fredag, december 25, 2009

Julotta i Aneboda kyrka - predikan

Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.


På så många olika sätt kan mörker finnas. Mörker är inte enbart frånvaro av ljus, som nu innan solen stigit upp. Mörker kan finnas på så många andra håll och på så många andra sätt.

Att inte se en framtid kan vara ett uttryck för mörker. Men att faktiskt se en framtid, men en framtid utan hopp och utan glädje, är också ett uttryck för mörker.

För många människor och för många hela folk är tillvaron mörker. Framtidshoppet saknas, drömmarna kanske inte ens finns där. Bitterhet har slagit rot. Bara mörker.

Mörker är inte nytt fenomen för vår tid. Mörker har alltid funnits, naturligtvis bokstavligen i form av frånvaro av någon fysisk ljuskälla. Men också genom avsaknad av hopp, framtidstro och livsglädje.

När Gud sände sina profeter för att genom dem förmedla sitt budskap, så utgår han från mörkret, välbekant för många, en upplevd verklighet, ett tyngande ok.

Så säger han: Mörkret ska inte bestå. Det ska komma en tid av ljus, en tid av frihet, en tid av glädje.

Också när aposteln Johannes, sannolikt vid slutet av sitt långa liv, många årtionden efter det att Jesus vandrat på jorden, blivit dödad, men uppstått och farit upp i himlen, nedtecknar sitt evangelium, så skriver han: Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

I den heliga natten skedde den radikala vändningen i världshistorien, där tillvarons grundbult byts från mörker till ljus.

Ja, Gud själv illustrerar bokstavligen skeendet med ljus: ljuset som strålar kring ängeln över herdarna på ängen. Och stjärnan som tänds på himlavalvet och som uppmärksammas av de österländska stjärntydarna.

Det lilla barnet, och även dess mor, avbildas ibland med en ljusgloria kring huvudet. Kanske känner vi oss, i den förnuftiga protestantiska delen av världen, lite främmande för denna fromhetsyttring. Men i vilket fall, så är det ljuset från Jesusbarnet, som strålar ut över omgivningen.

Ett ljus, som lyser in i en människas inre mörker, är något av det mest underbara som kan hända den människan. Från mörker till ljus går den människan, från desillusion till hopp och framtidstro, från tristess till glädje.

Det lilla barnet kom med detta uppdrag gentemot mänskligheten, inte bara mänskligheten som ett stort kollektiv, utan även till den enskilda individen, såsom dig och mig.

Till oss kommer Jesus med livets ljus, det ljus som upplyser vår stig genom allt vad vi möter under vår levnads vandring, men också det ljus som hjälper oss att se oss själva i förhållande till vår medmänniska, som kan sitta bredvid oss i kyrkbänken nu på vår julotta, men vår medmänniska kan också befinna sig i en annan del av världen, den del som kanske präglas av fattigdom, arbetslöshet och misär, politiskt förtryck, korruption och andra uttryck för mörker. Gentemot vår medmänniska, i vår närhet och långt borta, kallar oss han som är livets ljus att vi ska återspegla ljuset från honom.

Det är ingen tillfällighet att kyrkorummet har så många levande ljus. ”Mysfaktor”, skulle vi kanske kunna säga, förmodligen också med viss rätt, men det huvudsakliga skälet är att ljuset, den levande ljuslågan, är en bild av honom som själv är Livets ljus, Jesus Kristus.

Där Livets ljus börjar lysa sker under. Kanske inte i form av att fattigdomen och arbetslösheten försvinner, men väl därigenom att, den människa i vars inre, ljuset börjar lysa, börjar se på sin livssituation på ett annorlunda sätt. Plötsligt ser man öppningar i det som tidigare var stängt, möjligheter på områden som man tidigare inte ägnat en tanke, och vägar framåt i ett landskap som man uppfattade som ogenomträngligt.

När livets ljus tränger in hos en människa sker under på många av livets områden.

Och bortom det allra svåraste av allt: döden, lyser Livets ljus.

Under julen får vi fira att ljuset kom in i världen, på detta högst märkliga sätt, i form av ett ljuset barn, som föddes i – sannolikt – ett rätt skumt och mörkt stall i en liten bortglömd del av det romerska riket.

Men det var här som Ljuset kom till världen och från denna stund utgår hela vår tideräkning, tiden efter Kristi födelse på vår jord. Med glädje får vi ta till oss budskapet om Livets ljus. Låt ljuset skina – låt Kristus skina – in i våra liv, i våra relationer och i vårt hjärta.

-----

Kyrkokören sjunger.
Psalmerna vi sjunger är:
119 Var hälsad, sköna morgonstund
121 Nör juldagsmorgon glimmar
114 Stilla natt, heliga natt
122 Dagen är kommen, kärlek triumferar

Den heliga julnatten - predikan i Lammhults kyrka

De är inte kända för att låta sig skrämmas. De har varit med förr. De räds inte nattens mörker. Samtidigt har de fötterna på jorden, och vet vad som krävs för att fårhjorden ska få det den behöver.

De är tuffa karlar, men förmodligen rätt alldagliga. Vanliga arbetare som vet vad de har, och vad de kan förvänta sig av livet och tillvaron.

Men ack vad de bedrar sig. För den här natten blir inte som alla andra.

Några av dem har somnat, och ligger väl inbäddade. Natten är kylig, särskilt vintertid naturligtvis, och Betlehem ligger så där 700-800 meter över havet. De andra sitter runt elden, för att hålla värmen och för att hålla rovdjuren på avstånd.

Vad de vet är att Gud för länge sedan lovat bryta in i vår värld. Det har de hört sedan de var små, i synagogan, och av rabbinerna. Ett löfte från någon de aldrig sett. Vissa av herdarna kanske betraktar sig som gudfruktiga; andra kanske inte känner sig så särskilt fromma. Förmodligen är de som vi, men den spännvidd av religiösa upplevelser och erfarenheter som finns hos oss.

En natt vilken som helst, och ändå blir natten sådan att de aldrig glömmer den, så länge de lever, och som förmodligen lägger sig som en fond, en resonansbotten, i deras själ, mot vilken alltid annat de kommer att uppleva får sin kontrast.

Ljussken i natten var de varit med om förr, såsom vid åskväder. Åskväder på vintern förväntar man sig inte, och till skillnad från en blixt som lyser upp ett kort ögonblick sedan en kraftig knall, så är det här annorlunda.

En ängel.

Vänta, herdarna har kanske ändå slumrat till och osammanhängande tankar, ibland surrealistiska, far igenom deras huvuden i drömmen.

De nyper sig i armen, och det gör faktiskt ont. De är vakna, och de av dem som sovit, vaknar med ett ryck.

En ängel från himlen.

Det religiösa fenomenet är inte obekant, och herdarna vet att när Gud sänder en ängel, då är det något viktigt som sker. Klart man blir, ja, hur ska man definiera känslan och upplevelsen? Kanske får herdarna bära med det som det mottar i denna heliga natt, som något outsägbart, som de saknar ord för, men som får betyda så oerhört mycket i deras fortsatta liv.

Jag bär bud om en stor glädje, säger ängeln, och betonar därmed att det som herdarna är med om just nu, är bara inledningen till det som kommer. Ängeln är budbäraren – själva ordet ängel betyder just budbärare – men det finns någon bakom ängeln och ängelns ord. Hur märklig det än där med ljuset i natten och evighetens budbärare som bryter in i denna världen och denna tiden, så väntar något mer, något större.

Den stora glädjen som ängeln förkunnar är att frälsaren har blivit född, Messias.

Äntligen har Gud uppfyllt sitt löfte till sitt folk att komma till jorden.

Och som om inte detta skulle räcka, förenas nu med den ensamma ängeln en hel himmelsk änglakör som sjunger:
Ära åt Gud i höjden och frid på jorden
bland människor som han älskar.

Det är inte läge att lägga sig, utan herdarna beger sig iväg med sina får. Kanske har de facklor i händerna, men förmodligen de ledda av det svaga ljus som stjärnhimlen ger dem, och kommer fram till det lilla stallet, där de i tas emot av Josef, också han överväldigad av vad som hänt.

Med förundran tittar de på det lilla knytet – några av herdarna är säkert själva fäder och är med och uppfostrar barn. Andra kanske inte har föräldraerfarenheten med inser det stora i stunden, både att ett barn kommit till världen med all den glädje och förväntan, även ansvar, men också att det här barnet skiljer sig från alla andra barn, därför att detta barn är Gud själv kommen till jorden.

Denna heliga natt kommer herdarna aldrig att glömma. De bär den med sig, och säkert – på samma sätt som det lilla barnets mor, Maria – tar herdarna detta till sitt hjärta och begrundar det.

En stor glädje för hela folket har blivit verklighet. Gud har uppfyllt sitt löfte och sänt sin son, Messias, i världen för att frälsa mänskligheten.

-----

Prismakören sjunger, och församlingen sjunger psalmerna
114 Stilla natt, heliga natt
839 Nu har Kristus kommit, han som världen frälsar
122 Dagen är kommen, kärlek triumferar
427 Ringen, I kockor, ja, ringen i midnattens timma

tisdag, december 15, 2009

Syster Lucia och broder Johannes

(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 17 december 2009)

Med stolthet och glädje har vi sett våra egna ungdomar och vår egen domkyrka i SVTs sändning från Luciafirandet i söndags. Heder åt alla som var med i det stora luciatåget, och heder åt alla som på många olika sätt bidragit till att ett så fint firande kunnat genomföras! Växjö domkyrka, katedralskola och kulturskola markerade genom detta storslagna evenemang sin plats bland jämbördiga institutioner i vårt land.
Flera av mina tidigare konfirmander fanns i tåget, bland andra Lucia själv.
Tredje advent och lucia brukar sammanfalla. Detta kan ibland ge komplikationer i kyrkans värld. För tredje söndagen i advent har ämnet Bana väg för Herren, ett tema som personifieras av Johannes döparen, som kan synas radikalt annorlunda mot Lucia. Men är det så?
Lucia ser vi som en ung späd och vacker flicka, från ett rikemanshem i Syrakusa, Sicilien, på 300-talet e Kr då kejsar Diocletianus förbjuder kristendomen. I traditionerna runt henne finns hennes beslutsamhet att i sin kärlek till Kristus ge sina pengar till de fattiga, och att inte gå med på äktenskap med en hednisk man. Båda dessa beslut föranleder att Lucia utsätts för hån och angrepp. Traditionen har olika variationer på vad som sedan händer, men gemensam nämnare är att hon lider martyrdöden.
Johannes är ”den ropandes röst i öknen”, en grovhuggen man med kläder av kamelhår. Han livnär sig på gräshoppor och vildhonung, säkert med matrester i hans långa skägg. I öde ökentrakter inte långt från floden Jordans utlopp i Döda havet verkar han under de första årtiondena av vår tideräkning. Här bedriver han en intensiv religiös väckelserörelse som syftar till att bana väg för Messias. Johannes har ingen som helst respekt för jordisk överhet; ”huggormsyngel” kan han kalla företrädarna för det religiösa etablissemanget. Han sätts i fängelse, där han halshuggs och hans huvud läggs på ett fat.
Vid första anblicken befinner sig dessa två människor, Lucia och Johannes, långt ifrån varandra. I själva verket är de varandras själsfränder och trossyskon.
Det som förenar dem är deras kärlek till Gud, deras mod att stå för sin övertygelse, vilket renderade dem båda en martyrdöd. Broder Johannes och syster Lucia.
Båda dessa individer från olika kulturer, kontinenter och århundraden har medverkat till att bana väg för att människovärdet, rätten och sanningen kan få plats i vår värld. När vi på olika sätt kämpar för dessa grundläggande värderingar i ett demokratiskt samhälle tillhör vi samma syskonskara som syster Lucia och broder Johannes.
Mitt foto
Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.