onsdag, december 08, 2010

Gud välsigne Alfred Nobel!

Krönika i Smålandsposten torsdagen 9 december 2010

Bland alla saker som inträffar just i december månad kommer Nobelfesten. Det är faktiskt skönt att det finns något annat den här månaden än religiöst präglade högtider och årstidsbetoning. Alfred Nobels dödsdag, 10 december, har blivit en glädjens dag för många pristagare världen över, deras familjer, lärosäten och institutioner, och för hela mänskligheten.

Nobelfesten fyller mig med glädje, och jag brukar sitta närmast med tårar i ögonen och titta på prisutdelningen och lyssna till talen. Likaså brukar de omgivande TV-programmen, där pristagarna och deras forskning, vara mycket intressanta.

Det som sätter mina känslor i dallring är det målmedvetna och oftast oglamorösa arbete som lett fram till lysande forskningsresultat. Det har varit många dagar och kvällar och helger, under många år då dessa forskare vänt och vridig på experiment och teorier. Litteraturpristagare och fredspristagare har våndats över utkast, texter och aktioner. Långt ifrån alltid har omvärlden under processens gång, eller ens efter utnämningen, gett sitt erkännande.

Jag tänker på all den forskning idag och under gången tid som lett fram till så många välsignelser för oss människor. Särskilt gripande att se är hur en strängt vetenskaplig hållning kan kombineras med en djup människokärlek, som i fallet med forskningen som lett fram provrörsbefruktningar. Och hur dessa vetenskapsmän också kan odla andra intresse, och ha ett familjeliv (som säkert fått utstå sina prövningar).

Mina egna forskarstudier är ett bedrövligt kapitel. Trots två akademiska examina, en fil kand i språk från Stockholms universitet och en maîtrise en théologie från en fransk fakultet, och som doktorand i Lund i Gamla testamentets exegetik, har jag inte ens lyckats avlägga en licentiatexamen. Jag är nog för odisciplinerad och för nyfiken på många andra saker i livet. Kanske blir det tid att plocka upp mitt forskningsämne om gudsbilden i Daniels bok en gång då jag gått i pension.

Annars brukar jag skämtsamt betrakta min största fasa i livet att sätta i halsen just på Nobelmiddagen. Risken att det ska inträffa är dock, milt sagt, försumbar.

Men som svenskar kan vi vara stolta och glada över vår landsman Alfred Nobel och allt det goda som hans testamente har gjort för mänskligheten. Gud välsigne minnet av Alfred Nobel!

måndag, november 29, 2010

Förtroendeuppdrag i politiken

Folkpartiet i Växjö kommun har haft nomineringsmöte i kväll. Följande uppdrag har jag fått förtroendet att inneha:
Ersättare i Kommunstyrelsen (KS)
Ersättare i Kommunstyrelsens Organisations- & Personalutskott (KSOP)
Ledamot i Miljö- & Hälsoskyddsnämnen (MH) samt ersättare i MHAU
Ledamot i Kommunfullmäktige (genom de allmänna valen)
Ersättare i Landstingsfullmäktige (genom de allmänna valen)
samt
Gruppledare för kommunfullmäktigegruppen.

Här gäller att organisera sin tid och fördela krafterna på allra bästa sätt, parallellt med mitt ordinarie arbete som församlingspräst. Är dessutom ordförande i Öppna Kanalen Växjö.

tisdag, november 16, 2010

Frihet, friskhet och framtid

Min krönika i Smålandsposten torsdagen 18 november 2010


Hur förklarar man ett svårt ord?

Ibland, eller kanske till och med ofta, nöjer man sig med att bara använda ordet utan att försöka definiera det. Det tycker jag inte är särskilt bra. För låter man bli att precisera vad man menar, lämnar man tolkningen åt åhöraren eller läsaren att själva fastställa betydelsen. Då kan det bli lite vad som helst. Var och en av oss har ju sin egen referensram till hur vi uppfattar det vi läser eller hör.

Förre ärkebiskopen, K G Hammar, skrev en läsvärd bok för oss predikanter med titeln: Det som hörs. Inte det som sägs, utan det som åhöraren uppfattar. Och det överensstämmer inte nödvändigtvis med det som talaren eller skribenten haft för avsikt att förmedla.

Själv blir jag alltid stimulerad av utmaningen att förklara något svårförståeligt. Då måste man tänka till och försöka bena ut vad som egentligen menas med en viss term. Det är ett arbete, som kräver både tid och tankemöda. Fast roligt är det.

I Kyrkans värld ställs vi ständigt inför utmaningen att tolka ett budskap som är tusentals år gammalt och framsprunget i en kultur väldigt annorlunda från den vi lever i här och nu. Detta budskap har jag som präst att tolka och sedan knyta an till människors tillvaro, så att det blir begriplig i vår tid och i vår miljö. Samtidigt kan jobbet faktiskt vara ganska lätt, därigenom att de grundläggande mänskliga behoven är och förblir desamma.

I mitt sätt att försöka förklara grundläggande värderingar av Kyrkans budskap till konfirmander, eller i en predikan, tar jag gärna till ordlekar som exempelvis alliteration eller begynnelserim. Frihet, friskhet och framtid är en sådan alliteration som jag använde härom söndagen på en familjegudstjänst för att försöka förklara ett ofta använt religiöst ord. Fördelen med en ordlek byggt på något rim är förhoppningsvis också att den ska vara lätt att komma ihåg.

Någonting är förknippat med frihet, friskhet och framtid. Dessa tre välkända ord får avgränsa innehållet i termen vi vill definiera. Ordet vi söker är alltså oförenligt med instängdhet, bristande hälsa och vacklande framtidstro.

Vilken storhet är det då som kan rymmas inom och definieras som frihet, friskhet och framtid? Och visst, som säkert läsaren av denna krönika redan listat ut, är svaret: frälsning.

söndag, november 07, 2010

Förlossning till nytt liv

Min predikan vid Minnesgudstjänster i Aneboda och Asa kyrkor, Alla själars dag 2010


Tillvaron kan vara väldigt skön.

Omkring oss är det varmt och gott, vi rör oss mjukt i ett i en lugn och behaglig miljö, hungern är alltid tillfredsställd, och vi känner oss burna lugnt och fridfullt. Harmoniska ljud tränger.

Plötsligt blir det annorlunda. Det lugna och behagliga blir trångt, vi kan inte röra oss längre, vi känner hur allting stramas åt, konstiga rörelser som vi aldrig känt tidigare påverkar oss. Och även om vi inte har något språk för saken inställer sig tanken att ”Det måste vara slutet”.

Så blir det återigen alldeles annorlunda. Det varma försvinner och det blir kallt. En synupplevelse som vi inte tidigare varit medvetna om infinner sig. De tidigare avlägsna ljuden blir skarpa och påträngande.

Vi har blivit födda. En förlossning har ägt rum.



Det är en helt annan tillvaro än den tidigare. För varje dag gör vi nya upplevelser och erfarenheter. En sådan är att ligga vid vår mors bröst och suga i oss den varma, söta, goda och näringsrika mjölken, samtidigt som vi ser varandra i ögonen, mor och barn.

Den relation som redan fanns då vi var i fosterstadiet i mammas mage, har utvecklats till något helt annat, något mycket djupare och klarare. Ansikte mot ansikte lär vi känna varandra.

I takt med att dagarna, månaderna och åren går, växer vi in i den värld vi har kommit till. Saker och ting som vi aldrig kunnat tänka inifrån mammas mage får vi vara med om. Allt tillvaron och livet kunde vara så mångfacetterat!

Det mänskliga fostret har utvecklat till en fullvärdig egen individ, men egna tankar, egna initiativ och ett eget ansvar som människa.

Om vi föreställer oss den förvisso helt absurda tanken att vi skulle ha varit kvar i vår mors inre, skulle vi aldrig fått vara med om det här. Dagar och år skulle ha gått, och vi skulle ha haft det varmt och skönt och simmat omkring i fostervattnet med vi växt. Men relationen till vår mor skulle aldrig ha kunnat utvecklas, vi skulle aldrig ha lärt känna andra människor, vi skulle inte ha fått vara med om gnistrande vinterdagar, underbara vårmorgnar, härlig somrar och mäktiga höstkvällar. Vi skulle inte vet vad kultur är, inte känna kärleken och gemenskapen med en annan människa, och så mycket annat som vi nu fått uppleva.

Förutsättningen för att få vara med om allt detta, är att vi lämnar mammas mage och kommer ut. För de flesta av oss har det gått via den tränga livmoderhalsen; någon kanske har kommit ut genom kejsarsnitt. Men alla har vi kommit ut till en ny tillvaro. Och vi ångrar inte att vi lämnat vår mammas mage.

Ungefär så tänker jag mig att tillvaron är då vi i nästa steg lämnar den jordiska tillvaron. Det blir en ny upplevelse där vi inte längre kan röra oss, det stramar åt, det blir slutet, men plötsligt kommer vi in i en helt annan värld, som vi aldrig tidigare varit i. Möjligen att vi kan ha föreställt oss det här, möjligen att vi kan ha haft tankar och fungeringar om den, och längtat efter något annorlunda. Ändå blir det så annorlunda än vad vi kunna föreställa oss.

Ansikte mot ansikte såg vi på varandra vår mor och vi; ansikte mot ansikte kommer vi att se vår Herre, Skapare, Frälsare och Vän.

Den förlossning som vi var med om en gång, blir en ny och annorlunda förlossning.

Det blir annorlunda på många sätt, och ändå finns det likheter. På samma sätt som vi i fosterstadiet och som färdiga människor (om jag får använda det uttrycket) har samma DNA-uppsättning, den som vi fick då vi bildades i mötet mellan vår fars sperma med vår mors ägg; på samma sätt bär vi den andliga DNA-uppsättning, som Gud gav oss då han tog upp oss som sina speciella tillhörigheter i det heliga dopet, med oss in i evigheten. Livet förändras, från fosterstadiet till fullvärdig människa och till den nya skapelse som vi förvandlas till i evigheten. Samma liv, men i olika former. Samma slutgiltiga destination som vi en gång skapades till.

Det är i det här perspektivet vi möts för att minnas dem som inte längre finns ibland oss här på jorden, men som vi i tro på vår Herres löfte fått lämna i hans hand för att gå vidare genom förlossningen in i det nya livet i gemenskap med honom.

I den sorg och saknad efter våra döda anhöriga som vi så påtagligt kan känna, finns vår Herre. Hela livet, genom dess olika faser, bär han oss, vakar över oss, stöttar och stödjer oss. En gång kommer vi att se honom ansikte mot ansikte; det som de människor vi i dag minns redan fått uppleva.

Alla helgon

Min predikan på Alla helgons dag vid musikgudstjänst i Lammhults kyrka

Helgon - ett ord som nog ger de flesta av oss mindervärdeskomplex. Eller att vi bara krasst inser att vi spelar i olika divisioner, helgonen och vi.

Att försöka definiera ett helgon skulle förmodligen föra våra tankar i en mängd olika riktningar. Ändå ska jag försöka beskriva hur jag ser på vad ett helgon är.

Enklast tror jag att vi kan se helgonen som föredömen för oss. Föredömen eller förebilder, människor som vi kan se upp till.

Vi skulle kunna spåna vidare längs en tankebana, där ordet beundran och idol finns med. Men jag har en känsla av att detta med beundra och idol lätt blir lite romantiserande, rosaskimrande och lite verklighetsfrämmande. Nej, den här tankebanan med en beundrad idol är nog en återvändsgränd.

Men människor som vi kan identifiera oss med, med en smittande livsinställning, som gör att vi vill likna dem och bli som dem.

Människor som utgör auktoriteter utan att vara auktoritära, dvs som naturligen gör att andra lyssnar till dem utan att de upplevs som dominanta och att bestämmer över huvudet på oss.

Vi behöver den här typen av människor, förebilder, föredömen, för ungdomen, i idrotten, i politiken, i kyrkan, ja, överallt i samhället och i världen, människor som kan leda andra in i att tänka konstruktiva tankar, forma munnen till stora leenden, väcka engagemang och få till stånd goda gärningar. Dessa människor, fyllda med Guds kärlek, uppfattar jag som helgon.

Ja, och kanske är det så att helgonen och vi spelar i olika divisioner. För vi har ju inte allt det där som helgonen har, tycker vi. Mmm, kanske är det så. Men kanske är det också på ett annat sätt. Låt oss gå till Jesusorden som vi läste och jordens salt och världens ljus.

Salt: det krävs så lite salt för att göra en måltid för ett helt middagsbord till en smakfylld upplevelse. Och samtidigt får det inte vara för mycket. Men den här lagom-effekten gör det riktigt bra.

På samma sätt med ljuset. En tändsticka som tänds i en kolsvart källare gör att vi kan orientera oss. Den lilla ljuskällan lyser upp tillräckligt mycket för oss.

Det lilla räcker för att det ska bli en stor effekt.

Det krävs ofta så lite. Ordet tack, som tar en tiondels sekund att uttala, kan få stora följdverkningar. Ett leende, som dessutom ligger i ansiktsmuskulaturens naturliga ansats eller strävan (det är lättare än att se arg och sur ut); leendet kan öppna så många dörrar.

Och då får du och jag i vår division också spela på ett helgonlikt sätt, och påverka vår omgivning till det goda och det sanna. Tittar vi på de gåvor som vår Herre och skapelsen har gett oss, så ser vi att de räcker till mycket gott.

Och vi, var och en med det mått av tro som han eller hon har fått, får leva på det här sättet, och utöva en god påverkar på vår omgivning.

Helgonen, förebilder och föredömen för oss alla, och vi i vår tur kan också vara förebilder och föredömen för andra människor.

Förmodligen har vi inga ambitioner av att bli kallade och betraktade som helgen av våra medmänniskor. Men Gud i himlen har en annan tumstock och bedömningsmall, och i hans ögon är alla de som tillhör honom helgon.

Kyrkans seniordag

Min krönika i Smålandsposten 28 oktober 2010

I söndags firade vi Kyrkans seniordag i vår församling. Först högmässa i Aneboda kyrka., och därefter middag på värdshuset. Kyrkan var fullsatt, och förutom seniorerna var det ett stort dopfölje. Unga och äldre i en härlig blandning, ackompanjerade av orgelbruset och kyrkokören.

Kyrkans seniordag kallar vi den nu för tiden, dagen då alla församlingsbor som fyllt 65 bjuds in till gudstjänst med en efterföljande måltid. Fram till rätt nyligen hette det De äldres dag, men i takt med att allt fler som kommit upp i pensionsåldern är mycket ungdomliga och vitala, känns även ordet ”äldre” lite udda. Tänk då: ”De gamles dag”, som företeelsen en gång benämndes!

Lite motvilligt måste jag erkänna för mig själv att jag inom en överskådlig framtid också kvalar in i den kategori som får en inbjudan till Kyrkans seniordag. Visserligen ett antal år kvar, men redan nu börjar jag planera för ett liv bortom 65.

Men arbetslusten har jag ju kvar – och det är jag väldigt glad för. Jag är en entreprenör som alltid har något på gång, och den arbetslusten och -förmågan hoppas jag får behålla långt upp i senioråldern.

”Om vi får leva och hälsa” var ett uttryck som min far brukade använda då han planerade inför framtiden. Riktigt språkligt korrekt var det väl inte, men man förstår vad han menade. Själv fick han däremot inte behålla hälsan, för redan vid 60-årsålder visade sig Parkinsons sjukdom hos honom, som sedan fördunklade hans sista år. Kanske bär jag också anlag för den sjukdomen, eller att jag fört anlagen vidare till mina barn – det sägs visserligen att den inte ska vara ärftlig, men många på min fars sida har i varje fall haft den.

Tillbaka till Kyrkans Seniordag – det var med glädje som jag organiserade den dagen: Att gå igenom namnen på alla de c:a drygt 500 som fick en personlig inbjudan, varav de flesta var kända av mig som den landsortspräst jag är som varit i sin församling i ett antal år. Så till att ta emot och hälsa på kyrkobesökarna i vapenhuset. Flera psalmer blev sådana som man lärt sig i skolan, och i mottagande av brödet och vinet fick varje nattvardsgäst höra orden: ”Kristi kropp och blod för dig utgivna”.

Men det bestående intrycket var hur äldre och unga samlades i en glädjefylld blandning!

måndag, augusti 23, 2010

Socialliberalism

Folkpartiet Liberalerna är ett Frihetens parti. Men en frihet under ansvar. Låt mig få utveckla några tankar:

- Vi arbetar för att varje människa ska vara fri att kunna utvecklas efter sina förutsättningar till sin fulla potential. Ingen Jantelag ska få lägga krokben på ambitiösa människor. Individen och hennes möjligheter står i centrum, samtidigt som den personliga friheten inte får vara till skada för någon annan.

- Välstånd i samhället och i världen skapas genom fri företagsamhet. Vi vill därför särskilt stödja småföretag och nya företagare. Det ska vara både möjligt och roligt att driva ett företag med en bärkraftig affärsidé.

- De mest utsatta i samhället finns nära vårt hjärta. Grupper av människor som på olika sätt har svårt att hävda sina intressen känner vi stark solidaritet med. Det ”glömda Sverige” finns fortfarande, och här måste vi agera.

Denna kombination av personlig frihet, fri företagsamhet och solidaritet med de utsatta kallar vi Socialliberalism. Vi tror att också du sympatiserar med denna syn på samhället och människan.

Socialliberalismen, som Folkpartiet Liberalerna bekänner sig till, är därmed en slagkraftig mittenvariant. Genom tonvikten på solidaritet med de mest utsatta tillhör vi politikens vänsterflygel, och genom accentueringen på den fria företagsamheten ligger vi till höger. Ett borgerligt vänsteralternativ, med andra ord. Och din personliga frihet att söka förverkliga dina drömmar är ett uttryck för vår syn på varje människas specifika möjligheter.

I en alltmera sammantryckt politisk mittenfåra utgör Folkpartiet Liberalerna ett unikt alternativ, som du inte hittar någon annanstans.

Din röst på valdagen är ett förtroende som vi lovar förvalta.

Annika Stacke, FP

måndag, juni 28, 2010

Glädjen över livet

Min krönika i Smålandsposten torsdagen 24 juni 2010


Sakta går de bredvid varandra, de två unga människorna. De håller varandra i händerna. De säger ingenting, men ändå finns mellan dem ett språk som de båda förstår.

Det är sent på kvällen, och de ser mig nog inte, då jag kommer ut från en stig snett bakom dem. Jag vet inte vilka de är, men det hindrar mig inte från att fyllas av glädje för deras skull. För det jag bevittnar är ett av livsglädjens allra djupaste uttryck: kärleken mellan två människor.

Åsynen av de båda unga människorna hand i hand väcker samtidigt en känsla av sårbarhet. Hur länge de har haft en relation vet jag naturligtvis inte, men något säger mig att den är nyfunnen. Bräcklig och skör kan den vara, och omgivningen gör rätt i att låta den utvecklas på egna villkor och av egen kraft.

Så mycket glädje det finns i livet. Ja, även om de unga tu skulle komma till insikten att de inte riktigt passar för varandra – med åtföljande känslor – har livsglädjen fått blomma mellan dem.

För några dagar sedan har hela svenska folket tårögt varit med om då kronprinsessan Victoria och prins Daniel sagt sitt ja till varandra. Deras kärlek och deras livsglädje har blivit allas vår angelägenhet, och vi fylls av stolthet för deras skull.

Livsglädjen fanns också i festligheternas överdådighet. Så mycket skapande glädje som kommit fram i samband med det kungliga bröllopet. Vackra kläder, blomsterarrangemang, underbar sång och musik, Storkyrkans arkitektur, hästarnas och roddarnas rörelsemönster, alla kloka, varma och omsorgsfulla tal som yttrades vid detta bröllop. Och mycket mycket mera.

För glädjen över livet kan vi finna nästan överallt. I människors vänskap och gemenskap, i naturens skönhet och växlingar, i människors skapande, i färg och form.

Ser vi oss omkring, så hittar vi massor av sådant som är en källa till livsglädje. Att kunna ta den till sig är en rikedom som inte låter sig mätas i pengar. Själva uppskattningen över också livets små glädjeämnen är en gåva som vi med tacksamhet får förvalta.

I mitt huvud ringer ord och melodi ur mässan Människan och skapelse:
”Skapelsens sånger ska fylla vår dag!
Allt bär vi fram till vår Skapares ära,
vi som är barn på hans heliga jord!”

torsdag, juni 03, 2010

Kastlösa stiftsgård

Min krönika i Smålandsposten, torsdagen 3 juni 2010

Jag har blivit krögare. Nu tror någon kanske att jag övergett mitt prästkall för en annorlunda karriär. Så är dock inte fallet. Men jag har blivit krögare och hotelldirektör då jag sedan en tid har Stiftsstyrelsens uppdrag att förestå Kastlösa stiftsgård på södra Öland. Här har vi restaurang, hotellrum, vandrarhemslogi och konferensmöjligheter. Och ett underbart litet kapell.

Hur hamnar man då i den här situationen? Jo, Kastlösa stiftsgård har under en följd av år brottats med underskott, och skulle väl egentligen – om vanliga företagsekonomiska principer gällt – gått i konkurs. Men huvudmannen, Växjö stift, ansåg då att en sådan utveckling vore förödande för Kyrkans rykte, och därför tillsköt man extra pengar för att driva verksamheten också under 2010. En ny styrelse tillsattes, och en ny ledning med mig som VD. Här kan jag nu titulera mig VD & VDM. Denna senare term är en förkortning av Verbi Divini Minister, som betyder Guds Ords tjänare, ett uttryck som avser en prästvigd person som innehar annan tjänst än en ordinarie prästtjänst i församling eller stift. Präst är jag fortfarande, tjänstledig från min ordinarie tjänst i Lammhult, dit jag återvänder i höst.

Men varför är det så svårt att på en så vacker plats som Kastlösa driva en stiftsgård med vinst? Ja, Kastlösa ligger det där ligger, underbart och med massor av folk under senvåren, sommaren och tidig höst. Men under den kalla delen av året är Kastlösa rätt isolerat och ensligt.

Sedan är nog inte heller Kyrkan någon riktigt bra affärsidkare. Kyrkan har liksom inte formerna för att driva affärsverksamhet. Vi är vana vid att få in kyrkoavgiften som kan ge ett bidrag till stiftsgårdarna, och till styrelse och ledning utses gärna godhjärtade och kyrktrogna människor, men kompetens i affärslivet efterfrågas inte alltid.

Med risk för att chockera någon, kan jag också upplysa att jag även har tillstånd att servera alkoholhaltiga drycker. Ett glas vin kan man alltså få till maten på vår restaurang.

Nu ska stiftsgården säljas. Tragiskt tycker många, skönt tycker vissa. Min förhoppning är dock att den kommer i goda händer – om än inte i uttalad kyrklig regi. Men rika andliga upplevelser förknippade med Kastlösa stiftgård kommer att stanna kvar i många människors hjärtan.

tisdag, maj 18, 2010

Livgiverskan

(Min betrakelse i Ölandsbladet 20 maj 2010)

Helig Ande, Livgiverskan

Helig Ande – vilket märkligt uttryck! Vad ligger bakom detta ordaval?
Låt oss börja med det språkliga: Ande är besläktat med ordet ”andas”, ”andedräkt”. En andning är ju förutsättningen för att syret ska tas upp genom våra lungor och syresätta blodet, för att livet ska fortsätta.
Eller som en av mina söner sa då han inte var så gammal och skulle förklara vad som händer när man dör: ”Man släpper ut luften”. En faktiskt inte helt galen förklaring.
En andning är ju ett luftflöde, som en vind. Och just ”vind” är grundbetydelsen av ordet ande på båda de bibliska grundspråken. Från Nya testamentets grundspråk, grekiska, kan vi känna igen ordet pneuma som till vårt språk är översatt med Ande. Pneuma har ju gett vårt ord pneumatik som har att göra med tryckluft. Men grundbetydelsen är vind, vilket även är innebörden av rouah, Gamla testamentets hebreiska ord för Ande.
Det blåser en vind. Det uppstår en rörelse. Gamla invanda tankar och föreställningar blandas med nya, friska, och inte sällan oväntade, impulser. Sådan är Anden, Guds Ande.
Anden beskrivs ofta i de bibliska texterna som Livgivaren. Eller varför ska vi inte kunna säga Livgiverskan? För Anden förknippas ofta med kvinnliga egenskaper: föder nytt liv, tröstar, vårdar, smeker. Jag tänker mig gärna Jesus som vår bror, och Anden som vår syster. Och du och jag är småsyskon i Guds stora familj.
De tre gudomspersonerna har olika uppdrag. Gud Fader som Skaparen, Guds Son som Förlossaren, och Gud den heliga Anden som Livgiverskan.
Nu, i tiden från påsk till pingst, kan vi följa skeendet så här: Då Kristus uppstod från de döda på påskdagsmorgonen hade han fullgjort försoningsverket för oss. Men det räcker liksom inte. Det är som om vi skulle ha fått besked om att vi kommer att ärva en stor summa pengar. Men så länge pengarna inte utbetalats till vårt bankkonto kan vi inte använda dem. Men nu, i pingsten, sänder Gud sin Ande för att inplantera Kristi försoningsverk i vårt liv. Rikedomen, som det innebär att vara ett Guds barn, kommer nu till oss i överflödande mått. För nu har Gud uppfyllt sitt löfte, och det nya livet, som Guds Ande fött inom oss, ger oss visshet om frälsning och barnaskap.
Denna händelse, då Gud föder nytt liv i människor, är också den kristna kyrkans födelse. Därför är pingsten Kyrkans födelsedag. För det som konstituerar Kyrkan är inte en byggnad, utan Gud närvarande i människor av kött och blod, genom sin Ande.

Därför: Glad Pingst!

Annika Stacke, föreståndare på Kastlösa stiftsgård

torsdag, april 22, 2010

Föd fler barn!

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 22 april 2010)

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Vi behöver bli fler människor i vårt land.

Bland många infallsvinklar, låt oss börja i rätt ända, nämligen i glädjen att barn föds till världen. Putande magar och barnvagnar väcker leenden och varma tankar. Att föda barn är att tro på framtiden. ”Släkten följa släktens gång” är en psalm vi sjunger, inte bara på begravningar, utan också på dop och vigslar.

Det finns också rent materiella sidor av saken. Fler barn ger större befolkning, vilket möjliggör en bättre samhällsservice: rikt affärsutbud, utbyggd infrastruktur, skolor och sjukhus med specialistkompetens. Bor folk dessutom också på landsbygden finns underlag för byskolor, lanthandlar, busslinjer med hyfsad turtäthet.

Detta är också en av förklaringarna till att högre befolkningstäthet ofta ger lägre kommunalskatt. Motsatsen är också sann. Glesbygdskommuner kämpar med att det är alltför få invånare och skattebetalare som ska underhålla den nödvändiga offentliga servicen.

Okey, barn kostar. Inte bara i form av pengar. Kärlek och tid och uppoffring är också en sorts kostnad, som föräldrar måste kalkylera med.

Men för samhället kommer ekonomin först. Och barn genererar väl inga pengar? Eller…? Låt oss se: Barnfamiljer konsumerar mat och kläder, cyklar och datorer, och en större bil. Allt gynnar handeln, vilket ger skatteintäkter. Ett nytt hus ger ett antal byggare jobb. Dagisfröknar och lärare betalar skatt. Alla dessa ringar på vattnet, som ett nytt liv ger upphov till, är inte bara en samhällsekonomisk vinst på lång sikt, utan kanske även på kort sikt?

I Europa föds alltför få barn. Det är en som en tidsinställd bomb som sakta briserar. Allt färre får understödja allt fler.

Sverige ligger relativt väl till, dock fortfarande under nolltillväxten. Föräldraledighet, dagis, jämställdhetslagar och annat gör det möjligt både att ha barn och kunna ägna sig åt ett yrkesarbete. Jag tror båda delarna är viktiga.

Och att vi genom att föda fler barn i vår del av världen bidrar till jordens överfolkning tror jag inte ett dyft på. Odlingsbar jord finns i tillräcklig mängd på vår planet – fast vi måste kämpa för att få den rättvist fördelad.

Men först och sist handlar barnafödande om en tro på livet och framtiden och glädjen.

söndag, april 04, 2010

Påskdag

Min predikan på Påskdagsgudstjänsten 2010 i Aneboda kyrka

Liksom alla andra morgnar var det gryning också i dag. Jag var uppe då. Vid 05:45 hade ett blekt ljus spridit sig. Solen hade en bit kvar innan den skulle nå horisonten. Tillräckligt för att kunna orientera sig, men lite väl svagt för att kunna se alla detaljer.

Kanske var det i motsvarande ljusförhållanden som kvinnorna den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen år 33 sökte sig in bland klippgravarna för att hitta fram till den provisoriska grav där man i all hast före sabbaten lagt den döda kroppen av mannen som blev korsfäst i under fredagen. Kvinnorna hade förmodligen vaknat denna morgon med tunga och dystra känslor, som vi alla kan ha inför det som går oss emot i livet. Men de hade bestämt sig: Nu skulle de med kärlek och omsorg slutgiltigt bereda kroppen och ta avsked av Jesus.

Vad kvinnorna då inte visste var att det före gryningen varit full dramatik på begravningsplatsen. För det som då hade hänt var att de romerska soldaterna på sitt nattpass vid graven plötsligt hört ett dån och en ängel som kom och rullade undan den jättetunga stenen framför öppningen till gravkammaren i berget. Den upplevelsen var tillräckligt för att de skulle fly hals över huvud. Men hade soldaterna stannat kvar, så skulle de ha sett en person, frisk och kraftfull, komma ut ur graven. Nu var det förmodligen så att inget mänskligt öga bevittnade denna händelse som i världshistorien markerar skiftet mellan dödens herravälde och livets herravälde. Från denna stund och till evigheten ter sig allting annorlunda. För Kristus har uppstått.

Men även dessförinnan, i en tillvaro där ljuset inte skiljer sig från mörkret, och där inte tid finns hade det pågått dramatik. ”Nederstigen till dödsriket” är en fras som vi läser i vår Trosbekännelse.
I denna tillvaro som ligger bortom det jordiska med våra referensramar, hade vår Herre efter korsfästelsen och döden vistats. Vad som utspelades i denna skuggornas boning är naturligtvis svårt för oss att få något klart grepp om, men det tycks som om vår Herre liksom gått runt där nere med en nyckelknippa och låst upp de bojor som fängslat människor i döden, och för alla de människor som dött i tron på att frälsningen en gång skulle komma (Gamla testamentets troende) förkunnade vår Herre i dödsriket att nu hade försoning bringats för hela världen. Och i dödsriket hade jubel brutit ut. Den dödens makt som hade lamslagit till tillvaron hade besegrats.

Kvinnorna visste nog inte vad de skulle tro, när de såg den bortvältrade gravstenen. Först trodde de kanske att det skulle underlätta deras arbete, för att flytta på stenen var ett tyngre jobb. Men så såg de att kroppen var borta, och då gick säkert tusen olika tankar kors och tvärs genom deras huvuden.

De olika evangelisterna har lite olika infallsvinklar in beskrivningen av detta skeende. Redogörelserna för vad som hände under morgontimmarna på den första arbetsdagen efter den judiska påskhögtiden år 33 i Jerusalems utkanter tar fasta på lite olika saker.

Kvinnorna i Lukas redogörelse möter två män i skinande kläder. Huruvida de förstod att det var änglar vet vi inte. Men de blir påminda om att Jesus hade talat om att han skulle uppstå på tredje dagen, något som varken kvinnorna eller de tolv lärjungarna hade begripit.

Men nu påminde de sig att Jesus hade sagt så. Graven var tom. Jesu döda kropp fanns inte där. Hur lägger man ihop alla dessa pusselbitar? De återvände till de andra, de nu elva apostlarna, och kanske andra som fanns där.

”Hysteriska fruntimmer” tänkte kanske någon i lärjungaskaran. Men de ledande i gruppen, Petrus och Johannes, förstod att det här måste undersökas närmare, och springande tog de sig till graven. Bara bindlarna som lindats runt den döda kroppen låg där. Ingen död Jesu kropp.

Förmodligen var morgonen och förmiddagen för denna lilla ynkliga grupp människor full av förvirring, spekulationer, förnekelser och hopp blandat i ett enda virrvarr.

Men sakta började insikten tränga igenom hos lärjungarna och kvinnorna varav flera hette Maria, att deras Herre inte var död, utan levande. En av dessa kvinnor vid namn Maria hävdade att hon hade sett honom och till och med pratat med honom.

Och denna ynkliga grupp människor fick sedan möta den uppståndne och förhärligade Herren. Deras tvivel byttes i tro, deras sorg vändes i glädje och deras fruktan förvandlades till frimodighet och kraft.

I tvåtusen år har den kristna Kyrkan funnits på jorden. I tvåtusen år har hon med glädje förkunnat att syndens makt är bruten, att det söndriga har blivit helt, att Kristus nu ger sin seger och rättfärdighet, sin frid och glädje till varje människa som tar emot honom.

Och kvinnorna, så länge de lever, bär säkert med sig, som ett dyrbart smycke, upplevelsen från gryningen då de kom till graven, och såg att graven var tom.

Kristus är uppstånden!
Ja, han är sannerligen uppstånden!

onsdag, mars 31, 2010

Skärtorsdag

(Min krönika i Smålandsposten, 1 april 2010)

Skärtorsdagen rymmer de mest skiftande slag av mänskliga känslor, beteenden och reaktioner:
Här finns vrede, kärlek, fruktan, hämnd och gemenskap. Parallellt med delaktighet och glädje går ensamhet, svek och dödsångest. Trötthet paras med maktlöshet och förräderi. Judaskyss och djävulskap. Ömhet och värme.

Allt finns här. Inte underligt att skärtorsdagen är så laddad, med ett koncentrat av skrock och tro. Det som nu är oskyldiga lekar i form av påskkärringar med huckle, långkjol och kvast har en gång varit allt annat än lek, då kvinnor på vaga anklagelsegrunder bränts på bål som häxor.

Ont och gott möts för att göra upp.

I år sammanfaller dessutom skärtorsdagen med 1 april. Två dagar i en, förknippade med extrema yttringar av olika slag.

Även för den som inte firar påsken i någon religiös bemärkelse innebär dessa dagar lugn och ro, säkert välbehövlig avkoppling från arbete eller skola, och kanske en konstrunda på Österlen eller på södra Öland.

Och den som söker den trosmässiga dramatiken bakom denna mångsidiga helg ställs inför många tillfällen att finna fördjupning i den.

Skärtorsdagsmässans avklädande av altaret upplever jag själv som en av kyrkoårets allra starkaste gudstjänster. Under det att orgelmusiken successivt avtar i styrka, och ljus efter ljus släcks i kyrkorummet, lyfter kyrkvärd, gudstjänstdeltagare och präst bort föremål efter föremål från altaret och bär ut i sakristian. Till slut är altaret helt kalt, naket och oskyddat – en erinran om den utsatthet och nakenhet som Kyrkans Herre en gång blev föremål för. Så kläs altaret i svart, och som enda föremål placeras ett krucifix där. På Långfredagen pryds korset med fem röda rosor, vars antal och färg syftar på blodet från den korsfästes händer, fötter och sida.

Men dessförinnan har det varit måltid. Den sista måltiden mellan Jesus och hans lärjungar blev den kristna kyrkans första måltid, som sedan i alla kristna kyrkor i alla tider firats som nattvarden, Herrens måltid, även kallad Himmelrikets måltid

Människor, fattiga och rika, unga och gamla, kvinnor och män, får ta emot brödet och vinet, Kristi kropp och blod, och höra orden: ”För dig utgiven”.

Skärtorsdagen med dess intensiva blandning av glädje, svek och ångest övergår i en ny dag, Långfredagen.

Så blir allt tyst. Men dödsrikets portar ska inte kunna stå emot Livet …

torsdag, mars 11, 2010

Söndrig och hel

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 11 mars 2010)


PANG, KRAS, KLIRR. Kaffekoppen går i golven och splittras. Kanske inte i tusen delar, men väl i ett ordentligt antal skärvor av skiftande storlek och form.

Vad synd! säger du förmodligen. Och det är precis det som är meningen.

För det är med vilje jag tappar kaffekoppen i golven. Den ska gå sönder. Den sönderslagna kaffekoppen är nämligen en pedagogisk illustration över vad synd är. Jag brukar använda den i konfirmandundervisningen. Så synd att den gick sönder, javisst.

Synd är det som gör sönder. Det är mycket som kan gå sönder: I samvaron mellan människor kan man handla så mot varandra att relationen går sönder. Länder kan söndra varandra genom krig och fiendskap. En människa kan också ha ett söndrigt inre.

Synd gör sönder. Synd och sönder – betydelsemässigt hör orden ihop, även om de inte tycks ha något egentligt språkligt släktskap.

Motsatsen till att vara sönder är att vara hel. Att göra det söndriga helt var vad Jesus gjorde då han gick omkring på Palestinas dammiga vägar. Fysiskt söndriga människor gjorde han friska, blinda gjorde han seende, döva gjorde han hörande, socialt söndriga människor satte han in i ett fungerande mänskligt sammanhang, andligt söndrade människor gav han upprättelse och gemenskap med Gud.

Att göra sönder är den ondes verk, men att göra det söndriga helt är Guds verk.

Som en hjälp att göra en etisk bedömning av ett handlande kan man ställa sig frågan: Kommer detta handlande att leda till att något går sönder, eller till att något blir helt?

Kaffekoppen ligger där nu på utspridd på golvet i en massa skärvor. Ska vi försöka hitta alla skärvorna och sätta ihop dem igen med Karlssons klister?

Med mycket möda lyckas vi kanske foga samman alla delarna av koppen. Men skulle du våga hälla kaffe i den hoplimmande koppen och dricka ur den? Risken är ju överhängande att den läcker, eller att den går upp i någon fog och du får innehållet i knäet.

Här krävs inte bara lagning, här krävs något nytt.

I fastetiden följer Kyrkan sin Herre på hans väg mot korset och döden. Han går dit för att göra det söndriga helt. Paradoxalt nog väljer han att inifrån söndringens yttersta konsekvens – döden – göra det söndriga helt.

Också en sönderslagen kaffekopp kan föra våra tankar till påskens glädje.

tisdag, februari 16, 2010

Att så under tårar

(Min krönika i Smålandsposten torsdag 18 februari 2010)

Ett företag mäter framgång i form av försålda varor och tjänster. Ju mer det säljer, desto mera framgångsrikt är det. Framgång mäts i pengar.

I Kyrkans värld – liksom säkert i de flesta andra idéburna organisationer – gäller inte samma instrument för att mäta framgång. Hur mäter man om kyrkan är ”framgångsrik”? Hur ser man om hon ”lyckas” med sitt uppdrag?

Penningen är ingen måttstock. Möjligen verksamhetsstatistiken, där det framgår hur många körsångare församlingen har, hur många konfirmander, eller hur mycket folk som går på gudstjänst. Men även dessa mätmetoder är trubbiga instrument, för det verk som Guds Ande gör i en människas inre, av glädje, kärlek och frid, låter sig inte mätas med våra vanliga jordiska måttstockar.

Kanske kan denna svårighet att sätta upp kriterier för att bedöma när Kyrkan gör ett ”bra” jobb, förklara något av de (tyvärr inte så få) konflikterna i den kyrkliga världen. Vi har helt enkelt inga tillräckligt bra metoder för att kunna mäta hur ”väl” vi utför vårt uppdrag. Denna brist öppnar dörren för tolkningar av mera subjektiv art. Vad som uppfattas som bra för någon kan synas mindre bra för någon annan.

Därför är det så viktigt att samlas runt en gemensam värdegrund. Det borde vara lätt i Kyrkans värld, kan man tycka. Ändå tycks det vara det så svårt. För som sagt: hur mäter man storheter som kärlek, glädje och frid?

Måhända kan de här synpunkterna kasta ljus över någon aspekt av den smärtsamma konflikt på stiftskansliet som rullats upp inför offentlighetens ögon. Tråkigt och tragiskt, men ändå inte direkt förvånande.

Vad som möjligen är förvånande är att liknande situationer inte oftare kommer till allmänhetens kännedom. Varje idéburen organisation har att tampas med frågeställningar där dess medlemmar kan tänka och tycka olika i detaljer. I många fall skulle man hantera situationer som den på Östrabo inom en trängre krets. Nu är Svenska kyrkan en folkkyrka, och vi har valt offentlighetsprincipen, där alla kan få inblick i hur vi arbetar. Det innebär också att vi utsätter oss för att öppet bli granskade och kritiserade. På gott och på ont.

När biskop Sven tillträdde gjorde han en vers från Psaltaren 126 till sitt valspråk. Trots allt som hänt tror jag ändå att ”de som sår under tårar skall skörda med jubel”.

torsdag, januari 28, 2010

Undrens tid är ej förbi

(Min krönika i Smålandsposten 2010-01-28)


Allt är möjligt är titeln på en inspirerande bok som jag precis läst. Författaren Åsa Moberg skriver om bland annat sjukvård, äldreboende och ungdomsarbetslöshet. Boken har undertiteln En välfärdsbok, och är utgiven på Timbro.

Med en trubbig blyertspenna i min hand har jag läst boken. Åtskilliga gånger har jag fått stryka under, eller sätta ett utropstecken i marginalen. I dagboksform beskriver Moberg möten med vården, vårdpersonal och politiker, men även insikter genom studier av olika rapporter. Hon visar många konstruktiva och därtill kostnadseffektiva lösningar, där såväl vårdtagare som personal och anhöriga känner tillfredsställelse.

Men inte sällan, påpekar hon, fattas beslut på grundval av politiska känslor snarare än av sakliga överväganden. Detta är dock ingen skrift om blockpolitik, utan en bok som handlar om samhällsekonomi i vården, där även trasiga människor kan få möta glädje och hopp.

I många fall tycks de konstruktiva idéerna ha uppstått på gräsrotsnivå i vårdhierarkin: på kliniker och avdelningar, där verksamhetschefen är en spindel i nätet.

”Allt är möjligt”. Både som samhällsdebattör och som teolog fascineras jag av påståendet.

Men inte är väl ändå allting möjligt? Hmm, långt mycket mer än vad man kan föreställa sig är faktiskt möjligt. Bespisningsundret brukar en text kallas som omnämns i evangelierna. En liten killes fem bröd och två fiskar kunde mätta en folkmassa motsvarande den i en mindre svensk stad. Grabben ställer sin matsäck till förfogande för Jesus, som välsignar maten, delar ut den och den räcker till alla. En väldigt naturlig förklaring är att människor lyssnar till Jesu budskap: ”Älska din nästa”, och ”det är saligare att ge än att ta.” De tittar sig omkring och ser vilka som inte har någon mat. De börjar dela sig av sina matpaket, och alla kan äta sig mätta. Det blir till och med över. Att omtanken om medmänniskan får ett sådant genomslag är ett verkligt under.

Vi kanske gärna vill reservera ordet ”under” till en religiös sfär. Men undrets prägel kan även skönjas i många andra sammanhang: upphävande av revirtänkande, samarbete över gränser och en vanlig sund medmänsklighet. Även kniviga samhällsproblem kan visa sig få häpnadsväckande goda lösningar.

Den sorgliga slutsatsen, som Åsa Moberg gång på gång lyfter fram, är dock att dessa goda initiativ har så svårt att sprida sig. Hur kommer det sig att ingen tycks kunna ta efter alla dessa fantastiska uppslag som finns lite överallt?

Men eftersom allt är möjligt ska väl också det gå att ändra på. För undrens tid är ej förbi.

torsdag, januari 21, 2010

Budgetfundamentalism

Läser med stor behållning Åsa Mobergs bok "Allt är möjligt".

Om budgetfundamentalism skriver hon (s 237): "Människor får gärna lida och hela samhället skadas, bara budgeten kan klaras".

Här måste vi politiker vakna upp och hitta gränsöverskridande lösningar på människors problem!

tisdag, januari 05, 2010

En ny församling har fötts

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 7 januari 2010)


Nyårsringningen från Lammhults kyrka markerade, förutom nytt år, också att en ny församling hade fötts, nämligen Aneboda-Asa-Bergs församling. Samtidigt upphörde de tidigare kyrkoförsamlingarna som egna enheter.

Runt om i landet har liknande processer förekommit. Gamla kyrkliga enheter har ombildats – ”strukturförändring” är namnet som används. Syftet är att uppnå större funktionalitet, och ett bättre utnyttjande av resurser, inte minst på det administrativa området.

Många beklagar den utveckling som innebär att församlingar som funnits sedan medeltiden nu tvingats ombildas. Själv tror jag det är nödvändigt. Förändringar och omflyttningar i befolkningsläget har varit stora. Särskilt har detta varit fallet sedan järnvägarna under 1800-talets andra hälft och början av 1900-talet möblerade om i kartbilden. Idag ligger många gamla kyrkor ute på rena landsbygden.

Lite förvånande är det kanske att man 1899 invigde Aneboda nuvarande kyrka. Då hade stambanan några kilometer längre bort varit i gång i flera årtionden. Varför byggde man inte den nya kyrkan där man förstod att människor skulle bosätta sig, nämligen i närheten av ”stationen”? Förmodligen ligger svaret i att man ville behålla kyrkogården på den plats där den var.

I Lammhults kyrka firas numera betydligt fler gudstjänster än i Aneboda kyrka.

Namnet på den nya församlingsbildningen är krångligt, tycker många. Det tycker jag också. I mitt remissyttrande till stiftsstyrelsen och inför besluten i kyrkoråd och kyrkonämnd föreslog jag namnet Lammhults församling. Lammhult vet man även i 08 var det ligger, och det är positiva vibbar förknippat med det namnet. Men jag respekterar självfallet det demokratiskt fattade beslutet, där hänsyn till de mindre församlingarna Asa och Berg spelat stor roll.

Grannförsamlingen i sydost heter Söraby, Tolg och Tjureda. Dess namn förkortas ibland till Söraby T o T. Hur kommer vår församling att omnämnas? Med dess fulla namn? AAB? Eller Aneboda AB? Kanske blir det till slut ändå Lammhult.

En större förändring än församlingssammanläggningen är att Aneboda pastorat upphörde som självständig enhet, och jag som kyrkoherde inte har något pastorat att vara kyrkoherde över. Istället gick vi in i Öjaby pastorat. Men den historien sparar vi till en annan gång.

Det må ske vilka förändringar som helst med församlingar och pastorat. För Guds kyrka innebär att:
Vi är vår Herres kyrkohus, byggt utav levande stenar.
Oss under korsets milda ljus, ordet och dopet förenar.
Vore vi icke fler än två, ville han vara här ändå
hos oss med hela sin kärlek.

(Sv Ps 56:3)

Kastlösa stiftsgård

Jag kan nu bekräfta att jag fått Växjö Stiftsstyrelses uppdrag att leda verksamheten på Kastlösa stiftsgård på södra Öland under våren och sommaren 2010 fram till dess att gården är avvecklad som stiftsgård under hösten.

Juridiken kring stiftsgården är rätt komplicerad. Den ekonomiska föreningen som hittills drivit verksamheten har få eller inga tillgångar, och om jag förstår saken rätt kan den inte fortsätta. Istället kommer Stiftelsen Kastlösa stiftsgård (som äger fastigheten) att bilda ett aktiebolag som ska driva verksamheten under vår och sommar, där jag blir chef.

Växjö stifts och min förhoppning och ambition är att kunna bedriva en god verksamhet under året, och sedan är det tanken att aktiebolaget säljs till någon utomstående intressent som driver gården vidare med någon form av människovårdande inriktning. Förhoppningsvis kan då Svenska kyrkan också "hyra in sig" med konfirmandläger etc, fast under en ny ägare. Ungefär så har tankarna gått.

Jag har ju själv varit på Kastlösa många gånger, och ofta med egna församlingskonfirmander. En härlig plats med många fina andliga upplevelser.

Jag har under besöken på gården senare år också haft många och långa samtal med verksamhetsledningen om läget, där jag uttryckt att om det finns realistiska chanser att bedriva en god verksamhet, så ska jag göra vad jag kan för att stötta den. Och skulle dessa möjligheter inte finnas, så ska vi inte göra pinan onödigt lång.

Det här uppdraget blir en utmaning, och jag ser fram mot det, även om det sannolikt inte blir så lätt alltid.
Mitt foto
Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.