Kan en människa kämpa med Gud och vinna?

Min predikan vid familjegudstjänst i Lammhults kyrka söndagen 4 mars 2012
(2:a söndagen i fastan med ämnet Den kämpande tron)


Kan en människa kämpa med Gud och vinna?

Mitt i natten möter Jakob sin motståndare. Några ficklampor fanns inte på den tiden, och vi vet inte om Jakob hade någon fackla att hålla i. Något månsken var det nog inte heller. Så Jakob kan inte se ansiktet på den som han kämpar med.

Läskigt, va? Att inte veta vem som man brottas med.

Bakgrundshistorien är rätt lång. Jakob är tvillingbror med Esau. Och så gjorde Jakob en sak, som fick Esau att bli så arg att han hotade att ta livet av sin bror. Och Jakob fick fly, långt bort, till ett annat land. Och han var borta länge. Där borta i det andra landet gifte han sig och fick tolv söner och minst två döttrar.

Och nu, efter många år, kommer han tillbaka. Han vet inte hur mötet med sin bror kommer att bli. jakob är nog både modig och rädd på samma gång.

Och mitt i natten när han är uppe möter han sin motståndare. Är det hans tvillingbror Esau som har kommit mitt i natten för att kämpa mot Jakob?

Nej, det förstår Jakob att det är det inte.

Brottningsmatchen håller på flera timmar, och snart kommer gryningen, då solen går upp. Och nu börjar den andre att bli orolig. För ljuset kommer att visa hans ansikte, och det vill han inte. Därför ger den okände brottaren Jakob ett slag på höften, så att Jakob börjar halta.

Sluta brottas med nu, säger han till Jakob.

Men Jakob, som är en listig man, och som vet hur man kan utnyttja olika situationer till sin fördel, han svarar att: Jag släpper dig inte, förrän du välsignar mig.

En välsignelse – det har vi ju i kyrkan varje gudstjänst – är något man säger som faktiskt gör att någonting blir bra. Och den okände brottaren ger sin välsignelse till Jakob.

Och brottningsmatchen slutar och den okände brottaren försvinner, precis innan det blir ljust.

Jakob går från platsen. Nej, han går inte. Han haltar från platsen, och det gör ont i höften. Men han är inte ledsen för det. Han är glad, han är mycket glad, för han vet vem som han kämpat med och vunnit över. Det är Gud som han kämpat med och vunnit över.

Har då Gud förlorat? Nej, inte alls. Gud har också vunnit. För Gud ville att Jakob och hans familj skulle fortsätta och leva och kunna utvecklas, och flera tusen år senare skulle det födas ett litet barn i Betlehem som tillhörde den här stora släkten. Och detta barn, som heter Jesus, skulle tala om Guds rike för människorna, han skulle död för vår synd och skuld och uppstå så att också vi får evigt liv.

Jakob har kämpat med Gud och segrat.

Kristus har uppstått!

Påskdagsgudstjänst i Aneboda kyrka, Lammhult
24 apr 2011 "Kristus är uppstånden!"

Kristus har uppstått!

Detta är den viktigaste händelsen i världshistorien! År 33, tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen inträffade det.

Denna händelse utgör övergången från det gamla till det nya, den markerar att död får ge vika för liv, den vänder död och hopplöshet till liv och framtidstro.

Vad var det då som hände där, tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen, år 33, på begravningsplatsen strax utanför Jerusalem?

Exakt vad som hände vet vi inte. Men hade det funnits övervakningskameror på den tiden och de varit installerade, så skulle vi förmodligen kunna se på filmen först hur de romerska vakterna gäspat, och kanske tagit en åkarbrasa för det var kyligt på natten, men sedan blivit alldeles stela av fruktan. Filmens ljudspår skulle ha inregistrerat ett kraftigt dån, och filmen skulle ha skakat till, eftersom anordningen som kameran var fäst på också påverkades av det smärre jordskalv som ägde rum. Och så skulle vi ha sett hur stenen, formad ungefär som en kvarnsten, framför ingången till klippgraven, med lätthet rullats undan av ängel. Och så skulle en gestalt ha kommit ut ur graven.

Skulle vi ha känt igen Jesus vid det tillfället? Inte säkert, för hans kropp nu hade förvandlats till en härlighetskropp. Den hade både likheter och olikheter med den brutna kropp som grymt torterats och hängts upp på korset. Den kroppen vi nu skulle se var full av kraft och en reslig hållning och ett ansikte som utstrålar glädje. Men hade vi tittat riktigt noga, så skulle vi ha sett ett hål i varje hand, och ett hål i varje fot.

Nu fanns det inga kameror på den tiden, och de mänskliga vittnen till händelsen var de romerska soldaterna som i efterhand hade blivit beordrade att säga att de sov, vilket de kanske också gjorde. I vart fall har vi inte tillgång till deras vittnesbörd. Men att de blev rädda, vet vi i varje fall – och vem av oss skulle inte ha blivit det.

En stund senare Maria från Magdala kom hit, förmodligen i sällskap med någon annan kvinna, som dessutom förmodligen också hette Maria, helt ovetande om de dramatiska händelserna som utspelats kanske någon timma innan.

Stenen bortrullad och graven vandaliserad? Vad är det som har hänt? Och de springer tillbaka, och får fatt i Petrus och den lärjunge som Jesus älskade – och vem var det? Jo, det är Johannes som skriver det här, och hans blygsamhet förbjuder honom att omtala sig själv vid namn. De här två unga männen springer dit så fort de kan, och hittar den tomma graven, med bindlarna liggande där. Det måste ha varit bindlar fulla med intorkat blod, eftersom det inte funnits någon tid att tvätta Jesu döda kropp på fredagskvällen, innan man provisoriskt lagt den i graven.

Känslorna och frågorna och stämningsläget vid den här tidpunkten måste ha varit i ett enda virrvarr. Vad är detta? Vad är det som har hänt? Och vad kommer att hända nu?

Ja, det är förmodligen totalt kaos i lärjungarnas och kvinnornas liv de där första timmarna i gryningen. Att Jesus sagt att han skulle uppstå blandades med fruktan och ovisshet. Stressnivån är maximal.

Men så visar sig Jesus, den uppståndne och förhärligade Jesus, för Maria. Det var hon som var den första att se Jesus uppstånden från de döda. Hon fick i uppdrag att förmedla den underbara nyheten till dem som han kallar för hans bröder. Och han talar om sin far i himlen och deras far. Så får syster Maria gå med detta stora uppdrag.

Detta gäller också oss. Vår broder Jesus har uppstått från de döda, och han kallar dig och mig, vi hans efterföljare tvåtusen år senare, för sina syskon. För vi har en gemensam Far i Gud i himlen. Och Gud särbehandlar inte sina barn, utan den ära som han ger sin till son, vår storebror, att få uppstå från döden, den äran ger han också till alla oss andra av hans barn, vi systrar och bröder i den stora syskonskaran som kallas kristna.

Världshistoriens viktigaste händelse kan vi precisera i tid och rum. Det var tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhögtiden år 33 av tideräkning. Platsen: en begravningsplats strax utanför Jerusalem.

Vid den tidpunkten och på den platsen skedde det som får konsekvenser för ditt och mitt liv, ända in i evigheten. För då bröt Jesus Kristus sönder dödens bojor, och Livet segrade.

Lärjungarnas och kvinnornas kaosupplevelse vänds i glädje, frimodighet och framtidshopp. Och för oss en vandring med den uppståndne i vårt liv, till välsignelse för oss själv, till stöd för våra medmänniskor och Gud, vår Far, till ära.

Kristus är uppstånden!
Ja, han är sannerligen uppstånden!

Psalmer vi sjunger:
146 Vad ljus över griften, han lever, o fröjd
147 Upp min tunga, att lovsjunga
470 Kom med glädje och med sång
154 Dina händer är fulla med blommor
Kyrkokören sjunger, och Lisa spelar trumpet

Alla helgon

Min predikan på Alla helgons dag vid musikgudstjänst i Lammhults kyrka

Helgon - ett ord som nog ger de flesta av oss mindervärdeskomplex. Eller att vi bara krasst inser att vi spelar i olika divisioner, helgonen och vi.

Att försöka definiera ett helgon skulle förmodligen föra våra tankar i en mängd olika riktningar. Ändå ska jag försöka beskriva hur jag ser på vad ett helgon är.

Enklast tror jag att vi kan se helgonen som föredömen för oss. Föredömen eller förebilder, människor som vi kan se upp till.

Vi skulle kunna spåna vidare längs en tankebana, där ordet beundran och idol finns med. Men jag har en känsla av att detta med beundra och idol lätt blir lite romantiserande, rosaskimrande och lite verklighetsfrämmande. Nej, den här tankebanan med en beundrad idol är nog en återvändsgränd.

Men människor som vi kan identifiera oss med, med en smittande livsinställning, som gör att vi vill likna dem och bli som dem.

Människor som utgör auktoriteter utan att vara auktoritära, dvs som naturligen gör att andra lyssnar till dem utan att de upplevs som dominanta och att bestämmer över huvudet på oss.

Vi behöver den här typen av människor, förebilder, föredömen, för ungdomen, i idrotten, i politiken, i kyrkan, ja, överallt i samhället och i världen, människor som kan leda andra in i att tänka konstruktiva tankar, forma munnen till stora leenden, väcka engagemang och få till stånd goda gärningar. Dessa människor, fyllda med Guds kärlek, uppfattar jag som helgon.

Ja, och kanske är det så att helgonen och vi spelar i olika divisioner. För vi har ju inte allt det där som helgonen har, tycker vi. Mmm, kanske är det så. Men kanske är det också på ett annat sätt. Låt oss gå till Jesusorden som vi läste och jordens salt och världens ljus.

Salt: det krävs så lite salt för att göra en måltid för ett helt middagsbord till en smakfylld upplevelse. Och samtidigt får det inte vara för mycket. Men den här lagom-effekten gör det riktigt bra.

På samma sätt med ljuset. En tändsticka som tänds i en kolsvart källare gör att vi kan orientera oss. Den lilla ljuskällan lyser upp tillräckligt mycket för oss.

Det lilla räcker för att det ska bli en stor effekt.

Det krävs ofta så lite. Ordet tack, som tar en tiondels sekund att uttala, kan få stora följdverkningar. Ett leende, som dessutom ligger i ansiktsmuskulaturens naturliga ansats eller strävan (det är lättare än att se arg och sur ut); leendet kan öppna så många dörrar.

Och då får du och jag i vår division också spela på ett helgonlikt sätt, och påverka vår omgivning till det goda och det sanna. Tittar vi på de gåvor som vår Herre och skapelsen har gett oss, så ser vi att de räcker till mycket gott.

Och vi, var och en med det mått av tro som han eller hon har fått, får leva på det här sättet, och utöva en god påverkar på vår omgivning.

Helgonen, förebilder och föredömen för oss alla, och vi i vår tur kan också vara förebilder och föredömen för andra människor.

Förmodligen har vi inga ambitioner av att bli kallade och betraktade som helgen av våra medmänniskor. Men Gud i himlen har en annan tumstock och bedömningsmall, och i hans ögon är alla de som tillhör honom helgon.

Påskdag

Min predikan på Påskdagsgudstjänsten 2010 i Aneboda kyrka

Liksom alla andra morgnar var det gryning också i dag. Jag var uppe då. Vid 05:45 hade ett blekt ljus spridit sig. Solen hade en bit kvar innan den skulle nå horisonten. Tillräckligt för att kunna orientera sig, men lite väl svagt för att kunna se alla detaljer.

Kanske var det i motsvarande ljusförhållanden som kvinnorna den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen år 33 sökte sig in bland klippgravarna för att hitta fram till den provisoriska grav där man i all hast före sabbaten lagt den döda kroppen av mannen som blev korsfäst i under fredagen. Kvinnorna hade förmodligen vaknat denna morgon med tunga och dystra känslor, som vi alla kan ha inför det som går oss emot i livet. Men de hade bestämt sig: Nu skulle de med kärlek och omsorg slutgiltigt bereda kroppen och ta avsked av Jesus.

Vad kvinnorna då inte visste var att det före gryningen varit full dramatik på begravningsplatsen. För det som då hade hänt var att de romerska soldaterna på sitt nattpass vid graven plötsligt hört ett dån och en ängel som kom och rullade undan den jättetunga stenen framför öppningen till gravkammaren i berget. Den upplevelsen var tillräckligt för att de skulle fly hals över huvud. Men hade soldaterna stannat kvar, så skulle de ha sett en person, frisk och kraftfull, komma ut ur graven. Nu var det förmodligen så att inget mänskligt öga bevittnade denna händelse som i världshistorien markerar skiftet mellan dödens herravälde och livets herravälde. Från denna stund och till evigheten ter sig allting annorlunda. För Kristus har uppstått.

Men även dessförinnan, i en tillvaro där ljuset inte skiljer sig från mörkret, och där inte tid finns hade det pågått dramatik. ”Nederstigen till dödsriket” är en fras som vi läser i vår Trosbekännelse.
I denna tillvaro som ligger bortom det jordiska med våra referensramar, hade vår Herre efter korsfästelsen och döden vistats. Vad som utspelades i denna skuggornas boning är naturligtvis svårt för oss att få något klart grepp om, men det tycks som om vår Herre liksom gått runt där nere med en nyckelknippa och låst upp de bojor som fängslat människor i döden, och för alla de människor som dött i tron på att frälsningen en gång skulle komma (Gamla testamentets troende) förkunnade vår Herre i dödsriket att nu hade försoning bringats för hela världen. Och i dödsriket hade jubel brutit ut. Den dödens makt som hade lamslagit till tillvaron hade besegrats.

Kvinnorna visste nog inte vad de skulle tro, när de såg den bortvältrade gravstenen. Först trodde de kanske att det skulle underlätta deras arbete, för att flytta på stenen var ett tyngre jobb. Men så såg de att kroppen var borta, och då gick säkert tusen olika tankar kors och tvärs genom deras huvuden.

De olika evangelisterna har lite olika infallsvinklar in beskrivningen av detta skeende. Redogörelserna för vad som hände under morgontimmarna på den första arbetsdagen efter den judiska påskhögtiden år 33 i Jerusalems utkanter tar fasta på lite olika saker.

Kvinnorna i Lukas redogörelse möter två män i skinande kläder. Huruvida de förstod att det var änglar vet vi inte. Men de blir påminda om att Jesus hade talat om att han skulle uppstå på tredje dagen, något som varken kvinnorna eller de tolv lärjungarna hade begripit.

Men nu påminde de sig att Jesus hade sagt så. Graven var tom. Jesu döda kropp fanns inte där. Hur lägger man ihop alla dessa pusselbitar? De återvände till de andra, de nu elva apostlarna, och kanske andra som fanns där.

”Hysteriska fruntimmer” tänkte kanske någon i lärjungaskaran. Men de ledande i gruppen, Petrus och Johannes, förstod att det här måste undersökas närmare, och springande tog de sig till graven. Bara bindlarna som lindats runt den döda kroppen låg där. Ingen död Jesu kropp.

Förmodligen var morgonen och förmiddagen för denna lilla ynkliga grupp människor full av förvirring, spekulationer, förnekelser och hopp blandat i ett enda virrvarr.

Men sakta började insikten tränga igenom hos lärjungarna och kvinnorna varav flera hette Maria, att deras Herre inte var död, utan levande. En av dessa kvinnor vid namn Maria hävdade att hon hade sett honom och till och med pratat med honom.

Och denna ynkliga grupp människor fick sedan möta den uppståndne och förhärligade Herren. Deras tvivel byttes i tro, deras sorg vändes i glädje och deras fruktan förvandlades till frimodighet och kraft.

I tvåtusen år har den kristna Kyrkan funnits på jorden. I tvåtusen år har hon med glädje förkunnat att syndens makt är bruten, att det söndriga har blivit helt, att Kristus nu ger sin seger och rättfärdighet, sin frid och glädje till varje människa som tar emot honom.

Och kvinnorna, så länge de lever, bär säkert med sig, som ett dyrbart smycke, upplevelsen från gryningen då de kom till graven, och såg att graven var tom.

Kristus är uppstånden!
Ja, han är sannerligen uppstånden!

Julotta i Aneboda kyrka - predikan

Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

På så många olika sätt kan mörker finnas. Mörker är inte enbart frånvaro av ljus, som nu innan solen stigit upp. Mörker kan finnas på så många andra håll och på så många andra sätt.

Att inte se en framtid kan vara ett uttryck för mörker. Men att faktiskt se en framtid, men en framtid utan hopp och utan glädje, är också ett uttryck för mörker.

För många människor och för många hela folk är tillvaron mörker. Framtidshoppet saknas, drömmarna kanske inte ens finns där. Bitterhet har slagit rot. Bara mörker.

Mörker är inte nytt fenomen för vår tid. Mörker har alltid funnits, naturligtvis bokstavligen i form av frånvaro av någon fysisk ljuskälla. Men också genom avsaknad av hopp, framtidstro och livsglädje.

När Gud sände sina profeter för att genom dem förmedla sitt budskap, så utgår han från mörkret, välbekant för många, en upplevd verklighet, ett tyngande ok.

Så säger han: Mörkret ska inte bestå. Det ska komma en tid av ljus, en tid av frihet, en tid av glädje.

Också när aposteln Johannes, sannolikt vid slutet av sitt långa liv, många årtionden efter det att Jesus vandrat på jorden, blivit dödad, men uppstått och farit upp i himlen, nedtecknar sitt evangelium, så skriver han: Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

I den heliga natten skedde den radikala vändningen i världshistorien, där tillvarons grundbult byts från mörker till ljus.

Ja, Gud själv illustrerar bokstavligen skeendet med ljus: ljuset som strålar kring ängeln över herdarna på ängen. Och stjärnan som tänds på himlavalvet och som uppmärksammas av de österländska stjärntydarna.

Det lilla barnet, och även dess mor, avbildas ibland med en ljusgloria kring huvudet. Kanske känner vi oss, i den förnuftiga protestantiska delen av världen, lite främmande för denna fromhetsyttring. Men i vilket fall, så är det ljuset från Jesusbarnet, som strålar ut över omgivningen.

Ett ljus, som lyser in i en människas inre mörker, är något av det mest underbara som kan hända den människan. Från mörker till ljus går den människan, från desillusion till hopp och framtidstro, från tristess till glädje.

Det lilla barnet kom med detta uppdrag gentemot mänskligheten, inte bara mänskligheten som ett stort kollektiv, utan även till den enskilda individen, såsom dig och mig.

Till oss kommer Jesus med livets ljus, det ljus som upplyser vår stig genom allt vad vi möter under vår levnads vandring, men också det ljus som hjälper oss att se oss själva i förhållande till vår medmänniska, som kan sitta bredvid oss i kyrkbänken nu på vår julotta, men vår medmänniska kan också befinna sig i en annan del av världen, den del som kanske präglas av fattigdom, arbetslöshet och misär, politiskt förtryck, korruption och andra uttryck för mörker. Gentemot vår medmänniska, i vår närhet och långt borta, kallar oss han som är livets ljus att vi ska återspegla ljuset från honom.

Det är ingen tillfällighet att kyrkorummet har så många levande ljus. ”Mysfaktor”, skulle vi kanske kunna säga, förmodligen också med viss rätt, men det huvudsakliga skälet är att ljuset, den levande ljuslågan, är en bild av honom som själv är Livets ljus, Jesus Kristus.

Där Livets ljus börjar lysa sker under. Kanske inte i form av att fattigdomen och arbetslösheten försvinner, men väl därigenom att, den människa i vars inre, ljuset börjar lysa, börjar se på sin livssituation på ett annorlunda sätt. Plötsligt ser man öppningar i det som tidigare var stängt, möjligheter på områden som man tidigare inte ägnat en tanke, och vägar framåt i ett landskap som man uppfattade som ogenomträngligt.

När livets ljus tränger in hos en människa sker under på många av livets områden.

Och bortom det allra svåraste av allt: döden, lyser Livets ljus.

Under julen får vi fira att ljuset kom in i världen, på detta högst märkliga sätt, i form av ett ljuset barn, som föddes i – sannolikt – ett rätt skumt och mörkt stall i en liten bortglömd del av det romerska riket.

Men det var här som Ljuset kom till världen och från denna stund utgår hela vår tideräkning, tiden efter Kristi födelse på vår jord. Med glädje får vi ta till oss budskapet om Livets ljus. Låt ljuset skina – låt Kristus skina – in i våra liv, i våra relationer och i vårt hjärta.

-----

Kyrkokören sjunger.
Psalmerna vi sjunger är:
119 Var hälsad, sköna morgonstund
121 Nör juldagsmorgon glimmar
114 Stilla natt, heliga natt
122 Dagen är kommen, kärlek triumferar

Den heliga julnatten - predikan i Lammhults kyrka

De är inte kända för att låta sig skrämmas. De har varit med förr. De räds inte nattens mörker. Samtidigt har de fötterna på jorden, och vet vad som krävs för att fårhjorden ska få det den behöver.

De är tuffa karlar, men förmodligen rätt alldagliga. Vanliga arbetare som vet vad de har, och vad de kan förvänta sig av livet och tillvaron.

Men ack vad de bedrar sig. För den här natten blir inte som alla andra.

Några av dem har somnat, och ligger väl inbäddade. Natten är kylig, särskilt vintertid naturligtvis, och Betlehem ligger så där 700-800 meter över havet. De andra sitter runt elden, för att hålla värmen och för att hålla rovdjuren på avstånd.

Vad de vet är att Gud för länge sedan lovat bryta in i vår värld. Det har de hört sedan de var små, i synagogan, och av rabbinerna. Ett löfte från någon de aldrig sett. Vissa av herdarna kanske betraktar sig som gudfruktiga; andra kanske inte känner sig så särskilt fromma. Förmodligen är de som vi, men den spännvidd av religiösa upplevelser och erfarenheter som finns hos oss.

En natt vilken som helst, och ändå blir natten sådan att de aldrig glömmer den, så länge de lever, och som förmodligen lägger sig som en fond, en resonansbotten, i deras själ, mot vilken alltid annat de kommer att uppleva får sin kontrast.

Ljussken i natten var de varit med om förr, såsom vid åskväder. Åskväder på vintern förväntar man sig inte, och till skillnad från en blixt som lyser upp ett kort ögonblick sedan en kraftig knall, så är det här annorlunda.

En ängel.

Vänta, herdarna har kanske ändå slumrat till och osammanhängande tankar, ibland surrealistiska, far igenom deras huvuden i drömmen.

De nyper sig i armen, och det gör faktiskt ont. De är vakna, och de av dem som sovit, vaknar med ett ryck.

En ängel från himlen.

Det religiösa fenomenet är inte obekant, och herdarna vet att när Gud sänder en ängel, då är det något viktigt som sker. Klart man blir, ja, hur ska man definiera känslan och upplevelsen? Kanske får herdarna bära med det som det mottar i denna heliga natt, som något outsägbart, som de saknar ord för, men som får betyda så oerhört mycket i deras fortsatta liv.

Jag bär bud om en stor glädje, säger ängeln, och betonar därmed att det som herdarna är med om just nu, är bara inledningen till det som kommer. Ängeln är budbäraren – själva ordet ängel betyder just budbärare – men det finns någon bakom ängeln och ängelns ord. Hur märklig det än där med ljuset i natten och evighetens budbärare som bryter in i denna världen och denna tiden, så väntar något mer, något större.

Den stora glädjen som ängeln förkunnar är att frälsaren har blivit född, Messias.

Äntligen har Gud uppfyllt sitt löfte till sitt folk att komma till jorden.

Och som om inte detta skulle räcka, förenas nu med den ensamma ängeln en hel himmelsk änglakör som sjunger:
Ära åt Gud i höjden och frid på jorden
bland människor som han älskar.

Det är inte läge att lägga sig, utan herdarna beger sig iväg med sina får. Kanske har de facklor i händerna, men förmodligen de ledda av det svaga ljus som stjärnhimlen ger dem, och kommer fram till det lilla stallet, där de i tas emot av Josef, också han överväldigad av vad som hänt.

Med förundran tittar de på det lilla knytet – några av herdarna är säkert själva fäder och är med och uppfostrar barn. Andra kanske inte har föräldraerfarenheten med inser det stora i stunden, både att ett barn kommit till världen med all den glädje och förväntan, även ansvar, men också att det här barnet skiljer sig från alla andra barn, därför att detta barn är Gud själv kommen till jorden.

Denna heliga natt kommer herdarna aldrig att glömma. De bär den med sig, och säkert – på samma sätt som det lilla barnets mor, Maria – tar herdarna detta till sitt hjärta och begrundar det.

En stor glädje för hela folket har blivit verklighet. Gud har uppfyllt sitt löfte och sänt sin son, Messias, i världen för att frälsa mänskligheten.

-----

Prismakören sjunger, och församlingen sjunger psalmerna
114 Stilla natt, heliga natt
839 Nu har Kristus kommit, han som världen frälsar
122 Dagen är kommen, kärlek triumferar
427 Ringen, I kockor, ja, ringen i midnattens timma

Kristus är uppstånden! - Ja, han är sannerligen uppstånden!

Påskdagsgudstjänsten 2009 i Aneboda kyrka

Vid gudstjänsten sjöng vi psalmerna
146:1-2 Vad ljus över griften
147:- Upp min tunga att lovsjunga
154:- Dina händer är fulla av blommor
148:- Jesus Kristus är uppstånden
[X:- betyder att psalmens alla versar sjungs]

Vi började med att samlas i vapenhuset. Därifrån bar vi in ljus och blommor och klädde altaret igen. Alla fick något att bära, om inte annat så en påsklilja.

Medverkade på gudstjänsten var kantor Anita, vaktmästare Fredrik, kyrkvärdarna Inger och Arne, kyrkokören, G-klaven, Lisa på trumpet, de flesta konfirmander och många församlingsbor och andra.


Min predikan lät så här:
Tänk om du hade mött ett lejon i skogen när du var ute på promenad – vad skulle du då ha gjort?

Ja, förmodligen skulle du ha blivit väldigt rädd, och sprungit från platsen så fort du kunnat. Och när du hade kommit hem, vad skulle då ha gjort?

Skulle du ha berättat det för alla du mötte? Och de skulle ha svarat med ett lite spefullt leende: Jaså, jaha, ett lejon. Hmm.

Och så hade det spridits på bygden att du hade sett ett lejon, där andra möjligen kan ha sett en stor hund. Förmodligen har du blivit tokig. Nej, jag tror att du hade hållit det för dig själv, i varje fall en tag.

Samtidigt vet du med dig, att du verkligen sett ett lejon. Men hur får man människor att tro det?

Ungefär så kan kvinnorna ha känt det den där morgonen, tidigt den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen år 33. De var livrädda, både för vad de hade sett och hört, och dessutom för att de inte kunde berätta det utan att folk skulle uppfatta dem som galna.

För det som hänt var något totalt osannolikt. Kvinnorna kom ju till graven där de i all hast hade lagt Jesu döda kropp, efter den fruktansvärda avrättningen på korset. De hade på fredagskvällen inte hunnit ge kroppen den tillbörliga omvårdnaden inför den definitiva gravläggningen, utan skulle fortsätta nu dagen efter sabbaten, nu på 1:a arbetsdagen i vecka, på söndagsmorgonen.

Deras största bekymmer är hur de skall kunna rubba stenen, en kvarnstensliknande tung sten, som rullats ned i en urgröpning i marken, för att inte kunna flyttas i första taget. Men så ser de att stenen redan är bortvält. Har det begåtts ett brott mot griftefriden?

Men inne i graven satt en vitklädd ung man. Han presenterar sig inte, men han vet redan varför kvinnorna är där. Och han berättar för dem att de har kommit i ogjort ärende.

Men har de kommit förgäves? Nej! För kvinnorna är de första som får reda på att deras Herre, som de trodde var död, har uppstått från de döda och lever!

Hade det varit jag som varit en av de kvinnorna, så skulle jag också blivit alldeles förskräckt, släppt vad jag haft i händerna och bara sprungit därifrån. Jag tror att du skulle ha gjort samma sak.

Knappast förvånande att de inte blev trodda, när de till slut vågade berättade för de andra.

Tidigt den första veckodagen efter den judiska påsken, år 33 av vår tideräkning, uppstod Kristus. Därmed gick hela världsordningen, ja, hela skapelsen, i en ny fas. Ett paradigmskifte, som det heter med ett modernt uttryck. Något radikalt nytt och annorlunda har kommit.

Döden – alltings slut, konsekvensen av synd och söndring – har blivit besegrad och fått sin överman. Det fängelset som alla människor hamnar i – döden – det fängelset har nu portarna brutits sönder, och fångarna kan gå ut i friheten.

För det är inte bara Kristus som uppstått, utan i och genom hans uppståndelse har alla människor som tillhör honom fått ett nytt liv. Det syns kanske inte utåt, men i människans inre finns något som inte kan rubbas av yttre våld, ekonomisk kris, depression, bekymmer och personlig olycka. Inte ens den fysiska döden rubbar det.

År 33 hände det, tidigt på morgonen, före gryningen, på första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen, på en begravningsplats strax utanför Jerusalem. I tid och rum.

Men uppståndelsen sker inte bara då. Du och jag har fått del av den, och i vår tid, i vårt land, i våra sammanhang kommer Kristus med sin uppståndelse och gör något inom oss. En del av oss känner som en djup sprudlande glädje, andra kanske som en trygghet som bara finns där, andra åter kanske inte upplever något särskilt, och ändå finns det där – Kristuslivet, uppståndelselivet, som solen alltid skiner. Ibland ser vi solen som vi gjort de senaste dagarna, men ibland är det molnigt och vi ser den inte, trots att vi vet att den finns där, för ljuset tränger igenom molnen. Ibland är det natt, och vi ser inte alls solljuset. Ändå finns solen där och ger värme på jorden.

Men alldeles oavsett hur vi känner, så har Kristus uppstått från de döda, och livet, LIVET med stort L ger han till dig och mig.

Och de rädda och förvirrade kvinnorna blev de första att få reda på den jättestora sanningen att Jesus Kristus, den korsfäste, hade uppstått från döden och lever.

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN!
JA, HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN!

Kampen mot ondskan

Predikan 3 söndagen i fastan i Aneboda kyrka

Inledningspsalm 205:- Vila i din väntan, stilla mötet sker
Lovsång *543:4 Ära ske Gud som från sin tron
Gradualpsalm 60:- En Fader oss förenar
Psalm efter predikan 217:- Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart
Litanian 700:1
Lov- & slutpsalm *443:- Dig vi lovsjunger, ärar, Jesus, de fattigas konung
[X:- betyder att psalmens alla versar sjungs]

Skede kyrkokör förgyllde gudstjänsten med sin vackra sång, under ledning av kantor Jarri Ederth.

Kampen mot ondskan står det som överskrift över texterna i dag.
Vi befinner oss mitt i fastan. Texterna är utmanande mot oss, med ett budskap som inte alltid är så lätt att ta till sig.

Kampen mot ondskan.

Kampen mot mobbing är ett uttryck som jag hörde och såg på TV i går. Mobbing – något som förekommer i våra skolor, på våra arbetsplatser, ja, förmodligen överallt där människor finns.

Mobbing – en form av ondska som finns nära oss. Kanske till och med du och jag varit offer för mobbing – eller till och med bidragit till att mobbing förekommit.

Kampen mot ondska – uttrycket tar tag i oss. Hade dagens ämne varit "Kampen mot synden", kanske vi skulle snarast dragit lite på munnen, och våra tankar gått i riktning mot någon gammaldags syndakatalog.

Men när ordet är ondska, så drar vi inte på munnen. Ondska är inget att skämta om. Ondska är allvar, och något som söndrar och fördärvar människors liv och tillvaro.

Men vad är då ondska? Vad är ont?

Ont i knäet kan vi ha, men för den skull talar vi inte om ondska i knäet. Nej, den typen av smärta som är förknippat med att sätta sig på huk och ta upp något från golvet betecknar vi inte som ondska. Ondska är ett moraliskt ont, något som får till stånd en söndring och splittring mellan enskilda människor, mellan grupper av människor, mellan människa och Gud, och kanske till och med inom en människa.

Att det onda finns, kan vi alla se, på olika sätt. Men, frågar vi oss då, hur kan Gud tillåta det onda att finnas? Hur kan en god och allsmäktig Gud acceptera att ondska förekommer i vår värld? Och Gud som har skapat allt, har han även skapat det onda?

Stora och svåra frågor som judiska och kristna tänkare och teologer har brottats med under årtusenden.

På den sista frågan: Har Gud skapat det onda? svarade kyrkofäderna, nej. Gud har inte skapat det onda. Men då inställer sig en följdfråga: Vem har då skapat det onda? Finns det någon makt utanför Gud som är så mäktig att det kan frambringa något som inte Gud har kontroll över?

Men också på denna fråga svarar kyrkofäderna, Augustinus & Co, nej.

Nu är vi alldeles villrådiga. Vad menar de egentligen?

Men vad är i grund och botten ondska? Jo, säger de lärda, ondska är det tomrum, som uppstår då det goda inte finns närvarande. När kärleken och barmhärtigheten och omtanken och vänligheten drar sig tillbaka, då uppstår ett tomrum, ett vakuum. Detta vakuum av godhetens frånvaro är det onda.

Gud har inte skapat det onda, och det onda har inte heller någon eget väsen, utan är frånvaron av det goda.

En djupsinnig förklaring, men är den till någon hjälp för eleven som har ont i magen över att behöva gå över skolgården därför att han eller hon riskerar att bli utsatt för en kränkande behandling?

För mitt i verkligheten kan ondskan kännas och upplevas påtagligt, och förorsaka smärta och lidande och förnedring för en enskild människa, eller för en grupp av människor.

Men det var en annan fråga vi ställde oss också: Hur kan en god Gud acceptera att ondska förekommer? Varför gör han inget?

På den frågan svarar den kristna kyrkan med två ord: krubban och korset. Gud gör faktiskt något åt det onda. Han kommer själv in i världen i Jesus Kristus, han går i närkamp mot det onda. Han visar att han inte accepterar det onda, vare sig i form av utanförskap för spetälskesjuka människor, av utstötta kvinnor, av socialt undanskuffade tulltjänstemän, och anledningen till att dessa människor kommit på kant med omgivningen går han in och åtgärdar eller låter människan själv åtgärda det hon kan åtgärda.

I fastetiden går vi "upp mot Jerusalem, till Frälsarens kors och pina",
för att citera en psalm (som vi dock inte sjunger idag), och som fortsätter:
"till Lammet som offras för världens skuld
för dina synder och mina."

Gud är inte overksamhet. I högsta grad engagerar han sig i kampen mot ondskan, han kämpar till döds, så viktig är kampen.

Under några dagar förefaller ondskan ha segrat, men Gud är starkare än det onda, och det som ser ut som den totala katastrofen vänds på påskdagsmorgonen i triumf.

I och våra liv, ditt och mitt, när vi visar godhet och vänlighet i vår omgivning och bland våra medmänniskor, då försvinner det vakuum där ondskan kan florera, då får destruktiviteten mindre handlingsutrymme. Som barn till den kärleksfulle himmelske fadern kan du och jag, genom vår blotta närvaro, hindra ondskan att tränga sig på och istället låta omtanken och solidariteten och godheten få breda ut sig i vårt samhälle, i vår värld och i våra egna relationer.

Predikan i den heliga natten vid vår Frälsares födelse

Gud skulle, med full rätt, kunna betrakta oss människor som små myror, ja som små molekyler, så små och obetydliga är vi i det stora kosmiska skeendet av ljusår och stjärngalaxer som han har skapat.

Ändå bryr han sig om oss, inte bara lite, utan mycket. Julen firar vi därför att han själv blir människor och kommer till oss och blir som en av oss.

Varför skaparen av himmel och jord väljer att bli människa kan vi nog aldrig riktigt förstå. Men han kommer till oss, och han inte bara liknar en människa utan han är en människa.

Och som människa skulle han kunna välja att placera sig i samhällets övre skikt, och uppfylla den förväntan som i varje fall de vise männen har då de kommer för att ge den nyfödda judakungen sin gåva, då de tar sig till kungapalatset i Jerusalem. Men det finns ingen nyfödd kung i palatset, utan stjärnan och profetian från Amos bok leder dem vidare till staden Betlehem, och där – i all enkelhet i stallet – finner de honom som stjärnan strålar över .

Det finns en kontrast i julens evangeliet mellan det stora och starka och överväldigande – och det lilla och sköra och det enkla.

Förvisso är varje födelse av en ny människa ett under och en fantastisk händelse. Samtidigt var nog den förlossning som ägde rum i Betlehem inte mera ovanlig än många andra förlossningar under ekonomiskt knappa omständigheter. Säkert hade omgivningen, värdshusvärdinnan och grannkvinnorna sett till att ge den unga kvinnan från Nasaret all tillbörlig hjälp då hon skulle föda sitt barn. Kanske var det flera barn som kom till på annan ort på grund av kejsar Augustus påbud om allmän skattskrivning, vad vet vi?

Nu kommer himmelens Gud ned till oss människor i Jesus Kristus. Han kommer för att identifiera sig med dig och med mig, med våra livsbetingelser och våra förhållanden.

Han vet hur det är att bli bjuden på fest, och han vet hur det är att vara utan pengar och leva ett kringströvande liv och inte ha någon plats där han kan vila sitt huvud.

Han vet hur det är att vara omtyckt, efterfrågad och älskad, han vet också hur det är att bli övergiven, sviken och förrådd. Han vet hur det är att bli respekterad och trodd, och han vet hur det känns att bli missförstådd och misskrediterad. Allt sådant som du och jag som människor kan få uppleva under olika omständigheter i vårt liv.

Om några timmar, på vår julotta, kommer vi att sjunga:
Han tårar fälla skall som vi,
förstå vår nöd och stå oss bi
med kraften av sin Anda.

Nu kommer han till oss, Jesus Kristus. Han är Guds frälsning, Guds räddning, till hela skapelsen, där Gud bryter in i historien och blir människa.

Som människa delar han inte bara våra livsvillkor, utan också våra andliga existens. Han går in, lyfter av våra bördor av allt det som gått snett och allt det som gått sönder i vår tillvaro, och tar själv på sig denna börda, då han dör på korset. Men också som delar sitt liv med oss då han ger oss del av honom själv och hans liv som aldrig dör.

Guds frälsning är mänsklig – och nu kommer han till dig och mig som den lilla människan som föds i stallet i Betlehem.