I det nödvändiga: enhet,
i det tvivelaktiga: frihet,
men i allt: kärlek.
(Sankt Augustinus, 354 - 430)
tisdag, september 29, 2009
Ur min citatsamling (12)
I det nödvändiga: enhet,
i det tvivelaktiga: frihet,
men i allt: kärlek.
(Sankt Augustinus, 354 - 430)
I väntan på valresultatet...
... konstaterar jag att FiSK gick framåt i Växjö stift. Enligt de preliminära uppgifterna ökade vi mer än 300 röster (motsvarande 13 %) i valet till Stiftsfullmäktige, och med c:a 10 % i valet till Kyrkomötet.
De preliminära (bäst att säga så, för saker och ting kan ju ändras i den definitiva sammanräkningen) uppgifterna är att vi behåller vårt Kyrkomötesmandat, och ökar från två till tre mandat i Växjö stiftsfullmäktige. Roligt.
Och nu är alla toppkandidaterna mycket spända på att se hur kryssen fallit! Men också de som stått längre ned på listan kommer att se att också de fått många kryss - det är jag alldeles övertygad om!
Nu har det gått en dryg vecka från kyrkovalet. Men vi får ge oss till tåls ytterligare några dagar, tror jag.
De preliminära (bäst att säga så, för saker och ting kan ju ändras i den definitiva sammanräkningen) uppgifterna är att vi behåller vårt Kyrkomötesmandat, och ökar från två till tre mandat i Växjö stiftsfullmäktige. Roligt.
Och nu är alla toppkandidaterna mycket spända på att se hur kryssen fallit! Men också de som stått längre ned på listan kommer att se att också de fått många kryss - det är jag alldeles övertygad om!
Nu har det gått en dryg vecka från kyrkovalet. Men vi får ge oss till tåls ytterligare några dagar, tror jag.
tisdag, september 22, 2009
Eftertankar i kyrkovalstid
Krönika i Smålandsposten (publiceras torsdag 24 september)
Arbetsglädje, tid och kraft har kännetecknat det just genomförda valet till olika beslutsorgan i Svenska kyrkan. Massmedia har också gjort en allsidig bevakning av valet.
Men det finns en baksida: Valapparaten har varit överdimensionerad, och omgärdat med ett regelverk som kan förefalla väl byråkratiskt. Ordentligt tilltagna tidsmarginaler, ingen möjlighet till fyllnadsval i direktvalda organ mm, är i och för sig vällovliga säkerhetsaspekter som ändå kan utgöra hinder i ett effektivt arbete.
Men tro nu inte att jag skulle mena att valet är oviktigt. Tvärtom, att på demokratiska villkor få välja in dem som tillsammans med Kyrkans ämbetsbärare skall styra Svenska kyrkan är av grundläggande vikt.
Huruvida de politiska partierna skall styra kyrkan är en fråga som kommit allt mera i fokus. Nu är Svenska kyrkan angelägen om att de sammanslutningar som kandiderar skall kallas för nomineringsgrupper och inte för partier – detta för att särskilja Kyrkans val från de allmänna valen.
Valsystemet gynnar ändå de politiska partierna och de etablerade grupperna, eftersom dessa har vanan och kompetensen att sköta en valprocedur. En lokal opolitisk samlingslista kan lätt begå misstag. Många exempel finns på hur man i valet till ett samfällt kyrkofullmäktige bara registrerat sig för en valkrets, trots att man haft möjligheten att ställa upp i samtliga valkretsar inom valområdet. Denna miss innebär att troliga röster aldrig kan tillfalla den nomineringsgruppen.
En annan aspekt är att en lokal opolitisk lista ofta saknar det stöd och den kompetens som ett större nätverk kan erbjuda.
Frågan om politiken i kyrkan har många infallsvinklar. Man kan tycka att den som låter sig väljas in som väljas in i Kyrkan också bör visa intresse för Kyrkans gudstjänstliv. Samtidigt utgör majoriteten av Svenska kyrkans medlemmar en grupp som solidariskt stöder Kyrkans verksamhet med sin avgift, och därmed möjliggör för andra att utnyttja Kyrkans tjänster, även om man själv inte tar dem i anspråk – just nu. Denna solidariska hållning är inte att förakta.
Slutligen en eloge till alla dem som ställt upp på listor med bara några få namn: tre, två eller till och med ett enda namn. Det är förenat med en personlig uppoffring att exponera sig så. I vissa fall har ansträngningarna inte resulterat i något mandat. Men nu i eftervalsarbetet har också de segrande grupperna möjlighet att se dem som inte fått något mandat och ta vara på deras entusiasm och mod, kraft och arbetsglädje.
Arbetsglädje, tid och kraft har kännetecknat det just genomförda valet till olika beslutsorgan i Svenska kyrkan. Massmedia har också gjort en allsidig bevakning av valet.
Men det finns en baksida: Valapparaten har varit överdimensionerad, och omgärdat med ett regelverk som kan förefalla väl byråkratiskt. Ordentligt tilltagna tidsmarginaler, ingen möjlighet till fyllnadsval i direktvalda organ mm, är i och för sig vällovliga säkerhetsaspekter som ändå kan utgöra hinder i ett effektivt arbete.
Men tro nu inte att jag skulle mena att valet är oviktigt. Tvärtom, att på demokratiska villkor få välja in dem som tillsammans med Kyrkans ämbetsbärare skall styra Svenska kyrkan är av grundläggande vikt.
Huruvida de politiska partierna skall styra kyrkan är en fråga som kommit allt mera i fokus. Nu är Svenska kyrkan angelägen om att de sammanslutningar som kandiderar skall kallas för nomineringsgrupper och inte för partier – detta för att särskilja Kyrkans val från de allmänna valen.
Valsystemet gynnar ändå de politiska partierna och de etablerade grupperna, eftersom dessa har vanan och kompetensen att sköta en valprocedur. En lokal opolitisk samlingslista kan lätt begå misstag. Många exempel finns på hur man i valet till ett samfällt kyrkofullmäktige bara registrerat sig för en valkrets, trots att man haft möjligheten att ställa upp i samtliga valkretsar inom valområdet. Denna miss innebär att troliga röster aldrig kan tillfalla den nomineringsgruppen.
En annan aspekt är att en lokal opolitisk lista ofta saknar det stöd och den kompetens som ett större nätverk kan erbjuda.
Frågan om politiken i kyrkan har många infallsvinklar. Man kan tycka att den som låter sig väljas in som väljas in i Kyrkan också bör visa intresse för Kyrkans gudstjänstliv. Samtidigt utgör majoriteten av Svenska kyrkans medlemmar en grupp som solidariskt stöder Kyrkans verksamhet med sin avgift, och därmed möjliggör för andra att utnyttja Kyrkans tjänster, även om man själv inte tar dem i anspråk – just nu. Denna solidariska hållning är inte att förakta.
Slutligen en eloge till alla dem som ställt upp på listor med bara några få namn: tre, två eller till och med ett enda namn. Det är förenat med en personlig uppoffring att exponera sig så. I vissa fall har ansträngningarna inte resulterat i något mandat. Men nu i eftervalsarbetet har också de segrande grupperna möjlighet att se dem som inte fått något mandat och ta vara på deras entusiasm och mod, kraft och arbetsglädje.
tisdag, september 15, 2009
Gnosjöanda på missionsexport
Växjö stift, och i synnerhet dess västra delar, har många småföretag och en bred kompetens i småföretagandets villkor. Låt oss nu tänka oss att en nypensionerad småföretagare genom Svenska kyrkans kanaler reser till någon av våra systerkyrkor i ett utvecklingsland, och där på frivillig basis under en tid hjälper den inhemska kyrkans medlemmar med att utveckla små enkla företag. Hjälp med det som vi kallar marknadsföring, logistik, bokföring, kvalitetssäkring mm.
Vårt bidrag av råd och stöd kan bli långt viktigare än ett rent ekonomiskt bistånd.
Med hjälp av mikrolån har många människor i djup fattigdom kunnat resa sig ur misär och hopplöshet. Här finns många tankar att spinna vidare på.
Företagande, även i dess enklaste form, hjälper människor till en högre levnadsstandard. Det ger hopp och framtidstro för individer, familjer, samhällen och nationer. Och genom att den lokala Kyrkans medlemmar får en bättre ekonomi hjälper det också inhemska kyrkor att stå stadigare på egna ben.
I kyrkovalet 20 september söker jag ditt mandat för att i Växjö stiftsfullmäktige och Kyrkomötet driva frågan om att, genom våra systerkyrkor i Tredje världen, stödja småföretag i dessa länder att utvecklas.
Låt oss exportera det bästa av Gnosjöandan till våra kristna trossyskon i mindre bemedlade delar av vår värld.
Västerländsk mission i tredje världen har historiskt varit duktig på att bygga upp sjukvård och skolundervisning. Nu är det dags att stötta våra systerkyrkors medlemmar att också utveckla företagande. Jag räknar med din röst för detta viktiga arbete som förenar det andliga med det jordiska.
Annika Stacke, Lammhult
Gnosjöbördig kandidat för FiSK (Folkpartister i Svenska kyrkan) till Stiftsfullmäktige och Kyrkomötet
Vårt bidrag av råd och stöd kan bli långt viktigare än ett rent ekonomiskt bistånd.
Med hjälp av mikrolån har många människor i djup fattigdom kunnat resa sig ur misär och hopplöshet. Här finns många tankar att spinna vidare på.
Företagande, även i dess enklaste form, hjälper människor till en högre levnadsstandard. Det ger hopp och framtidstro för individer, familjer, samhällen och nationer. Och genom att den lokala Kyrkans medlemmar får en bättre ekonomi hjälper det också inhemska kyrkor att stå stadigare på egna ben.
I kyrkovalet 20 september söker jag ditt mandat för att i Växjö stiftsfullmäktige och Kyrkomötet driva frågan om att, genom våra systerkyrkor i Tredje världen, stödja småföretag i dessa länder att utvecklas.
Låt oss exportera det bästa av Gnosjöandan till våra kristna trossyskon i mindre bemedlade delar av vår värld.
Västerländsk mission i tredje världen har historiskt varit duktig på att bygga upp sjukvård och skolundervisning. Nu är det dags att stötta våra systerkyrkors medlemmar att också utveckla företagande. Jag räknar med din röst för detta viktiga arbete som förenar det andliga med det jordiska.
Annika Stacke, Lammhult
Gnosjöbördig kandidat för FiSK (Folkpartister i Svenska kyrkan) till Stiftsfullmäktige och Kyrkomötet
fredag, september 11, 2009
Legenden om S:t Sigfrid
En vecka ungefär, då detta skrivs, har filmen Legenden om S:t Sigfrid legat ut på Öppna Kanalen Växjö där den också sänds sammanlagt åtta gånger under två veckors tid.
S:t Sigfrid som kom till Växjötrakten på 1000-talet tillsammans med sina tre systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman. De tre systersönerna blev mördade och deras huvuden blev sänkta i Växjösjön...
Den rent filmtekniska och sceniska är rätt anspråkslöst: Själv läser jag texten ur Johan Thelins text- & bildutgåva av Officium Sancti Sigfridi, i och i närheten av Växjö domkyrka.
Men roligt har det varit med inspelningen (med ytterligare fem glada frivilligarbetare) och redigeringen, och det är min bön och längtan att något av den tro som Sigfrid bar på också skall genomsyra våra kyrkliga förehavanden i vår tid. Och särskilt att den stundande kyrkovalet skall påverkas av Kyrkans innersida.
Den rent filmtekniska och sceniska är rätt anspråkslöst: Själv läser jag texten ur Johan Thelins text- & bildutgåva av Officium Sancti Sigfridi, i och i närheten av Växjö domkyrka.
Men roligt har det varit med inspelningen (med ytterligare fem glada frivilligarbetare) och redigeringen, och det är min bön och längtan att något av den tro som Sigfrid bar på också skall genomsyra våra kyrkliga förehavanden i vår tid. Och särskilt att den stundande kyrkovalet skall påverkas av Kyrkans innersida.
torsdag, september 03, 2009
Öppen eller stängd helighet?
Min krönika i Smålandsposten 3 sept 2009
Vi har sålt en prästgård i vårt pastorat. Två, faktiskt, men den ena fungerade som församlingshem i den befolkningsmässigt lilla, men geografiskt stora, Asa församling.
Frågan har då väckts: Hur får vi till ett nytt församlingshem? Och inte utan avund har en del av oss sneglat på grannsocknen i söder, som på ett mycket tilltalande sätt byggt in ett församlingshem inne i kyrkan. Där har man rivit ut ett antal bänkrader i kyrkans nedre del, satt upp en vägg av glas och så skapat ett församlingshem inne i kyrkan.
Varför inte göra en sådan sak i Asa?
Kyrkorådet hade sina funderingar, och dessutom skulle en sådan ombyggnad kosta ett sjusiffrigt belopp. Och naturligtvis, de kyrkoantikvariska myndigheterna måste ju ge sitt godkännande.
Om nu alla andra hinder kunde undanröjas: ginge det då? Mitt svar är ja.
I söndags var vi många i Asa kyrka. C:a 45 personer satt i bänkarna. Vi firade den härliga mässan ”Träd in i dansen” med gästande kyrkokör. Men kyrkan rymmer många fler – den byggdes ju för en befolkning som var 5-6 gånger större än den nuvarande. Många människor gick på gudstjänst förr i världen – huruvida folk var frommare förr är en fråga som jag med varm hand överlämnar åt Herre! I vart fall har många bänkplatser har inte känt värmen av någon mänsklig rumpa på ett antal år.
Så, varför inte gå vidare med den ursprungliga tanken, i något modifierad form. Den kritiska frågan är: Behövs verkligen en vägg mellan församlingshemsdelen och det egentliga kyrkorummet? Skall kyrkorummet vara instängt? För med en öppen lösning kommer kaffedoften att spridas ända fram till altaret, och ljudet från klubbslaget vid sammanträdet med vägsamfällighetsföreningen, som hyrt in sig, att höras framme vid koret. Är detta att profanera helgat rum? (Naturligtvis ingen uthyrning vid gudstjänst.)
Vad är kyrka, egentligen? Ordet kyrka börjar på ”kyr-”. Det är samma ord som i grekiskans ”kyrios/kyrie”, som betyder Herre. Kyrkan är Herrens tillhörighet. I första hand avses människor som förlitar sig på sin Gud; byggnaden kommer i andra hand.
Ändå är det ett rum helgat åt människors möten med Gud; där exempelvis mångleri inte hör hemma.
Någon typ av avgränsning tror jag därför behövs, men inte nödvändigtvis i form av en hel vägg som går från tak till golv. Någon löstagbar skärmvägg, som kan flyttas undan vid de få tillfällen man förväntar sig mera folk, och så sitter man på lösa stolar.
Men den svåra frågan är: Öppen eller stängd helighet?
Annika Stacke
Vi har sålt en prästgård i vårt pastorat. Två, faktiskt, men den ena fungerade som församlingshem i den befolkningsmässigt lilla, men geografiskt stora, Asa församling.
Frågan har då väckts: Hur får vi till ett nytt församlingshem? Och inte utan avund har en del av oss sneglat på grannsocknen i söder, som på ett mycket tilltalande sätt byggt in ett församlingshem inne i kyrkan. Där har man rivit ut ett antal bänkrader i kyrkans nedre del, satt upp en vägg av glas och så skapat ett församlingshem inne i kyrkan.
Varför inte göra en sådan sak i Asa?
Kyrkorådet hade sina funderingar, och dessutom skulle en sådan ombyggnad kosta ett sjusiffrigt belopp. Och naturligtvis, de kyrkoantikvariska myndigheterna måste ju ge sitt godkännande.
Om nu alla andra hinder kunde undanröjas: ginge det då? Mitt svar är ja.
I söndags var vi många i Asa kyrka. C:a 45 personer satt i bänkarna. Vi firade den härliga mässan ”Träd in i dansen” med gästande kyrkokör. Men kyrkan rymmer många fler – den byggdes ju för en befolkning som var 5-6 gånger större än den nuvarande. Många människor gick på gudstjänst förr i världen – huruvida folk var frommare förr är en fråga som jag med varm hand överlämnar åt Herre! I vart fall har många bänkplatser har inte känt värmen av någon mänsklig rumpa på ett antal år.
Så, varför inte gå vidare med den ursprungliga tanken, i något modifierad form. Den kritiska frågan är: Behövs verkligen en vägg mellan församlingshemsdelen och det egentliga kyrkorummet? Skall kyrkorummet vara instängt? För med en öppen lösning kommer kaffedoften att spridas ända fram till altaret, och ljudet från klubbslaget vid sammanträdet med vägsamfällighetsföreningen, som hyrt in sig, att höras framme vid koret. Är detta att profanera helgat rum? (Naturligtvis ingen uthyrning vid gudstjänst.)
Vad är kyrka, egentligen? Ordet kyrka börjar på ”kyr-”. Det är samma ord som i grekiskans ”kyrios/kyrie”, som betyder Herre. Kyrkan är Herrens tillhörighet. I första hand avses människor som förlitar sig på sin Gud; byggnaden kommer i andra hand.
Ändå är det ett rum helgat åt människors möten med Gud; där exempelvis mångleri inte hör hemma.
Någon typ av avgränsning tror jag därför behövs, men inte nödvändigtvis i form av en hel vägg som går från tak till golv. Någon löstagbar skärmvägg, som kan flyttas undan vid de få tillfällen man förväntar sig mera folk, och så sitter man på lösa stolar.
Men den svåra frågan är: Öppen eller stängd helighet?
Annika Stacke
fredag, juli 31, 2009
S:t Sigfridsinspelning
Medan mörkret sänkte sig över Växjösjön påbörjades tisdagen 28 juli filminspelningen av Officium Sancti Sigfridi, en textuppläsning i autentisk miljö av S:t Sigfridslegenden. Det var i denna sjö som huvudena av den engelske missionären Sigfrids systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman sänktes, efter det att de skilts från deras kroppar av hedniska växjöbor...
När så småningom Sigfrid kom tillbaka till Växjö, efter ett besök hos kung Olov, där kungen omvände sig till den kristna tron, fick Sigfrid se tre ljus ute på vattnet, och där flöt träkaret i vilka huvudena låg.
Det var meningen, i vår inspelning, att den belysta fontänten skulle symbolisera ljuset som Sigfrid såg - men av någon anledning tändes aldrig fontänen. Så vi fick välja ett annat motiv, allt medan myggorna surrade kring oss.
Dagen efter var det heldagsinspelning runt och i domkyrkan.
Det hängivna inspelningsteamet bestod av: Sittande fr v: Torgny Klasson - assistent, Annika Stacke - regissör & textrecitatör, Fredrik Nilsson - kamera & ljud, Sven Astevall - ljus & assistent, Maj Johannesson - produktionssekreterare, Kjell Karlsson - kamera & ljud.
Produktionen är ett led i FiSKs valrörelse inför kyrkovalet 2009.
Jätteroligt, och nu väntar ett redigeringsarbete med Premiere Pro. Min yngste son Patrik har bidragit med en musikalisk tolkning av koralen till Psalm 89: "Se, jag vill bära ditt budskap, Herre".
Vi räknar med att filmen skall sändas över Öppna Kanalen Växjö från månadsskiftet augusti/september, men kanske läggas ut på YouTube något dessförinnan.
Ett stort tack till hela i inspelningsteamet, som helt ideellt ställt upp. Ett tack också till prästkollegan Johan Thelin, som välvilligt upplåtit texten och bilderna från sin bok till oss.
När så småningom Sigfrid kom tillbaka till Växjö, efter ett besök hos kung Olov, där kungen omvände sig till den kristna tron, fick Sigfrid se tre ljus ute på vattnet, och där flöt träkaret i vilka huvudena låg.
Det var meningen, i vår inspelning, att den belysta fontänten skulle symbolisera ljuset som Sigfrid såg - men av någon anledning tändes aldrig fontänen. Så vi fick välja ett annat motiv, allt medan myggorna surrade kring oss.
Dagen efter var det heldagsinspelning runt och i domkyrkan.
Det hängivna inspelningsteamet bestod av: Sittande fr v: Torgny Klasson - assistent, Annika Stacke - regissör & textrecitatör, Fredrik Nilsson - kamera & ljud, Sven Astevall - ljus & assistent, Maj Johannesson - produktionssekreterare, Kjell Karlsson - kamera & ljud.
Produktionen är ett led i FiSKs valrörelse inför kyrkovalet 2009.
Jätteroligt, och nu väntar ett redigeringsarbete med Premiere Pro. Min yngste son Patrik har bidragit med en musikalisk tolkning av koralen till Psalm 89: "Se, jag vill bära ditt budskap, Herre".
Vi räknar med att filmen skall sändas över Öppna Kanalen Växjö från månadsskiftet augusti/september, men kanske läggas ut på YouTube något dessförinnan.
Ett stort tack till hela i inspelningsteamet, som helt ideellt ställt upp. Ett tack också till prästkollegan Johan Thelin, som välvilligt upplåtit texten och bilderna från sin bok till oss.
fredag, juli 17, 2009
Braskande löpsedel
"Gnosjöbor aktiva i valet till Kyrkomötet" står det med stora bokstäver i dag torsdag 16 juli på Värnamo Nyheters löpsedel, och hänvisar till artikeln Liberaler laddar inför kyrkovalet.
Den braskande nyheten är den att bland nuvarande och tidigare Gnosjöbor är vi fyra kandidater som figuerar på FiSKs lista till Växjö stiftsfullmäktige och tre av oss även på Kyrkomöteslistan.
Nyhetstorkan i semestertid ger faktiskt oanade möjligheter att komma ut med budskapet. Dessutom har ju folk tid att läsa när man har semester.
Det intressanta är också att det är endast FiSK(ar/e) från Gnosjö församling som kandiderar till stiftsfullmäktige och kyrkomötet. Ingen annan nomineringsgrupp har någon kandidat från denna församling till de högre kyrkliga nivåerna.
Den braskande nyheten är den att bland nuvarande och tidigare Gnosjöbor är vi fyra kandidater som figuerar på FiSKs lista till Växjö stiftsfullmäktige och tre av oss även på Kyrkomöteslistan.
Nyhetstorkan i semestertid ger faktiskt oanade möjligheter att komma ut med budskapet. Dessutom har ju folk tid att läsa när man har semester.
Det intressanta är också att det är endast FiSK(ar/e) från Gnosjö församling som kandiderar till stiftsfullmäktige och kyrkomötet. Ingen annan nomineringsgrupp har någon kandidat från denna församling till de högre kyrkliga nivåerna.
torsdag, juli 16, 2009
Plask i dopfunten
Min sommarkrönika i Smålandsposten, 2009-07-16
Plask i dopfunten!
Något av det finaste man kan vara med om som präst är att få döpa ett litet barn. En människa har kommit till världen. Två släkten har fått en ny liten medlem. Samhället har fått en ny medborgare. Därför är det så roligt att höra ljudet av vattenplasket i dopfunten.
Men inte bara från den kyrkliga sidan är det glädjande med nyfödda människor. Jag tror det behöver födas fler barn, helt enkelt. Vi behöver en större befolkning. Och inte bara genom att folk flyttar in från andra håll till Växjöområdet. För därigenom kanske vi bidrar till en minskad befolkning någon annanstans.
Låt i stället befolkningen växa genom fler människor föds. Barnen är vår framtid.
Lite statistik: Kronobergs län har drygt 21 invånare per kvadratkilometer. Och i den stora skogssocknen Asa (som ligger i mitt pastorat) finns det bara 1,9 inv/km2, vilket är mindre än en tiondel av Sveriges befolkningstäthet. Kan det till och med finnas fler vildsvin i Asa församling än de c:a 260 bofasta människorna?
Utifrån ett politiskt perspektiv ser jag att vi skulle behöva fler människor boende här för att hålla igång viktiga samhällsfunktioner som buss- och tåglinjer, byskolor, livsmedelsbutiker på småorter, kvalificerad medicinsk vård. BBs vara eller icke-vara i Ljungby är ett exempel på den här frågeställningen. Och fler förvärvsarbetande behövs för att försörja alla oss som så småningom kommer att gå i pension eller redan gjort det. Större befolkningstäthet ger dessutom i lägre skattsatser.
Lyckligtvis har vi de senaste åren upplevt en babyboom. 2008 var den summerade fruktsamheten (antalet födda barn per kvinna) 1,9. Men det räcker egentligen inte. 2,1 barn per kvinna måste det vara för att uppnå nolltillväxt. Att Sveriges befolkning ändå ökar beror på våra invandrande vänner, vilka ofta är barnfamiljer. Sverige ligger rätt väl till i ett europeiskt sammanhang, inte minst beroende på en bra lagstiftning avseende föräldraledighet och barnomsorg.
Skrämmande, däremot, är att titta på födelsetalen i många länder i Europa, och i synnerhet Östeuropa, där det summerade fruktsamhetstalet i ganska många länder ligger mellan 1,1 och 1,5. Europas befolkning riskerar att minska.
Åter till svenska förhållanden: Det är i mars månad som de flesta födslar lär äga rum. Det innebär i så fall att barnen kommit till sommaren innan. Det är kanske på semestern – som när dessa sommarkrönikor skrivs och läses - som unga par har tid att ägna sig åt varandra och med glädje kan se in i varandras ögon och säga: ”Du, älskling, det är säkert inget bra på TV i kväll, va?”
Något år senare kan det höras ljudet av porlande vatten i dopkällan. Ett härligt plaskande ljud förknippat med det syfte som en dopfunt har, nämligen att människor skall döpas, i ”rent och obemängt vatten”, till gemenskap med Honom som är Livets ursprung, och som redan på Bibelns första blad uppmanar människorna att ”vara fruktsamma, föröka sig och uppfylla jorden”.
Och skulle en vuxen människa inte vara döpt, så är det lika underbart att genom dopet få bekräfta hans eller hennes väg till Kristus.
En psalm som återspeglar både det skapelseteologiska och det frälsningsteologiska är psalmen 386. Vers 1 lyder:
Upp ur vilda, djupa vatten lyfte Skaparn liv och land.
Markens djur och himlens fåglar, man och kvinna skapte han.
Flodens vatten strömmar ständigt, liv åt träd och ört det bär.
Livets vatten i en dopfunt vittnar om att Gud är här.
Låt det ofta plaska i dopfunten!
Annika Stacke, Lammhult.
Plask i dopfunten!
Något av det finaste man kan vara med om som präst är att få döpa ett litet barn. En människa har kommit till världen. Två släkten har fått en ny liten medlem. Samhället har fått en ny medborgare. Därför är det så roligt att höra ljudet av vattenplasket i dopfunten.
Men inte bara från den kyrkliga sidan är det glädjande med nyfödda människor. Jag tror det behöver födas fler barn, helt enkelt. Vi behöver en större befolkning. Och inte bara genom att folk flyttar in från andra håll till Växjöområdet. För därigenom kanske vi bidrar till en minskad befolkning någon annanstans.
Låt i stället befolkningen växa genom fler människor föds. Barnen är vår framtid.
Lite statistik: Kronobergs län har drygt 21 invånare per kvadratkilometer. Och i den stora skogssocknen Asa (som ligger i mitt pastorat) finns det bara 1,9 inv/km2, vilket är mindre än en tiondel av Sveriges befolkningstäthet. Kan det till och med finnas fler vildsvin i Asa församling än de c:a 260 bofasta människorna?
Utifrån ett politiskt perspektiv ser jag att vi skulle behöva fler människor boende här för att hålla igång viktiga samhällsfunktioner som buss- och tåglinjer, byskolor, livsmedelsbutiker på småorter, kvalificerad medicinsk vård. BBs vara eller icke-vara i Ljungby är ett exempel på den här frågeställningen. Och fler förvärvsarbetande behövs för att försörja alla oss som så småningom kommer att gå i pension eller redan gjort det. Större befolkningstäthet ger dessutom i lägre skattsatser.
Lyckligtvis har vi de senaste åren upplevt en babyboom. 2008 var den summerade fruktsamheten (antalet födda barn per kvinna) 1,9. Men det räcker egentligen inte. 2,1 barn per kvinna måste det vara för att uppnå nolltillväxt. Att Sveriges befolkning ändå ökar beror på våra invandrande vänner, vilka ofta är barnfamiljer. Sverige ligger rätt väl till i ett europeiskt sammanhang, inte minst beroende på en bra lagstiftning avseende föräldraledighet och barnomsorg.
Skrämmande, däremot, är att titta på födelsetalen i många länder i Europa, och i synnerhet Östeuropa, där det summerade fruktsamhetstalet i ganska många länder ligger mellan 1,1 och 1,5. Europas befolkning riskerar att minska.
Åter till svenska förhållanden: Det är i mars månad som de flesta födslar lär äga rum. Det innebär i så fall att barnen kommit till sommaren innan. Det är kanske på semestern – som när dessa sommarkrönikor skrivs och läses - som unga par har tid att ägna sig åt varandra och med glädje kan se in i varandras ögon och säga: ”Du, älskling, det är säkert inget bra på TV i kväll, va?”
Något år senare kan det höras ljudet av porlande vatten i dopkällan. Ett härligt plaskande ljud förknippat med det syfte som en dopfunt har, nämligen att människor skall döpas, i ”rent och obemängt vatten”, till gemenskap med Honom som är Livets ursprung, och som redan på Bibelns första blad uppmanar människorna att ”vara fruktsamma, föröka sig och uppfylla jorden”.
Och skulle en vuxen människa inte vara döpt, så är det lika underbart att genom dopet få bekräfta hans eller hennes väg till Kristus.
En psalm som återspeglar både det skapelseteologiska och det frälsningsteologiska är psalmen 386. Vers 1 lyder:
Upp ur vilda, djupa vatten lyfte Skaparn liv och land.
Markens djur och himlens fåglar, man och kvinna skapte han.
Flodens vatten strömmar ständigt, liv åt träd och ört det bär.
Livets vatten i en dopfunt vittnar om att Gud är här.
Låt det ofta plaska i dopfunten!
Annika Stacke, Lammhult.
måndag, juli 13, 2009
Jag - Birgit Nilssons dubbelgångare
Så har det hänt igen:
- Men du liknar ju Birgit Nilsson, utbrast en för mig okänd kvinna då jag satte mig bredvid henne.
- Och dessutom låter du precis som hon, när du pratar, fortsatte kvinnan.
Det är inte första gången som folk tycker sig se en likhet mellan den stora sångerskan och lilla (ej i fysisk bemärkelse) mig. Birgit Nilsson, jo, jag tackar jag. Det är en ära att få likna henne. Jag må likna henne, och jag må tala som henne, fast det är ingen som har hävdat att jag sjunger som hon! ;)
Dubbelgångare är inte samma sak som dubbelsångare!
Jag mötte aldrig Birgit Nilsson, fast hon var faktiskt en församlingsbo till mig under några månader då jag vikarierade som präst i dåvarande Färlövs församling, numera Araslövs församling, norr om Kristianstad. Det är där hon dog, på juldagen 2005, fast hon blev (tyvärr för Färlövs del) inte begravd på deras kyrkogård. Hennes gravsten hade annars varit en plats att vallfärda till.
Här kan vi höra Birgit Nilsson sjunga julnattens stora sång Silent night.
- Men du liknar ju Birgit Nilsson, utbrast en för mig okänd kvinna då jag satte mig bredvid henne.
- Och dessutom låter du precis som hon, när du pratar, fortsatte kvinnan.
Det är inte första gången som folk tycker sig se en likhet mellan den stora sångerskan och lilla (ej i fysisk bemärkelse) mig. Birgit Nilsson, jo, jag tackar jag. Det är en ära att få likna henne. Jag må likna henne, och jag må tala som henne, fast det är ingen som har hävdat att jag sjunger som hon! ;)
Dubbelgångare är inte samma sak som dubbelsångare!
Jag mötte aldrig Birgit Nilsson, fast hon var faktiskt en församlingsbo till mig under några månader då jag vikarierade som präst i dåvarande Färlövs församling, numera Araslövs församling, norr om Kristianstad. Det är där hon dog, på juldagen 2005, fast hon blev (tyvärr för Färlövs del) inte begravd på deras kyrkogård. Hennes gravsten hade annars varit en plats att vallfärda till.
Här kan vi höra Birgit Nilsson sjunga julnattens stora sång Silent night.
Så nästa gång du tror dig se den stora operasopranen på gatan, så är det inte Birgit Nilsson återuppstånden ur sin grav, utan bara en anspråkslös landsortspräst vid namn Annika Stacke.
söndag, juni 21, 2009
Kan inte vara bra för hälsan...
Här sitter jag, vid halvniotiden på morgonen, framför min dator, med en tallrik fil bredvid mig, och knappar på tangenterna. Datorn är det första jag går till och ser om jag fått några intressanta mail eller några meddelanden på Facebook eller om någon har kommenterat något inlägg.
I går, Midsommardagen, regnade det stora delar av dagen. Jag satt inne hela tiden. Ja, jag skall faktiskt erkänna att jag kom aldrig ur morgonrocken ens. Istället fastnaglad framför skärmen, lade visserligen upp ett nytt FiSK-forum på Facebook och raggade likasinnade dit (där 6 medlemmar efter 22 timmar).
Och från mina vänner får jag mail och meddelanden, och jag förstår att de sitter mitt i natten och jobbar framför sina datorer.
Man vänder på dygnet, är aldrig ledig från datorn, digital kontakt får prioritet framför fysisk kontakt. Det måste få sina efterverkningar på hälsoområdet. Är människan skapad för denna nya "stress". Var skall det sluta?
Och samtidigt, känslan av att befinna sig i händelsernas centrum, ständigt ha människor omkring sig (om än digitalt) är berusande.
Förmodligen ett nytt område för kyrkans diakoni att bearbeta.
I går, Midsommardagen, regnade det stora delar av dagen. Jag satt inne hela tiden. Ja, jag skall faktiskt erkänna att jag kom aldrig ur morgonrocken ens. Istället fastnaglad framför skärmen, lade visserligen upp ett nytt FiSK-forum på Facebook och raggade likasinnade dit (där 6 medlemmar efter 22 timmar).
Och från mina vänner får jag mail och meddelanden, och jag förstår att de sitter mitt i natten och jobbar framför sina datorer.
Man vänder på dygnet, är aldrig ledig från datorn, digital kontakt får prioritet framför fysisk kontakt. Det måste få sina efterverkningar på hälsoområdet. Är människan skapad för denna nya "stress". Var skall det sluta?
Och samtidigt, känslan av att befinna sig i händelsernas centrum, ständigt ha människor omkring sig (om än digitalt) är berusande.
Förmodligen ett nytt område för kyrkans diakoni att bearbeta.
fredag, juni 12, 2009
Blogg också på Smålandsposten
I ett svagt ögonblick lovade jag att börja blogga på Lammhultssidan av Smålandsposten. Fast rätt roligt och hedrande att bli tillfrågad, om jag skall vara ärlig...
Där är vi nu några stycken bloggare, Linda och Moa och jag.
Och visst vill man att Lammhult skall synas och höras och märkas i mediebruset. Det är orten verkligen värd, med så många konstruktivt tänkande människor som finns här.
Vill du följa mig på den bloggen, så är länken här.
Där är vi nu några stycken bloggare, Linda och Moa och jag.
Och visst vill man att Lammhult skall synas och höras och märkas i mediebruset. Det är orten verkligen värd, med så många konstruktivt tänkande människor som finns här.
Vill du följa mig på den bloggen, så är länken här.
söndag, maj 31, 2009
Vinranka
När jag i december månad 2003 planterade min vinranka på friland (visserligen nära öst-/sydväggen) vid min prästgård som ligger i växtzon 4, så var reaktionen från omgivningen:
- Det här går aldrig!
Men min vinranka växer och har varje år (från 2005) i september gett mogna och söta druvor.
Sista dagen i maj år 2009, tillika Pingstdagen, ser druvorna ut som på bilden här.
torsdag, maj 28, 2009
Familjegudstjänst på webben
Har precis fått besked från Daniel på Öppna Kanalen Växjö att vår senast inspelade familjegudstjänst 24 maj nu ligger på webben. Efter själva filmningen var det ett antal timmars arbete att redigera materialet och sätta texter till psalmer och annat. Men det är ett roligt arbete, som jag tror våra församlingsbor och andra kan glädjas åt.
I dag hade också Kyrkans Tidning (Växjö stifts sida) en välskriven artikel om webb-TV-projektet hos oss.
Särskilt glädjande är att kyrkorådet stöttar projektet och flera i medarbetargruppen tycker det är
I dag hade också Kyrkans Tidning (Växjö stifts sida) en välskriven artikel om webb-TV-projektet hos oss.
Särskilt glädjande är att kyrkorådet stöttar projektet och flera i medarbetargruppen tycker det är
lördag, maj 16, 2009
Dop med kära återseenden
Telefonen ringde för någon månad sedan. I andra ändan var en gammal konfirmand från våren 2000, då jag vikarierade som präst i en församling strax utanför Kristianstad. Under alla dessa år har vi inte haft någon kontakt.
Jag kom ihåg Josefin, och jag kom ihåg ett ganska stormigt konfirmandläger, där jag var enda ledaren (inte planerat så, men så blev det).
Nu undrade hon om jag hade möjlighet att döpa hennes barn.
Och jag tänkte: Ja, vad roligt! Det blir bra folk även av konfirmander som kan sätta sig på tvären!
Så fick jag den stora glädjen att ösa dopvattnet över huvudet på Josefins dotter. Med på dopet var också två andra konfirmander i samma grupp, Åsa och Desirée.
Vår återförening blev dokumenterad utanför Önnestads kyrka: Fr v: Josefin, Åsa, Desirée och Annika.
Tack Josefin, för ditt initiativ. Och lycka till med lilla Isabell och övriga familjen!
onsdag, maj 13, 2009
23 listor med FiSK(ar/e)
Nu är 22 av 23 listor med Folkpartister i Svenska kyrkan (FiSK) i Växjö stift och dess församlingar inlämnade för registrering på stiftskansliet. Nu återstår ett svettigt jobb för Bo och Bengt och deras medarbetare att kolla allt, och skicka ut korrektur.
Vilka dessa församlingar och samfälligheter är kan ses på http://www.fiskarna.net/Stift/Vaxjo.htm. Likaså finns där kandidaterna till Kyrkomötet och Stiftsfullmäktige.
En återstående lista har vi att lämna in, till ett direktvalt kyrkoråd i västra delen av stiftet, före deadline som är 15 maj.
Tack alla frivilliga FiSK(ar/e) över stiftet som bidragit till ett gott rekryteringsarbete. Det kommer att bära frukt på valdagen 20 september!
Vilka dessa församlingar och samfälligheter är kan ses på http://www.fiskarna.net/Stift/Vaxjo.htm. Likaså finns där kandidaterna till Kyrkomötet och Stiftsfullmäktige.
En återstående lista har vi att lämna in, till ett direktvalt kyrkoråd i västra delen av stiftet, före deadline som är 15 maj.
Tack alla frivilliga FiSK(ar/e) över stiftet som bidragit till ett gott rekryteringsarbete. Det kommer att bära frukt på valdagen 20 september!
lördag, maj 09, 2009
19 unga människor i vita dräkter
Härliga konfirmationer idag - två stycken (en i Aneboda kyrka och en i Bergs kyrka), med totalt 19 konfirmader (6 tjejer och 13 killar). I lektioner hade vi oftast varit helgrupp med en präst och en församlingsassistent, vilket kanske är lite för många, men det finns för och emot.
I år hade vi för första gången konfirmation med mässa vid ett och samma tillfälle. Föreställer mig att många människor kanske aldrig annars skulle ta nattvarden, men i detta sammanhag blir det naturligt. "Kristi kropp och blod för dig utgivna" är ett uttryck som jag, med glädje, uttalat ett stort antal gånger i dag.
I den skriftliga utvärderingen av konfirmationen (gjordes i samband med att jag bjudit in konfirmanderna till min prästgård häromdagen) framkom att vad man satte värde på var gemenskapen i gruppen. Likaså tyckte de flesta att det var roligt att sjunga och spela teater. Faktiskt fick också vanliga högmässor/högmässogtj:er (15 gudstjänster skulle man gå på) ett något högre betyg än jag förväntat mig. Som tjänstgörande präst sätter jag alltid konfirmanderna i arbete, som att hänga upp psalmnummer (om de är i god tid - fast oftast kommer de en minut före klockringning), fundera över vilken liturgisk färg det är, gå i procession (kors & ljus), leda psaltarpsalmen, ta upp kollekten och lite annat. Förhoppningsvis gör det gudstjänstlivet lite mer engagerande än om de bara skulle "sitta av" en gudstjänst.
Det är min förhoppning - en from sådan förvisso, men ändå - att det som skett i deras tonåriga liv skall finnas kvar livet ut, med en grundtrygghet om Guds kärlek oberoende av vad som sker i tillvaron.
Tack, mina medarbetare komminister Heidi, församlingsassistent Inger och kantor Anita, samt naturligtvis kyrkvaktmästarna och kyrkvärdarna, för ett gott samarbete med årets konfirmander!
Lycka till alla 19 nykonfirmerade ungdomar! Det kommer att gå bra för er i livet, det är jag övertygad om!
I år hade vi för första gången konfirmation med mässa vid ett och samma tillfälle. Föreställer mig att många människor kanske aldrig annars skulle ta nattvarden, men i detta sammanhag blir det naturligt. "Kristi kropp och blod för dig utgivna" är ett uttryck som jag, med glädje, uttalat ett stort antal gånger i dag.
I den skriftliga utvärderingen av konfirmationen (gjordes i samband med att jag bjudit in konfirmanderna till min prästgård häromdagen) framkom att vad man satte värde på var gemenskapen i gruppen. Likaså tyckte de flesta att det var roligt att sjunga och spela teater. Faktiskt fick också vanliga högmässor/högmässogtj:er (15 gudstjänster skulle man gå på) ett något högre betyg än jag förväntat mig. Som tjänstgörande präst sätter jag alltid konfirmanderna i arbete, som att hänga upp psalmnummer (om de är i god tid - fast oftast kommer de en minut före klockringning), fundera över vilken liturgisk färg det är, gå i procession (kors & ljus), leda psaltarpsalmen, ta upp kollekten och lite annat. Förhoppningsvis gör det gudstjänstlivet lite mer engagerande än om de bara skulle "sitta av" en gudstjänst.
Det är min förhoppning - en from sådan förvisso, men ändå - att det som skett i deras tonåriga liv skall finnas kvar livet ut, med en grundtrygghet om Guds kärlek oberoende av vad som sker i tillvaron.
Tack, mina medarbetare komminister Heidi, församlingsassistent Inger och kantor Anita, samt naturligtvis kyrkvaktmästarna och kyrkvärdarna, för ett gott samarbete med årets konfirmander!
Lycka till alla 19 nykonfirmerade ungdomar! Det kommer att gå bra för er i livet, det är jag övertygad om!
söndag, april 26, 2009
Herdegudstjänst bland nyfödda lamm och bräkande tackor
Det var bland nyfödda lamm och bräkande tackor som Asa församling hade sin söndagsgudstjänst i dag. Det är den Gode herdens söndag, och förmodligen var det med samma eller likartad ljudkuliss som vår Herre talade till människor för tvåtusen år sedan.
Tack, Emma Tillman, för att vi fick besöka din ladugård och fira gudstjänst i denna pastorala miljö.
"Vi får umgås" stod det på affischen. Vi FÅR umgås.
torsdag, april 23, 2009
Behandlas alla nomineringsgrupper lika?
Erfarenheter från kyrkovalet 2005 visar att alla nomineringsgrupper inte blev behandlade på samma sätt. Exempelvis hände det att i en kyrklig samfällighet att man gav ut ett specialnumer av sitt kyrkoblad, där de lokala nomineringsgrupperna fanns med - så långt är det OK.
Men bara grupper som ställde upp i de lokala valen (till församling och samfällighet) fick presentera sina kandidater till stiftsfullmäktige och kyrkomöte. De nomineringsgrupper som inte ställde upp lokalt blev negativt särbehandlade genom att de inte fick möjlighet att i kyrkobladets speciella valutgåva presentera sina kandidater i valet till stiftsfullmäktige och kandidater. Se vidare Bertil Olssons fråga i Kyrkomötet 2005 och Kyrkostyrelsens svar.
Det finns tecken som tyder på att samma misstag kan vara på väg att upprepas också i 2009 års kyrkoval...
Men bara grupper som ställde upp i de lokala valen (till församling och samfällighet) fick presentera sina kandidater till stiftsfullmäktige och kyrkomöte. De nomineringsgrupper som inte ställde upp lokalt blev negativt särbehandlade genom att de inte fick möjlighet att i kyrkobladets speciella valutgåva presentera sina kandidater i valet till stiftsfullmäktige och kandidater. Se vidare Bertil Olssons fråga i Kyrkomötet 2005 och Kyrkostyrelsens svar.
Det finns tecken som tyder på att samma misstag kan vara på väg att upprepas också i 2009 års kyrkoval...
måndag, april 20, 2009
Migrän
Så, efter en intensiv påskhelg och sedan några dagar "vanligt" arbete och därefter ett konfirmandläger, tyckte min kropp att det var dags att kasta mig i säng med en rejäl migrän. Kanske bidrog jag till det genom att äta några bitar choklad i går eftermiddag vilket jag ju vet brukar straffa sig.
Hur som helst: vaknade vid 4-tiden i morse med en molande huvudvärk som inte gav sig trots 1,5 tablett Sumatriptan. Och där låg jag nedbäddad tills fram till 17-tiden då jag - inte utan viss möda - kravlade mig upp, åt dagens första måltid (ett äpple) och åkte på ett begravningssamtal som jag inte kunde skjuta upp.
Mina dubbdäck sitter kvar på bilen (skulle vara av senast i dag), och mycket annat skulle ha behövt göras under dag är fortfarande ogjort.
Migrän är en familjeåkomma, som min mor hade, och som 75 % av syskonen får dras med. Hoppas mina barn slipper ifrån det.
Men tack och lov att det finns Sumatriptan och Imigran och vad de kan heta. För det allra mesta gör de stor nytta!
Hur som helst: vaknade vid 4-tiden i morse med en molande huvudvärk som inte gav sig trots 1,5 tablett Sumatriptan. Och där låg jag nedbäddad tills fram till 17-tiden då jag - inte utan viss möda - kravlade mig upp, åt dagens första måltid (ett äpple) och åkte på ett begravningssamtal som jag inte kunde skjuta upp.
Mina dubbdäck sitter kvar på bilen (skulle vara av senast i dag), och mycket annat skulle ha behövt göras under dag är fortfarande ogjort.
Migrän är en familjeåkomma, som min mor hade, och som 75 % av syskonen får dras med. Hoppas mina barn slipper ifrån det.
Men tack och lov att det finns Sumatriptan och Imigran och vad de kan heta. För det allra mesta gör de stor nytta!
söndag, april 19, 2009
Konfirmandläger
Har tillbringat två dygn på läger med våra 19 härliga konfirmander. Kanske är denna aktivitet, som många präster skruvar sig inför (pga förlorad nattsömn, koncentration mm), något av det viktigaste vi kan göra med våra ungdomar.
Vilket förtroende att förvalta det är att ha ett antal människor i en formbar ålder i livet att få dela med sig av livsbejakande värderingar! Lyckas kyrkan här, så är väldigt mycket vunnet för framtiden. Motsatsen är säkert också sann: misslyckas vi med konfirmandarbetet är mycket förlorat för framtiden och kommande generationer.
Vi var på Kastlösa stiftsgård på södra Öland, som är en utmärkt plats för konfaläger. Passade på att boka in 2010 års vårläger.
Vilket förtroende att förvalta det är att ha ett antal människor i en formbar ålder i livet att få dela med sig av livsbejakande värderingar! Lyckas kyrkan här, så är väldigt mycket vunnet för framtiden. Motsatsen är säkert också sann: misslyckas vi med konfirmandarbetet är mycket förlorat för framtiden och kommande generationer.
Vi var på Kastlösa stiftsgård på södra Öland, som är en utmärkt plats för konfaläger. Passade på att boka in 2010 års vårläger.
söndag, april 12, 2009
Kristus är uppstånden! - Ja, han är sannerligen uppstånden!
Påskdagsgudstjänsten 2009 i Aneboda kyrka
Vid gudstjänsten sjöng vi psalmerna
146:1-2 Vad ljus över griften
147:- Upp min tunga att lovsjunga
154:- Dina händer är fulla av blommor
148:- Jesus Kristus är uppstånden
[X:- betyder att psalmens alla versar sjungs]
Vi började med att samlas i vapenhuset. Därifrån bar vi in ljus och blommor och klädde altaret igen. Alla fick något att bära, om inte annat så en påsklilja.
Medverkade på gudstjänsten var kantor Anita, vaktmästare Fredrik, kyrkvärdarna Inger och Arne, kyrkokören, G-klaven, Lisa på trumpet, de flesta konfirmander och många församlingsbor och andra.
Min predikan lät så här:
Tänk om du hade mött ett lejon i skogen när du var ute på promenad – vad skulle du då ha gjort?
Ja, förmodligen skulle du ha blivit väldigt rädd, och sprungit från platsen så fort du kunnat. Och när du hade kommit hem, vad skulle då ha gjort?
Skulle du ha berättat det för alla du mötte? Och de skulle ha svarat med ett lite spefullt leende: Jaså, jaha, ett lejon. Hmm.
Och så hade det spridits på bygden att du hade sett ett lejon, där andra möjligen kan ha sett en stor hund. Förmodligen har du blivit tokig. Nej, jag tror att du hade hållit det för dig själv, i varje fall en tag.
Samtidigt vet du med dig, att du verkligen sett ett lejon. Men hur får man människor att tro det?
Ungefär så kan kvinnorna ha känt det den där morgonen, tidigt den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen år 33. De var livrädda, både för vad de hade sett och hört, och dessutom för att de inte kunde berätta det utan att folk skulle uppfatta dem som galna.
För det som hänt var något totalt osannolikt. Kvinnorna kom ju till graven där de i all hast hade lagt Jesu döda kropp, efter den fruktansvärda avrättningen på korset. De hade på fredagskvällen inte hunnit ge kroppen den tillbörliga omvårdnaden inför den definitiva gravläggningen, utan skulle fortsätta nu dagen efter sabbaten, nu på 1:a arbetsdagen i vecka, på söndagsmorgonen.
Deras största bekymmer är hur de skall kunna rubba stenen, en kvarnstensliknande tung sten, som rullats ned i en urgröpning i marken, för att inte kunna flyttas i första taget. Men så ser de att stenen redan är bortvält. Har det begåtts ett brott mot griftefriden?
Men inne i graven satt en vitklädd ung man. Han presenterar sig inte, men han vet redan varför kvinnorna är där. Och han berättar för dem att de har kommit i ogjort ärende.
Men har de kommit förgäves? Nej! För kvinnorna är de första som får reda på att deras Herre, som de trodde var död, har uppstått från de döda och lever!
Hade det varit jag som varit en av de kvinnorna, så skulle jag också blivit alldeles förskräckt, släppt vad jag haft i händerna och bara sprungit därifrån. Jag tror att du skulle ha gjort samma sak.
Knappast förvånande att de inte blev trodda, när de till slut vågade berättade för de andra.
Tidigt den första veckodagen efter den judiska påsken, år 33 av vår tideräkning, uppstod Kristus. Därmed gick hela världsordningen, ja, hela skapelsen, i en ny fas. Ett paradigmskifte, som det heter med ett modernt uttryck. Något radikalt nytt och annorlunda har kommit.
Döden – alltings slut, konsekvensen av synd och söndring – har blivit besegrad och fått sin överman. Det fängelset som alla människor hamnar i – döden – det fängelset har nu portarna brutits sönder, och fångarna kan gå ut i friheten.
För det är inte bara Kristus som uppstått, utan i och genom hans uppståndelse har alla människor som tillhör honom fått ett nytt liv. Det syns kanske inte utåt, men i människans inre finns något som inte kan rubbas av yttre våld, ekonomisk kris, depression, bekymmer och personlig olycka. Inte ens den fysiska döden rubbar det.
År 33 hände det, tidigt på morgonen, före gryningen, på första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen, på en begravningsplats strax utanför Jerusalem. I tid och rum.
Men uppståndelsen sker inte bara då. Du och jag har fått del av den, och i vår tid, i vårt land, i våra sammanhang kommer Kristus med sin uppståndelse och gör något inom oss. En del av oss känner som en djup sprudlande glädje, andra kanske som en trygghet som bara finns där, andra åter kanske inte upplever något särskilt, och ändå finns det där – Kristuslivet, uppståndelselivet, som solen alltid skiner. Ibland ser vi solen som vi gjort de senaste dagarna, men ibland är det molnigt och vi ser den inte, trots att vi vet att den finns där, för ljuset tränger igenom molnen. Ibland är det natt, och vi ser inte alls solljuset. Ändå finns solen där och ger värme på jorden.
Men alldeles oavsett hur vi känner, så har Kristus uppstått från de döda, och livet, LIVET med stort L ger han till dig och mig.
Och de rädda och förvirrade kvinnorna blev de första att få reda på den jättestora sanningen att Jesus Kristus, den korsfäste, hade uppstått från döden och lever.
KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN!
JA, HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN!
Vid gudstjänsten sjöng vi psalmerna
146:1-2 Vad ljus över griften
147:- Upp min tunga att lovsjunga
154:- Dina händer är fulla av blommor
148:- Jesus Kristus är uppstånden
[X:- betyder att psalmens alla versar sjungs]
Vi började med att samlas i vapenhuset. Därifrån bar vi in ljus och blommor och klädde altaret igen. Alla fick något att bära, om inte annat så en påsklilja.
Medverkade på gudstjänsten var kantor Anita, vaktmästare Fredrik, kyrkvärdarna Inger och Arne, kyrkokören, G-klaven, Lisa på trumpet, de flesta konfirmander och många församlingsbor och andra.
Min predikan lät så här:
Tänk om du hade mött ett lejon i skogen när du var ute på promenad – vad skulle du då ha gjort?
Ja, förmodligen skulle du ha blivit väldigt rädd, och sprungit från platsen så fort du kunnat. Och när du hade kommit hem, vad skulle då ha gjort?
Skulle du ha berättat det för alla du mötte? Och de skulle ha svarat med ett lite spefullt leende: Jaså, jaha, ett lejon. Hmm.
Och så hade det spridits på bygden att du hade sett ett lejon, där andra möjligen kan ha sett en stor hund. Förmodligen har du blivit tokig. Nej, jag tror att du hade hållit det för dig själv, i varje fall en tag.
Samtidigt vet du med dig, att du verkligen sett ett lejon. Men hur får man människor att tro det?
Ungefär så kan kvinnorna ha känt det den där morgonen, tidigt den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen år 33. De var livrädda, både för vad de hade sett och hört, och dessutom för att de inte kunde berätta det utan att folk skulle uppfatta dem som galna.
För det som hänt var något totalt osannolikt. Kvinnorna kom ju till graven där de i all hast hade lagt Jesu döda kropp, efter den fruktansvärda avrättningen på korset. De hade på fredagskvällen inte hunnit ge kroppen den tillbörliga omvårdnaden inför den definitiva gravläggningen, utan skulle fortsätta nu dagen efter sabbaten, nu på 1:a arbetsdagen i vecka, på söndagsmorgonen.
Deras största bekymmer är hur de skall kunna rubba stenen, en kvarnstensliknande tung sten, som rullats ned i en urgröpning i marken, för att inte kunna flyttas i första taget. Men så ser de att stenen redan är bortvält. Har det begåtts ett brott mot griftefriden?
Men inne i graven satt en vitklädd ung man. Han presenterar sig inte, men han vet redan varför kvinnorna är där. Och han berättar för dem att de har kommit i ogjort ärende.
Men har de kommit förgäves? Nej! För kvinnorna är de första som får reda på att deras Herre, som de trodde var död, har uppstått från de döda och lever!
Hade det varit jag som varit en av de kvinnorna, så skulle jag också blivit alldeles förskräckt, släppt vad jag haft i händerna och bara sprungit därifrån. Jag tror att du skulle ha gjort samma sak.
Knappast förvånande att de inte blev trodda, när de till slut vågade berättade för de andra.
Tidigt den första veckodagen efter den judiska påsken, år 33 av vår tideräkning, uppstod Kristus. Därmed gick hela världsordningen, ja, hela skapelsen, i en ny fas. Ett paradigmskifte, som det heter med ett modernt uttryck. Något radikalt nytt och annorlunda har kommit.
Döden – alltings slut, konsekvensen av synd och söndring – har blivit besegrad och fått sin överman. Det fängelset som alla människor hamnar i – döden – det fängelset har nu portarna brutits sönder, och fångarna kan gå ut i friheten.
För det är inte bara Kristus som uppstått, utan i och genom hans uppståndelse har alla människor som tillhör honom fått ett nytt liv. Det syns kanske inte utåt, men i människans inre finns något som inte kan rubbas av yttre våld, ekonomisk kris, depression, bekymmer och personlig olycka. Inte ens den fysiska döden rubbar det.
År 33 hände det, tidigt på morgonen, före gryningen, på första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen, på en begravningsplats strax utanför Jerusalem. I tid och rum.
Men uppståndelsen sker inte bara då. Du och jag har fått del av den, och i vår tid, i vårt land, i våra sammanhang kommer Kristus med sin uppståndelse och gör något inom oss. En del av oss känner som en djup sprudlande glädje, andra kanske som en trygghet som bara finns där, andra åter kanske inte upplever något särskilt, och ändå finns det där – Kristuslivet, uppståndelselivet, som solen alltid skiner. Ibland ser vi solen som vi gjort de senaste dagarna, men ibland är det molnigt och vi ser den inte, trots att vi vet att den finns där, för ljuset tränger igenom molnen. Ibland är det natt, och vi ser inte alls solljuset. Ändå finns solen där och ger värme på jorden.
Men alldeles oavsett hur vi känner, så har Kristus uppstått från de döda, och livet, LIVET med stort L ger han till dig och mig.
Och de rädda och förvirrade kvinnorna blev de första att få reda på den jättestora sanningen att Jesus Kristus, den korsfäste, hade uppstått från döden och lever.
KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN!
JA, HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN!
fredag, mars 20, 2009
Stöd för Community Media
Motion till Folkpartiet liberalerna Växjö kommunförenings årsmöte 2009
Då Europaparlamentet 2008-09-25 med röstsiffrorna 471-41 antog betänkandet som uttalar ett stöd för icke-kommersiella lokala medier inom EU, var detta frukten av ett initiativ från den österrikiska liberala ledamoten Karin Resetarits.
På lokal nivå i Växjö finns Öppna Kanalen Växjö (ÖKV) som beskriver sin verksamhet med följande ord:
Öppna Kanalen Växjö är en icke-kommersiell TV-kanal som sänder från Växjö. Idag kan 22 500 hushåll runt om i kommunen se oss via ComHems, Tele2:s och Vidingehems analoga kabel-TV-nät. Via vår webb-TV når vi ännu fler tittare.
Folkpartiet liberalernas kommunförening i Växjö är medlemsorganisation i ÖKV.
Det av Europaparlamentet antagna betänkandet (2008/2011(INI)) belyser vikten av lokala icke-kommersiella medier, s k Community Media, bland annat för att öka toleransen och mångfalden i samhället, samt lyfter fram möjligheten för särskilda intressegrupper att nå ut till andra samhällsgrupper. EU-parlamentet uppmärksammar också det faktum att många Community Medias bedriver sin verksamhet på mycket knappa ekonomiska villkor, vilket försvårar deras möjligheter att fullgöra sin viktiga roll vid sidan av public service- och kommersiella medier.
Jag yrkar därför
(1) att årsmötet verkar för att stödja Öppna Kanalen Växjö,
(2) att årsmötet hemställer hos Landsmötet att verka för en implementering av betänkandet 2008/2011(INI) i svensk lagstiftning,
(3) att årsmötet hemställer hos Landsmötet att verka för en implementering av betänkandet 2008/2011(INI) i budgetberedningar i riksdag, landsting och kommuner.
Lammhult i februari 2009
Annika Stacke
Då Europaparlamentet 2008-09-25 med röstsiffrorna 471-41 antog betänkandet som uttalar ett stöd för icke-kommersiella lokala medier inom EU, var detta frukten av ett initiativ från den österrikiska liberala ledamoten Karin Resetarits.
På lokal nivå i Växjö finns Öppna Kanalen Växjö (ÖKV) som beskriver sin verksamhet med följande ord:
Öppna Kanalen Växjö är en icke-kommersiell TV-kanal som sänder från Växjö. Idag kan 22 500 hushåll runt om i kommunen se oss via ComHems, Tele2:s och Vidingehems analoga kabel-TV-nät. Via vår webb-TV når vi ännu fler tittare.
Folkpartiet liberalernas kommunförening i Växjö är medlemsorganisation i ÖKV.
Det av Europaparlamentet antagna betänkandet (2008/2011(INI)) belyser vikten av lokala icke-kommersiella medier, s k Community Media, bland annat för att öka toleransen och mångfalden i samhället, samt lyfter fram möjligheten för särskilda intressegrupper att nå ut till andra samhällsgrupper. EU-parlamentet uppmärksammar också det faktum att många Community Medias bedriver sin verksamhet på mycket knappa ekonomiska villkor, vilket försvårar deras möjligheter att fullgöra sin viktiga roll vid sidan av public service- och kommersiella medier.
Jag yrkar därför
(1) att årsmötet verkar för att stödja Öppna Kanalen Växjö,
(2) att årsmötet hemställer hos Landsmötet att verka för en implementering av betänkandet 2008/2011(INI) i svensk lagstiftning,
(3) att årsmötet hemställer hos Landsmötet att verka för en implementering av betänkandet 2008/2011(INI) i budgetberedningar i riksdag, landsting och kommuner.
Lammhult i februari 2009
Annika Stacke
måndag, mars 16, 2009
Min syssling Annika
Hade det inte varit för en omständighet som ligger c:a 140 år bakåt i tiden, så skulle med största sannolikhet inte Skede kyrkokör kommit till Aneboda kyrka för att sjunga en söndag i mars 2009.
Vad var det då som hände för cirka 140 år sedan? Jo, på en plats som heter Viared, som ligger strax väster om Borås – det är där man på motorvägen mot Göteborg ser de stora postorderfirmornas lagerbyggnader – där gifte sig någon gång omkring 1870 Josef Gabrielsson med Anna Lovisa Olofsdotter. Paret gick tolv barn. En av sönerna hette Anton och en annan hette Frans.
Frans är min morfar och Anton är farfar till en kvinna i kören som också lystrar till det vackra namnet Annika.
Annika och jag är alltså sysslingar, och fram till våren 2008 hade i varje fall jag ganska dåligt grepp över sysslingnivån på Ryssnässläkten, men då fick vi kontakt med varandra, och denna kontakt mynnade ut i att Annika tog initiativ till att mötas genom att Annikas kyrkokör kom till en gudstjänst i Aneboda.
Skede kyrkokör, under ledning av kantor Jarri Ederth, framförde flera vackra sånger under gudstjänsten i fastetid.
Vad var det då som hände för cirka 140 år sedan? Jo, på en plats som heter Viared, som ligger strax väster om Borås – det är där man på motorvägen mot Göteborg ser de stora postorderfirmornas lagerbyggnader – där gifte sig någon gång omkring 1870 Josef Gabrielsson med Anna Lovisa Olofsdotter. Paret gick tolv barn. En av sönerna hette Anton och en annan hette Frans.
Frans är min morfar och Anton är farfar till en kvinna i kören som också lystrar till det vackra namnet Annika.
Annika och jag är alltså sysslingar, och fram till våren 2008 hade i varje fall jag ganska dåligt grepp över sysslingnivån på Ryssnässläkten, men då fick vi kontakt med varandra, och denna kontakt mynnade ut i att Annika tog initiativ till att mötas genom att Annikas kyrkokör kom till en gudstjänst i Aneboda.
Skede kyrkokör, under ledning av kantor Jarri Ederth, framförde flera vackra sånger under gudstjänsten i fastetid.
Kampen mot ondskan
Predikan 3 söndagen i fastan i Aneboda kyrka
Inledningspsalm 205:- Vila i din väntan, stilla mötet sker
Lovsång *543:4 Ära ske Gud som från sin tron
Gradualpsalm 60:- En Fader oss förenar
Psalm efter predikan 217:- Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart
Litanian 700:1
Lov- & slutpsalm *443:- Dig vi lovsjunger, ärar, Jesus, de fattigas konung
[X:- betyder att psalmens alla versar sjungs]
Skede kyrkokör förgyllde gudstjänsten med sin vackra sång, under ledning av kantor Jarri Ederth.
Kampen mot ondskan står det som överskrift över texterna i dag.
Vi befinner oss mitt i fastan. Texterna är utmanande mot oss, med ett budskap som inte alltid är så lätt att ta till sig.
Kampen mot ondskan.
Kampen mot mobbing är ett uttryck som jag hörde och såg på TV i går. Mobbing – något som förekommer i våra skolor, på våra arbetsplatser, ja, förmodligen överallt där människor finns.
Mobbing – en form av ondska som finns nära oss. Kanske till och med du och jag varit offer för mobbing – eller till och med bidragit till att mobbing förekommit.
Kampen mot ondska – uttrycket tar tag i oss. Hade dagens ämne varit "Kampen mot synden", kanske vi skulle snarast dragit lite på munnen, och våra tankar gått i riktning mot någon gammaldags syndakatalog.
Men när ordet är ondska, så drar vi inte på munnen. Ondska är inget att skämta om. Ondska är allvar, och något som söndrar och fördärvar människors liv och tillvaro.
Men vad är då ondska? Vad är ont?
Ont i knäet kan vi ha, men för den skull talar vi inte om ondska i knäet. Nej, den typen av smärta som är förknippat med att sätta sig på huk och ta upp något från golvet betecknar vi inte som ondska. Ondska är ett moraliskt ont, något som får till stånd en söndring och splittring mellan enskilda människor, mellan grupper av människor, mellan människa och Gud, och kanske till och med inom en människa.
Att det onda finns, kan vi alla se, på olika sätt. Men, frågar vi oss då, hur kan Gud tillåta det onda att finnas? Hur kan en god och allsmäktig Gud acceptera att ondska förekommer i vår värld? Och Gud som har skapat allt, har han även skapat det onda?
Stora och svåra frågor som judiska och kristna tänkare och teologer har brottats med under årtusenden.
På den sista frågan: Har Gud skapat det onda? svarade kyrkofäderna, nej. Gud har inte skapat det onda. Men då inställer sig en följdfråga: Vem har då skapat det onda? Finns det någon makt utanför Gud som är så mäktig att det kan frambringa något som inte Gud har kontroll över?
Men också på denna fråga svarar kyrkofäderna, Augustinus & Co, nej.
Nu är vi alldeles villrådiga. Vad menar de egentligen?
Men vad är i grund och botten ondska? Jo, säger de lärda, ondska är det tomrum, som uppstår då det goda inte finns närvarande. När kärleken och barmhärtigheten och omtanken och vänligheten drar sig tillbaka, då uppstår ett tomrum, ett vakuum. Detta vakuum av godhetens frånvaro är det onda.
Gud har inte skapat det onda, och det onda har inte heller någon eget väsen, utan är frånvaron av det goda.
En djupsinnig förklaring, men är den till någon hjälp för eleven som har ont i magen över att behöva gå över skolgården därför att han eller hon riskerar att bli utsatt för en kränkande behandling?
För mitt i verkligheten kan ondskan kännas och upplevas påtagligt, och förorsaka smärta och lidande och förnedring för en enskild människa, eller för en grupp av människor.
Men det var en annan fråga vi ställde oss också: Hur kan en god Gud acceptera att ondska förekommer? Varför gör han inget?
På den frågan svarar den kristna kyrkan med två ord: krubban och korset. Gud gör faktiskt något åt det onda. Han kommer själv in i världen i Jesus Kristus, han går i närkamp mot det onda. Han visar att han inte accepterar det onda, vare sig i form av utanförskap för spetälskesjuka människor, av utstötta kvinnor, av socialt undanskuffade tulltjänstemän, och anledningen till att dessa människor kommit på kant med omgivningen går han in och åtgärdar eller låter människan själv åtgärda det hon kan åtgärda.
I fastetiden går vi "upp mot Jerusalem, till Frälsarens kors och pina",
för att citera en psalm (som vi dock inte sjunger idag), och som fortsätter:
"till Lammet som offras för världens skuld
för dina synder och mina."
Gud är inte overksamhet. I högsta grad engagerar han sig i kampen mot ondskan, han kämpar till döds, så viktig är kampen.
Under några dagar förefaller ondskan ha segrat, men Gud är starkare än det onda, och det som ser ut som den totala katastrofen vänds på påskdagsmorgonen i triumf.
I och våra liv, ditt och mitt, när vi visar godhet och vänlighet i vår omgivning och bland våra medmänniskor, då försvinner det vakuum där ondskan kan florera, då får destruktiviteten mindre handlingsutrymme. Som barn till den kärleksfulle himmelske fadern kan du och jag, genom vår blotta närvaro, hindra ondskan att tränga sig på och istället låta omtanken och solidariteten och godheten få breda ut sig i vårt samhälle, i vår värld och i våra egna relationer.
Inledningspsalm 205:- Vila i din väntan, stilla mötet sker
Lovsång *543:4 Ära ske Gud som från sin tron
Gradualpsalm 60:- En Fader oss förenar
Psalm efter predikan 217:- Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart
Litanian 700:1
Lov- & slutpsalm *443:- Dig vi lovsjunger, ärar, Jesus, de fattigas konung
[X:- betyder att psalmens alla versar sjungs]
Skede kyrkokör förgyllde gudstjänsten med sin vackra sång, under ledning av kantor Jarri Ederth.
Kampen mot ondskan står det som överskrift över texterna i dag.
Vi befinner oss mitt i fastan. Texterna är utmanande mot oss, med ett budskap som inte alltid är så lätt att ta till sig.
Kampen mot ondskan.
Kampen mot mobbing är ett uttryck som jag hörde och såg på TV i går. Mobbing – något som förekommer i våra skolor, på våra arbetsplatser, ja, förmodligen överallt där människor finns.
Mobbing – en form av ondska som finns nära oss. Kanske till och med du och jag varit offer för mobbing – eller till och med bidragit till att mobbing förekommit.
Kampen mot ondska – uttrycket tar tag i oss. Hade dagens ämne varit "Kampen mot synden", kanske vi skulle snarast dragit lite på munnen, och våra tankar gått i riktning mot någon gammaldags syndakatalog.
Men när ordet är ondska, så drar vi inte på munnen. Ondska är inget att skämta om. Ondska är allvar, och något som söndrar och fördärvar människors liv och tillvaro.
Men vad är då ondska? Vad är ont?
Ont i knäet kan vi ha, men för den skull talar vi inte om ondska i knäet. Nej, den typen av smärta som är förknippat med att sätta sig på huk och ta upp något från golvet betecknar vi inte som ondska. Ondska är ett moraliskt ont, något som får till stånd en söndring och splittring mellan enskilda människor, mellan grupper av människor, mellan människa och Gud, och kanske till och med inom en människa.
Att det onda finns, kan vi alla se, på olika sätt. Men, frågar vi oss då, hur kan Gud tillåta det onda att finnas? Hur kan en god och allsmäktig Gud acceptera att ondska förekommer i vår värld? Och Gud som har skapat allt, har han även skapat det onda?
Stora och svåra frågor som judiska och kristna tänkare och teologer har brottats med under årtusenden.
På den sista frågan: Har Gud skapat det onda? svarade kyrkofäderna, nej. Gud har inte skapat det onda. Men då inställer sig en följdfråga: Vem har då skapat det onda? Finns det någon makt utanför Gud som är så mäktig att det kan frambringa något som inte Gud har kontroll över?
Men också på denna fråga svarar kyrkofäderna, Augustinus & Co, nej.
Nu är vi alldeles villrådiga. Vad menar de egentligen?
Men vad är i grund och botten ondska? Jo, säger de lärda, ondska är det tomrum, som uppstår då det goda inte finns närvarande. När kärleken och barmhärtigheten och omtanken och vänligheten drar sig tillbaka, då uppstår ett tomrum, ett vakuum. Detta vakuum av godhetens frånvaro är det onda.
Gud har inte skapat det onda, och det onda har inte heller någon eget väsen, utan är frånvaron av det goda.
En djupsinnig förklaring, men är den till någon hjälp för eleven som har ont i magen över att behöva gå över skolgården därför att han eller hon riskerar att bli utsatt för en kränkande behandling?
För mitt i verkligheten kan ondskan kännas och upplevas påtagligt, och förorsaka smärta och lidande och förnedring för en enskild människa, eller för en grupp av människor.
Men det var en annan fråga vi ställde oss också: Hur kan en god Gud acceptera att ondska förekommer? Varför gör han inget?
På den frågan svarar den kristna kyrkan med två ord: krubban och korset. Gud gör faktiskt något åt det onda. Han kommer själv in i världen i Jesus Kristus, han går i närkamp mot det onda. Han visar att han inte accepterar det onda, vare sig i form av utanförskap för spetälskesjuka människor, av utstötta kvinnor, av socialt undanskuffade tulltjänstemän, och anledningen till att dessa människor kommit på kant med omgivningen går han in och åtgärdar eller låter människan själv åtgärda det hon kan åtgärda.
I fastetiden går vi "upp mot Jerusalem, till Frälsarens kors och pina",
för att citera en psalm (som vi dock inte sjunger idag), och som fortsätter:
"till Lammet som offras för världens skuld
för dina synder och mina."
Gud är inte overksamhet. I högsta grad engagerar han sig i kampen mot ondskan, han kämpar till döds, så viktig är kampen.
Under några dagar förefaller ondskan ha segrat, men Gud är starkare än det onda, och det som ser ut som den totala katastrofen vänds på påskdagsmorgonen i triumf.
I och våra liv, ditt och mitt, när vi visar godhet och vänlighet i vår omgivning och bland våra medmänniskor, då försvinner det vakuum där ondskan kan florera, då får destruktiviteten mindre handlingsutrymme. Som barn till den kärleksfulle himmelske fadern kan du och jag, genom vår blotta närvaro, hindra ondskan att tränga sig på och istället låta omtanken och solidariteten och godheten få breda ut sig i vårt samhälle, i vår värld och i våra egna relationer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
- Annika Stacke
- Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.