onsdag, mars 31, 2010

Skärtorsdag

(Min krönika i Smålandsposten, 1 april 2010)

Skärtorsdagen rymmer de mest skiftande slag av mänskliga känslor, beteenden och reaktioner:
Här finns vrede, kärlek, fruktan, hämnd och gemenskap. Parallellt med delaktighet och glädje går ensamhet, svek och dödsångest. Trötthet paras med maktlöshet och förräderi. Judaskyss och djävulskap. Ömhet och värme.

Allt finns här. Inte underligt att skärtorsdagen är så laddad, med ett koncentrat av skrock och tro. Det som nu är oskyldiga lekar i form av påskkärringar med huckle, långkjol och kvast har en gång varit allt annat än lek, då kvinnor på vaga anklagelsegrunder bränts på bål som häxor.

Ont och gott möts för att göra upp.

I år sammanfaller dessutom skärtorsdagen med 1 april. Två dagar i en, förknippade med extrema yttringar av olika slag.

Även för den som inte firar påsken i någon religiös bemärkelse innebär dessa dagar lugn och ro, säkert välbehövlig avkoppling från arbete eller skola, och kanske en konstrunda på Österlen eller på södra Öland.

Och den som söker den trosmässiga dramatiken bakom denna mångsidiga helg ställs inför många tillfällen att finna fördjupning i den.

Skärtorsdagsmässans avklädande av altaret upplever jag själv som en av kyrkoårets allra starkaste gudstjänster. Under det att orgelmusiken successivt avtar i styrka, och ljus efter ljus släcks i kyrkorummet, lyfter kyrkvärd, gudstjänstdeltagare och präst bort föremål efter föremål från altaret och bär ut i sakristian. Till slut är altaret helt kalt, naket och oskyddat – en erinran om den utsatthet och nakenhet som Kyrkans Herre en gång blev föremål för. Så kläs altaret i svart, och som enda föremål placeras ett krucifix där. På Långfredagen pryds korset med fem röda rosor, vars antal och färg syftar på blodet från den korsfästes händer, fötter och sida.

Men dessförinnan har det varit måltid. Den sista måltiden mellan Jesus och hans lärjungar blev den kristna kyrkans första måltid, som sedan i alla kristna kyrkor i alla tider firats som nattvarden, Herrens måltid, även kallad Himmelrikets måltid

Människor, fattiga och rika, unga och gamla, kvinnor och män, får ta emot brödet och vinet, Kristi kropp och blod, och höra orden: ”För dig utgiven”.

Skärtorsdagen med dess intensiva blandning av glädje, svek och ångest övergår i en ny dag, Långfredagen.

Så blir allt tyst. Men dödsrikets portar ska inte kunna stå emot Livet …

torsdag, mars 11, 2010

Söndrig och hel

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 11 mars 2010)


PANG, KRAS, KLIRR. Kaffekoppen går i golven och splittras. Kanske inte i tusen delar, men väl i ett ordentligt antal skärvor av skiftande storlek och form.

Vad synd! säger du förmodligen. Och det är precis det som är meningen.

För det är med vilje jag tappar kaffekoppen i golven. Den ska gå sönder. Den sönderslagna kaffekoppen är nämligen en pedagogisk illustration över vad synd är. Jag brukar använda den i konfirmandundervisningen. Så synd att den gick sönder, javisst.

Synd är det som gör sönder. Det är mycket som kan gå sönder: I samvaron mellan människor kan man handla så mot varandra att relationen går sönder. Länder kan söndra varandra genom krig och fiendskap. En människa kan också ha ett söndrigt inre.

Synd gör sönder. Synd och sönder – betydelsemässigt hör orden ihop, även om de inte tycks ha något egentligt språkligt släktskap.

Motsatsen till att vara sönder är att vara hel. Att göra det söndriga helt var vad Jesus gjorde då han gick omkring på Palestinas dammiga vägar. Fysiskt söndriga människor gjorde han friska, blinda gjorde han seende, döva gjorde han hörande, socialt söndriga människor satte han in i ett fungerande mänskligt sammanhang, andligt söndrade människor gav han upprättelse och gemenskap med Gud.

Att göra sönder är den ondes verk, men att göra det söndriga helt är Guds verk.

Som en hjälp att göra en etisk bedömning av ett handlande kan man ställa sig frågan: Kommer detta handlande att leda till att något går sönder, eller till att något blir helt?

Kaffekoppen ligger där nu på utspridd på golvet i en massa skärvor. Ska vi försöka hitta alla skärvorna och sätta ihop dem igen med Karlssons klister?

Med mycket möda lyckas vi kanske foga samman alla delarna av koppen. Men skulle du våga hälla kaffe i den hoplimmande koppen och dricka ur den? Risken är ju överhängande att den läcker, eller att den går upp i någon fog och du får innehållet i knäet.

Här krävs inte bara lagning, här krävs något nytt.

I fastetiden följer Kyrkan sin Herre på hans väg mot korset och döden. Han går dit för att göra det söndriga helt. Paradoxalt nog väljer han att inifrån söndringens yttersta konsekvens – döden – göra det söndriga helt.

Också en sönderslagen kaffekopp kan föra våra tankar till påskens glädje.
Mitt foto
Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.