lördag, januari 11, 2014

Krypto-armenier i Turkiet

År 1915 fördrevs eller mördades en stor del av den armeniska befolkning, som då bodde i det nuvarande östra Turkiet.

Men en del blev kvar. Vilka var det, och vad hände med dessa?

Inför valet att antingen bringas om livet eller konvertera till islam, valde några att konvertera. Andra, såsom speciellt unga vackra flickor blev bortrövade, sålda eller bortgifta. Med eller mot sin vilja förväntades omfatta den islamska tron. Andra åter, och här kan det handla om små barn (både flickor och pojkar), blev tagna från sina föräldrar, och kom in i turkiska, kurdiska eller arabiska familjer, där de uppfostrades till muslimer. Eller föräldrarna, inför det oundvikliga öde som de gick till mötes, ville ändå ge sina barn livet, och valde att be muslimska familjer ta hand om barnen och uppfostra dem.

Nu, flera generationer senare, lever ättlingarna till dessa överlevare kvar. Utåt är de turkiska eller kurdiska muslimer, de bär namn som inte påminner om deras armeniska ursprung, och i vissa fall vet de säkert inte heller om sin egentliga biologiska och etniska bakgrund.

Men en del känner till det, och i många fall är det en väl förborgad hemlighet, som kanske avslöjas för de närmaste då man ligger på dödsbädden.

Dessa människor kallas krypto-armenier. På turkiska kallas de gizli Ermeniler (gömda armenier). På de senaste åren har dock en växande skara av dessa vågat (för det är inte riskfritt) att komma ut och bekänna att man egentligen har armeniska rötter. Några har bytt tillbaka till det ursprungliga armeniska familjenamnet, andra har till och med vågat döpa sig och bekänna sig till den kristna tron. I den mån det finns en armeniska kyrka (eller kyrkoruin), söker sig vissa dit för bön och andakt, säkert med inslag i andaktsutövandet som påminner om muslimsk bön.

Samtidigt har många krypto-armenier funnit sig tillrätta i islam, och har inga avsikter att återta sin familjs ursprungliga religion. Men rotlösheten kan ändå vara påfallande. Är man turk, alternativt kurd, eller är man armenier? Det är inte säkert att det man själv upplever sig vara är samma sak som det omgivande samhället upplever att man är. Dessa människor, islamiserade armenier, kan känna en dubbel rotlöshet: Man blir inte accepterad som fullvärdig medlem i varken det armeniska sammanhanget eller i det turkiska/kurdiska.

En konferens runt begreppet islamiserade armenier (med många djupt gripande personliga vittnesbörd) anordnades i november 2013 av Hrant Dink Foundation i Istanbul. En av talarna på konferensen, Ayşe Gül Altınay, säger: “These stories, which started out as whispers, are now turning into flowing waters, into increasing numbers of memoirs, literature, research and documentaries.”

Själv frågade jag en person, i samband med ett besök i en armenisk kyrka i Turkiet, om det fanns några gizli Ermeniler. Svaret jag fick var ett enstavigt ord:
- Çok. - [Det finns] många.

tisdag, januari 07, 2014

Könsmässiga reflektioner från Turkiet

Efter drygt tio dagar i östra Turkiet tillåter jag mig att göra några könsmässiga reflektioner. Jag har bara sett två kvinnor, i min åldersgrupp, gå barhuvade här, och båda har jag tolkat som västerländska. Yngre kvinnor och flickor går dock ofta (fast fortfarande i minoritet) utan huvudduk. Och de allra flesta kvinnor bär något typ av fotsida klädnad.

En enda kvinna har jag sett bära knälång kjol. Min egen medhavda kjol har inte kommit till användning.
 
Men faktiskt har det funnits fler kvinnor i affärer/restauranger (dock så få att man räknar dem på en handens fingrar), än vad man ser i det "västerländska" Istanbul.

Det slående undantaget var ett kafé i Midyat, där betjäningen bestod av två kvinnor, båda utan huvudbeklädnad, men då är också den platsen historiskt sett mera påverkad av kristna influenser.

Att röka på offentlig platser förväntas ingen kvinna göra - en rökande kvinna på gatan, i sällskap med en man, har jag sett.
 
De personer man kommer i naturlig kontakt med, som tillfällig besökare i alla fall, är män, män och åter män...

Och männen är i och för sig trevliga och hjälpsamma, men ack så skilt Turkiet är från Västvärlden.
Mitt foto
Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.