söndag, april 24, 2011

Kristus har uppstått!

Påskdagsgudstjänst i Aneboda kyrka, Lammhult
24 apr 2011 "Kristus är uppstånden!"


Kristus har uppstått!

Detta är den viktigaste händelsen i världshistorien! År 33, tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen inträffade det.

Denna händelse utgör övergången från det gamla till det nya, den markerar att död får ge vika för liv, den vänder död och hopplöshet till liv och framtidstro.

Vad var det då som hände där, tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen, år 33, på begravningsplatsen strax utanför Jerusalem?

Exakt vad som hände vet vi inte. Men hade det funnits övervakningskameror på den tiden och de varit installerade, så skulle vi förmodligen kunna se på filmen först hur de romerska vakterna gäspat, och kanske tagit en åkarbrasa för det var kyligt på natten, men sedan blivit alldeles stela av fruktan. Filmens ljudspår skulle ha inregistrerat ett kraftigt dån, och filmen skulle ha skakat till, eftersom anordningen som kameran var fäst på också påverkades av det smärre jordskalv som ägde rum. Och så skulle vi ha sett hur stenen, formad ungefär som en kvarnsten, framför ingången till klippgraven, med lätthet rullats undan av ängel. Och så skulle en gestalt ha kommit ut ur graven.

Skulle vi ha känt igen Jesus vid det tillfället? Inte säkert, för hans kropp nu hade förvandlats till en härlighetskropp. Den hade både likheter och olikheter med den brutna kropp som grymt torterats och hängts upp på korset. Den kroppen vi nu skulle se var full av kraft och en reslig hållning och ett ansikte som utstrålar glädje. Men hade vi tittat riktigt noga, så skulle vi ha sett ett hål i varje hand, och ett hål i varje fot.

Nu fanns det inga kameror på den tiden, och de mänskliga vittnen till händelsen var de romerska soldaterna som i efterhand hade blivit beordrade att säga att de sov, vilket de kanske också gjorde. I vart fall har vi inte tillgång till deras vittnesbörd. Men att de blev rädda, vet vi i varje fall – och vem av oss skulle inte ha blivit det.

En stund senare Maria från Magdala kom hit, förmodligen i sällskap med någon annan kvinna, som dessutom förmodligen också hette Maria, helt ovetande om de dramatiska händelserna som utspelats kanske någon timma innan.

Stenen bortrullad och graven vandaliserad? Vad är det som har hänt? Och de springer tillbaka, och får fatt i Petrus och den lärjunge som Jesus älskade – och vem var det? Jo, det är Johannes som skriver det här, och hans blygsamhet förbjuder honom att omtala sig själv vid namn. De här två unga männen springer dit så fort de kan, och hittar den tomma graven, med bindlarna liggande där. Det måste ha varit bindlar fulla med intorkat blod, eftersom det inte funnits någon tid att tvätta Jesu döda kropp på fredagskvällen, innan man provisoriskt lagt den i graven.

Känslorna och frågorna och stämningsläget vid den här tidpunkten måste ha varit i ett enda virrvarr. Vad är detta? Vad är det som har hänt? Och vad kommer att hända nu?

Ja, det är förmodligen totalt kaos i lärjungarnas och kvinnornas liv de där första timmarna i gryningen. Att Jesus sagt att han skulle uppstå blandades med fruktan och ovisshet. Stressnivån är maximal.

Men så visar sig Jesus, den uppståndne och förhärligade Jesus, för Maria. Det var hon som var den första att se Jesus uppstånden från de döda. Hon fick i uppdrag att förmedla den underbara nyheten till dem som han kallar för hans bröder. Och han talar om sin far i himlen och deras far. Så får syster Maria gå med detta stora uppdrag.

Detta gäller också oss. Vår broder Jesus har uppstått från de döda, och han kallar dig och mig, vi hans efterföljare tvåtusen år senare, för sina syskon. För vi har en gemensam Far i Gud i himlen. Och Gud särbehandlar inte sina barn, utan den ära som han ger sin till son, vår storebror, att få uppstå från döden, den äran ger han också till alla oss andra av hans barn, vi systrar och bröder i den stora syskonskaran som kallas kristna.

Världshistoriens viktigaste händelse kan vi precisera i tid och rum. Det var tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhögtiden år 33 av tideräkning. Platsen: en begravningsplats strax utanför Jerusalem.

Vid den tidpunkten och på den platsen skedde det som får konsekvenser för ditt och mitt liv, ända in i evigheten. För då bröt Jesus Kristus sönder dödens bojor, och Livet segrade.

Lärjungarnas och kvinnornas kaosupplevelse vänds i glädje, frimodighet och framtidshopp. Och för oss en vandring med den uppståndne i vårt liv, till välsignelse för oss själv, till stöd för våra medmänniskor och Gud, vår Far, till ära.

Kristus är uppstånden!
Ja, han är sannerligen uppstånden!

Psalmer vi sjunger:
146 Vad ljus över griften, han lever, o fröjd
147 Upp min tunga, att lovsjunga
470 Kom med glädje och med sång
154 Dina händer är fulla med blommor
Kyrkokören sjunger, och Lisa spelar trumpet

tisdag, april 12, 2011

Drömmen om Sahara

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 14 april 2011)

Jag har en dröm, som ännu inte gått i uppfyllelse. Drömmen är att få köra genom Sahara med ett terrängfordon.

Jag har alltid varit fascinerad av öknar. Kanske finns det något i öknens karga och ogästvänliga landskap som slår an en sträng långt nere i de outgrundliga djupen av min själ. Eller är det bara skönheten i det vidsträckta torra landskapet av sand, grus och klippor, med alla färgskiftningar i brunt och gult, och med enstaka buskar här och där.

I min ungdom arbetade jag några år i Indien och då huvudsakligen i delstaten Rajasthan, vars västra del är ett ökenområde på gränsen till Pakistan. Det var en upplevelse att få sova i öknen och ha en fantastisk stjärnhimmel över sig som inte stördes av några ovidkommande ljuskällor. Men också öknens villkor gjorde sig gällande, då vi fastnade med vårt fordon i sanden och fick gräva oss loss med hjälp av tallrikar för att överhuvudtaget kunna komma vidare.

Man kan undra hur det i vissa lägen kan växa träd och buskar i öknen. På ett ställe i Sinaiöknen fick jag berättat att det inte hade regnat på tre år. Likväl växte det buskar och små träd lite överallt. Hur är det möjligt? Vår guide berättade de campat där, och på morgonen var sovsäckarna alldeles genomvåta av - dagg.

Google Earth är en av Internets stora välsignelser. Här kan man från sin dator färdas ut över hela jorden och besöka de mest avlägsna platser. Tänk er min upphetsning när jag på skärmen hittar några hjulspår i sanden så långt från ära och redlighet man kan tänka sig. Man undrar hur länge ett par hjulspår är synliga innan de täcks av sandstormar. Vad som händer om man får motorstopp därute, vill jag bara inte tänka på.

Landet som nu genomgår svåra prövningar, Libyen, trodde jag först bara var bebott vid Medelhavskusten. Men här finns stora städer långt nere i öknen. Vad lever folk av där, i det torra och brunbrända landskapet? Jag vet inte.

Kanske längtar människor där efter samma sak som herdepojken David, han som sedan kom att bli Israels store kung, då han skrev den psalm som så många människor funnit tröst i: Han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro. (Psaltaren 23)

Återstår att se om eller när jag får tillfälle att korsa Sahara med bil. Än så länge är det bara en dröm.

lördag, april 02, 2011

Personalens spelplan i Svenska kyrkan


Var går gränsen mellan förtroendevaldas inflytande och personalens kompetensområde i Svenska kyrkan på lokal nivå? För ofta är det just här som det uppstår konflikt. Onödigtvis, hävdar jag, för det går att hitta bra sätt att arbeta tillsammans utan att någondera part trampar den andra på tårna.


Ett sätt är att definiera personalens spelplan. Vi bygger nu fyra väggar som vi ger olika namn:
a) Kyrkoordning, Psalmbok, Kyrkohandbok, etc
b) Arbetsmarknadslagar, avtal, etc
c) Församlingsinstruktion, verksamhetsplan, policies, etc
d) Budget


Inom dessa fyra väggar har personalen under kyrkoherde och ev andra verksamhetschefer att verka. Utanför dessa väggar har man inte rätt att gå.


Låt oss kommentera de fyra väggarna. De två första väggarna utgörs av regelverk som bestämts på högsta ort. Kyrkoordningen, Psalmboken, Kyrkohandboken etc är dokument fastställda av Kyrkomötet. Och arbetsmarknadslagarna är beslutade av riksdag, regering och ämbetsverk. Avtal är (oftast) slutna på central nivå. Kort sagt kan man inte påverka de här regelverken på lokal nivå. Tycker man inte om dem, får man helt sonika motionera om ändringar via Kyrkomötet, Riksdagen eller motsvarande.


De två andra väggarna, Församlingsinstruktion etc, samt Budget, är däremot fastställda av förtroendevalda i kyrkoråd, -nämnd eller fullmäktige. Över dessa har de lokalt förtroendevalda makt och inflytande över.


För personalens del handlar det om att verkställa det som dessa fyra olika dokumenttyper fullt ut, men utan att gå över den gräns som väggarna utgör. I gudstjänsten har jag att följa de föreskrivna texterna enligt kyrkohandboken. Ett exempel på att gå utöver kyrkohandboken vore om jag uppmanade församlingen att tillbe solen eller att som offertoriepsalm sjunga en snapsvisa.


Och skulle jag lägga tid (och därmed också pengar) på sådana arbetsområden som ligger utanför Kyrkans ansvarsområde, går jag utöver den gräns som verksamhetsmål och budget utgör. Likaså om jag flagrant skulle spränga de uppsatta budgetramarna för mitt verksamhetsområde.


Som kyrkoherde och/eller verksamhetschef är det på mitt ansvar att uppfylla de fastställda målen i de fyra dokumenttyperna, och fylla ut spelplanen helt och hållet. Hur jag gör det, och i vilken ordning, bestämmer jag själv i allt väsentligt. Här ska de förtroendevalda hålla fingrarna borta. Efter det att de har fattat besluten, överlåts verkställigheten till kyrkoherden och hans/hennes medarbetare.


Att från ömse håll, förtroendevalda och tjänstemän/personal, respektera dessa ramar kan bidra till ett gott och tillitsfullt samarbete i vår Svenska kyrka.

Mitt foto
Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.