommenderar vi de grupper på lokalnivå som under tidigare kyrkoval kandiderat för M respektive FiSK att nu ställa upp för Vägen.
- I valet till Kyrkomötet 2013 har Vägen ingen avsikt att ställa upp, utan i det valet blir det någon av de andra nomineringsgrupperna som vi får kandidera för.
- Upptaktsmötet lördagen 13 oktober i Öjaby församlingshem hälsar vi alla välkomna till!
- 300 namnunderskrifter krävs för att kunna registrera nomineringsgruppen Vägen. En registrering på kyrkomötesnivå (trots att vi alltså avstår från Kyrkomötet 2013) möjliggör att Vägen kan ställa upp även i andra stift samt i lokalvalen. Dessutom är det enda chansen att kunna bibehålla det korta namnet.
- Vill du bidra till att Kyrkans egna frågor kommer i förgrunden, och att parti- och blockpolitik minskar sitt inflytande i Kyrkan, är du välkommen att på Blankett 1 A (http://media2.vagenisvenskakyrkan.se/2012/08/Blankett-1A.pdf) stödja registreringen av Vägen. Genom din underskrift har du inte på något vis förbundit dig att lägga din röst på nomineringsgruppen den 15 september 2013.
Etiketter:
folkpartister,
kyrkovalet,
moderater,
nomineringsgrupp,
Stiftsfullmäktige,
Svenska kyrkan,
Vägen,
värdegrund,
Växjö stift
fredag, juli 27, 2012
"Vårt rykte är vårt kapital" - intervju med Andrej Drevitskij
Vårt rykte är vårt kapital
Artikel i Tidningen NU 2012-07-19
Det tog sex år för Partija Narodnyj Parjadok, PNP, att bli registrerat som politiskt parti i Ukraina. Alla möjliga sorters hinder fanns i vägen för att kunna konkurrera med de befintliga partierna. Till slut kunde man kandidera i 2010 års lokalval.
Partiledaren Andrej Drevitskij är en ung man med ambitioner.
I samband med fotbolls-EM har tiotusentals svenskar besökt Ukraina. Landet är värt att tyckas om, även om den befintliga politiska strukturen gör livet svårt för Andrej och hans gelikar. Ukrainare för det mesta är trevliga och tillmötesgående människor.
Det andra P:et i partiets namn, Parjadok, betyder ”ordning”. Och det är just ordning och reda i politiken och samhällets styresskick som PNP arbetar för.
– Ukraina är ett genomkorrumperat samhälle på alla nivåer, säger Andrej. Det är oligarkerna som styr, och de är inte intresserade av genomlysning och justhet i politiken.
– Många av våra väljare är småföretagare, fortsätter han. De har att hantera en omfattande byråkrati, något som större företag med andra finansiella tillgångar kan köpa sig förbi.
Andra som röstar på PNP är studenter och kvinnor, särskilt i storstäderna. PNPs värderingar tilltalar dem.
– Samtidigt är det enklare att skapa intresse på landsbygden, eftersom vår partistruktur gör det lättare att arbeta där.
– Den orangea revolutionen – vad blev det av den? frågar jag.
– En besvikelse. Den rann ut i sanden, och betyder ingenting i dag.
– Hemma i Sverige upprörs många över hur Julia Timosjenko behandlas av rättsväsendet. Vad står hon för i den demokratiska rörelsen i Ukraina i dag?
– Även här en besvikelse, svarar Andrej. Vi sympatiserar inte med henne, fast vi tycker inte heller att domen mot henne är rättvis.
– Det är vårt rykte som är vårt kapital, säger Andrej. Det vi utlovar, det håller vi också. Några stora och dyra kampanjer i valrörelser har vi inte råd med. Däremot går vi från dörr till dörr, och anordnar föredrag och seminarier.
2010 fick PNP 2,5 % av rösterna i miljonstaden Dnipropetrovs’k. Fast väljarundersökningarna tydde på 4,1 %. Någon förvåning över denna diskrepans är inget Andrej ger något uttryck för. Att röstresultat manipuleras tillhör det här landets politiska kultur. För om PNP eller andra minoritetspartier skulle tillåtas växa och få inflytande, skulle sökarljuset riktas mot det korrupta systemet.
Självfallet är PNP i favör av ett närmande till EU. Att så skulle bli fallet de närmaste åren betraktar han, och andra ukrainare vi träffar, som rätt osannolikt. Snarare är det Ryssland som ökar sitt inflytande över Ukraina.
En annan ukrainare, som mellan raderna uttalar kritik mot den sittande regimen, säger att det som folk verkligen bryr sig om är att ha pengar till mat, kläder och bostad, och gärna en snygg bil. Sedan bryr man sig inte så mycket om demokrati och mänskliga rättigheter.
Själva fick vi inblick i korruptionen i landet – och bidrog till den! Ute på en stor väg blir vi stoppade av en polis, som visar att vi kört för fort. Det stämmer säkert. Vänligt och artigt visar han vad det skulle kosta egentligen, och så mycket kontanter har jag inte på mig. Jag plockar fram vad jag har: 70 UAH (c:a 60 SEK). Då föreslår polismannen att lösa det hela ”without protocol”, och jag svarar, med ett leende, att jag är journalist och kommer att skriva om detta i en svensk tidning. ”No good”, invänder han, men fortsätter med att man kan hantera saken ”from friend to friend”. Han lägger handen på sitt hjärta liksom för att vädja till mina känslor. Motstridigt räcker jag över de 70 ukrainska hrivna till honom, och han önskar oss fortsatt god färd.
Annika Stacke, gruppledare för Folkpartiet Liberalerna i Växjö kommun
Artikel i Tidningen NU 2012-07-19
Det tog sex år för Partija Narodnyj Parjadok, PNP, att bli registrerat som politiskt parti i Ukraina. Alla möjliga sorters hinder fanns i vägen för att kunna konkurrera med de befintliga partierna. Till slut kunde man kandidera i 2010 års lokalval.
Partiledaren Andrej Drevitskij är en ung man med ambitioner.
Riskbenägen,
ja, kanske. Andrej tar inte på sig säkerhetsbältet innan vi åker ut i den
pulserande trafiken i flermiljonsstaden Kiev. Halva Sveriges befolkning, säger
Andrej, och jag håller med om att staden känns stor.
Men
riskbenägenheten hos Andrej ligger kanske främst på det politiska planet, för
att driva ett parti i konfrontation mot den styrande makten kan ha sina sidor. På
min fråga om säkerhetstjänsten vet om att vi träffas och genomför den här
intervjun, besvarar Andrej med ett kanske. Kanske vet de om det, kanske har de
buggat e-mailtrafiken och sms:en. Säkerhetstjänsten interfererar inte öppet,
men de kontrollerar aktiviteterna, särskilt i valtider. Vill det sig illa, kan
man förlora sitt jobb eller studieplats. Falska anklagelser, såsom droginnehav,
förekommer också. I samband med fotbolls-EM har tiotusentals svenskar besökt Ukraina. Landet är värt att tyckas om, även om den befintliga politiska strukturen gör livet svårt för Andrej och hans gelikar. Ukrainare för det mesta är trevliga och tillmötesgående människor.
Det andra P:et i partiets namn, Parjadok, betyder ”ordning”. Och det är just ordning och reda i politiken och samhällets styresskick som PNP arbetar för.
– Ukraina är ett genomkorrumperat samhälle på alla nivåer, säger Andrej. Det är oligarkerna som styr, och de är inte intresserade av genomlysning och justhet i politiken.
– Många av våra väljare är småföretagare, fortsätter han. De har att hantera en omfattande byråkrati, något som större företag med andra finansiella tillgångar kan köpa sig förbi.
Andra som röstar på PNP är studenter och kvinnor, särskilt i storstäderna. PNPs värderingar tilltalar dem.
– Samtidigt är det enklare att skapa intresse på landsbygden, eftersom vår partistruktur gör det lättare att arbeta där.
– Den orangea revolutionen – vad blev det av den? frågar jag.
– En besvikelse. Den rann ut i sanden, och betyder ingenting i dag.
– Hemma i Sverige upprörs många över hur Julia Timosjenko behandlas av rättsväsendet. Vad står hon för i den demokratiska rörelsen i Ukraina i dag?
– Även här en besvikelse, svarar Andrej. Vi sympatiserar inte med henne, fast vi tycker inte heller att domen mot henne är rättvis.
Ukraina är
ett motsägelsefullt land. Från fönstret av vår hyrda lägenhet i ett
medelklassområde i Kiev ser vi stora och dyra bilar, såsom Land Rover och
Mercedes, oftast svarta och med tonade rutor. Varifrån kommer pengarna för att
köpa sådana bilar, frågar man sig. Andrej
menar att många har fått det bättre ställt, men pekar återigen på korruptionen.
Samtidigt är gatan hit in till bostadsområdet så full av hål och ojämnheter att
två bilar inte kan mötas överallt.
– Hur arbetar
ni som parti?– Det är vårt rykte som är vårt kapital, säger Andrej. Det vi utlovar, det håller vi också. Några stora och dyra kampanjer i valrörelser har vi inte råd med. Däremot går vi från dörr till dörr, och anordnar föredrag och seminarier.
2010 fick PNP 2,5 % av rösterna i miljonstaden Dnipropetrovs’k. Fast väljarundersökningarna tydde på 4,1 %. Någon förvåning över denna diskrepans är inget Andrej ger något uttryck för. Att röstresultat manipuleras tillhör det här landets politiska kultur. För om PNP eller andra minoritetspartier skulle tillåtas växa och få inflytande, skulle sökarljuset riktas mot det korrupta systemet.
Självfallet är PNP i favör av ett närmande till EU. Att så skulle bli fallet de närmaste åren betraktar han, och andra ukrainare vi träffar, som rätt osannolikt. Snarare är det Ryssland som ökar sitt inflytande över Ukraina.
Efter
parlamentsvalet i oktober i år fruktar dock Andrej att det kan bli ekonomiskt
kaos i landet, med inflation, stigande priser och sänkta löner. Ukrainas
konkurrenskraft gentemot omvärlden är för svag. Hittills har man hållit uppe skenet
genom att trycka sedlar, säger han.
Valet har
Andrej inga stora förväntningar på. Nya partier har inga möjligheter att komma
in. Några större förändringar är inte heller att vänta efter valet.En annan ukrainare, som mellan raderna uttalar kritik mot den sittande regimen, säger att det som folk verkligen bryr sig om är att ha pengar till mat, kläder och bostad, och gärna en snygg bil. Sedan bryr man sig inte så mycket om demokrati och mänskliga rättigheter.
Själva fick vi inblick i korruptionen i landet – och bidrog till den! Ute på en stor väg blir vi stoppade av en polis, som visar att vi kört för fort. Det stämmer säkert. Vänligt och artigt visar han vad det skulle kosta egentligen, och så mycket kontanter har jag inte på mig. Jag plockar fram vad jag har: 70 UAH (c:a 60 SEK). Då föreslår polismannen att lösa det hela ”without protocol”, och jag svarar, med ett leende, att jag är journalist och kommer att skriva om detta i en svensk tidning. ”No good”, invänder han, men fortsätter med att man kan hantera saken ”from friend to friend”. Han lägger handen på sitt hjärta liksom för att vädja till mina känslor. Motstridigt räcker jag över de 70 ukrainska hrivna till honom, och han önskar oss fortsatt god färd.
Annika Stacke, gruppledare för Folkpartiet Liberalerna i Växjö kommun
Etiketter:
Andrej Drevitskij,
liberal,
PNP,
Ukraina
torsdag, juli 05, 2012
Odessa
Komna till Odessa vid Svarta havet i går kväll, var mitt främsta huvudbry att det visade sig att båda våra halvljus på bilen hade slocknat, vilket gjorde det svårt att köra i stan. Dessutom - och kanske föga förvånande i en sommarstad som denna - var det svårt med hotellrum. Till en lite högre penning än vi hade kalkylerat med lyckades vi dock hitta en svit. Strax frukost ute på ett torg.
Intressant observation under gårdagen på gränsen mellan Moldavien och Ukraina (fast på en ukrainska sidan). Att få bort ATA-carnet stämplat och klart har i snitt tagit 75 minuter per gräns. Nu tog det över två timmar. Och medan jag satt och väntade på tullkontoret, kunde jag konstatera att lastbilschaufförerna rätt oförblommat ur sina sedelbuntar plockade fram en sedel som de stoppade in i passet som de lämnade med tullhandlingarna till personen på andra sidan luckan.
- Ukraina är ett genomkorrumperat land på alla nivåer, hade en ukrainsk oppositionspolitiker sagt till mig i en intervju för någon vecka sedan. Jo, så tycks det vara.
På den moldaviska sidan, däremot, hade det funnits stora affischer om korruptionsbekämpning, med telefonnummer att ringa om man skulle stöta på något sådant. Moldavien har ambitionen att bli medlem i EU, även om vägen är lång dit, och antikorruption är en av beståndsdelarna. Här tror jag det kan finnas en skillnad i kultur mellan dessa båda länder, Ukraina och Moldavien.
Den berömda Potemkins trappa vid Odessas hamn. Lång och dryg och fascinerande!
Intressant observation under gårdagen på gränsen mellan Moldavien och Ukraina (fast på en ukrainska sidan). Att få bort ATA-carnet stämplat och klart har i snitt tagit 75 minuter per gräns. Nu tog det över två timmar. Och medan jag satt och väntade på tullkontoret, kunde jag konstatera att lastbilschaufförerna rätt oförblommat ur sina sedelbuntar plockade fram en sedel som de stoppade in i passet som de lämnade med tullhandlingarna till personen på andra sidan luckan.
- Ukraina är ett genomkorrumperat land på alla nivåer, hade en ukrainsk oppositionspolitiker sagt till mig i en intervju för någon vecka sedan. Jo, så tycks det vara.
På den moldaviska sidan, däremot, hade det funnits stora affischer om korruptionsbekämpning, med telefonnummer att ringa om man skulle stöta på något sådant. Moldavien har ambitionen att bli medlem i EU, även om vägen är lång dit, och antikorruption är en av beståndsdelarna. Här tror jag det kan finnas en skillnad i kultur mellan dessa båda länder, Ukraina och Moldavien.
Den berömda Potemkins trappa vid Odessas hamn. Lång och dryg och fascinerande!
Etiketter:
korruption,
Moldavien,
Odessa,
Potemkins trappa,
Ukraina
onsdag, juli 04, 2012
Transnistrien
Sedan ett par veckor är vi (yngste sonen och jag) ute på kombinerad semester- och reportagetripp sydöstra Europa. Skriver det här inlägget från Chisinau, huvudstad i Moldavien, ett vackert, mjukt och vänligt land.
I går fick vi ett värdefullt samtal med Björn på Svenska ambassaden här i landet. Vi pratade både om Moldavien, och landet "som inte finns", nämligen Transnistrien.
Transnistrien, eller Pridnestrovie (som de boende där snarare föredrar att kalla området) har nu funnits i drygt 20 år, med egen administration fast med visst stöd från Ryssland. Människorna här kan resa utomlands med pass utfärdade i Ryssland, Ukraina, Moldavien eller till och med Rumänien (sägs det).
I vintras valdes en ny president, Yevgeny Shevchuk, som efterträdde den gamle och "trötte" Smirnoff (som en tjänsteman uttryckte det) som styrt landet sedan kriget. Vissa förenklingar och liberaliseringar har införts. Bland annat lyckades vi erhålla pressackreditering, vilket ytterst få andra svenskar haft.
Hammaren och skäran som finns på statsvapnet för ju definitivt tankarna till det gamla Sovjet - och Högsta sovjet är också namnet på den lagstiftande församlingen. Dock är nog inte tanken att återspegla eller återuppliva en svunnen kommunism, utan snarare att ge invånarna (och väljarna, för det finns flera politiska partier) en känsla av något välbekant.
Transnistrien besökte vi också, i går för tredje gången under vår vistelse här. Först blev det den lilla orten Varnitsa på moldaviskt område, där en gata Strada Carol XII finns. Sedan genom den omständiga gränspassagen och in i Bender och till den plats där Karl XII hade sitt läger under åren 1709 fram till dess att "kalabaliken" uppstod 1713, och han fick ge sig av.
Guiden Elena visade oss runt på fästningen, som under den här tiden var i turkisk besittning. Karl XII var alltså inte i det som i dag är Turkiet, utan här i Bender (dock skickade han sändebud till Konstantinopel). Jag hoppas kunna återkomma med en artikel och/eller en filmsnutt om omständigheterna som ledde fram till det som sedermera blev ett ordspråk på svenska: Kalabaliken i Bender.
I går fick vi ett värdefullt samtal med Björn på Svenska ambassaden här i landet. Vi pratade både om Moldavien, och landet "som inte finns", nämligen Transnistrien.
Transnistrien, eller Pridnestrovie (som de boende där snarare föredrar att kalla området) har nu funnits i drygt 20 år, med egen administration fast med visst stöd från Ryssland. Människorna här kan resa utomlands med pass utfärdade i Ryssland, Ukraina, Moldavien eller till och med Rumänien (sägs det).
I vintras valdes en ny president, Yevgeny Shevchuk, som efterträdde den gamle och "trötte" Smirnoff (som en tjänsteman uttryckte det) som styrt landet sedan kriget. Vissa förenklingar och liberaliseringar har införts. Bland annat lyckades vi erhålla pressackreditering, vilket ytterst få andra svenskar haft.
Hammaren och skäran som finns på statsvapnet för ju definitivt tankarna till det gamla Sovjet - och Högsta sovjet är också namnet på den lagstiftande församlingen. Dock är nog inte tanken att återspegla eller återuppliva en svunnen kommunism, utan snarare att ge invånarna (och väljarna, för det finns flera politiska partier) en känsla av något välbekant.
Transnistrien besökte vi också, i går för tredje gången under vår vistelse här. Först blev det den lilla orten Varnitsa på moldaviskt område, där en gata Strada Carol XII finns. Sedan genom den omständiga gränspassagen och in i Bender och till den plats där Karl XII hade sitt läger under åren 1709 fram till dess att "kalabaliken" uppstod 1713, och han fick ge sig av.
Guiden Elena visade oss runt på fästningen, som under den här tiden var i turkisk besittning. Karl XII var alltså inte i det som i dag är Turkiet, utan här i Bender (dock skickade han sändebud till Konstantinopel). Jag hoppas kunna återkomma med en artikel och/eller en filmsnutt om omständigheterna som ledde fram till det som sedermera blev ett ordspråk på svenska: Kalabaliken i Bender.
Etiketter:
kalabaliken i Bender,
Karl XII,
Moldavien,
PMR,
pressackreditering,
Pridnestrovie,
Transnistrien
tisdag, juni 19, 2012
ATA-carnet
Har idag hämtat ut vårt ATA-carnet för införande av filmutrustning i länder utanför EU. Kostar en slant, men kan säkert också undvika problem med tullen vid gränserna.
måndag, juni 18, 2012
Ukraina, Transnistrien och Moldavien
De sista förberedelserna håller just på att göras inför den kombinerade reportage- och semesterresa som yngste sonen och jag kommer att göra. Genom ett antal länder går färden, men tyngdpunkten blir Ukraina, Transnistrien (vad är det för något?) och Moldavien.
Att det är fotbolls-EM, som Sverige ramlar ur, bekymrar oss föda, mer än att det kan bli trångt på vägarna och dyrt att bo och äta.
Med oss har vi ett antal rekommendationsbrev, från borgmästaren i Växjö, från biskopen i Växjö stift och från några andra nyckelpersoner för att komma in i olika sammanhang.
Vi kommer att möta Andrej, ukrainsk oppositionspolitiker. Vi tänker fördjupa oss i minnet av Olof Skötkonungs dotter Ingegerd som blev det första helgonet från vårt land – även om inte ”Sverige” fanns på 1000-talet – fast under namnet Heliga Anna av Novgorod. Vi ska försöka se hur vanligt folk lever och betraktar sin tillvaro. Lite miljöfrågor kan ju inte skada.
Så har vi det där Transnistrien. Vad är då det? Jo, vid Sovjetunionens sammanbrott fanns det i delrepubliken Moldavien (ett rumänsktalande folk) ett stycke land på östra sidan av floden Dnestr, där man huvudsakligen talar ryska. Här var man inte alls intresserad av att bli ”romaniserade”, utan gjorde uppror och bildade en egen utbrytarrepublik, Pridnestrovskaia Moldavskaia Respublika, fast i västerländska språk omnämnd som Transnistrien (”På andra sidan Nistru”). Inte erkänd av någon suverän stat, men i praktiken uppbackad av Ryssland. Hit tänker vi ta oss. Ett ställe som vi definitivt är intresserade av att besöka och dokumentera är Bender. Det var ju här som Karl XII hade sin kalabalik i februari 1713. Huruvida det ska bli något jubileum (om det nu är något att jubla över) i februari 2013 kan ju diskuteras. Men ett minne över ett ordspråk som kommit in i svenskan. Och fasorna av ett krig…
Mycket annat hoppas jag vi kan berätta här på bloggen under resans gång.
söndag, maj 13, 2012
Vår Herres svar på bön om 27 timmar per dygn, nio dagar i veckan
Jag: Gud,
var snäll och ge mig 27 timmar per dygn, nio dagar i veckan, 14 månader per år,
för att klara av att göra allt jag behöver göra!
Vår Herre: Mitt
kära barn, om du skulle få det du begär, så skulle du bara få en hjärtinfarkt,
och du skulle inte alls klara av att göra det du behöver.
Nu har jag gett dig
24 timmar per dygn, sju dagar i veckan, och 365 dagar per år. Den tiden räcker
för att du ska kunna göra allt det som jag kallar dig att göra.
söndag, mars 04, 2012
Kan en människa kämpa med Gud och vinna?
Min predikan vid familjegudstjänst i Lammhults kyrka söndagen 4 mars 2012
(2:a söndagen i fastan med ämnet Den kämpande tron)
Kan en människa kämpa med Gud och vinna?
Mitt i natten möter Jakob sin motståndare. Några ficklampor fanns inte på den tiden, och vi vet inte om Jakob hade någon fackla att hålla i. Något månsken var det nog inte heller. Så Jakob kan inte se ansiktet på den som han kämpar med.
Läskigt, va? Att inte veta vem som man brottas med.
Bakgrundshistorien är rätt lång. Jakob är tvillingbror med Esau. Och så gjorde Jakob en sak, som fick Esau att bli så arg att han hotade att ta livet av sin bror. Och Jakob fick fly, långt bort, till ett annat land. Och han var borta länge. Där borta i det andra landet gifte han sig och fick tolv söner och minst två döttrar.
Och nu, efter många år, kommer han tillbaka. Han vet inte hur mötet med sin bror kommer att bli. jakob är nog både modig och rädd på samma gång.
Och mitt i natten när han är uppe möter han sin motståndare. Är det hans tvillingbror Esau som har kommit mitt i natten för att kämpa mot Jakob?
Nej, det förstår Jakob att det är det inte.
Brottningsmatchen håller på flera timmar, och snart kommer gryningen, då solen går upp. Och nu börjar den andre att bli orolig. För ljuset kommer att visa hans ansikte, och det vill han inte. Därför ger den okände brottaren Jakob ett slag på höften, så att Jakob börjar halta.
Sluta brottas med nu, säger han till Jakob.
Men Jakob, som är en listig man, och som vet hur man kan utnyttja olika situationer till sin fördel, han svarar att: Jag släpper dig inte, förrän du välsignar mig.
En välsignelse – det har vi ju i kyrkan varje gudstjänst – är något man säger som faktiskt gör att någonting blir bra. Och den okände brottaren ger sin välsignelse till Jakob.
Och brottningsmatchen slutar och den okände brottaren försvinner, precis innan det blir ljust.
Jakob går från platsen. Nej, han går inte. Han haltar från platsen, och det gör ont i höften. Men han är inte ledsen för det. Han är glad, han är mycket glad, för han vet vem som han kämpat med och vunnit över. Det är Gud som han kämpat med och vunnit över.
Har då Gud förlorat? Nej, inte alls. Gud har också vunnit. För Gud ville att Jakob och hans familj skulle fortsätta och leva och kunna utvecklas, och flera tusen år senare skulle det födas ett litet barn i Betlehem som tillhörde den här stora släkten. Och detta barn, som heter Jesus, skulle tala om Guds rike för människorna, han skulle död för vår synd och skuld och uppstå så att också vi får evigt liv.
Jakob har kämpat med Gud och segrat.
(2:a söndagen i fastan med ämnet Den kämpande tron)
Kan en människa kämpa med Gud och vinna?
Mitt i natten möter Jakob sin motståndare. Några ficklampor fanns inte på den tiden, och vi vet inte om Jakob hade någon fackla att hålla i. Något månsken var det nog inte heller. Så Jakob kan inte se ansiktet på den som han kämpar med.
Läskigt, va? Att inte veta vem som man brottas med.
Bakgrundshistorien är rätt lång. Jakob är tvillingbror med Esau. Och så gjorde Jakob en sak, som fick Esau att bli så arg att han hotade att ta livet av sin bror. Och Jakob fick fly, långt bort, till ett annat land. Och han var borta länge. Där borta i det andra landet gifte han sig och fick tolv söner och minst två döttrar.
Och nu, efter många år, kommer han tillbaka. Han vet inte hur mötet med sin bror kommer att bli. jakob är nog både modig och rädd på samma gång.
Och mitt i natten när han är uppe möter han sin motståndare. Är det hans tvillingbror Esau som har kommit mitt i natten för att kämpa mot Jakob?
Nej, det förstår Jakob att det är det inte.
Brottningsmatchen håller på flera timmar, och snart kommer gryningen, då solen går upp. Och nu börjar den andre att bli orolig. För ljuset kommer att visa hans ansikte, och det vill han inte. Därför ger den okände brottaren Jakob ett slag på höften, så att Jakob börjar halta.
Sluta brottas med nu, säger han till Jakob.
Men Jakob, som är en listig man, och som vet hur man kan utnyttja olika situationer till sin fördel, han svarar att: Jag släpper dig inte, förrän du välsignar mig.
En välsignelse – det har vi ju i kyrkan varje gudstjänst – är något man säger som faktiskt gör att någonting blir bra. Och den okände brottaren ger sin välsignelse till Jakob.
Och brottningsmatchen slutar och den okände brottaren försvinner, precis innan det blir ljust.
Jakob går från platsen. Nej, han går inte. Han haltar från platsen, och det gör ont i höften. Men han är inte ledsen för det. Han är glad, han är mycket glad, för han vet vem som han kämpat med och vunnit över. Det är Gud som han kämpat med och vunnit över.
Har då Gud förlorat? Nej, inte alls. Gud har också vunnit. För Gud ville att Jakob och hans familj skulle fortsätta och leva och kunna utvecklas, och flera tusen år senare skulle det födas ett litet barn i Betlehem som tillhörde den här stora släkten. Och detta barn, som heter Jesus, skulle tala om Guds rike för människorna, han skulle död för vår synd och skuld och uppstå så att också vi får evigt liv.
Jakob har kämpat med Gud och segrat.
Etiketter:
Jakob,
Lammhults kyrka,
predikan,
seger över Gud
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
- Annika Stacke
- Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.