Konfirmanderna och deras barnbarn

Min krönika i Smålandsposten 26 maj 2011

19 ungdomar i vita kåpor tågade i lördags in i Aneboda kyrka. Det var konfirmation, och sedan i september i fjol hade de fördjupat sig i kyrkans tro, talat om relationer och kärlek, gjort värderingsövningar i olika frågeställningar, sjungit, spelat drama med mera. Nu fick de, i två grupper, inför släkt och vänner göra det som själva ordet konfirmation egentligen betyder, nämligen att bekräfta, och då att bekräfta sitt dop.

Fast det är långt ifrån säkert att denna religiösa bekräftelse är det viktigaste motivet för en tonåring att konfirmera sig. Det finns ju presenter och annat som brukar förknippas med denna högtid. Och icke att förglömma: konfirmandläger, då man som ledare kan glömma att få någon ordentlig nattsömn. Men att lägren betyder mycket för konfirmanderna, det är helt klart.

Som präst ska jag villigt erkänna att konfirmandverksamheten är den enskilda kyrkliga aktivitet som jag känner mest anspänning inför. Varför det är så vet jag inte riktigt. Att möta 15-åringar tycker jag bara är roligt, men samtidigt är jag medveten om att mitt sätt att bemöta dessa unga människor kan forma deras fortsatta syn på Kyrkan och det kristna livet.

Lyckas vi i konfirmandarbetet kommer säkert Kyrkan att behålla dessa människors tillgivenhet under deras fortsatta liv. Därför är det så viktigt att avsätta tillräckliga resurser i form av personal, tid och pengar för konfirmandverksamheten. För vad händer om vi misslyckas?

Själv gick jag i 14-årsålder i så kallad kristendomsskola, då mina föräldrar tillhörde missionsförsamlingen. Konfirmerad i Svenska kyrkans ordning blev jag istället, i en enskild akt, strax före min prästvigning.

Tidsperspektivet är långt:
- Kanske kommer ni tillbaka år 2061 till er konfirmationskyrka tillsammans med era barnbarn, sade jag till konfirmanderna, och då hoppas och ber jag att ni med stolthet och glädje kan berätta för dem om kyrkorummet och hur det var att vara konfirmand på tidigt 2010-tal.

En av mina allra äldsta församlingsbor, nyligen gången ur tiden, visade mig vid ett tillfälle sin konfirmandbok. Och jag tyckte mig skönja en tår i hans ögonvrå då han bläddrade i den slitna och nötta boken som han öppnat och läst ur många gånger under sitt långa liv.

Konfirmation på Radio Kronoberg

Fick tillfälle att prata konfirmation på Radio Kronoberg: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2159

Dop med kära återseenden

Telefonen ringde för någon månad sedan. I andra ändan var en gammal konfirmand från våren 2000, då jag vikarierade som präst i en församling strax utanför Kristianstad. Under alla dessa år har vi inte haft någon kontakt.

Jag kom ihåg Josefin, och jag kom ihåg ett ganska stormigt konfirmandläger, där jag var enda ledaren (inte planerat så, men så blev det).

Nu undrade hon om jag hade möjlighet att döpa hennes barn.

Och jag tänkte: Ja, vad roligt! Det blir bra folk även av konfirmander som kan sätta sig på tvären!

Så fick jag den stora glädjen att ösa dopvattnet över huvudet på Josefins dotter. Med på dopet var också två andra konfirmander i samma grupp, Åsa och Desirée.

Vår återförening blev dokumenterad utanför Önnestads kyrka: Fr v: Josefin, Åsa, Desirée och Annika.

Tack Josefin, för ditt initiativ. Och lycka till med lilla Isabell och övriga familjen!

19 unga människor i vita dräkter

Härliga konfirmationer idag - två stycken (en i Aneboda kyrka och en i Bergs kyrka), med totalt 19 konfirmader (6 tjejer och 13 killar). I lektioner hade vi oftast varit helgrupp med en präst och en församlingsassistent, vilket kanske är lite för många, men det finns för och emot.

I år hade vi för första gången konfirmation med mässa vid ett och samma tillfälle. Föreställer mig att många människor kanske aldrig annars skulle ta nattvarden, men i detta sammanhag blir det naturligt. "Kristi kropp och blod för dig utgivna" är ett uttryck som jag, med glädje, uttalat ett stort antal gånger i dag.

I den skriftliga utvärderingen av konfirmationen (gjordes i samband med att jag bjudit in konfirmanderna till min prästgård häromdagen) framkom att vad man satte värde på var gemenskapen i gruppen. Likaså tyckte de flesta att det var roligt att sjunga och spela teater. Faktiskt fick också vanliga högmässor/högmässogtj:er (15 gudstjänster skulle man gå på) ett något högre betyg än jag förväntat mig. Som tjänstgörande präst sätter jag alltid konfirmanderna i arbete, som att hänga upp psalmnummer (om de är i god tid - fast oftast kommer de en minut före klockringning), fundera över vilken liturgisk färg det är, gå i procession (kors & ljus), leda psaltarpsalmen, ta upp kollekten och lite annat. Förhoppningsvis gör det gudstjänstlivet lite mer engagerande än om de bara skulle "sitta av" en gudstjänst.

Det är min förhoppning - en from sådan förvisso, men ändå - att det som skett i deras tonåriga liv skall finnas kvar livet ut, med en grundtrygghet om Guds kärlek oberoende av vad som sker i tillvaron.

Tack, mina medarbetare komminister Heidi, församlingsassistent Inger och kantor Anita, samt naturligtvis kyrkvaktmästarna och kyrkvärdarna, för ett gott samarbete med årets konfirmander!

Lycka till alla 19 nykonfirmerade ungdomar! Det kommer att gå bra för er i livet, det är jag övertygad om!

Konfirmandläger

Har tillbringat två dygn på läger med våra 19 härliga konfirmander. Kanske är denna aktivitet, som många präster skruvar sig inför (pga förlorad nattsömn, koncentration mm), något av det viktigaste vi kan göra med våra ungdomar.

Vilket förtroende att förvalta det är att ha ett antal människor i en formbar ålder i livet att få dela med sig av livsbejakande värderingar! Lyckas kyrkan här, så är väldigt mycket vunnet för framtiden. Motsatsen är säkert också sann: misslyckas vi med konfirmandarbetet är mycket förlorat för framtiden och kommande generationer.

Vi var på Kastlösa stiftsgård på södra Öland, som är en utmärkt plats för konfaläger. Passade på att boka in 2010 års vårläger.