Det är mycket med det jordiska

Krönika i Smålandsposten (publicerad torsdagen 15 oktober 2009)

Att vara kyrkoherde i ett landsortspastorat är en mångfacetterad syssla. Mycket handlar om det ”jordiska”. Som i förra veckan då jag fick vara med om att fatta beslut att stänga en mögelangripen kyrka.

Fastighetsärenden av skilda slag upptar en stor del av min tid. Och minst hälften av alla papper som belamrar mitt skrivbord behandlar fastighetsfrågor: energibesparingsåtgärder, högtalarutrustning, skyddsräcken så att inte folk trillar ned 1½ meter från kyrkogårdsmuren eller får ett sjok snö från kyrktaket över sig. Det kan handla om vattenskador eller handikappsanpassningar som hiss och rullstolsramp med mera, med mera. Visserligen är det många förtroendevalda och andra i personalen som också behandlar allt sådant här, men förr eller senare passerar de ändå mitt skrivbord.

Fast egentligen tycker jag om sådana ärenden. Det är bara det att de tar mycket tid från sådant som är mitt primära arbetsområde som präst: att hjälpa människor bejaka Livet, genom gudstjänst, själavård, diakoni, undervisning och mission.

Men tänk om man skulle verka i ett immateriellt sammanhang? Det vill säga, utan att bekymra sig om något av detta ”jordiska”, och enbart kunna koncentrera sig på det ”andliga”? Hemskt! I psalmen sjunger vi:
”och lär mig att minnas att denna jord,
och icke blott himlen, är din” (SvPs 183:3)

Skapelseberättelsen har mycket visdom att ge. Den skall inte läsas som en historisk faktabok, utan som en bildlig portalberättelse inom vilket allt det följande i Bibeln finner sin plats. Där möter vi Skaparens glädje över sitt verk. Där möter vi också Adam. Adam är inte i första hand är ett egennamn, utan det hebreiska ordet för ”den som kommer från Adama” (Adama = jorden). Tillsammans med Eva (Chawa = livgiverskan) får han och de första människorna hitta sin plats i det materiella sammanhang de är satta i.

Gamla testamentet har en härlig pragmatisk syn på det andliga och det materiella som sammanvävda med varandra. Här finner vi den gudfruktiga människan med båda fötterna på jorden, men också med sitt sinne vänt mot det transcendenta väsen, som vi kallar Gud.

Vi har precis firat Tacksägelsedagen, dagen då vi särskilt säger tack till Gud för att det vackra, goda och nyttiga som har vuxit på åkrarna, i skogarna och i trädgårdarna. I min egen församling firade vi familjegudstjänst med skördeauktion. Till denna fick jag själv med glädje och stolthet bidra med det vuxit i min prästgårds trädgård, nämligen söta vindruvor.

Det är mycket med det jordiska!