söndag, november 29, 2009

Predikan 1:a söndagen i advent

Predikan i Aneboda kyrka, 1:a söndagen i advent 2009

I glädje möts vi igen till adventsgudstjänst. Återigen har vi klarat av den långa gråa och blöta hösten, och även om vi inte vet hur vädret kommer att se ut under veckorna som kommer, så har vi nu fått tända det första adventsljuset. Tänk vilken glädje dessa ljus sprider omkring sig.

Ändå är det inte ljuset i sig – om än så vackert och än så värmande – som är det centrala i advent. Ljuset/ljusen är endast en symbol för något som skall komma, för någon som skall komma.

Någon skall komma, sedan länge väntad av sitt folk. I de gammaltestamentliga texterna beskrivs hur Gud skall sända någon till sitt folk, någon som skall ta sig an de svårigheter och umbäranden som det möter. Beskrivningen av denne någon tar sig skiftande uttryck: ibland beskrivs denne som en krigshjälte som leder sitt folk till seger mot fienden, ibland beskrivs denne som en kung som kommer att regera med insikt och vishet och makt över sitt folk, ibland beskrivs denne som skall komma som en präst som försonar folket synd och skuld.

Ibland, men långt ifrån alltid, får han namnet Messias, en hebreisk term som betyder ”den Smorde”. Den som är smord för att fullgöra ett stort och viktigt uppdrag. Namnet eller titeln kan också vara Davids son eller min Son eller Herrens tjänare, eller något annat.

Men han skall komma. Frågan var bara när. Vi människor vi mäter tiden i minuter, timmar, dagar och år. Det är vårt sätt, och förmodligen ett rätt bra sätt. Men det gör också att vi lätt blir otåliga och tycker att nu är det dags att någonting händer.

Gud har en annan sorts klocka. Vi förstår oss inte alltid på den. För Gud är en dag som tusen år, och tusen år som en dag. Men är tiden är mogen, då händer det.

Och så en dag var tiden mogen, och Gud sände sin son som föddes av jungfrun Maria. Han kommer till sitt folk.

I tvåtusen år har kristna människor i alla jordens länder glatt sig över detta budskap, och tackat Gud för att han uppfyllt sitt löfte. Och allt sedan det som vi kallar för kyrkoår, som tidigt kom in i kyrkans liv, har man vid den här tiden fyra veckor före jul, firat advent, ankomstens tid. På vårt svenska språk låter ju advent som väntans tid, och det kan vi gärna låta det vara, för det är det också, men grundbetydelsen är ankomst.

I tvåtusen år har han kommit, och sedan tvåtusen år är han här. Och samtidigt är det den kristna kyrkans djupa tro och hopp att han skall komma tillbaka för att fullborda skapelsens och frälsningens verk.
Vi gör rätt i att vänta på att han skall komma, varje advent på nytt. Vi gör rätt i att vänta att han skall komma åter till vår jord och återupprätta skapelsen och frälsningen. Men vi gör också rätt i att leva i att han redan har kommit, att Messias är här och nu, mitt ibland oss.

Guds rike har kommit. Om vi tittar på vår bänkgranne, så ser vi Guds rike förkroppsligat, i vår medmänniska, ja, i oss själva. Guds rikes principer om vänskap och kärlek och omtanke finns runt omkring oss.

Och därför skall vi fortsätta att leva som Gudsrikesmänniskor i samhället och i världen och bland våra närmaste. Göra gott, bygga upp vår värld, samverka med olika samhällsfunktioner, så att kärleken och omtanken kan komma till praktiskt uttryck. Dagligen ser jag också det bland oss, hur människor använder sin uppfinningsrikedom för att glädje och hjälpa sina medmänniskor, och underlätta för andra att leva ett gott liv.

Det Gudsrike som Messias kom för att upprätta har slagit rot hos oss, i vårt hjärta, men också i våra händer, i våra fötter.

Och detta kallar oss Kristus att göra, till dess han kommer åter till vår jord.

Han har kommit, och han kommer igen, och han är här mitt ibland oss. I glädje tar vi emot honom, i advent och i alla dagar.

----

På gudstjänsten sjunger vi psalmerna
103:1-2 Bereden väg för Herran
39 Jesus från Nasaret
105 Hosianna, Davids son
104 Gläd dig, du Kristi brud
108 Gå, Sion, din konung att möta.

Procession under förspelet till psalm 103
Efter 1:a psalmen sjunger kyrkokören en brasiliansk variant av Hosianna
Mellan GT-epistel: Gör nu portarna höga
Efter predikan sjunger kören: Kom låt oss sjunga
Som postludium sjungs: Dotter Sion

Anita Boström är kantor och körledare,
Kyrkokören sjunger,
Lisa Svärd spelar trumpet,
Alrik Fransson och Janet Ståhl är kyrkvärdar,
Carolina Lindström är kyrkvaktmästare.

tisdag, november 24, 2009

På andra sidan slutet

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 26 november 2009)


Slut. Ände. Undergång. Död.

Ord som markerar att en yttersta gräns har nåtts – och passerats.

Senare delen av november är kanske årets tristaste tid: ofta kallt och ruggigt, fuktigt och mörkt. En domedagskänsla inställer sig. Den gångna söndagen var Domssöndagen, kyrkoårets sista söndag. Med Domssöndagen tar det slut.

Men slutet är inte slutet. För på andra sidan slutet börjar något nytt.

På andra sidan november kommer december, där mörkret blir upplyst av ljus.
På andra sidan Domssöndagen kommer 1:a söndagen i advent, med Hosiannaropet: ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn.”
På andra sidan varsel, uppsägning och arbetslöshet kommer orderingång, arbetstillfällen och lönekuvert.

Den sista etappen mot slutet är ofta en jobbig period. För många är november en tuff månad, rent känslomässigt. Domssöndagens texter i vår evangeliebok är kärva och utmanande. Och den nedåtgående konjunkturen är påfrestande för såväl individ, som familj och samhälle.

För en vecka sedan satt jag i ett landsmöte för ett politiskt parti. Precis före valet 2006 drabbades vårt parti av en skamlig handling, där flera av de våra var inblandade på den skyldiga sidan. Det var en domedagsliknande situation, och vi fick smaka på en besk medicin.

Men medicin är ju till för att hälsotillståndet ska bli bättre. Och känslan på vårt landsmöte var att nu går vi stärkta, enade och glada ut i en valrörelse. Frihet att förverkliga sina drömmar, fri företagsamhet, i kombination med solidaritet för de svagaste i samhället och i världen är viktiga delar av vårt partiprogram.

Tillvarons cykler upprepar sig i många olika sammanhang. Man lämnar något gammalt bakom sig, och går in i något nytt. Har det tidigare varit positivt, är det förmodligen med vemod som man känner att man tvingas lämna det. Om istället det varit en jobbig situation, ser man nog fram med förväntan på det som kommer.

På andra sidan slutet väntar en ny tillvaro. Den kommer inte att vara likadan som den vi lämnar.

Domssöndagen har vi lämnat bakom oss. Var den farlig? En dom behöver ju inte vara fällande; den kan också vara friande. Men visst är det en prövning att rannsakas, att granskas hur man lever sitt liv.

I Kyrkans värld är domen en friande dom, eftersom det är i sällskap med Kyrkans Herre som vi ställs inför den. Då har vi inget att frukta, utan ser med förväntan framåt mot andra sidan slutet.

På vår helgmålsbön på lördag sjunger vi psalmen 490, med de jublande sista orden:
Kom, Herre Jesus, snart!

Så tänder vi i glädje det första adventsljuset.

tisdag, november 03, 2009

Döden och livet

(Min krönika i Smålandsposten torsdag 5 november 2009)

Tusentals ljuslågor brinner på våra kyrkogårdar i Allhelgonatid. Det är en gripande syn att beskåda. De döda finns närvarande bland oss, genom minnet av dem och det inflytande de haft på oss.

Särskilt kanske vi, som inte längre har våra föräldrar kvar i livet, tänker på vad de betytt. För hade inte vår far och vår mor funnits, hade inte heller vi funnits. ”Släkten följa släktens gång”. Vi är sammanlänkade med varandra.

Ibland händer det, när jag begraver en äldre människa, att det i begravningsföljet finns ett nyfött barnbarnsbarn. Ett litet skrik från detta nya liv får gärna blanda sig med ”Av jord är du kommen...” eller med ”Blott en dag”. Det stör inte. Istället ger det begravningsgudstjänsten en annan dimension, där sorgen och saknaden efter den avlidne kommer i ett nytt ljus.

Varje dödsfall är unikt. Naturligtvis, eftersom vi människor alla är unika. Ibland kommer döden väntat, och kanske även som en lättnad för de anhöriga, såsom efter en utdragen tid på långvården. Men ibland kommer döden plötsligt och bryskt, hänsynslöst och våldsamt. Ju yngre en människa är som mister livet, desto hårdare och brutalare slår döden mot de närmaste.

Ljusen på kyrkogårdens gravar fångar och återspeglar många känslor: sorg och saknad, vemod, med också tacksamhet och glädje för den tid man haft tillsammans med den som inte längre är bland oss i livet. Även mer konfliktfyllda känslor som vrede och ”varför?” kan ljuslågan kanalisera.

Nyligen var det präst- & diakonmöte i Växjö stift. En av höjdpunkterna var minnesgudstjänsten för dem som innehaft prästtjänst i stiftet, och som avlidit sedan förra prästmötet.

Domprosten Jan-Olof Johansson hade på ett förtjänstfullt sätt fångat väsentligheterna i dessa tidigare kollegors liv och gärning, och återgav dem kortfattat från predikstolen. Många av dessa kollegor kände jag; andra var bara namn. Osökt dök tanken upp i mitt inre: ”Vad kommer att sägas om mig en dag, då min gärning som präst recenseras?”

Oavsett om vi varit i kyrklig tjänst eller inte hoppas jag att vår Herre, då vårt liv summeras, får anledning att säga till oss som han sade till de goda förvaltarna i liknelsen (Matt 25:14ff): ”Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in i till glädjen hos din herre.”

Allhelgonagudstjänsterna i mina kyrkor avslutade vi med psalmen 313, där andra versen lyder:
Min Frälsare lever, jag vet att han lever.
Jag honom får möta till sist,
när jag har lagt av mig
min kropp som en klädnad,
befriad från ångest och brist.
Mitt foto
Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.