tisdag, maj 24, 2011

Konfirmanderna och deras barnbarn

Min krönika i Smålandsposten 26 maj 2011

19 ungdomar i vita kåpor tågade i lördags in i Aneboda kyrka. Det var konfirmation, och sedan i september i fjol hade de fördjupat sig i kyrkans tro, talat om relationer och kärlek, gjort värderingsövningar i olika frågeställningar, sjungit, spelat drama med mera. Nu fick de, i två grupper, inför släkt och vänner göra det som själva ordet konfirmation egentligen betyder, nämligen att bekräfta, och då att bekräfta sitt dop.

Fast det är långt ifrån säkert att denna religiösa bekräftelse är det viktigaste motivet för en tonåring att konfirmera sig. Det finns ju presenter och annat som brukar förknippas med denna högtid. Och icke att förglömma: konfirmandläger, då man som ledare kan glömma att få någon ordentlig nattsömn. Men att lägren betyder mycket för konfirmanderna, det är helt klart.

Som präst ska jag villigt erkänna att konfirmandverksamheten är den enskilda kyrkliga aktivitet som jag känner mest anspänning inför. Varför det är så vet jag inte riktigt. Att möta 15-åringar tycker jag bara är roligt, men samtidigt är jag medveten om att mitt sätt att bemöta dessa unga människor kan forma deras fortsatta syn på Kyrkan och det kristna livet.

Lyckas vi i konfirmandarbetet kommer säkert Kyrkan att behålla dessa människors tillgivenhet under deras fortsatta liv. Därför är det så viktigt att avsätta tillräckliga resurser i form av personal, tid och pengar för konfirmandverksamheten. För vad händer om vi misslyckas?

Själv gick jag i 14-årsålder i så kallad kristendomsskola, då mina föräldrar tillhörde missionsförsamlingen. Konfirmerad i Svenska kyrkans ordning blev jag istället, i en enskild akt, strax före min prästvigning.

Tidsperspektivet är långt:
- Kanske kommer ni tillbaka år 2061 till er konfirmationskyrka tillsammans med era barnbarn, sade jag till konfirmanderna, och då hoppas och ber jag att ni med stolthet och glädje kan berätta för dem om kyrkorummet och hur det var att vara konfirmand på tidigt 2010-tal.

En av mina allra äldsta församlingsbor, nyligen gången ur tiden, visade mig vid ett tillfälle sin konfirmandbok. Och jag tyckte mig skönja en tår i hans ögonvrå då han bläddrade i den slitna och nötta boken som han öppnat och läst ur många gånger under sitt långa liv.

tisdag, maj 17, 2011

tisdag, maj 03, 2011

Om digerdöd och själanöd

(Min krönika i Smålandposten torsdagen 5 maj 2011)

Det finns en plats på jorden som heter Stackebo. Ligger närmare bestämt i Gnosjö, högt beläget, med en bedårande utsikt västerut. Som en puckel i horisonten ser man Isaberg. Där finns det också en gård med samma namn, Stackebo.

På 1300-talet härjade digerdöden i området. I denna pest dog människor som flugor. Sägnen förtäljer att man då tände stackeldar på höga höjder för att tala om att här fanns fortfarande överlevande. Härav namnet Stackebo på båda ställena.

I Stackebo har jag mina rötter. I denna miljö kunde mina syskon och jag växa upp till trygga människor. Därför betyder platsen mycket för mig, även i dag.

Mellan digerdöden och våra dagar hände något drastiskt. År 1717, året innan Karl XII dog, höll min farfars morfars farfarsfar på med svedjebränning nedanför byn. Det var i maj månad, men fortfarande aprilväder, och plötsligt kom en virvelvind och tog med sig det brinnande materialet 150 meter över Gnosjösjön och antände klockaregården på andra sidan sjön. Därefter tog elden fatt i Gnosjö kyrka, som brann ned till grunden. Förlusten var dock inte så stor, sägs det, för när det regnade ute fick min dåtida kollega ha ett paraply över sig i predikstolen. Som straff för vådabranden fick dock Jon, som han hette, timra den ena knuten på den nya kyrkan, där hans familj skamligen fick sitta på den nedersta bänkraden.

Om den själsliga nöd som detta kan ha föranlett vet jag inget. För min egen del är jag däremot mycket tacksam över att ha fått gå en S:t Lukaskurs i Enskild själavård. Förutom det rent kunskapsmässiga, fick jag det största utbytet i den av tystnadsplikten skyddade basgruppen, under ledning av en erfaren psykoterapeut. Här fick vi deltagare stöd i att våga och orka titta ned i djupen i den egna personligheten. Händelser, i många fall från barndomen, och som kanske tidigare varit som svarta hål i själen, kunde nu lyftas upp och bearbetas, i en omgivning av stödjande och trygga människor.

Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för dig, och i dunklet ser du mig.
(Psalm 217 vers 1; av växjöbiskopen Elis Malmeström)

Så har digerdöd och själanöd på olika sätt kunnat bidra till den harmoni som jag får känna i livet.
Mitt foto
Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.