Glädjebud för de fattiga, befrielse för de fångna och syn för de blinda på Nådens år

Min predikan på 1:a söndagen i advent 2013, i Aneboda kyrka, Lammhult.

Psalmer 103:1-3; 104:-; (105); 108:-, 39:-
Kyrkokören sjöng under ledning av kantor Anita Boström.


Herrens Ande är över mig, ty ha har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. (Lukas 4)

Advent är kyrkoårets inledning. Och kyrkoåret börjar alltid med ett nådens år. Varje nytt kyrkoår är ett nådens år.

Det är inte säkert att vi alltid känner det på det viset. Livet och tillvaron har sina sidor som ibland kan vara tunga och svåra att bära. Det får vi alla, från tid till annan, uppleva. Och var och en av oss har sin börda att bära.

Ändå kan den kristna Kyrkan förkunna ett nådens år från sin Herre. Ett år som ligger framför oss där Gud har lovat att vara med och i sin Kyrka och hos enskilda människor som sätter sin tillit till honom.

Det är advent. En efterlängtad tid på året. Bakom oss har vi lagt november, som många av oss brukar tycka är den besvärligaste månaden, ofta med dis och dimma, fuktig och mörk, och en temperatur som närmar sig nollstrecket.

Men så kommer advent, och även om det fortsätter att vara disigt och dimmigt, fuktigt och mörkt, så känns det ändå så mycket bättre med alla adventsljusstakar och adventsstjärnor som tända i de flesta fönster.

Och sedan går tiden fort fram till jul. Nu ska vi ju hinna med alla julfester och julbord och julavslutningar och allt vad det är. Man hinner knappt med sig själv.

Ändå kan vi vila i advent, och ta till oss adventsljusens varma sken.

För advent förebådar något, förebådar NÅGON. Han ska komma, han som för med sig ett glädjebud till de fattiga, befrielse för de fånga, syn för de blinda och frihet för de förtryckta.

Detta är ett budskap som vi har att ta till oss invärtes och utvärtes. Invärtes i vår själ, i vårt inre, i vår andliga människa. Men också utvärtes, i den bemärkelsen att detta budskap är uppfordrande till oss som är kristna, som vill stå för omsorgen om medmänniskan, har ett engagemang i samhället och vill verka för det rätta och det goda i de sammanhang där vi finns.

Det var också därför som vår Herre, när han gick vår jord, inte predikade de goda nyheterna i ord, utan också omsatte dem i handling., då han botade sjuka människor, gav förtvivlade nytt hopp, upprättade de utslagna och gav dem en plats i människors gemenskap.

Världen har kommit till oss, på flera olika sätt. Dels har tekniska landvinningar gjort att vi kan kommunicera ett budskap, ord och bild, blixtsnabbt över hela jorden. En mobiltelefon, som de flesta av oss har, kan filma en händelse, och lägga ut den på ett av många sociala medier, och spridas på bara några minuter till många många människor. Vad som händer och sker på andra sidan jordklotet är också vår information. Förödelsen på Filippinerna, det fasansfulla kriget i Syrien, men också glädjefyllda scener då någon sätter nytt världsrekord och erövrar en olympisk guldmedalj. Och vare sig vi vill eller inte, så kommer vi inte undan den.

Världen har också kommit till oss i form av människor från andra länder som söker skydd från våld och krig, och som bara längtar efter att bygga upp ett nytt liv för sina barn och sig själva i vårt land. Här har vi mycket att göra, både som samhälle och som enskilda människor. Jag har sagt det här flera gånger förr, och jag säger det igen: Kanske ditt lilla ord ”Hej” – som bara tar en tiondels sekund att uttala - tillsammans med ett vänligt leende till en somalisk kvinna, kanske blir den viktigaste händelsen den här veckan i hennes liv. För även om vi inte talar hennes språk eller klär oss i huvudduk, så är hon en av våra medmänniskor, din och min medmänniska.

Som Jesu små systrar och bröder, som du och jag är, har vi både att med glädje ta emot hans ord om frihet och upprättelse, och att återspegla honom gentemot de människor som kommer i vår väg.

På många olika sätt kommer vår Herre med glädjebud till de fattiga, befrielse för de fångna, syn för de blinda och frihet för de förtryckta. Nu, i advent, och under de dagar som ligger framför oss, vill han ta dig och mig i tjänst för att detta år ska bli ett Nådens år.

Konfirmanderna och deras barnbarn

Min krönika i Smålandsposten 26 maj 2011

19 ungdomar i vita kåpor tågade i lördags in i Aneboda kyrka. Det var konfirmation, och sedan i september i fjol hade de fördjupat sig i kyrkans tro, talat om relationer och kärlek, gjort värderingsövningar i olika frågeställningar, sjungit, spelat drama med mera. Nu fick de, i två grupper, inför släkt och vänner göra det som själva ordet konfirmation egentligen betyder, nämligen att bekräfta, och då att bekräfta sitt dop.

Fast det är långt ifrån säkert att denna religiösa bekräftelse är det viktigaste motivet för en tonåring att konfirmera sig. Det finns ju presenter och annat som brukar förknippas med denna högtid. Och icke att förglömma: konfirmandläger, då man som ledare kan glömma att få någon ordentlig nattsömn. Men att lägren betyder mycket för konfirmanderna, det är helt klart.

Som präst ska jag villigt erkänna att konfirmandverksamheten är den enskilda kyrkliga aktivitet som jag känner mest anspänning inför. Varför det är så vet jag inte riktigt. Att möta 15-åringar tycker jag bara är roligt, men samtidigt är jag medveten om att mitt sätt att bemöta dessa unga människor kan forma deras fortsatta syn på Kyrkan och det kristna livet.

Lyckas vi i konfirmandarbetet kommer säkert Kyrkan att behålla dessa människors tillgivenhet under deras fortsatta liv. Därför är det så viktigt att avsätta tillräckliga resurser i form av personal, tid och pengar för konfirmandverksamheten. För vad händer om vi misslyckas?

Själv gick jag i 14-årsålder i så kallad kristendomsskola, då mina föräldrar tillhörde missionsförsamlingen. Konfirmerad i Svenska kyrkans ordning blev jag istället, i en enskild akt, strax före min prästvigning.

Tidsperspektivet är långt:
- Kanske kommer ni tillbaka år 2061 till er konfirmationskyrka tillsammans med era barnbarn, sade jag till konfirmanderna, och då hoppas och ber jag att ni med stolthet och glädje kan berätta för dem om kyrkorummet och hur det var att vara konfirmand på tidigt 2010-tal.

En av mina allra äldsta församlingsbor, nyligen gången ur tiden, visade mig vid ett tillfälle sin konfirmandbok. Och jag tyckte mig skönja en tår i hans ögonvrå då han bläddrade i den slitna och nötta boken som han öppnat och läst ur många gånger under sitt långa liv.

Kristus har uppstått!

Påskdagsgudstjänst i Aneboda kyrka, Lammhult
24 apr 2011 "Kristus är uppstånden!"

Kristus har uppstått!

Detta är den viktigaste händelsen i världshistorien! År 33, tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen inträffade det.

Denna händelse utgör övergången från det gamla till det nya, den markerar att död får ge vika för liv, den vänder död och hopplöshet till liv och framtidstro.

Vad var det då som hände där, tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen, år 33, på begravningsplatsen strax utanför Jerusalem?

Exakt vad som hände vet vi inte. Men hade det funnits övervakningskameror på den tiden och de varit installerade, så skulle vi förmodligen kunna se på filmen först hur de romerska vakterna gäspat, och kanske tagit en åkarbrasa för det var kyligt på natten, men sedan blivit alldeles stela av fruktan. Filmens ljudspår skulle ha inregistrerat ett kraftigt dån, och filmen skulle ha skakat till, eftersom anordningen som kameran var fäst på också påverkades av det smärre jordskalv som ägde rum. Och så skulle vi ha sett hur stenen, formad ungefär som en kvarnsten, framför ingången till klippgraven, med lätthet rullats undan av ängel. Och så skulle en gestalt ha kommit ut ur graven.

Skulle vi ha känt igen Jesus vid det tillfället? Inte säkert, för hans kropp nu hade förvandlats till en härlighetskropp. Den hade både likheter och olikheter med den brutna kropp som grymt torterats och hängts upp på korset. Den kroppen vi nu skulle se var full av kraft och en reslig hållning och ett ansikte som utstrålar glädje. Men hade vi tittat riktigt noga, så skulle vi ha sett ett hål i varje hand, och ett hål i varje fot.

Nu fanns det inga kameror på den tiden, och de mänskliga vittnen till händelsen var de romerska soldaterna som i efterhand hade blivit beordrade att säga att de sov, vilket de kanske också gjorde. I vart fall har vi inte tillgång till deras vittnesbörd. Men att de blev rädda, vet vi i varje fall – och vem av oss skulle inte ha blivit det.

En stund senare Maria från Magdala kom hit, förmodligen i sällskap med någon annan kvinna, som dessutom förmodligen också hette Maria, helt ovetande om de dramatiska händelserna som utspelats kanske någon timma innan.

Stenen bortrullad och graven vandaliserad? Vad är det som har hänt? Och de springer tillbaka, och får fatt i Petrus och den lärjunge som Jesus älskade – och vem var det? Jo, det är Johannes som skriver det här, och hans blygsamhet förbjuder honom att omtala sig själv vid namn. De här två unga männen springer dit så fort de kan, och hittar den tomma graven, med bindlarna liggande där. Det måste ha varit bindlar fulla med intorkat blod, eftersom det inte funnits någon tid att tvätta Jesu döda kropp på fredagskvällen, innan man provisoriskt lagt den i graven.

Känslorna och frågorna och stämningsläget vid den här tidpunkten måste ha varit i ett enda virrvarr. Vad är detta? Vad är det som har hänt? Och vad kommer att hända nu?

Ja, det är förmodligen totalt kaos i lärjungarnas och kvinnornas liv de där första timmarna i gryningen. Att Jesus sagt att han skulle uppstå blandades med fruktan och ovisshet. Stressnivån är maximal.

Men så visar sig Jesus, den uppståndne och förhärligade Jesus, för Maria. Det var hon som var den första att se Jesus uppstånden från de döda. Hon fick i uppdrag att förmedla den underbara nyheten till dem som han kallar för hans bröder. Och han talar om sin far i himlen och deras far. Så får syster Maria gå med detta stora uppdrag.

Detta gäller också oss. Vår broder Jesus har uppstått från de döda, och han kallar dig och mig, vi hans efterföljare tvåtusen år senare, för sina syskon. För vi har en gemensam Far i Gud i himlen. Och Gud särbehandlar inte sina barn, utan den ära som han ger sin till son, vår storebror, att få uppstå från döden, den äran ger han också till alla oss andra av hans barn, vi systrar och bröder i den stora syskonskaran som kallas kristna.

Världshistoriens viktigaste händelse kan vi precisera i tid och rum. Det var tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhögtiden år 33 av tideräkning. Platsen: en begravningsplats strax utanför Jerusalem.

Vid den tidpunkten och på den platsen skedde det som får konsekvenser för ditt och mitt liv, ända in i evigheten. För då bröt Jesus Kristus sönder dödens bojor, och Livet segrade.

Lärjungarnas och kvinnornas kaosupplevelse vänds i glädje, frimodighet och framtidshopp. Och för oss en vandring med den uppståndne i vårt liv, till välsignelse för oss själv, till stöd för våra medmänniskor och Gud, vår Far, till ära.

Kristus är uppstånden!
Ja, han är sannerligen uppstånden!

Psalmer vi sjunger:
146 Vad ljus över griften, han lever, o fröjd
147 Upp min tunga, att lovsjunga
470 Kom med glädje och med sång
154 Dina händer är fulla med blommor
Kyrkokören sjunger, och Lisa spelar trumpet

Påskdag

Min predikan på Påskdagsgudstjänsten 2010 i Aneboda kyrka

Liksom alla andra morgnar var det gryning också i dag. Jag var uppe då. Vid 05:45 hade ett blekt ljus spridit sig. Solen hade en bit kvar innan den skulle nå horisonten. Tillräckligt för att kunna orientera sig, men lite väl svagt för att kunna se alla detaljer.

Kanske var det i motsvarande ljusförhållanden som kvinnorna den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen år 33 sökte sig in bland klippgravarna för att hitta fram till den provisoriska grav där man i all hast före sabbaten lagt den döda kroppen av mannen som blev korsfäst i under fredagen. Kvinnorna hade förmodligen vaknat denna morgon med tunga och dystra känslor, som vi alla kan ha inför det som går oss emot i livet. Men de hade bestämt sig: Nu skulle de med kärlek och omsorg slutgiltigt bereda kroppen och ta avsked av Jesus.

Vad kvinnorna då inte visste var att det före gryningen varit full dramatik på begravningsplatsen. För det som då hade hänt var att de romerska soldaterna på sitt nattpass vid graven plötsligt hört ett dån och en ängel som kom och rullade undan den jättetunga stenen framför öppningen till gravkammaren i berget. Den upplevelsen var tillräckligt för att de skulle fly hals över huvud. Men hade soldaterna stannat kvar, så skulle de ha sett en person, frisk och kraftfull, komma ut ur graven. Nu var det förmodligen så att inget mänskligt öga bevittnade denna händelse som i världshistorien markerar skiftet mellan dödens herravälde och livets herravälde. Från denna stund och till evigheten ter sig allting annorlunda. För Kristus har uppstått.

Men även dessförinnan, i en tillvaro där ljuset inte skiljer sig från mörkret, och där inte tid finns hade det pågått dramatik. ”Nederstigen till dödsriket” är en fras som vi läser i vår Trosbekännelse.
I denna tillvaro som ligger bortom det jordiska med våra referensramar, hade vår Herre efter korsfästelsen och döden vistats. Vad som utspelades i denna skuggornas boning är naturligtvis svårt för oss att få något klart grepp om, men det tycks som om vår Herre liksom gått runt där nere med en nyckelknippa och låst upp de bojor som fängslat människor i döden, och för alla de människor som dött i tron på att frälsningen en gång skulle komma (Gamla testamentets troende) förkunnade vår Herre i dödsriket att nu hade försoning bringats för hela världen. Och i dödsriket hade jubel brutit ut. Den dödens makt som hade lamslagit till tillvaron hade besegrats.

Kvinnorna visste nog inte vad de skulle tro, när de såg den bortvältrade gravstenen. Först trodde de kanske att det skulle underlätta deras arbete, för att flytta på stenen var ett tyngre jobb. Men så såg de att kroppen var borta, och då gick säkert tusen olika tankar kors och tvärs genom deras huvuden.

De olika evangelisterna har lite olika infallsvinklar in beskrivningen av detta skeende. Redogörelserna för vad som hände under morgontimmarna på den första arbetsdagen efter den judiska påskhögtiden år 33 i Jerusalems utkanter tar fasta på lite olika saker.

Kvinnorna i Lukas redogörelse möter två män i skinande kläder. Huruvida de förstod att det var änglar vet vi inte. Men de blir påminda om att Jesus hade talat om att han skulle uppstå på tredje dagen, något som varken kvinnorna eller de tolv lärjungarna hade begripit.

Men nu påminde de sig att Jesus hade sagt så. Graven var tom. Jesu döda kropp fanns inte där. Hur lägger man ihop alla dessa pusselbitar? De återvände till de andra, de nu elva apostlarna, och kanske andra som fanns där.

”Hysteriska fruntimmer” tänkte kanske någon i lärjungaskaran. Men de ledande i gruppen, Petrus och Johannes, förstod att det här måste undersökas närmare, och springande tog de sig till graven. Bara bindlarna som lindats runt den döda kroppen låg där. Ingen död Jesu kropp.

Förmodligen var morgonen och förmiddagen för denna lilla ynkliga grupp människor full av förvirring, spekulationer, förnekelser och hopp blandat i ett enda virrvarr.

Men sakta började insikten tränga igenom hos lärjungarna och kvinnorna varav flera hette Maria, att deras Herre inte var död, utan levande. En av dessa kvinnor vid namn Maria hävdade att hon hade sett honom och till och med pratat med honom.

Och denna ynkliga grupp människor fick sedan möta den uppståndne och förhärligade Herren. Deras tvivel byttes i tro, deras sorg vändes i glädje och deras fruktan förvandlades till frimodighet och kraft.

I tvåtusen år har den kristna Kyrkan funnits på jorden. I tvåtusen år har hon med glädje förkunnat att syndens makt är bruten, att det söndriga har blivit helt, att Kristus nu ger sin seger och rättfärdighet, sin frid och glädje till varje människa som tar emot honom.

Och kvinnorna, så länge de lever, bär säkert med sig, som ett dyrbart smycke, upplevelsen från gryningen då de kom till graven, och såg att graven var tom.

Kristus är uppstånden!
Ja, han är sannerligen uppstånden!

Kristus är uppstånden! - Ja, han är sannerligen uppstånden!

Påskdagsgudstjänsten 2009 i Aneboda kyrka

Vid gudstjänsten sjöng vi psalmerna
146:1-2 Vad ljus över griften
147:- Upp min tunga att lovsjunga
154:- Dina händer är fulla av blommor
148:- Jesus Kristus är uppstånden
[X:- betyder att psalmens alla versar sjungs]

Vi började med att samlas i vapenhuset. Därifrån bar vi in ljus och blommor och klädde altaret igen. Alla fick något att bära, om inte annat så en påsklilja.

Medverkade på gudstjänsten var kantor Anita, vaktmästare Fredrik, kyrkvärdarna Inger och Arne, kyrkokören, G-klaven, Lisa på trumpet, de flesta konfirmander och många församlingsbor och andra.


Min predikan lät så här:
Tänk om du hade mött ett lejon i skogen när du var ute på promenad – vad skulle du då ha gjort?

Ja, förmodligen skulle du ha blivit väldigt rädd, och sprungit från platsen så fort du kunnat. Och när du hade kommit hem, vad skulle då ha gjort?

Skulle du ha berättat det för alla du mötte? Och de skulle ha svarat med ett lite spefullt leende: Jaså, jaha, ett lejon. Hmm.

Och så hade det spridits på bygden att du hade sett ett lejon, där andra möjligen kan ha sett en stor hund. Förmodligen har du blivit tokig. Nej, jag tror att du hade hållit det för dig själv, i varje fall en tag.

Samtidigt vet du med dig, att du verkligen sett ett lejon. Men hur får man människor att tro det?

Ungefär så kan kvinnorna ha känt det den där morgonen, tidigt den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen år 33. De var livrädda, både för vad de hade sett och hört, och dessutom för att de inte kunde berätta det utan att folk skulle uppfatta dem som galna.

För det som hänt var något totalt osannolikt. Kvinnorna kom ju till graven där de i all hast hade lagt Jesu döda kropp, efter den fruktansvärda avrättningen på korset. De hade på fredagskvällen inte hunnit ge kroppen den tillbörliga omvårdnaden inför den definitiva gravläggningen, utan skulle fortsätta nu dagen efter sabbaten, nu på 1:a arbetsdagen i vecka, på söndagsmorgonen.

Deras största bekymmer är hur de skall kunna rubba stenen, en kvarnstensliknande tung sten, som rullats ned i en urgröpning i marken, för att inte kunna flyttas i första taget. Men så ser de att stenen redan är bortvält. Har det begåtts ett brott mot griftefriden?

Men inne i graven satt en vitklädd ung man. Han presenterar sig inte, men han vet redan varför kvinnorna är där. Och han berättar för dem att de har kommit i ogjort ärende.

Men har de kommit förgäves? Nej! För kvinnorna är de första som får reda på att deras Herre, som de trodde var död, har uppstått från de döda och lever!

Hade det varit jag som varit en av de kvinnorna, så skulle jag också blivit alldeles förskräckt, släppt vad jag haft i händerna och bara sprungit därifrån. Jag tror att du skulle ha gjort samma sak.

Knappast förvånande att de inte blev trodda, när de till slut vågade berättade för de andra.

Tidigt den första veckodagen efter den judiska påsken, år 33 av vår tideräkning, uppstod Kristus. Därmed gick hela världsordningen, ja, hela skapelsen, i en ny fas. Ett paradigmskifte, som det heter med ett modernt uttryck. Något radikalt nytt och annorlunda har kommit.

Döden – alltings slut, konsekvensen av synd och söndring – har blivit besegrad och fått sin överman. Det fängelset som alla människor hamnar i – döden – det fängelset har nu portarna brutits sönder, och fångarna kan gå ut i friheten.

För det är inte bara Kristus som uppstått, utan i och genom hans uppståndelse har alla människor som tillhör honom fått ett nytt liv. Det syns kanske inte utåt, men i människans inre finns något som inte kan rubbas av yttre våld, ekonomisk kris, depression, bekymmer och personlig olycka. Inte ens den fysiska döden rubbar det.

År 33 hände det, tidigt på morgonen, före gryningen, på första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen, på en begravningsplats strax utanför Jerusalem. I tid och rum.

Men uppståndelsen sker inte bara då. Du och jag har fått del av den, och i vår tid, i vårt land, i våra sammanhang kommer Kristus med sin uppståndelse och gör något inom oss. En del av oss känner som en djup sprudlande glädje, andra kanske som en trygghet som bara finns där, andra åter kanske inte upplever något särskilt, och ändå finns det där – Kristuslivet, uppståndelselivet, som solen alltid skiner. Ibland ser vi solen som vi gjort de senaste dagarna, men ibland är det molnigt och vi ser den inte, trots att vi vet att den finns där, för ljuset tränger igenom molnen. Ibland är det natt, och vi ser inte alls solljuset. Ändå finns solen där och ger värme på jorden.

Men alldeles oavsett hur vi känner, så har Kristus uppstått från de döda, och livet, LIVET med stort L ger han till dig och mig.

Och de rädda och förvirrade kvinnorna blev de första att få reda på den jättestora sanningen att Jesus Kristus, den korsfäste, hade uppstått från döden och lever.

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN!
JA, HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN!