Eftertankar i kyrkovalstid

Krönika i Smålandsposten (publiceras torsdag 24 september)

Arbetsglädje, tid och kraft har kännetecknat det just genomförda valet till olika beslutsorgan i Svenska kyrkan. Massmedia har också gjort en allsidig bevakning av valet.

Men det finns en baksida: Valapparaten har varit överdimensionerad, och omgärdat med ett regelverk som kan förefalla väl byråkratiskt. Ordentligt tilltagna tidsmarginaler, ingen möjlighet till fyllnadsval i direktvalda organ mm, är i och för sig vällovliga säkerhetsaspekter som ändå kan utgöra hinder i ett effektivt arbete.

Men tro nu inte att jag skulle mena att valet är oviktigt. Tvärtom, att på demokratiska villkor få välja in dem som tillsammans med Kyrkans ämbetsbärare skall styra Svenska kyrkan är av grundläggande vikt.

Huruvida de politiska partierna skall styra kyrkan är en fråga som kommit allt mera i fokus. Nu är Svenska kyrkan angelägen om att de sammanslutningar som kandiderar skall kallas för nomineringsgrupper och inte för partier – detta för att särskilja Kyrkans val från de allmänna valen.

Valsystemet gynnar ändå de politiska partierna och de etablerade grupperna, eftersom dessa har vanan och kompetensen att sköta en valprocedur. En lokal opolitisk samlingslista kan lätt begå misstag. Många exempel finns på hur man i valet till ett samfällt kyrkofullmäktige bara registrerat sig för en valkrets, trots att man haft möjligheten att ställa upp i samtliga valkretsar inom valområdet. Denna miss innebär att troliga röster aldrig kan tillfalla den nomineringsgruppen.

En annan aspekt är att en lokal opolitisk lista ofta saknar det stöd och den kompetens som ett större nätverk kan erbjuda.

Frågan om politiken i kyrkan har många infallsvinklar. Man kan tycka att den som låter sig väljas in som väljas in i Kyrkan också bör visa intresse för Kyrkans gudstjänstliv. Samtidigt utgör majoriteten av Svenska kyrkans medlemmar en grupp som solidariskt stöder Kyrkans verksamhet med sin avgift, och därmed möjliggör för andra att utnyttja Kyrkans tjänster, även om man själv inte tar dem i anspråk – just nu. Denna solidariska hållning är inte att förakta.

Slutligen en eloge till alla dem som ställt upp på listor med bara några få namn: tre, två eller till och med ett enda namn. Det är förenat med en personlig uppoffring att exponera sig så. I vissa fall har ansträngningarna inte resulterat i något mandat. Men nu i eftervalsarbetet har också de segrande grupperna möjlighet att se dem som inte fått något mandat och ta vara på deras entusiasm och mod, kraft och arbetsglädje.