All vår början bliver svår, bättre går det…

(Min krönika i Smålandsposten 29 september 2011)

Den första direktsända gudstjänsten någonsin över webben från Lammhults kyrka har ägt rum. Mycket gick bra, men mycket blev också rätt annorlunda mot vad vi hade tänkt oss. Låt mig berätta.

Många äldre människor kan inte längre ta sig till kyrkan, men vill ändå följa vad som händer. Sedan lång tid tillbaka har vi haft en linje för ljudöverföring från gudstjänsterna till ortens äldreboenden. Men då moderna datafiber kan klara långt större minnesmängder, så varför inte också sända gudstjänsten som en videoöverföring? Den tidigare kyrkonämnden hade varit förutseende nog att låta installera fiber i hela kyrkobyggnaden.

Efter många förberedelser var det så dags för den första livesända gudstjänsten över webben. Därmed kunde den följas, inte bara på det lokala äldreboendet, utan även var som helst i hela världen, förutsatt att man hade inloggningsuppgifterna, vill säga. Stolt reklam för evenemanget hade vi också gjort!

På söndagsmorgonen gällde det att rigga upp kameran i kyrkan, koppla den till datorn för streaming av videosignalen, och testa på plats. Under några svettiga minuter fick vi först ingen bild i testdatorn, men till slut gick det, och sedan var det att skynda vidare till äldreboendet.

Där hade vi tidigare konstaterat att de nyrenoverade offentliga utrymmena helt saknade nätverksuttag. I ett tomt boenderum kunde vi dock stoppa in kontakten för att koppla upp oss. Men nej! Den medhavda datorn godkändes inte av domänen. Med det trådlösa modemet lyckades vi istället ta in bilden från kyrkan på datorn – men bara för att inse att den trådlösa anslutningen var alldeles för långsam för att ta emot filmen. Eftersom jag själv skulle stå bakom kameran, återvände jag till kyrkan, där en gästande predikant ledde gudstjänsten.

Från de kyrkvärdar som tagit sig till äldreboendet, och den enda besökanden framför datorn, rapporterades det om en sönderhackad gudstjänst med många timglas på skärmen.
Hela gudstjänsten gick ändå ut över internet, och därmed är en viktig milstolpe passerad i spridandet av våra gudstjänster på nätet.

Ordspråket besannades att ”all vår början bliver svår…”, men vi tänker inte vänta flera år på att göra det bättre!

Bland vanliga vänliga människor

(Min krönika i Smålandsposten 18 augusti 2011)

Sammanfattningen av en tiodagars bilsemester i gamla Östeuropa kan bara sägas med ordet jag skrev till mina Facebookvänner kl 06:22 på hemkomstmorgonen: ”Jättenöjd”. Och jag lade till: ”Många härliga upplevelser, vänliga människor, främmande språk, annorlunda maträtter, bra väder, oväntad god trafikkultur och bra fungerade service.”

Prag, Bratislava och Budapest var våra resmål. Vad mitt ressällskap och jag skulle förvänta oss av resan, visste vi inte. Inköpta reseguider, men inget förbokat. Det enda vi hade bestämt var att vi skulle besöka dessa tre städer. Och det inte så välkända Bratislava visade sig vara en riktig pärla vid Donau!

Jag måste erkänna att jag hyst en fördom om att trafikkulturen i gamla Östeuropa skulle vara en smula omogen i förhållande till Väst. Från transitresor genom DDR på 70- och 80-talen bar jag med mig minnesbilden av gamla puttriga Trabanter och Wartburgar vid vägrenen med motorhuven uppe. Sedan dess har jag faktiskt inte varit i den delen av världen. Men så var inte alls fallet nu. Trafiken flöt lugnt och säkert, och även om marschhastigheten på motorvägarna låg runt 140 km/tim, såg vi ingen enda allvar olycka.

Men kanske var det ändå människors vänlighet som gjorde det djupaste intrycket. På stadsbussarna i Prag och Budapest reste sig yngre människor och lämnade plats åt den som var äldre, till och med åt oss, två kvinnor i ”bara” dryga medelåldern. I stadstrafiken kunde andra bilister exempelvis avstå från sin företrädesrätt för vänligt släppa fram den som skulle göra en vänstersväng.

Vi kände oss helt enkelt trygga bland dessa människor. Okej, vi gick faktiskt inte över Karlsbron i Prag, där det sägs finnas så många ficktjuvar. Däremot åkte vi båt under bron.

Ändå, hur mycket lättare blir inte livet med denna vänlighet och grundläggande förtröstan på att medmänniskorna omkring oss faktiskt vill oss väl. Kanske är det också på det viset att vår attityd till andra smittar av sig – visar jag andra vänlighet, så visar också andra vänlighet mot mig.

Och även om kulturen kan vara lite annorlunda, och språket kan tyckas obegripligt, så öppnar ett leenden många dörrar.

"Med lust och fägring stor"

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 16 juni 2011)

Jag ska på en gång deklarera att jag är part i målet: Jag anser att det är bra att skolavslutningarna äger rum i kyrkan. Att tycka något annat vore väl inte att förvänta, med tanke på att jag är präst.

Uppfriskande nog har det varit en del diskussioner nyligen om skolavslutningarnas vara eller icke vara i ett kyrkorum.

Men saken är komplex. För visserligen är skolan icke-konfessionell, och Sverige har ingen statskyrka längre. Skolavslutning i kyrkan får inte ha tonvikt på religiösa inslag, säger Skolverket.

Å andra sidan bygger vårt land sin kultur i mångt och mycket på kristna värderingar och traditioner. Överallt i vårt samhälle möts vi av detta.

På varje skolgård vajar på avslutningsdagen den svenska flaggan, med sitt gula kors på blå botten; en anspelning till ett visst traditionsarv. Vidare heter vi Christina, Mikael, Sara, Daniel, Maria, Jakob och många andra namn hämtade från den bibliska traditionen. I Växjö ser man Domkyrkans uppåtsträvande tornspiror som ett ordlöst vittnesbörd om ett kontaktsökande med en utomjordisk kraft. Och sänker man istället blicken mot marken, så ser man i brunnslocken på Växjös gator bilden av Sankt Sigfrid som enligt sägnen förde den kristna tron till vårt område.

Risken att en elev i samband med en skolavslutning i kyrkan ska utsättas för religiös påverkan som hon eller han inte utsätts för i övrigt i samhället är nog rätt liten.

Jag har den fullaste respekt för andra trosinriktningar än den kristna. En av mina bästa vänner är muslimsk imam. Också människor med en övertygelse om att det inte finns någon gud, hyser jag hög aktning för.

Både skola och kyrka har behov av varandra. Då skolan bjuder in kyrkans representanter, är det skolan som bestämmer ordningen. Och då skolan besöker kyrkan, är det kyrkan som sätter agendan. Nu tror jag dock att varken skolan och kyrkan har intresse av att agera utmanande mot den andra, vara istället eftersträva en långsiktigt generös inställning mot varandra.

Så låt oss hoppas att elever också fortsättningsvis med glädje ska kunna sjunga ”Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor”, där den andra versens beskrivning av sommarens blomsterängar ”skola oss påminna Guds godhets rikedom”.

Om digerdöd och själanöd

(Min krönika i Smålandposten torsdagen 5 maj 2011)

Det finns en plats på jorden som heter Stackebo. Ligger närmare bestämt i Gnosjö, högt beläget, med en bedårande utsikt västerut. Som en puckel i horisonten ser man Isaberg. Där finns det också en gård med samma namn, Stackebo.

På 1300-talet härjade digerdöden i området. I denna pest dog människor som flugor. Sägnen förtäljer att man då tände stackeldar på höga höjder för att tala om att här fanns fortfarande överlevande. Härav namnet Stackebo på båda ställena.

I Stackebo har jag mina rötter. I denna miljö kunde mina syskon och jag växa upp till trygga människor. Därför betyder platsen mycket för mig, även i dag.

Mellan digerdöden och våra dagar hände något drastiskt. År 1717, året innan Karl XII dog, höll min farfars morfars farfarsfar på med svedjebränning nedanför byn. Det var i maj månad, men fortfarande aprilväder, och plötsligt kom en virvelvind och tog med sig det brinnande materialet 150 meter över Gnosjösjön och antände klockaregården på andra sidan sjön. Därefter tog elden fatt i Gnosjö kyrka, som brann ned till grunden. Förlusten var dock inte så stor, sägs det, för när det regnade ute fick min dåtida kollega ha ett paraply över sig i predikstolen. Som straff för vådabranden fick dock Jon, som han hette, timra den ena knuten på den nya kyrkan, där hans familj skamligen fick sitta på den nedersta bänkraden.

Om den själsliga nöd som detta kan ha föranlett vet jag inget. För min egen del är jag däremot mycket tacksam över att ha fått gå en S:t Lukaskurs i Enskild själavård. Förutom det rent kunskapsmässiga, fick jag det största utbytet i den av tystnadsplikten skyddade basgruppen, under ledning av en erfaren psykoterapeut. Här fick vi deltagare stöd i att våga och orka titta ned i djupen i den egna personligheten. Händelser, i många fall från barndomen, och som kanske tidigare varit som svarta hål i själen, kunde nu lyftas upp och bearbetas, i en omgivning av stödjande och trygga människor.

Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för dig, och i dunklet ser du mig.
(Psalm 217 vers 1; av växjöbiskopen Elis Malmeström)

Så har digerdöd och själanöd på olika sätt kunnat bidra till den harmoni som jag får känna i livet.

Drömmen om Sahara

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 14 april 2011)

Jag har en dröm, som ännu inte gått i uppfyllelse. Drömmen är att få köra genom Sahara med ett terrängfordon.

Jag har alltid varit fascinerad av öknar. Kanske finns det något i öknens karga och ogästvänliga landskap som slår an en sträng långt nere i de outgrundliga djupen av min själ. Eller är det bara skönheten i det vidsträckta torra landskapet av sand, grus och klippor, med alla färgskiftningar i brunt och gult, och med enstaka buskar här och där.

I min ungdom arbetade jag några år i Indien och då huvudsakligen i delstaten Rajasthan, vars västra del är ett ökenområde på gränsen till Pakistan. Det var en upplevelse att få sova i öknen och ha en fantastisk stjärnhimmel över sig som inte stördes av några ovidkommande ljuskällor. Men också öknens villkor gjorde sig gällande, då vi fastnade med vårt fordon i sanden och fick gräva oss loss med hjälp av tallrikar för att överhuvudtaget kunna komma vidare.

Man kan undra hur det i vissa lägen kan växa träd och buskar i öknen. På ett ställe i Sinaiöknen fick jag berättat att det inte hade regnat på tre år. Likväl växte det buskar och små träd lite överallt. Hur är det möjligt? Vår guide berättade de campat där, och på morgonen var sovsäckarna alldeles genomvåta av - dagg.

Google Earth är en av Internets stora välsignelser. Här kan man från sin dator färdas ut över hela jorden och besöka de mest avlägsna platser. Tänk er min upphetsning när jag på skärmen hittar några hjulspår i sanden så långt från ära och redlighet man kan tänka sig. Man undrar hur länge ett par hjulspår är synliga innan de täcks av sandstormar. Vad som händer om man får motorstopp därute, vill jag bara inte tänka på.

Landet som nu genomgår svåra prövningar, Libyen, trodde jag först bara var bebott vid Medelhavskusten. Men här finns stora städer långt nere i öknen. Vad lever folk av där, i det torra och brunbrända landskapet? Jag vet inte.

Kanske längtar människor där efter samma sak som herdepojken David, han som sedan kom att bli Israels store kung, då han skrev den psalm som så många människor funnit tröst i: Han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro. (Psaltaren 23)

Återstår att se om eller när jag får tillfälle att korsa Sahara med bil. Än så länge är det bara en dröm.

Den förste Designern

Krönika i Smålandsposten torsdagen 24 mars 2011

Ingen läsare av Smålandsposten torde väl ha missat att det var Designers Saturday den gångna helgen i Lammhult med flera orter.

På sedvanligt sätt firade vi också i Lammhults kyrka Designers Saturday med en Skapande andakt.

Men kyrkan har väl inte så mycket med design att göra? kan man fråga sig. Jo, i högsta grad har den det, svarar jag.

Dels är Lammhults kyrka ett designmässigt underbart vackert tempel. Arkitekten Claes Knutson har ritat ett kyrkorum, fyllt av oväntade och spännande överraskningar. Materialen är typiskt småländska - sten, glas och trä.

Dels har Kyrkan med design att göra också i en annan, och kanske större, bemärkelse. För i Bibelns första kapitel möter vi nämligen den store Designern som formar sitt verk.
I poetisk form målar skapelseberättelsens författare ut hur den förste Designern vid varje dags fullbordan liksom tar ett steg tillbaka, kisar med ögonen, granskar det som han har tänkt ut och låtit komma till stånd, och förnöjt konstaterar att ”det var gott”. Så gör Designern dag efter dag, och himlakropparnas ljus bidrar till att det ”var afton och det var morgon”."Och Gud såg att det var gott."

På den första Designer’s Friday - den sjätte dagen - formar och frambringar så Skaparen den varelse som han kallade för Adam. Namnet Adam kommer från det som på hebreiska heter adama – jorden.

Och så förvandlas, genom Designerns ord och händer, den bruna, smutsiga och dammiga jorden till en varelse som tänker och skrattar, som älskar och känner gemenskap, som tillverkar saker, formar sin framtid och som är moraliskt ansvarig för det han gör.

Denna varelse av kött och blod, hon som också kallas för skapelsens krona, bär på en särskild kallelse. Som Guds avbild är hon kallad att likna Skaparen i det han gör. Och eftersom den store Designern formar vackra och ändamålsenliga verk, så ska ju också hans avbild – människan – i sin tur tänka ut och färdigställa det som är gott och vackert, det som är nyttigt och praktiskt, det som är kärleksfullt, underfundigt och roligt.

Design är en Guds egenskap, given till oss människor som lever här på jorden. När du och jag designar, då lever vi mitt i vår kallelse att vara Skaparens avbild.

S:t Göran och draken

Min krönika i Smålandsposten torsdagen 3 mars 2011

Kampen mellan S:t Göran och draken utspelas i min prästgård.

Enligt legenden har draken under lång tid terroriserat en stad i Mindre Asien, och som mat har den utkrävt två får om dagen. Efter det att fåren tagit slut, fick barnen offras, och slutligen var det kungens egen dotter, prinsessan, som stod på tur att uppslukas av draken. Då kommer riddaren S:t Göran på sin häst.

I Storkyrkan i Stockholm och på ett torg i Gamla stan kan man beskåda kampen. Nu har den också flyttat in till mig. En stor tavla – högre än takhöjd – målad av den öländske konstnären Sven-Bertil Svensson skänktes till Kastlösa stiftsgård 1979. I och med gårdens avyttring fick jag tillfälle att köpa verket, som nu pryder prästgårdens trapphus. En avbildning av motivet i form av träsnideri gjordes också under Ölands skördefest i höstas.

Den fruktansvärda draken vrider sig av smärta då Görans långa spjut tränger in i den. Prinsessan är en passiv men intresserad åskådare.
Motivet med kamp mellan ont och gott förekommer ofta i legendernas och religionernas värld. I de bibliska texterna finner vi drakmotivet i Uppenbarelsebokens tolfte kapitel. Han vill sluka det barn som kvinnan är på väg att föda, men ärkeängeln Mikael med sin himmelska härskara griper in och besegrar eldröda draken och hans änglar.

S:t Göran (eller Georg eller Jörgen) är omtalad i helgonlitteraturen. Han lär ha levt i Mindre Asien under 200-talets senare del, då förföljelser mot kristna var vanliga, och liksom många andra fick Georg lida martyrdöden.

Trots allvaret i temat kan man ana en uppsluppenhet i målarens bearbetning av motivet, och själv känner jag mig stolt över att få ha ett sådant konstverk i mitt hem. Och hur självständig och jämställd jag än vill vara som kvinna kan jag inte förneka att tanken på en riddare som kämpar för en dam är kittlande. Därför: tack mina ”riddarpojkar” som på olika sätt hjälpt mig att få tavlan på plats!

Inte bara oxveckor och vargtimmar

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 10 februari 2011)

Oxveckorna brukade man i det gamla bondesamhället kalla den tid på året som kommer efter en längre ledighet, och då det dröjer innan man blir långledig igen. Som nu mellan jul och påsk. Man får ”slita som en oxe”.

Fast det är kanske inte bara arbetet som sliter, utan den långa väntan på våren med härliga kvällar och ljumma vindar. Föraningar har vi haft efter en ovanligt kall vinter – som förvisso inte är slut än!

Ändå känns det skönt med den vanliga lunken i tillvaron, kanske ungefär som bonden kunde känna det då oxen lugnt och sävligt drog vagnen till marknaden.

Annat är det med vargtimmen, denna ångestfyllda tid strax före gryningen då man kan ligga vaken och älta alla världsproblemen i sitt liv och känna sig allmänt misslyckad. När man sedan stiger upp i vanlig tid känns ofta de svårigheter som man brottades med under småtimmarna som tämligen triviala. Hormonnivåerna i kroppen under efternatten verkar kunna spela oss ett spratt.

Men tiden och tillvaron består lyckligtvis inte bara av oxveckor och vargtimmar. Den tidsrymd på 40 dagar som gått från Juldagen gör att vi i Kyrkan i söndags firade ljusgudstjänst på Kyndelsmässodagen. Gudstjänstbesökarna fick tända egna ljus och ta med sig hem. Ljuset är en symbol för Kristus som Världens ljus, och detta ljus skall återspeglas i de troendes liv, för att sprida hopp och glädje.

Extremt ovanligt är att den mycket sena påsken i år lämnar rum för så många söndagar innan förfastan tar vid. Nästa gång som den sjätte söndagen efter trettondedagen med temat ”Gud verkar nu”, infaller på nytt, blir först om 27 år. Växjö stift har därför tagit initiativ till en slogan: ”Gud verkar nu! Gå till kyrkan på söndag – nästa chans är 2038!”.

Och om Gud verkar nu, så kan det ju vara genom kärleken. För på måndag är det Alla hjärtans dag. Upphovsmannen hette Valentin, en munk och präst i Rom under fornkyrkans tid. Enligt legenden brukade han plocka blommor i klosterträdgården till älskande par, och blev fängslad för att ha förrättat kristna vigslar. En annan legend säger att Valentin blev kär i fångvaktarens dotter – en något komplicerande faktor för en munk!

Kanske kan det vara lättare att genomlida en och annan oxvecka eller vargtimma för att också kunna få glädja oss över alla de vackra dagar och stunder som tillvaron och livet skänker oss!

Att bo i prästgård

Krönika i Smålandsposten torsdagen 20 januari 2011

Jag har precis köpt min prästgård. Där har jag bott i sju år som hyresgäst i egenskap av församlingens präst. Men när jag nu fick tillfälle att köpa huset, så gjorde jag det. En villa från 60-talet, lite italiensk stil, som ligger mellan Lammhults kyrka och järnvägen.

Det är lite speciellt att bo så här, för visst är man en offentlig person om man arbetar i församlingen och bor i prästgården. Vissa kollegor kan därför föredra att bo utanför pastoratet. Fast själv tycker jag det är sympatiskt att möta församlingsborna på gatan, i affären eller på banken. Jag hoppas och tror att ”fåren i min hjord” hyser motsvarande uppfattning. I varje fall hälsar vi glatt på varandra. Och inte känner jag mig det minsta påpassad!

Prästgårdskultur är ett begrepp som man ibland använder för att tala om den bildningstradition som bakåt i tiden förknippades med prästgårdarna, kanske speciellt på landet. Prästgården hade inte sällan ett bibliotek för bygdens vetgiriga. Prästfrun höll i syföreningen, och där fick man ofta besök av någon missionär, som berättade om människors liv och tillvaro i fjärran länder. Sång och musik var vanligt förekommande. I och runt prästgården kunde en bildningskultur frodas som kompletterade det allmänna skolväsendet.

Men prästgårdar är ofta stora hus som numera är dyra att underhålla. Kostnaderna överstiger inte sällan den hyra som tjänsteinnehavaren betalar (vilken f.ö. motsvarar marknadshyran för 100 kvm på orten). I rask takt säljer nu församlingar och kyrkliga samfälligheter ut sina prästgårdar till privatpersoner. Tragiskt att prästgårdarna försvinner ur Svenska kyrkans ägo, tycker vissa. De, däremot, som håller på med kyrklig ekonomi och förvaltning ser en budgetmässig fördel i att inte ha för många fastigheter.

Men den församling som kan erbjuda en bostad till sin präst kan vid vakanser lättare få en ny tjänsteinnehavare. I synnerhet en nyprästvigd sätter värde på möjligheten att bo i prästgård. Han eller hon har säkert inte för avsikt att göra hela sin karriär i pastoratet, och vill därför inte vara bunden till att behöva sälja ett hus om han/hon skulle få en tjänst på annan ort.

Att ”det lyser i prästgårdens fönster” tolkar många att Kyrkan finns närvarande. Denna själavårdsmässiga aspekt av Kyrkans liv och verksamhet får aldrig gå förlorad, även om prästgårdar byter ägare.

Glädjen att arbeta i Kyrkan i juletid

Krönika i Smålandsposten 30 december 2010

Så är julen över, och vi som arbetar i Kyrkan drar en lättnadens suck. Inte alls därför att vi tycker att julen är tråkig eller jobbig, för det är en underbar och tacksam tid att arbeta i Kyrkan. Men den kräver en hel del, och efteråt pustar man ut. Julnattsgudstjänsten på julafton klockan 23 i Lammhults kyrka följdes av några timmars sömn, och sedan var det julotta klockan 7 på juldagsmorgonen i Aneboda kyrka.

Mycket folk, men ändå inte riktigt lika mycket som det brukar. Förmodligen gjorde kylan att en del inte vågade sig ut. Samtidigt fanns det några modiga församlingsbor som orkade med båda dessa julgudstjänster. Då får man inte ha samma predikan båda gångerna!

Konfirmanderna, som ska delta i 15 gudstjänster, får räkna julnattsmässa eller julotta dubbelt, som bonus för att de hållit sig vakna.

Den yrkeskategori i Kyrkan som förtjänar mest tack och beröm vid den här tiden på året är kyrkomusikerna. De har en hektisk tid från advent, över Lucia och jul fram till och med trettondedagen. Under den här perioden (med början långt dessförinnan) har det övats med körer, solister och ensembler. Det har planerats och modifierats, noter har ibland behövt transponeras, och så naturligtvis framförandet i gudstjänst eller konsert.

Och om kantorn/organisten är värd en eloge, så är alla körsångare det också. Dessa korister gör stora uppoffringar för att med sin sång kunna förgylla helgens gudstjänster. Ibland kan det finnas synpunkter på vad som ska sjungas, när och i vilken kyrka. Men detta är ett uttryck för delaktighet i församlingsarbetet och en möjlighet att kunna påverka. Inom Kyrkans frivilligarbete utgör barnkörer och kyrkokörer en stor och viktig del.

Som präst läste jag julevangeliet sex gånger vid olika julgudstjänster.

Visserligen är det inte julen, utan påsken, som är Kyrkans viktigaste högtid. Men i det allmänna medvetandet, och som kontrast till mörkret och kylan, utgör julgudstjänsternas värme, gemenskap och glädje något omistligt för många människor.

Många hundra år före Kristus hade profeten Jesaja skrivit:
”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram”.

Så föds den lille parveln och änglakören jublar:
”Ära åt Gud i höjden och på jorden fred åt dem han har utvalt”.

Gud välsigne Alfred Nobel!

Krönika i Smålandsposten torsdagen 9 december 2010

Bland alla saker som inträffar just i december månad kommer Nobelfesten. Det är faktiskt skönt att det finns något annat den här månaden än religiöst präglade högtider och årstidsbetoning. Alfred Nobels dödsdag, 10 december, har blivit en glädjens dag för många pristagare världen över, deras familjer, lärosäten och institutioner, och för hela mänskligheten.

Nobelfesten fyller mig med glädje, och jag brukar sitta närmast med tårar i ögonen och titta på prisutdelningen och lyssna till talen. Likaså brukar de omgivande TV-programmen, där pristagarna och deras forskning, vara mycket intressanta.

Det som sätter mina känslor i dallring är det målmedvetna och oftast oglamorösa arbete som lett fram till lysande forskningsresultat. Det har varit många dagar och kvällar och helger, under många år då dessa forskare vänt och vridig på experiment och teorier. Litteraturpristagare och fredspristagare har våndats över utkast, texter och aktioner. Långt ifrån alltid har omvärlden under processens gång, eller ens efter utnämningen, gett sitt erkännande.

Jag tänker på all den forskning idag och under gången tid som lett fram till så många välsignelser för oss människor. Särskilt gripande att se är hur en strängt vetenskaplig hållning kan kombineras med en djup människokärlek, som i fallet med forskningen som lett fram provrörsbefruktningar. Och hur dessa vetenskapsmän också kan odla andra intresse, och ha ett familjeliv (som säkert fått utstå sina prövningar).

Mina egna forskarstudier är ett bedrövligt kapitel. Trots två akademiska examina, en fil kand i språk från Stockholms universitet och en maîtrise en théologie från en fransk fakultet, och som doktorand i Lund i Gamla testamentets exegetik, har jag inte ens lyckats avlägga en licentiatexamen. Jag är nog för odisciplinerad och för nyfiken på många andra saker i livet. Kanske blir det tid att plocka upp mitt forskningsämne om gudsbilden i Daniels bok en gång då jag gått i pension.

Annars brukar jag skämtsamt betrakta min största fasa i livet att sätta i halsen just på Nobelmiddagen. Risken att det ska inträffa är dock, milt sagt, försumbar.

Men som svenskar kan vi vara stolta och glada över vår landsman Alfred Nobel och allt det goda som hans testamente har gjort för mänskligheten. Gud välsigne minnet av Alfred Nobel!

Frihet, friskhet och framtid

Min krönika i Smålandsposten torsdagen 18 november 2010


Hur förklarar man ett svårt ord?

Ibland, eller kanske till och med ofta, nöjer man sig med att bara använda ordet utan att försöka definiera det. Det tycker jag inte är särskilt bra. För låter man bli att precisera vad man menar, lämnar man tolkningen åt åhöraren eller läsaren att själva fastställa betydelsen. Då kan det bli lite vad som helst. Var och en av oss har ju sin egen referensram till hur vi uppfattar det vi läser eller hör.

Förre ärkebiskopen, K G Hammar, skrev en läsvärd bok för oss predikanter med titeln: Det som hörs. Inte det som sägs, utan det som åhöraren uppfattar. Och det överensstämmer inte nödvändigtvis med det som talaren eller skribenten haft för avsikt att förmedla.

Själv blir jag alltid stimulerad av utmaningen att förklara något svårförståeligt. Då måste man tänka till och försöka bena ut vad som egentligen menas med en viss term. Det är ett arbete, som kräver både tid och tankemöda. Fast roligt är det.

I Kyrkans värld ställs vi ständigt inför utmaningen att tolka ett budskap som är tusentals år gammalt och framsprunget i en kultur väldigt annorlunda från den vi lever i här och nu. Detta budskap har jag som präst att tolka och sedan knyta an till människors tillvaro, så att det blir begriplig i vår tid och i vår miljö. Samtidigt kan jobbet faktiskt vara ganska lätt, därigenom att de grundläggande mänskliga behoven är och förblir desamma.

I mitt sätt att försöka förklara grundläggande värderingar av Kyrkans budskap till konfirmander, eller i en predikan, tar jag gärna till ordlekar som exempelvis alliteration eller begynnelserim. Frihet, friskhet och framtid är en sådan alliteration som jag använde härom söndagen på en familjegudstjänst för att försöka förklara ett ofta använt religiöst ord. Fördelen med en ordlek byggt på något rim är förhoppningsvis också att den ska vara lätt att komma ihåg.

Någonting är förknippat med frihet, friskhet och framtid. Dessa tre välkända ord får avgränsa innehållet i termen vi vill definiera. Ordet vi söker är alltså oförenligt med instängdhet, bristande hälsa och vacklande framtidstro.

Vilken storhet är det då som kan rymmas inom och definieras som frihet, friskhet och framtid? Och visst, som säkert läsaren av denna krönika redan listat ut, är svaret: frälsning.

Kastlösa stiftsgård

Min krönika i Smålandsposten, torsdagen 3 juni 2010

Jag har blivit krögare. Nu tror någon kanske att jag övergett mitt prästkall för en annorlunda karriär. Så är dock inte fallet. Men jag har blivit krögare och hotelldirektör då jag sedan en tid har Stiftsstyrelsens uppdrag att förestå Kastlösa stiftsgård på södra Öland. Här har vi restaurang, hotellrum, vandrarhemslogi och konferensmöjligheter. Och ett underbart litet kapell.

Hur hamnar man då i den här situationen? Jo, Kastlösa stiftsgård har under en följd av år brottats med underskott, och skulle väl egentligen – om vanliga företagsekonomiska principer gällt – gått i konkurs. Men huvudmannen, Växjö stift, ansåg då att en sådan utveckling vore förödande för Kyrkans rykte, och därför tillsköt man extra pengar för att driva verksamheten också under 2010. En ny styrelse tillsattes, och en ny ledning med mig som VD. Här kan jag nu titulera mig VD & VDM. Denna senare term är en förkortning av Verbi Divini Minister, som betyder Guds Ords tjänare, ett uttryck som avser en prästvigd person som innehar annan tjänst än en ordinarie prästtjänst i församling eller stift. Präst är jag fortfarande, tjänstledig från min ordinarie tjänst i Lammhult, dit jag återvänder i höst.

Men varför är det så svårt att på en så vacker plats som Kastlösa driva en stiftsgård med vinst? Ja, Kastlösa ligger det där ligger, underbart och med massor av folk under senvåren, sommaren och tidig höst. Men under den kalla delen av året är Kastlösa rätt isolerat och ensligt.

Sedan är nog inte heller Kyrkan någon riktigt bra affärsidkare. Kyrkan har liksom inte formerna för att driva affärsverksamhet. Vi är vana vid att få in kyrkoavgiften som kan ge ett bidrag till stiftsgårdarna, och till styrelse och ledning utses gärna godhjärtade och kyrktrogna människor, men kompetens i affärslivet efterfrågas inte alltid.

Med risk för att chockera någon, kan jag också upplysa att jag även har tillstånd att servera alkoholhaltiga drycker. Ett glas vin kan man alltså få till maten på vår restaurang.

Nu ska stiftsgården säljas. Tragiskt tycker många, skönt tycker vissa. Min förhoppning är dock att den kommer i goda händer – om än inte i uttalad kyrklig regi. Men rika andliga upplevelser förknippade med Kastlösa stiftgård kommer att stanna kvar i många människors hjärtan.

Föd fler barn!

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 22 april 2010)

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Vi behöver bli fler människor i vårt land.

Bland många infallsvinklar, låt oss börja i rätt ända, nämligen i glädjen att barn föds till världen. Putande magar och barnvagnar väcker leenden och varma tankar. Att föda barn är att tro på framtiden. ”Släkten följa släktens gång” är en psalm vi sjunger, inte bara på begravningar, utan också på dop och vigslar.

Det finns också rent materiella sidor av saken. Fler barn ger större befolkning, vilket möjliggör en bättre samhällsservice: rikt affärsutbud, utbyggd infrastruktur, skolor och sjukhus med specialistkompetens. Bor folk dessutom också på landsbygden finns underlag för byskolor, lanthandlar, busslinjer med hyfsad turtäthet.

Detta är också en av förklaringarna till att högre befolkningstäthet ofta ger lägre kommunalskatt. Motsatsen är också sann. Glesbygdskommuner kämpar med att det är alltför få invånare och skattebetalare som ska underhålla den nödvändiga offentliga servicen.

Okey, barn kostar. Inte bara i form av pengar. Kärlek och tid och uppoffring är också en sorts kostnad, som föräldrar måste kalkylera med.

Men för samhället kommer ekonomin först. Och barn genererar väl inga pengar? Eller…? Låt oss se: Barnfamiljer konsumerar mat och kläder, cyklar och datorer, och en större bil. Allt gynnar handeln, vilket ger skatteintäkter. Ett nytt hus ger ett antal byggare jobb. Dagisfröknar och lärare betalar skatt. Alla dessa ringar på vattnet, som ett nytt liv ger upphov till, är inte bara en samhällsekonomisk vinst på lång sikt, utan kanske även på kort sikt?

I Europa föds alltför få barn. Det är en som en tidsinställd bomb som sakta briserar. Allt färre får understödja allt fler.

Sverige ligger relativt väl till, dock fortfarande under nolltillväxten. Föräldraledighet, dagis, jämställdhetslagar och annat gör det möjligt både att ha barn och kunna ägna sig åt ett yrkesarbete. Jag tror båda delarna är viktiga.

Och att vi genom att föda fler barn i vår del av världen bidrar till jordens överfolkning tror jag inte ett dyft på. Odlingsbar jord finns i tillräcklig mängd på vår planet – fast vi måste kämpa för att få den rättvist fördelad.

Men först och sist handlar barnafödande om en tro på livet och framtiden och glädjen.

Skärtorsdag

(Min krönika i Smålandsposten, 1 april 2010)

Skärtorsdagen rymmer de mest skiftande slag av mänskliga känslor, beteenden och reaktioner:
Här finns vrede, kärlek, fruktan, hämnd och gemenskap. Parallellt med delaktighet och glädje går ensamhet, svek och dödsångest. Trötthet paras med maktlöshet och förräderi. Judaskyss och djävulskap. Ömhet och värme.

Allt finns här. Inte underligt att skärtorsdagen är så laddad, med ett koncentrat av skrock och tro. Det som nu är oskyldiga lekar i form av påskkärringar med huckle, långkjol och kvast har en gång varit allt annat än lek, då kvinnor på vaga anklagelsegrunder bränts på bål som häxor.

Ont och gott möts för att göra upp.

I år sammanfaller dessutom skärtorsdagen med 1 april. Två dagar i en, förknippade med extrema yttringar av olika slag.

Även för den som inte firar påsken i någon religiös bemärkelse innebär dessa dagar lugn och ro, säkert välbehövlig avkoppling från arbete eller skola, och kanske en konstrunda på Österlen eller på södra Öland.

Och den som söker den trosmässiga dramatiken bakom denna mångsidiga helg ställs inför många tillfällen att finna fördjupning i den.

Skärtorsdagsmässans avklädande av altaret upplever jag själv som en av kyrkoårets allra starkaste gudstjänster. Under det att orgelmusiken successivt avtar i styrka, och ljus efter ljus släcks i kyrkorummet, lyfter kyrkvärd, gudstjänstdeltagare och präst bort föremål efter föremål från altaret och bär ut i sakristian. Till slut är altaret helt kalt, naket och oskyddat – en erinran om den utsatthet och nakenhet som Kyrkans Herre en gång blev föremål för. Så kläs altaret i svart, och som enda föremål placeras ett krucifix där. På Långfredagen pryds korset med fem röda rosor, vars antal och färg syftar på blodet från den korsfästes händer, fötter och sida.

Men dessförinnan har det varit måltid. Den sista måltiden mellan Jesus och hans lärjungar blev den kristna kyrkans första måltid, som sedan i alla kristna kyrkor i alla tider firats som nattvarden, Herrens måltid, även kallad Himmelrikets måltid

Människor, fattiga och rika, unga och gamla, kvinnor och män, får ta emot brödet och vinet, Kristi kropp och blod, och höra orden: ”För dig utgiven”.

Skärtorsdagen med dess intensiva blandning av glädje, svek och ångest övergår i en ny dag, Långfredagen.

Så blir allt tyst. Men dödsrikets portar ska inte kunna stå emot Livet …

Söndrig och hel

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 11 mars 2010)


PANG, KRAS, KLIRR. Kaffekoppen går i golven och splittras. Kanske inte i tusen delar, men väl i ett ordentligt antal skärvor av skiftande storlek och form.

Vad synd! säger du förmodligen. Och det är precis det som är meningen.

För det är med vilje jag tappar kaffekoppen i golven. Den ska gå sönder. Den sönderslagna kaffekoppen är nämligen en pedagogisk illustration över vad synd är. Jag brukar använda den i konfirmandundervisningen. Så synd att den gick sönder, javisst.

Synd är det som gör sönder. Det är mycket som kan gå sönder: I samvaron mellan människor kan man handla så mot varandra att relationen går sönder. Länder kan söndra varandra genom krig och fiendskap. En människa kan också ha ett söndrigt inre.

Synd gör sönder. Synd och sönder – betydelsemässigt hör orden ihop, även om de inte tycks ha något egentligt språkligt släktskap.

Motsatsen till att vara sönder är att vara hel. Att göra det söndriga helt var vad Jesus gjorde då han gick omkring på Palestinas dammiga vägar. Fysiskt söndriga människor gjorde han friska, blinda gjorde han seende, döva gjorde han hörande, socialt söndriga människor satte han in i ett fungerande mänskligt sammanhang, andligt söndrade människor gav han upprättelse och gemenskap med Gud.

Att göra sönder är den ondes verk, men att göra det söndriga helt är Guds verk.

Som en hjälp att göra en etisk bedömning av ett handlande kan man ställa sig frågan: Kommer detta handlande att leda till att något går sönder, eller till att något blir helt?

Kaffekoppen ligger där nu på utspridd på golvet i en massa skärvor. Ska vi försöka hitta alla skärvorna och sätta ihop dem igen med Karlssons klister?

Med mycket möda lyckas vi kanske foga samman alla delarna av koppen. Men skulle du våga hälla kaffe i den hoplimmande koppen och dricka ur den? Risken är ju överhängande att den läcker, eller att den går upp i någon fog och du får innehållet i knäet.

Här krävs inte bara lagning, här krävs något nytt.

I fastetiden följer Kyrkan sin Herre på hans väg mot korset och döden. Han går dit för att göra det söndriga helt. Paradoxalt nog väljer han att inifrån söndringens yttersta konsekvens – döden – göra det söndriga helt.

Också en sönderslagen kaffekopp kan föra våra tankar till påskens glädje.

Undrens tid är ej förbi

(Min krönika i Smålandsposten 2010-01-28)


Allt är möjligt är titeln på en inspirerande bok som jag precis läst. Författaren Åsa Moberg skriver om bland annat sjukvård, äldreboende och ungdomsarbetslöshet. Boken har undertiteln En välfärdsbok, och är utgiven på Timbro.

Med en trubbig blyertspenna i min hand har jag läst boken. Åtskilliga gånger har jag fått stryka under, eller sätta ett utropstecken i marginalen. I dagboksform beskriver Moberg möten med vården, vårdpersonal och politiker, men även insikter genom studier av olika rapporter. Hon visar många konstruktiva och därtill kostnadseffektiva lösningar, där såväl vårdtagare som personal och anhöriga känner tillfredsställelse.

Men inte sällan, påpekar hon, fattas beslut på grundval av politiska känslor snarare än av sakliga överväganden. Detta är dock ingen skrift om blockpolitik, utan en bok som handlar om samhällsekonomi i vården, där även trasiga människor kan få möta glädje och hopp.

I många fall tycks de konstruktiva idéerna ha uppstått på gräsrotsnivå i vårdhierarkin: på kliniker och avdelningar, där verksamhetschefen är en spindel i nätet.

”Allt är möjligt”. Både som samhällsdebattör och som teolog fascineras jag av påståendet.

Men inte är väl ändå allting möjligt? Hmm, långt mycket mer än vad man kan föreställa sig är faktiskt möjligt. Bespisningsundret brukar en text kallas som omnämns i evangelierna. En liten killes fem bröd och två fiskar kunde mätta en folkmassa motsvarande den i en mindre svensk stad. Grabben ställer sin matsäck till förfogande för Jesus, som välsignar maten, delar ut den och den räcker till alla. En väldigt naturlig förklaring är att människor lyssnar till Jesu budskap: ”Älska din nästa”, och ”det är saligare att ge än att ta.” De tittar sig omkring och ser vilka som inte har någon mat. De börjar dela sig av sina matpaket, och alla kan äta sig mätta. Det blir till och med över. Att omtanken om medmänniskan får ett sådant genomslag är ett verkligt under.

Vi kanske gärna vill reservera ordet ”under” till en religiös sfär. Men undrets prägel kan även skönjas i många andra sammanhang: upphävande av revirtänkande, samarbete över gränser och en vanlig sund medmänsklighet. Även kniviga samhällsproblem kan visa sig få häpnadsväckande goda lösningar.

Den sorgliga slutsatsen, som Åsa Moberg gång på gång lyfter fram, är dock att dessa goda initiativ har så svårt att sprida sig. Hur kommer det sig att ingen tycks kunna ta efter alla dessa fantastiska uppslag som finns lite överallt?

Men eftersom allt är möjligt ska väl också det gå att ändra på. För undrens tid är ej förbi.

En ny församling har fötts

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 7 januari 2010)


Nyårsringningen från Lammhults kyrka markerade, förutom nytt år, också att en ny församling hade fötts, nämligen Aneboda-Asa-Bergs församling. Samtidigt upphörde de tidigare kyrkoförsamlingarna som egna enheter.

Runt om i landet har liknande processer förekommit. Gamla kyrkliga enheter har ombildats – ”strukturförändring” är namnet som används. Syftet är att uppnå större funktionalitet, och ett bättre utnyttjande av resurser, inte minst på det administrativa området.

Många beklagar den utveckling som innebär att församlingar som funnits sedan medeltiden nu tvingats ombildas. Själv tror jag det är nödvändigt. Förändringar och omflyttningar i befolkningsläget har varit stora. Särskilt har detta varit fallet sedan järnvägarna under 1800-talets andra hälft och början av 1900-talet möblerade om i kartbilden. Idag ligger många gamla kyrkor ute på rena landsbygden.

Lite förvånande är det kanske att man 1899 invigde Aneboda nuvarande kyrka. Då hade stambanan några kilometer längre bort varit i gång i flera årtionden. Varför byggde man inte den nya kyrkan där man förstod att människor skulle bosätta sig, nämligen i närheten av ”stationen”? Förmodligen ligger svaret i att man ville behålla kyrkogården på den plats där den var.

I Lammhults kyrka firas numera betydligt fler gudstjänster än i Aneboda kyrka.

Namnet på den nya församlingsbildningen är krångligt, tycker många. Det tycker jag också. I mitt remissyttrande till stiftsstyrelsen och inför besluten i kyrkoråd och kyrkonämnd föreslog jag namnet Lammhults församling. Lammhult vet man även i 08 var det ligger, och det är positiva vibbar förknippat med det namnet. Men jag respekterar självfallet det demokratiskt fattade beslutet, där hänsyn till de mindre församlingarna Asa och Berg spelat stor roll.

Grannförsamlingen i sydost heter Söraby, Tolg och Tjureda. Dess namn förkortas ibland till Söraby T o T. Hur kommer vår församling att omnämnas? Med dess fulla namn? AAB? Eller Aneboda AB? Kanske blir det till slut ändå Lammhult.

En större förändring än församlingssammanläggningen är att Aneboda pastorat upphörde som självständig enhet, och jag som kyrkoherde inte har något pastorat att vara kyrkoherde över. Istället gick vi in i Öjaby pastorat. Men den historien sparar vi till en annan gång.

Det må ske vilka förändringar som helst med församlingar och pastorat. För Guds kyrka innebär att:
Vi är vår Herres kyrkohus, byggt utav levande stenar.
Oss under korsets milda ljus, ordet och dopet förenar.
Vore vi icke fler än två, ville han vara här ändå
hos oss med hela sin kärlek.
(Sv Ps 56:3)

Syster Lucia och broder Johannes

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 17 december 2009)

Med stolthet och glädje har vi sett våra egna ungdomar och vår egen domkyrka i SVTs sändning från Luciafirandet i söndags. Heder åt alla som var med i det stora luciatåget, och heder åt alla som på många olika sätt bidragit till att ett så fint firande kunnat genomföras! Växjö domkyrka, katedralskola och kulturskola markerade genom detta storslagna evenemang sin plats bland jämbördiga institutioner i vårt land.
Flera av mina tidigare konfirmander fanns i tåget, bland andra Lucia själv.
Tredje advent och lucia brukar sammanfalla. Detta kan ibland ge komplikationer i kyrkans värld. För tredje söndagen i advent har ämnet Bana väg för Herren, ett tema som personifieras av Johannes döparen, som kan synas radikalt annorlunda mot Lucia. Men är det så?
Lucia ser vi som en ung späd och vacker flicka, från ett rikemanshem i Syrakusa, Sicilien, på 300-talet e Kr då kejsar Diocletianus förbjuder kristendomen. I traditionerna runt henne finns hennes beslutsamhet att i sin kärlek till Kristus ge sina pengar till de fattiga, och att inte gå med på äktenskap med en hednisk man. Båda dessa beslut föranleder att Lucia utsätts för hån och angrepp. Traditionen har olika variationer på vad som sedan händer, men gemensam nämnare är att hon lider martyrdöden.
Johannes är ”den ropandes röst i öknen”, en grovhuggen man med kläder av kamelhår. Han livnär sig på gräshoppor och vildhonung, säkert med matrester i hans långa skägg. I öde ökentrakter inte långt från floden Jordans utlopp i Döda havet verkar han under de första årtiondena av vår tideräkning. Här bedriver han en intensiv religiös väckelserörelse som syftar till att bana väg för Messias. Johannes har ingen som helst respekt för jordisk överhet; ”huggormsyngel” kan han kalla företrädarna för det religiösa etablissemanget. Han sätts i fängelse, där han halshuggs och hans huvud läggs på ett fat.
Vid första anblicken befinner sig dessa två människor, Lucia och Johannes, långt ifrån varandra. I själva verket är de varandras själsfränder och trossyskon.
Det som förenar dem är deras kärlek till Gud, deras mod att stå för sin övertygelse, vilket renderade dem båda en martyrdöd. Broder Johannes och syster Lucia.
Båda dessa individer från olika kulturer, kontinenter och århundraden har medverkat till att bana väg för att människovärdet, rätten och sanningen kan få plats i vår värld. När vi på olika sätt kämpar för dessa grundläggande värderingar i ett demokratiskt samhälle tillhör vi samma syskonskara som syster Lucia och broder Johannes.

På andra sidan slutet

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 26 november 2009)


Slut. Ände. Undergång. Död.

Ord som markerar att en yttersta gräns har nåtts – och passerats.

Senare delen av november är kanske årets tristaste tid: ofta kallt och ruggigt, fuktigt och mörkt. En domedagskänsla inställer sig. Den gångna söndagen var Domssöndagen, kyrkoårets sista söndag. Med Domssöndagen tar det slut.

Men slutet är inte slutet. För på andra sidan slutet börjar något nytt.

På andra sidan november kommer december, där mörkret blir upplyst av ljus.
På andra sidan Domssöndagen kommer 1:a söndagen i advent, med Hosiannaropet: ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn.”
På andra sidan varsel, uppsägning och arbetslöshet kommer orderingång, arbetstillfällen och lönekuvert.

Den sista etappen mot slutet är ofta en jobbig period. För många är november en tuff månad, rent känslomässigt. Domssöndagens texter i vår evangeliebok är kärva och utmanande. Och den nedåtgående konjunkturen är påfrestande för såväl individ, som familj och samhälle.

För en vecka sedan satt jag i ett landsmöte för ett politiskt parti. Precis före valet 2006 drabbades vårt parti av en skamlig handling, där flera av de våra var inblandade på den skyldiga sidan. Det var en domedagsliknande situation, och vi fick smaka på en besk medicin.

Men medicin är ju till för att hälsotillståndet ska bli bättre. Och känslan på vårt landsmöte var att nu går vi stärkta, enade och glada ut i en valrörelse. Frihet att förverkliga sina drömmar, fri företagsamhet, i kombination med solidaritet för de svagaste i samhället och i världen är viktiga delar av vårt partiprogram.

Tillvarons cykler upprepar sig i många olika sammanhang. Man lämnar något gammalt bakom sig, och går in i något nytt. Har det tidigare varit positivt, är det förmodligen med vemod som man känner att man tvingas lämna det. Om istället det varit en jobbig situation, ser man nog fram med förväntan på det som kommer.

På andra sidan slutet väntar en ny tillvaro. Den kommer inte att vara likadan som den vi lämnar.

Domssöndagen har vi lämnat bakom oss. Var den farlig? En dom behöver ju inte vara fällande; den kan också vara friande. Men visst är det en prövning att rannsakas, att granskas hur man lever sitt liv.

I Kyrkans värld är domen en friande dom, eftersom det är i sällskap med Kyrkans Herre som vi ställs inför den. Då har vi inget att frukta, utan ser med förväntan framåt mot andra sidan slutet.

På vår helgmålsbön på lördag sjunger vi psalmen 490, med de jublande sista orden:
Kom, Herre Jesus, snart!

Så tänder vi i glädje det första adventsljuset.