lördag, december 28, 2013

Tusenåriga kyrkor i Diyarbakır nästan utan gudstjänstfirande församling


    Diyarbakır, östra Turkiet, Värnlösa barns dag (28 december) 2013

Sedan min ankomst i går kväll har jag i dag utforskat större delen av gamla stan i Diyarbakır, innanför de mäktiga murarna, på jakt efter de kyrkorna som skulle finnas här. De flesta har funnits här sedan första årtusendet.

Hittade under förmiddagen fram till den syrisk-ortodoxa. Prästen fanns också på plats, och han talade en utmärkt engelska. Dit går på mässa i morgon bitti kl 09:00. Församlingen är starkt reducerad, då de flesta emigrerat till Väst (en av församlingsborna berättade att hans kusin har en pizzeria på Klostergatan i Jönköping). Tvärs över gatan ligger den evangeliska kyrkan (där en svensk vän en gång installerat en kamin). Dit går jag sedan på julfirande(!) kl 13:00.

Den nyligen restaurerade armeniska kyrkan i Diyarbakir
- som dock saknar regelbundet gudstjänstfirande församling.
Under eftermiddagen bar det av till två likaledes geografiskt närliggande kyrkor (den kaldéisk-katolska) och den armeniska. Den sista har ett tragiskt öde i såtillvida att den är helt nyligen och underbart vackert restaurerad och fått ett nytt tak (det gamla hade störtat in), men den armeniska befolkning i Diyarbakır-provinsen som enligt uppgift hyste 35.000 i början av 1900-talet, hade decimerats (främst genom folkmordet) till 3.000 år 1927 , och sedan 1970-talet har de allra flesta av de återstående lämnat Turkiet, så idag finns ingen regelbundet gudstjänstfirande församling, och ingen präst stationerad här. Jag träffade dock en vaktmästare som jag växlade några ord med.  
Den armeniska kyrkans torn.


Kanske typiskt, när jag frågade mig fram och angav en speciellt kyrka (exempelvis den armeniska, Ermeni kilisesi), så blev jag visad till den kaldéiska. Men varför inte - kyrka som kyrka, och det faktiskt inte helt fel.

Glädjande är dock att de flesta kyrkor är utmärkta med vägvisare (läs: "gränd"-visare) och på stadskartan, med hjälp av myndigheterna. 

 Kallt är det här, -6 just nu, och en massa is på trottoarerna och i de smala gränderna. Tror jag förkylde mig lite, så jag får ta det lugnt nu.

 

söndag, december 01, 2013

Glädjebud för de fattiga, befrielse för de fångna och syn för de blinda på Nådens år


Min predikan på 1:a söndagen i advent 2013, i Aneboda kyrka, Lammhult.

Psalmer 103:1-3; 104:-; (105); 108:-, 39:-
Kyrkokören sjöng under ledning av kantor Anita Boström.


Herrens Ande är över mig, ty ha har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. (Lukas 4)

Advent är kyrkoårets inledning. Och kyrkoåret börjar alltid med ett nådens år. Varje nytt kyrkoår är ett nådens år.

Det är inte säkert att vi alltid känner det på det viset. Livet och tillvaron har sina sidor som ibland kan vara tunga och svåra att bära. Det får vi alla, från tid till annan, uppleva. Och var och en av oss har sin börda att bära.

Ändå kan den kristna Kyrkan förkunna ett nådens år från sin Herre. Ett år som ligger framför oss där Gud har lovat att vara med och i sin Kyrka och hos enskilda människor som sätter sin tillit till honom.

Det är advent. En efterlängtad tid på året. Bakom oss har vi lagt november, som många av oss brukar tycka är den besvärligaste månaden, ofta med dis och dimma, fuktig och mörk, och en temperatur som närmar sig nollstrecket.

Men så kommer advent, och även om det fortsätter att vara disigt och dimmigt, fuktigt och mörkt, så känns det ändå så mycket bättre med alla adventsljusstakar och adventsstjärnor som tända i de flesta fönster.

Och sedan går tiden fort fram till jul. Nu ska vi ju hinna med alla julfester och julbord och julavslutningar och allt vad det är. Man hinner knappt med sig själv.

Ändå kan vi vila i advent, och ta till oss adventsljusens varma sken.

För advent förebådar något, förebådar NÅGON. Han ska komma, han som för med sig ett glädjebud till de fattiga, befrielse för de fånga, syn för de blinda och frihet för de förtryckta.

Detta är ett budskap som vi har att ta till oss invärtes och utvärtes. Invärtes i vår själ, i vårt inre, i vår andliga människa. Men också utvärtes, i den bemärkelsen att detta budskap är uppfordrande till oss som är kristna, som vill stå för omsorgen om medmänniskan, har ett engagemang i samhället och vill verka för det rätta och det goda i de sammanhang där vi finns.

Det var också därför som vår Herre, när han gick vår jord, inte predikade de goda nyheterna i ord, utan också omsatte dem i handling., då han botade sjuka människor, gav förtvivlade nytt hopp, upprättade de utslagna och gav dem en plats i människors gemenskap.

Världen har kommit till oss, på flera olika sätt. Dels har tekniska landvinningar gjort att vi kan kommunicera ett budskap, ord och bild, blixtsnabbt över hela jorden. En mobiltelefon, som de flesta av oss har, kan filma en händelse, och lägga ut den på ett av många sociala medier, och spridas på bara några minuter till många många människor. Vad som händer och sker på andra sidan jordklotet är också vår information. Förödelsen på Filippinerna, det fasansfulla kriget i Syrien, men också glädjefyllda scener då någon sätter nytt världsrekord och erövrar en olympisk guldmedalj. Och vare sig vi vill eller inte, så kommer vi inte undan den.

Världen har också kommit till oss i form av människor från andra länder som söker skydd från våld och krig, och som bara längtar efter att bygga upp ett nytt liv för sina barn och sig själva i vårt land. Här har vi mycket att göra, både som samhälle och som enskilda människor. Jag har sagt det här flera gånger förr, och jag säger det igen: Kanske ditt lilla ord ”Hej” – som bara tar en tiondels sekund att uttala - tillsammans med ett vänligt leende till en somalisk kvinna, kanske blir den viktigaste händelsen den här veckan i hennes liv. För även om vi inte talar hennes språk eller klär oss i huvudduk, så är hon en av våra medmänniskor, din och min medmänniska.

Som Jesu små systrar och bröder, som du och jag är, har vi både att med glädje ta emot hans ord om frihet och upprättelse, och att återspegla honom gentemot de människor som kommer i vår väg.

På många olika sätt kommer vår Herre med glädjebud till de fattiga, befrielse för de fångna, syn för de blinda och frihet för de förtryckta. Nu, i advent, och under de dagar som ligger framför oss, vill han ta dig och mig i tjänst för att detta år ska bli ett Nådens år.
Mitt foto
Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.