måndag, april 29, 2019

2:a söndagen i påsktiden 2019 - Påskens vittnen


2019-04-28 (2 i påsktiden – Påskens vittnen)

Bibeltexter: 
Psaltaren 145:1-7
Jeremia 18:1-6
Första Johannesbrevet 5:1-5
Johannesevangeliet 21:15-19

I Bredaryds kyrka firade vi högmässa och sjöng psalmerna
197 Den blida vår är inne
343 Krukmakarskivan svänger runt
399 Vi bär så många med oss 
517 Världen som nu föds på nytt

I Kulltorps kyrka firade vi gudstjänst och sjöng psalmerna
197 Den blida vår är inne
343 Krukmakarskivan svänger runt
517 Världen som nu föds på nytt
941 Ingen stund är såsom denna



Min predikan:
För en vecka sedan firade vi Kristi uppståndelse från de döda, och hans seger över de destruktiva makterna.

Under de tidiga morgontimmarna på den första arbetsdagen efter den judiska högtiden, var det ett enda kaos av rykten och ifrågasättanden, svårtolkade observationer och våldsamma kast mellan förtvivlan och hopp. Men så utkristalliseras sig för kvinnorna och lärjungarna den ofattbara men underbara insikten att Jesus inte längre är död, utan lever.

Nu har det gått en vecka. Den uppståndne Kristus har visat sig för kvinnorna och tio av lärjungarna. Sist av alla kommer lärjungen Thomas, som in i det längsta var tvivlande, men även han – Thomas, kallad tvivlaren – får möta sin uppståndne Herre.

En av de ursprungliga tolv, Judas Iskariot, finns – tragiskt nog – inte längre med.

Påskens vittnen är ämnen för denna söndag, den andra söndagen i påsktiden.

Vi möts av några intressanta Bibeltexter, som kastar ljus över skeendet vid den här tiden för lärjungarna och kvinnorna, och för oss tvåtusen år senare.

Krukmakarskivan svänger runt, sjöng vi, och psalmen 343 fortsätter med:
Se, av en lerklump grå
kan bli en vackert formad skål.
Krukmakarn glädes då.

Anders Frostensons psalm är hämtad från dagen gammaltestamentliga text, där profeten Jeremia betraktar krukmakaren i hans arbete, och ser att ibland misslyckas krukmakaren, och det blir ingen vackert formad skål eller något elegant krus, eller en smäcker vas. Men – med samma råmaterial, den gråa lerklumpen – börjar krukmakaren om från början och se, nu lyckas det.

Studiebesöket vid drejskivan använder Gud för att förklara för sin profet att Gud inte ger upp, även om det första skulle misslyckas på ett eller annat sätt. Gud tar nya tag. Och lerklumpen – den grå oansenliga och lerklumpen, vars enda form är just – en klump, det är vi människor.

I den gudomlige krukmakarens händer formas vi till något riktigt vackert och ändamålsenligt.
Petrus – kommer vi ihåg honom från Skärtorsdagskvällen? Petrus, han som tre gånger förnekade att kan kände Jesus, och till och med svor på att den mannen var honom okänd.

Petrus är ett typexempel på vad Gud kan göra med ett mänskligt misslyckande.

Vi möter Petrus och Jesus i evangelietexten. Här får Petrus en upprättelse av högsta dignitet. Jesus ger honom det stora hedersuppdraget att bli herde för fåren och föra dem på bete.

Bilden med får, bete och en herde kommer från det pastorala sammanhanget som var så vanligt förekommande på Bibelns tid. Hade det varit i vår tid kanske andra bilder skulle ha använts: en tränare i ett fotbollslag, en företagsledare, en inspiratör av något slag.

Nu är det vi människor som framställs som får, som kan springa omkring lite hur som helst, dras med i ett flockbeteende, och som alltid tycks tro att gräset är grönare på andra sidan stängslet, och som behöver någon ledare. Att vara denna ledare är nu det stora och krävande uppdrag som Jesus ger till honom som fegt och räddhågset hade förnekat sin Herre och vän.

Den grå oformliga lerklumpen i den gudomlige krukmakarens händer. Ja, här finns också du och jag, med våra svagheter, våra misslyckanden, allt det som vi skäms över, allt det som belastar vårt dåliga samvete för vad vi sagt och gjort, eller för det som vi skulle ha sagt och skulle ha gjort, men lät bli att säga eller göra.

Leret som inte på en gång blev det vackra kruset eller den fina vasen, det leret finns fortfarande i krukmakarens händer. Inga problem, han lägger leret på drejskivan och startar om på nytt.

Du och jag och Petrus. Alla har vi på olika sätt misslyckats. Men alla är vi påskens vittnen.

För alla får vi en möjlighet att bli formade på nytt av den gudomlige krukmakaren.

lördag, april 20, 2019

Påskdagen 2019

Påskdagsmässa 2019 i Bredaryds kyrka

Psalmer:
146 Vad ljus över griften
742 Han är inte här 
153 Livet vann, dess namn är Jesus
154 Dina händer är fulla av blommor

Pastoratskören sjunger. Organist: Elisabeth Ringdahl

Min predikan:

Efter de tidiga morgontimmarnas kaos av rykten och ifrågasättanden, svårtolkade observationer och våldsamma kast mellan förtvivlan och hopp, utkristalliseras sig för kvinnorna och lärjungarna den ofattbara men underbara insikten att Jesus inte längre är död, utan lever.


Kristi uppståndelse från de döda är den viktigaste händelsen i världshistorien. Där, före gryningen på den första arbetsdagen efter den judiska påskhögtiden år 33, på en begravningsplats strax utanför Jerusalem i det lilla bergsprovinsen Judéen på östra Medelhavskusten, ockuperat av romarna, tar historien en ny och annorlunda inriktning.

Jesus hade blivit sänd till världen för att omintetgöra djävulens verk. Kristi uppståndelse från döden bryter det ondas makt, och visar att kärleken och godheten, friden och glädjen är de starkaste krafterna.

Alla fyra evangelisterna berättar om denna händelse, att Jesus uppstår. Detaljerna kan skilja sig något mellan vad de nedtecknat, vilket är helt naturligt, då de skrivit ned vad de själva sett och hört och vad andra människor sett och iakttagit. Alla har inte stått på samma plats vid samma tillfälle, och därför kan detaljerna skilja sig åt. Men det centrala i berättelserna är entydigt: Jesus har dött, han har blivit begravd, och tidigt på den tredje dagens morgon finner hans vänner graven tom. Efter det, under cirka en veckas tid, har han sedan visat sig för sina vänner. Några veckor senare bevittnar de hur han blir upptagen till himlen, och ytterligare tio dagar senare sänder han sin helige Ande för att ta sin boning hos dem.

Den lilla gruppen nervösa och skrämda människor fylls av mod och glädje, och trots motstånd, förföljelse och till och med död, talar de om Jesu uppståndelse för många människor, och många kommer till tro och bekänner sin tillhörighet till Kristus.

Hela denna utveckling har sin grund i övertygelsen om – och tryggheten i – att deras Herre uppstått.
Hade historien slutat med att Jesus dött på korset, så skulle vi bara haft ytterligare en av många religionshistoriska berättelser om kringvandrande predikanter och undergörare. I bästa fall skulle sekten kring Jesus från Nasaret levt kvar, fyllda av hans goda etiska principer om kärleken till Gud och till medmänniskan. Men förr eller senare skulle sekten dött ut, och ersatts med någon annan.

Men den kristna tron går längre än bara – vilket förvisso inte är så bara – goda etiska riktlinjer för vårt liv. Den kristna tro har Kristus som sitt centrum, där hans död och uppståndelse på det allra mest grundläggande sätt påverkar vårt liv som människor.

Kristi död på korset är – utifrån en rent fysisk händelse – inte mycket annorlunda än andra människors som torterats till döds, därför att de uppfattats som misshagliga i de styrandes ögon. Tyvärr finns det många sådana exempel i historien och även i vår tid.

Men Kristi död är mer än ett rent fysiskt lidande och smärta. När Jesus dör ikläder han sig hela mänsklighetens skuld, som vår söndring på åstadkommit, det som vi kallar för synd. En skuld av en omfattning som vi själva aldrig kunnat återbetala.

Och hur stort detta försoningsverk än kan vara, så slutar det inte där. Kristi uppståndelse inte bara återställer sakernas tillstånd till ett neutralt plan, så att säga till det som gällde i tiden före syndafallet, utan går längre. Han uppstår från döden och tar oss med sig i sin uppståndelse, in i det större sammanhanget att vi får del av honom själv.

Gud är inte längre utanför oss, utan genom sin helige Ande, blir vi delaktiga i hans kropp. Här och nu får vi leva vårt liv i gemenskap med honom, där han är i oss och vi är i honom. Och den dag då vårt jordiska liv nått sin fullbordan får vi leva i en annan tillvaro, där vi ser honom ansikte mot ansikte, denna tillvaro som vi kallar det eviga livet eller himlen, men som alltså redan tar sin börjar här och nu.

Den kristna nattvarden, där vi får del av Kristi kropp och blod i brödet och vinet, är det starkaste uttrycket för denne förening mellan den korsfäste och uppståndne Kristus och dig och mig och alla andra människor som har Jesus som sin Frälsare och Herre.

Detta hade inte kunnat äga rum, om inte Kristus uppstått från de döda. Därför är evangelium om Jesu Kristi död och uppståndelse de mest centrala i den kristna tron. Skulle vi ta bort uppståndelsen, skulle också en omistlig del av evangeliet försvinna.

Livsvandringen med Kristus präglas av kärlek och godhet, frid och glädje. Därmed är inte sagt att vårt liv alltid är lätt och friktionsfritt – nej, långt därifrån. Vi möter svårigheter och prövningar av de mest skilda slag, och omkring oss ser vi fortfarande hur ondskans makter kan husera.
Ibland talar man om kyrkan på jorden som den kämpande kyrkan, och tillvaron i himlen som den triumferande kyrkan.

Likväl är Kristi uppståndelse garanten för att kärleken och godheten, friden och glädjen ska bli bestående i skapelsen, och under tiden som vi väntar på denna dag, är det du och jag som enskilda kristna och som lemmar i Kristi kropp som med våra liv och vittnesbörd, i ord och handling, visar att Kristus uppstått från de döda.

Alltsedan den där kaotiska morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhögtiden år 33 har människor burit förvissningen om att deras Herre har uppstått från de döda.

Kristus är uppstånden! – Ja, han är sannerligen uppstånden!

Långfredagen 2019

Långfredagen 2019

Psalmer:
144:1-3 O huvud, blodigt, sårat
143 Guds rena Lamm
700:1 Litanian
456 Höga kors
144:4-7 Hos dig jag vill förbliva

Blandade röster sjunger
Organist Elisabeth Ringdahl

”Det är fullbordat”


Det senaste dygnet har varit fullt av dramatik, och fullt av de mest skiftande känslor. I går kväll åt Jesus sin påskmåltid för allra sista gången med sina lärjungar, men den måltiden blev också den allra första måltiden av annat slag, nämligen den kristna nattvarden, som den kristna kyrkan alltsedan dess har firat. Det sista blev det första.

Under måltiden smög sig Judas Iskariot ut för att få sina 30 silverpenningar, som ersättning för att förråda sin Herre. De 12 lärjungarna reducerades till 11.

Samtidigt säger Jesus att lärjungarna kommer att sörja, men att deras sorg ska vändas i glädje, och den glädjen ska ingen kunna ta ifrån dem.

Så gick den nu decimerade skaran ut till Olivberget, och Jesus ängslas, så till den grad att han svettas bod. Han är ensam, och hans kära vänner har somnat. Så kommer förrädaren med ett följe soldater, de griper Jesus och tar honom till förhör. Han hånas, misshandlas och torteras där under natten.
Nästa morgon, Långfredagens morgon förs han ut till Golgata, för att avrättas, tillsammans med några kriminella. Han bär själv sitt kors tills han inte orkar längre. Traditionen säger att han faller tre gånger längs Via Dolorosa, Smärtornas väg.

Traditionen säger också att det finns uttryck av kärlek och omtanke under den här vandringen, där en kvinna vid namn Veronica – inte omnämnd i Evangelierna – baddar hans plågade ansikte med sin scarf. Kanske var hon en av dem som hade ropat Hosianna, välsignad är hans om kommer i Herrens namn, och är en av hans följare. Nu vågar hon träda fram, trots den skränande och hatande hopen, och bedyra sin Herre sin kärlek.

Jesus hängs upp på korset. Några av lärjungarna står på avstånd och bevittnar det hela, andra, som lärjungen Johannes står alldeles nedanför korset tillsammans med Jesu mor, och här får vi ytterligare ett bevis på kärlek och omtanke, då Jesus uppmanar Johannes att ta han om Maria och så blev det.
Timmarna kryper fram, och det är svårt att förstå hur det överhuvudtaget är möjligt att livet kan bestå under de omständigheterna.

Till slut ropar Jesus – rop är nog inte rätt ord – snarare ett kraxande eller väsande från sammanpressade lungor: Det är fullbordat.

Det är fullbordat. Observera att Jesus inte säger: Det är slut. Hans ord är: Det är fullbordat.
Att sluta någonting kan vara att avbryta det man håller på med, att inte göra färdigt. Men att fullborda är att ha genomfört det man skulle genomföra.

Nu vet jag inte exakt vilket ord på arameiska som Jesus använde, men i den grekiska texten som Johannes skrev sitt evangelium används ordet Tetelestai, som betyder just att fullborda något, och någon kommentator säger att det är som att när en bergsbestigare haft ha för avsikt att för avsikt att bestiga toppen på Mount Everest, och när man nått toppen, då kan man säga Tetelestai: Jag har fullbordat det som jag skulle göra. Inte avbrutit på halva vägen, eller ens 50 meter under toppen, utan nått hela vägen upp.

Dessutom, det finns två tänkbara verbformer för att uttrycka det här. Den ena verbformen markerar en punkthandling, den andra markerar att någonting sker som har bestående effekt. Och det är den sista, skeendet som har en bestående verkan, som evangelisten använder i sin text. Det är fullbordat, och det fullbordade verket kommer att bestå.

Johannes och Maria och de andra där hör Jesu ord. Om de förstår innebörden på det här stadiet, vet vi inte riktigt.

Men det var någon annan som hör att Jesus yttrade orden ”Det är fullbordat”. Och det djävulen. Från sitt helvete har han nogsamt följt utvecklingen, och han ser fram mot att hans plan ska gå i lås att göra hela universum till en djävlig plats – nej, kära församling, jag svär inte i kyrkan, jag använder ordet i dess rätta bemärkelse. Djävulen vill skapa söndring, splittring, oreda, misshälligheter, kyla, sjukdom, lidande, död – djävulskap, kort sagt.

Söndring av olika slag är djävulens verk, medan Guds verk är att hela. Och därför, när Jesus gick omkring och i ord och handling visade vads Guds rike är, så var det ofta att hela det som var söndrat, han helade sjuka människor, han hela söndriga relationer, han helade brustna hjärtan.

Nu hör djävulen att Jesus inte säger: ”Det är slut”, utan att han säger ”det är fullbordat”. Och ondskans furste fattar distinktionen, och innebörden i ordet. Han begriper att hans projekt sedan tidernas begynnelse att göra universum till en djävlig plats har inte gått i lås. Djävulens avsikt att göra tillvaron till ett helvete för alla människor har misslyckats. Han har förlorat.

Det är fullbordat. Jesus har fullgjort det som han kom till världen för att göra. Därför är kraxandet och väsandet ”Det är fullbordat” inte ett sorgligt uppgivande, utan ett jubelrop.

torsdag, april 18, 2019

Skärtorsdagsmässa 2019


Skärtorsdagsmässa 2019 i Bredaryds kyrka

Psalmer:
139 Den stunden i Getsemane
700:1 Litanian
70 O Jesus, än de dina
234 O salighet, o gåtfullhet

Organist var Elisabeth Ringdahl

I slutet av mässan klädde vi av altaret.

Min betraktelse:

Gemenskap med mig

”Gemenskap med mig” är ett uttryck som Jesus använder denna sista kväll med sina lärjungar:
”Om jag inte tvättar [dina fötter], så har du ingen gemenskap med mig.”

Gemenskap med Kristus är själva kärnan i det kristna budskapet.

Den här kvällen, Skärtorsdagskvällen, är speciell på flera sätt. Dels gör vår Herre den mycket ovanliga handlingen att han böjer sig ned inför sina vänner och tvättar deras fötter, dammiga efter att ha gått i sandalen på de gatorna i Jerusalem. Hans fysiska ställning är att han sitter på huk eller på knä inför dem, medan de befinner sig högre upp än honom. En tjänares position, som utförs av en Herre.

På sina håll i den kristna kyrkan över vår jord tillämpar man fottvagning i någon form, fast jag tror det är relativt ovanligt i vår del av världen.

Men det andra speciella som han gör, tillämpar den kristna kyrkan över hela världen allt sedan den allra första gången, nämligen att fira det vi kallar för den heliga nattvarden, där vi får del av bröd och vin som Kristi kropp och blod.

Denna måltid har många namn. Vi kanske oftast använder namnet mässa och just nattvard, men den kan också kallas den sista måltiden, brödsbrytelsen eller himmelrikets måltid.

I nattvarden blir det sista det första. Det är sista gången som Jesus firar den judiska påskmåltiden med sina lärjungar, men det är det första gången som den kristna nattvarden firas.

”Gemenskap med mig”. Ja, att vara i – och leva i – gemenskap med Kristus är frälsning, att leva med Kristus i vårt hjärta, att ha fått syndernas förlåtelse, att vara ett Guds barn och en lillasyster eller lillebror till Jesus, att äga hoppet om ett evigt liv, att ha en mening i livet här och nu, att äga hoppet om ett evigt liv.

Gemenskap med Kristus, ja, så till den grad att vi kristna människor kallas för Kristi kropp, där Kristus själv är huvudet och med det blodomlopp som cirkulerar igenom huvudet och sedan letar sig ut i varje enskild liten blodåder, längst ut i kroppen. Vi är ett med honom, som vi sjunger i en psalm (SvPs 61).

Därför används också namnet ”kristna” för oss. För alla vi som sätter vår tro och tillit till Kristus, är själva små ”kristusar” – vi är kristna.

Att vara Kristi kropp är att ständigt få del av honom och det som tillhör hans – ja, fysiska – kropp. Detta är min kropp som blir utgiven för er; detta är mitt blod som blir utgjutet för er. Att ta del av nattvardens bröd och vin är att ta del av Kristus själv. Därför är nattvardstillfället i kyrkan en så stor och så innehållsrik och så djupgående handling. Med rätta firar vi den under vördnad, men också under stor glädje.

Det där med stor glädje kan ju synas vara lite tvetydigt: För i instiftelseorden säger vi: Den natt då han [Jesus] blev förrådd… och ett förräderi är knappast något glädjefyllt. Och likaså är det vår Herres kropp, som några timmar senare skulle bli slagen, misshandlad och torterad, och det blod som rann då spikarna trängde genom hans händer och fötter och som droppade ned på marken nedanför korset, och det blod som kom ut då soldatens spjut trängde in i hans sida – allt detta är ju avskyvärda och frånstötande bilder – men det är de här bilderna som Jesus väljer att lyfta fram för att ange hur gemenskapen med honom ser ut.

Att vara i gemenskap med Kristus är att bli delaktig i hans död, och att bli delaktig i hans uppståndelse, delaktig i hans himmelsfärd och delaktig i hans härlighet.

Himmelrikets måltid, sa vi, är ett av namnen på nattvarden. Vi sjöng om det uttrycket senast på vår kvällsmässa här i Palmsöndagen. Himmelrikets måltid. Ja, en gång ska vi fira den måltiden tillsammans med Kristus i himlen. Men redan här och nu, här i tiden och på den här jorden möts himmel och jord. Själva kyrkorummet är så utformat att det är här som himmel och jord möts. Därför är koret i kyrkan med altaret i centrum och med altarmålningen en representation av himlen. De som ritat och byggt kyrkan och utformat altartavlan har velat återge det allra vackraste de kunnat tänka sig.

Naturligtvis kan man fira Herrens heliga måltid på andra platser också, och där möter vi naturligtvis också Kristus. Han finns överallt.

Men det finns mer: Till våra konfirmander brukar vi säga att altarrunden ju är en halvcirkel, som vi knäböjer på. Men cirkeln fortsätter, trots att vi inte ser den, och när vi – kanske bara en liten grupp kristna – knäböjer och tar emot brödet och vinet, så är det många fler med oss; människor som gått före oss i tron och nu finns i himlen, och dessa tusentals, miljontals, miljardtals människor firar tillsammans med oss att Kristus lever i gemenskap med oss.

I stor glädje firar vi därför delaktigheten i Kristus genom att ta del av hans kropp och blod.
Gemenskapen med Kristus är gratis. Den finns på hans initiativ, den är tillkommen genom hans försoningsdöd och hans uppståndelse.

Vår Herre gjorde detta en första gång tillsammans med sina lärjungar. Han visste också vad som skulle hända de närmaste timmar. Och trots den ångest som han kände inför detta, att bli utkastad till ondskans alla makter, så kände ha glädje då han till sina lärjungar ger en brödbil och säger: Tag och ät, detta är min kropp som blir utgiven för er; och drick alla av bägaren för detta vin är mitt blod som blir utgjutet för er.



söndag, april 14, 2019

Palmsöndagen 2019

Palmsöndagen 2019
I högmässan i Kulltorps kyrkan sjöng vi psalmerna
46 Låt mig få höra om Jesus
38 För att du inte tog det gudomliga
726 Vilket stort mysterium
442+443 Han gick den svåra vägen, direkt följd av Dig vi lovsjunger, ärar. Efter mässan hade syföreningen ordnat kafferep med sju sorters kakor.

I kvällsmässan i Bredaryds kyrka sjöng vi
45 Jesus för världen
38 För att du inte tog det gudomliga
726 Vilket stort mysterium
442+443 Han gick den svåra vägen, direkt följd av Dig vi lovsjunger, ärar.

Organist: Elisabeth Ringdahl

Min predikan:

Palmsöndagen – en dag som väcker många olika sorters känslor hos oss.
Kanske är det den annalkande varma årstiden, som väcker vår livslust, även om nätterna de senaste dygnen varit rejält kalla. Och i kombination med det, de svenska palmkvistarna – videkvistarna – som gör att vi tror på växtligheten igen.

Kanske är det tanken på att vi nu går in i Stilla veckan – för veckan för påsk heter ju Stilla veckan, medan Påskveckan är veckan efter påsk – med allt vad som nu väntar.
Kanske är det insikten om hur snabbt känsloläget kan skifta hos oss människor, och hur påverkade vi lätt blir av andras åsikter.

Palmsöndagens bibeltexter är fyllda av paradoxer, av sådant som ser ut att vara varandra motsatser. Jag ska försöka relatera det som händer i texterna till vårt liv.

I vår psaltarpsalm (Psaltaren 118) som vi växelläste hör vi talas om stenen som husbyggarna förkastade, men som blivit den viktigaste stenen i hela husbygget. Varför, kan vi fråga oss? Ja, av någon anledning tyckte inte byggarna att den var bra nog, kanske inte ens bra nog för att finnas med överhuvudtaget i byggnaden, men vid närmare inspektion ser man att den ju är perfekt för att anlägga hörnvinkeln på huset. Skenet kan bedra, det vet vi. Stenen, hörnstenen, är en förebild av Kristus själv.

Vi känner igen berättelse om hur kungen rider in i Jerusalem på en åsna. Den text som vi hör både på 1:a advent och idag på Palmsöndagen. På 1:a advent är den gammaltestamentliga texten hämtad från profeten Sakarja, och idag är det en annan text från samme profet, Sakarja. Och namnet Sakarja betyder, Herren kommer ihåg. Och det som Herren kommer ihåg är nu hans löfte till oss, som vi löst idag: Jag tar min boning hos dig. Till och med två gånger säger Gud dessa ord under fyra versar: Jag tar min boning hos dig. Ett löfte som Gud inte glömmer bort, utan som han minns.

Vi människor glömmer, och vi glömmer löften till varandra, och ibland glömmer vi dem inte, men struntar i att uppfylla dem. Men Herren kommer ihåg. Han glömmer inte, och han uppfyller sina löften. Paradoxen, den skenbara motsättningen, i den här texten är att Gudsfolket befinner sig i en vanhedrande fångenskap i ett annat land, och det är perserna som nu styr över dem. Ändå lovar Herren att han ska ta sin boning hos dem.

Hur vill Gud att vi ska leva? Jo, genom att låta det sinnelag råda hos oss som fanns hos Jesus, som aposteln Paulus skriver. Jesus skulle ha kunnat kasta av sig sin uppgift att gå i döden för oss – och det var ju det som djävulen i öknen frestade honom att göra – Jesus var ju Gud och kunde göra vad han ville. Men han avstod från detta, avstod från det som han hade rätt till, och valde han att gå Korsets väg för din och min skull. Nu kallar han oss att ha samma inställning till livet som Jesus hade, att kunna avstå från vår rätt, för att någon annan ska kunna få det bra.

Men Gud glömmer inte detta heller, utan belönar ett sådant handlande. Gud upphöjde sin son, genom uppståndelsen från döden, och himmelsfärden. Hur Gud väljer att belöna oss, det vet vi inte, men att han gör det, det kan vi vara trygga i, då vi låter Jesu Kristi sinnelag råda hos oss.
Paradoxen i att ödmjukhet leder till upphöjelse.

Också vår text från Johannes evangelium är fylld av paradoxer. Här möter vi först Jesus hos sina mycket goda vänner, de tre syskonen Maria, Marta och Lasaros. Det ovanliga är att Jesus hade uppväckt Lasaros från de döda för ganska kort tid sedan. Det vanliga är att det är Marta som passar upp, och förmodligen har hon lagat maten också.

Systern Maria, det är om henne som Jesus en gång sagt, då hon prioriterade att lyssna på honom istället för att stå i köket, att hon har utvalt den goda delen och den ska inte tas ifrån henne.
Det iögonfallande inträffar nu att Maria kommer en hel flaska mycket dyrbar nardusbalsam. Dess marknadsvärde motsvarar ungefär en normal årslön. Den är ingen parfym man sticker in på Kicks och köper för några hundralappar, precis.

Denna dyrbara och mycket väldoftande parfym slösar hon över Jesu fötter. Hela huset fylls av att det luktar gott.

Först säger ingen något. Men alla tänker. Vad många tänker är säkert i termer av en kvinnas heder: Vad opassande av en kvinna att göra så med en man. Det kan ju uppfattas som en sexuell invit, i allas åsyn.

Judas – han som kallas Judas Iskariot och som några dagar senare skulle förråda Jesus – är den förste som tar till orda. Det här är ju kapitalförstöring! Man skulle ju kunna sälja denna nardusbalsam för 300 denarer, alltså motsvarande en årslön, och ge till de fattiga. Men Jesus försvarar Maria och tillåter att detta slöseri av väldoft får fortsätta, en paradox av förtida hedersbetygelse inför Jesu begravning.

Så kommer vi – äntligen, kanske någon tycker – fram till palmkvistarna. Palmkvistarna som man lade på gatan framför Jesus då han rider in i staden, och som har gett upphov till namnen på den här söndagen.

Ryktet har spridit sig, det går som en löpeld, även på den tid då det inte finns några digitala sociala medier. Nu kommer han, Israels kung. Och de människor som läst sin Tora, det som vi kallar för Gamla testamentet, känner igen det som nu händer från det som profeten Sakarja skrev om flera hundra år tidigare. Är det någon som kommer ihåg vad namnet Sakarja betyder?

Folket kommer ihåg, och med palmkvistar och mantlar bereder de vägbanan framför Jesus, och ropar Hosianna, välsignad är han som kommer i Herrens namn. Det ropet har många kristna kyrkor sedan dess ropat ut i lovsången som vi sjunger vid nattvardsfirandet.

Förväntningarna är stora bland folkmassorna på att Jesus ska bli kungen som kastar ut de förhatliga ockuperande romarna ur landet. Jesus har en annan agenda. Hans kungarike är av ett annat slag. Ändå låter han folkmassorna hylla honom.

Vägen till korset är temat för Palmsöndagen. Och korset finns inte långt borta. Säkert är virket redan färdigsågat, och ligger där och väntar. Och det dröjer bara några dagar till dess att ropet ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn” byts till ropet ”Korsfäst, korsfäst”. Kontrasten är närmast fullständig.

Under tiden fortsätter Jesus fram på sin lånade åsna trippande på palmbladen. Efter dem kommer människor som har beslutat sig för att låta det sinnelag som Kristus har, också få råda i deras liv.
Och Marias nardusbalsam är fortfarande märkbar, och sprider sin väldoft bland alla som är där.
Mitt foto
Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.