torsdag, januari 28, 2010

Undrens tid är ej förbi

(Min krönika i Smålandsposten 2010-01-28)


Allt är möjligt är titeln på en inspirerande bok som jag precis läst. Författaren Åsa Moberg skriver om bland annat sjukvård, äldreboende och ungdomsarbetslöshet. Boken har undertiteln En välfärdsbok, och är utgiven på Timbro.

Med en trubbig blyertspenna i min hand har jag läst boken. Åtskilliga gånger har jag fått stryka under, eller sätta ett utropstecken i marginalen. I dagboksform beskriver Moberg möten med vården, vårdpersonal och politiker, men även insikter genom studier av olika rapporter. Hon visar många konstruktiva och därtill kostnadseffektiva lösningar, där såväl vårdtagare som personal och anhöriga känner tillfredsställelse.

Men inte sällan, påpekar hon, fattas beslut på grundval av politiska känslor snarare än av sakliga överväganden. Detta är dock ingen skrift om blockpolitik, utan en bok som handlar om samhällsekonomi i vården, där även trasiga människor kan få möta glädje och hopp.

I många fall tycks de konstruktiva idéerna ha uppstått på gräsrotsnivå i vårdhierarkin: på kliniker och avdelningar, där verksamhetschefen är en spindel i nätet.

”Allt är möjligt”. Både som samhällsdebattör och som teolog fascineras jag av påståendet.

Men inte är väl ändå allting möjligt? Hmm, långt mycket mer än vad man kan föreställa sig är faktiskt möjligt. Bespisningsundret brukar en text kallas som omnämns i evangelierna. En liten killes fem bröd och två fiskar kunde mätta en folkmassa motsvarande den i en mindre svensk stad. Grabben ställer sin matsäck till förfogande för Jesus, som välsignar maten, delar ut den och den räcker till alla. En väldigt naturlig förklaring är att människor lyssnar till Jesu budskap: ”Älska din nästa”, och ”det är saligare att ge än att ta.” De tittar sig omkring och ser vilka som inte har någon mat. De börjar dela sig av sina matpaket, och alla kan äta sig mätta. Det blir till och med över. Att omtanken om medmänniskan får ett sådant genomslag är ett verkligt under.

Vi kanske gärna vill reservera ordet ”under” till en religiös sfär. Men undrets prägel kan även skönjas i många andra sammanhang: upphävande av revirtänkande, samarbete över gränser och en vanlig sund medmänsklighet. Även kniviga samhällsproblem kan visa sig få häpnadsväckande goda lösningar.

Den sorgliga slutsatsen, som Åsa Moberg gång på gång lyfter fram, är dock att dessa goda initiativ har så svårt att sprida sig. Hur kommer det sig att ingen tycks kunna ta efter alla dessa fantastiska uppslag som finns lite överallt?

Men eftersom allt är möjligt ska väl också det gå att ändra på. För undrens tid är ej förbi.

torsdag, januari 21, 2010

Budgetfundamentalism

Läser med stor behållning Åsa Mobergs bok "Allt är möjligt".

Om budgetfundamentalism skriver hon (s 237): "Människor får gärna lida och hela samhället skadas, bara budgeten kan klaras".

Här måste vi politiker vakna upp och hitta gränsöverskridande lösningar på människors problem!

tisdag, januari 05, 2010

En ny församling har fötts

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 7 januari 2010)


Nyårsringningen från Lammhults kyrka markerade, förutom nytt år, också att en ny församling hade fötts, nämligen Aneboda-Asa-Bergs församling. Samtidigt upphörde de tidigare kyrkoförsamlingarna som egna enheter.

Runt om i landet har liknande processer förekommit. Gamla kyrkliga enheter har ombildats – ”strukturförändring” är namnet som används. Syftet är att uppnå större funktionalitet, och ett bättre utnyttjande av resurser, inte minst på det administrativa området.

Många beklagar den utveckling som innebär att församlingar som funnits sedan medeltiden nu tvingats ombildas. Själv tror jag det är nödvändigt. Förändringar och omflyttningar i befolkningsläget har varit stora. Särskilt har detta varit fallet sedan järnvägarna under 1800-talets andra hälft och början av 1900-talet möblerade om i kartbilden. Idag ligger många gamla kyrkor ute på rena landsbygden.

Lite förvånande är det kanske att man 1899 invigde Aneboda nuvarande kyrka. Då hade stambanan några kilometer längre bort varit i gång i flera årtionden. Varför byggde man inte den nya kyrkan där man förstod att människor skulle bosätta sig, nämligen i närheten av ”stationen”? Förmodligen ligger svaret i att man ville behålla kyrkogården på den plats där den var.

I Lammhults kyrka firas numera betydligt fler gudstjänster än i Aneboda kyrka.

Namnet på den nya församlingsbildningen är krångligt, tycker många. Det tycker jag också. I mitt remissyttrande till stiftsstyrelsen och inför besluten i kyrkoråd och kyrkonämnd föreslog jag namnet Lammhults församling. Lammhult vet man även i 08 var det ligger, och det är positiva vibbar förknippat med det namnet. Men jag respekterar självfallet det demokratiskt fattade beslutet, där hänsyn till de mindre församlingarna Asa och Berg spelat stor roll.

Grannförsamlingen i sydost heter Söraby, Tolg och Tjureda. Dess namn förkortas ibland till Söraby T o T. Hur kommer vår församling att omnämnas? Med dess fulla namn? AAB? Eller Aneboda AB? Kanske blir det till slut ändå Lammhult.

En större förändring än församlingssammanläggningen är att Aneboda pastorat upphörde som självständig enhet, och jag som kyrkoherde inte har något pastorat att vara kyrkoherde över. Istället gick vi in i Öjaby pastorat. Men den historien sparar vi till en annan gång.

Det må ske vilka förändringar som helst med församlingar och pastorat. För Guds kyrka innebär att:
Vi är vår Herres kyrkohus, byggt utav levande stenar.
Oss under korsets milda ljus, ordet och dopet förenar.
Vore vi icke fler än två, ville han vara här ändå
hos oss med hela sin kärlek.

(Sv Ps 56:3)

Kastlösa stiftsgård

Jag kan nu bekräfta att jag fått Växjö Stiftsstyrelses uppdrag att leda verksamheten på Kastlösa stiftsgård på södra Öland under våren och sommaren 2010 fram till dess att gården är avvecklad som stiftsgård under hösten.

Juridiken kring stiftsgården är rätt komplicerad. Den ekonomiska föreningen som hittills drivit verksamheten har få eller inga tillgångar, och om jag förstår saken rätt kan den inte fortsätta. Istället kommer Stiftelsen Kastlösa stiftsgård (som äger fastigheten) att bilda ett aktiebolag som ska driva verksamheten under vår och sommar, där jag blir chef.

Växjö stifts och min förhoppning och ambition är att kunna bedriva en god verksamhet under året, och sedan är det tanken att aktiebolaget säljs till någon utomstående intressent som driver gården vidare med någon form av människovårdande inriktning. Förhoppningsvis kan då Svenska kyrkan också "hyra in sig" med konfirmandläger etc, fast under en ny ägare. Ungefär så har tankarna gått.

Jag har ju själv varit på Kastlösa många gånger, och ofta med egna församlingskonfirmander. En härlig plats med många fina andliga upplevelser.

Jag har under besöken på gården senare år också haft många och långa samtal med verksamhetsledningen om läget, där jag uttryckt att om det finns realistiska chanser att bedriva en god verksamhet, så ska jag göra vad jag kan för att stötta den. Och skulle dessa möjligheter inte finnas, så ska vi inte göra pinan onödigt lång.

Det här uppdraget blir en utmaning, och jag ser fram mot det, även om det sannolikt inte blir så lätt alltid.
Mitt foto
Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.