Påskdagsgudstjänst i Aneboda kyrka, Lammhult
24 apr 2011 "Kristus är uppstånden!"
Kristus har uppstått!
Detta är den viktigaste händelsen i världshistorien! År 33, tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen inträffade det.
Denna händelse utgör övergången från det gamla till det nya, den markerar att död får ge vika för liv, den vänder död och hopplöshet till liv och framtidstro.
Vad var det då som hände där, tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen, år 33, på begravningsplatsen strax utanför Jerusalem?
Exakt vad som hände vet vi inte. Men hade det funnits övervakningskameror på den tiden och de varit installerade, så skulle vi förmodligen kunna se på filmen först hur de romerska vakterna gäspat, och kanske tagit en åkarbrasa för det var kyligt på natten, men sedan blivit alldeles stela av fruktan. Filmens ljudspår skulle ha inregistrerat ett kraftigt dån, och filmen skulle ha skakat till, eftersom anordningen som kameran var fäst på också påverkades av det smärre jordskalv som ägde rum. Och så skulle vi ha sett hur stenen, formad ungefär som en kvarnsten, framför ingången till klippgraven, med lätthet rullats undan av ängel. Och så skulle en gestalt ha kommit ut ur graven.
Skulle vi ha känt igen Jesus vid det tillfället? Inte säkert, för hans kropp nu hade förvandlats till en härlighetskropp. Den hade både likheter och olikheter med den brutna kropp som grymt torterats och hängts upp på korset. Den kroppen vi nu skulle se var full av kraft och en reslig hållning och ett ansikte som utstrålar glädje. Men hade vi tittat riktigt noga, så skulle vi ha sett ett hål i varje hand, och ett hål i varje fot.
Nu fanns det inga kameror på den tiden, och de mänskliga vittnen till händelsen var de romerska soldaterna som i efterhand hade blivit beordrade att säga att de sov, vilket de kanske också gjorde. I vart fall har vi inte tillgång till deras vittnesbörd. Men att de blev rädda, vet vi i varje fall – och vem av oss skulle inte ha blivit det.
En stund senare Maria från Magdala kom hit, förmodligen i sällskap med någon annan kvinna, som dessutom förmodligen också hette Maria, helt ovetande om de dramatiska händelserna som utspelats kanske någon timma innan.
Stenen bortrullad och graven vandaliserad? Vad är det som har hänt? Och de springer tillbaka, och får fatt i Petrus och den lärjunge som Jesus älskade – och vem var det? Jo, det är Johannes som skriver det här, och hans blygsamhet förbjuder honom att omtala sig själv vid namn. De här två unga männen springer dit så fort de kan, och hittar den tomma graven, med bindlarna liggande där. Det måste ha varit bindlar fulla med intorkat blod, eftersom det inte funnits någon tid att tvätta Jesu döda kropp på fredagskvällen, innan man provisoriskt lagt den i graven.
Känslorna och frågorna och stämningsläget vid den här tidpunkten måste ha varit i ett enda virrvarr. Vad är detta? Vad är det som har hänt? Och vad kommer att hända nu?
Ja, det är förmodligen totalt kaos i lärjungarnas och kvinnornas liv de där första timmarna i gryningen. Att Jesus sagt att han skulle uppstå blandades med fruktan och ovisshet. Stressnivån är maximal.
Men så visar sig Jesus, den uppståndne och förhärligade Jesus, för Maria. Det var hon som var den första att se Jesus uppstånden från de döda. Hon fick i uppdrag att förmedla den underbara nyheten till dem som han kallar för hans bröder. Och han talar om sin far i himlen och deras far. Så får syster Maria gå med detta stora uppdrag.
Detta gäller också oss. Vår broder Jesus har uppstått från de döda, och han kallar dig och mig, vi hans efterföljare tvåtusen år senare, för sina syskon. För vi har en gemensam Far i Gud i himlen. Och Gud särbehandlar inte sina barn, utan den ära som han ger sin till son, vår storebror, att få uppstå från döden, den äran ger han också till alla oss andra av hans barn, vi systrar och bröder i den stora syskonskaran som kallas kristna.
Världshistoriens viktigaste händelse kan vi precisera i tid och rum. Det var tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhögtiden år 33 av tideräkning. Platsen: en begravningsplats strax utanför Jerusalem.
Vid den tidpunkten och på den platsen skedde det som får konsekvenser för ditt och mitt liv, ända in i evigheten. För då bröt Jesus Kristus sönder dödens bojor, och Livet segrade.
Lärjungarnas och kvinnornas kaosupplevelse vänds i glädje, frimodighet och framtidshopp. Och för oss en vandring med den uppståndne i vårt liv, till välsignelse för oss själv, till stöd för våra medmänniskor och Gud, vår Far, till ära.
Kristus är uppstånden!
Ja, han är sannerligen uppstånden!
Psalmer vi sjunger:
146 Vad ljus över griften, han lever, o fröjd
147 Upp min tunga, att lovsjunga
470 Kom med glädje och med sång
154 Dina händer är fulla med blommor
Kyrkokören sjunger, och Lisa spelar trumpet
söndag, april 24, 2011
tisdag, april 12, 2011
Drömmen om Sahara
(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 14 april 2011)
Jag har en dröm, som ännu inte gått i uppfyllelse. Drömmen är att få köra genom Sahara med ett terrängfordon.
Jag har alltid varit fascinerad av öknar. Kanske finns det något i öknens karga och ogästvänliga landskap som slår an en sträng långt nere i de outgrundliga djupen av min själ. Eller är det bara skönheten i det vidsträckta torra landskapet av sand, grus och klippor, med alla färgskiftningar i brunt och gult, och med enstaka buskar här och där.
I min ungdom arbetade jag några år i Indien och då huvudsakligen i delstaten Rajasthan, vars västra del är ett ökenområde på gränsen till Pakistan. Det var en upplevelse att få sova i öknen och ha en fantastisk stjärnhimmel över sig som inte stördes av några ovidkommande ljuskällor. Men också öknens villkor gjorde sig gällande, då vi fastnade med vårt fordon i sanden och fick gräva oss loss med hjälp av tallrikar för att överhuvudtaget kunna komma vidare.
Man kan undra hur det i vissa lägen kan växa träd och buskar i öknen. På ett ställe i Sinaiöknen fick jag berättat att det inte hade regnat på tre år. Likväl växte det buskar och små träd lite överallt. Hur är det möjligt? Vår guide berättade de campat där, och på morgonen var sovsäckarna alldeles genomvåta av - dagg.
Google Earth är en av Internets stora välsignelser. Här kan man från sin dator färdas ut över hela jorden och besöka de mest avlägsna platser. Tänk er min upphetsning när jag på skärmen hittar några hjulspår i sanden så långt från ära och redlighet man kan tänka sig. Man undrar hur länge ett par hjulspår är synliga innan de täcks av sandstormar. Vad som händer om man får motorstopp därute, vill jag bara inte tänka på.
Landet som nu genomgår svåra prövningar, Libyen, trodde jag först bara var bebott vid Medelhavskusten. Men här finns stora städer långt nere i öknen. Vad lever folk av där, i det torra och brunbrända landskapet? Jag vet inte.
Kanske längtar människor där efter samma sak som herdepojken David, han som sedan kom att bli Israels store kung, då han skrev den psalm som så många människor funnit tröst i: Han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro. (Psaltaren 23)
Återstår att se om eller när jag får tillfälle att korsa Sahara med bil. Än så länge är det bara en dröm.
Jag har en dröm, som ännu inte gått i uppfyllelse. Drömmen är att få köra genom Sahara med ett terrängfordon.
Jag har alltid varit fascinerad av öknar. Kanske finns det något i öknens karga och ogästvänliga landskap som slår an en sträng långt nere i de outgrundliga djupen av min själ. Eller är det bara skönheten i det vidsträckta torra landskapet av sand, grus och klippor, med alla färgskiftningar i brunt och gult, och med enstaka buskar här och där.
I min ungdom arbetade jag några år i Indien och då huvudsakligen i delstaten Rajasthan, vars västra del är ett ökenområde på gränsen till Pakistan. Det var en upplevelse att få sova i öknen och ha en fantastisk stjärnhimmel över sig som inte stördes av några ovidkommande ljuskällor. Men också öknens villkor gjorde sig gällande, då vi fastnade med vårt fordon i sanden och fick gräva oss loss med hjälp av tallrikar för att överhuvudtaget kunna komma vidare.
Man kan undra hur det i vissa lägen kan växa träd och buskar i öknen. På ett ställe i Sinaiöknen fick jag berättat att det inte hade regnat på tre år. Likväl växte det buskar och små träd lite överallt. Hur är det möjligt? Vår guide berättade de campat där, och på morgonen var sovsäckarna alldeles genomvåta av - dagg.
Google Earth är en av Internets stora välsignelser. Här kan man från sin dator färdas ut över hela jorden och besöka de mest avlägsna platser. Tänk er min upphetsning när jag på skärmen hittar några hjulspår i sanden så långt från ära och redlighet man kan tänka sig. Man undrar hur länge ett par hjulspår är synliga innan de täcks av sandstormar. Vad som händer om man får motorstopp därute, vill jag bara inte tänka på.
Landet som nu genomgår svåra prövningar, Libyen, trodde jag först bara var bebott vid Medelhavskusten. Men här finns stora städer långt nere i öknen. Vad lever folk av där, i det torra och brunbrända landskapet? Jag vet inte.
Kanske längtar människor där efter samma sak som herdepojken David, han som sedan kom att bli Israels store kung, då han skrev den psalm som så många människor funnit tröst i: Han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro. (Psaltaren 23)
Återstår att se om eller när jag får tillfälle att korsa Sahara med bil. Än så länge är det bara en dröm.
lördag, april 02, 2011
Personalens spelplan i Svenska kyrkan
Var går gränsen mellan förtroendevaldas inflytande och personalens kompetensområde i Svenska kyrkan på lokal nivå? För ofta är det just här som det uppstår konflikt. Onödigtvis, hävdar jag, för det går att hitta bra sätt att arbeta tillsammans utan att någondera part trampar den andra på tårna.
Ett sätt är att definiera personalens spelplan. Vi bygger nu fyra väggar som vi ger olika namn: 
a) Kyrkoordning, Psalmbok, Kyrkohandbok, etc
b) Arbetsmarknadslagar, avtal, etc
c) Församlingsinstruktion, verksamhetsplan, policies, etc
d) Budget
Inom dessa fyra väggar har personalen under kyrkoherde och ev andra verksamhetschefer att verka. Utanför dessa väggar har man inte rätt att gå.
Låt oss kommentera de fyra väggarna. De två första väggarna utgörs av regelverk som bestämts på högsta ort. Kyrkoordningen, Psalmboken, Kyrkohandboken etc är dokument fastställda av Kyrkomötet. Och arbetsmarknadslagarna är beslutade av riksdag, regering och ämbetsverk. Avtal är (oftast) slutna på central nivå. Kort sagt kan man inte påverka de här regelverken på lokal nivå. Tycker man inte om dem, får man helt sonika motionera om ändringar via Kyrkomötet, Riksdagen eller motsvarande.
De två andra väggarna, Församlingsinstruktion etc, samt Budget, är däremot fastställda av förtroendevalda i kyrkoråd, -nämnd eller fullmäktige. Över dessa har de lokalt förtroendevalda makt och inflytande över.
För personalens del handlar det om att verkställa det som dessa fyra olika dokumenttyper fullt ut, men utan att gå över den gräns som väggarna utgör. I gudstjänsten har jag att följa de föreskrivna texterna enligt kyrkohandboken. Ett exempel på att gå utöver kyrkohandboken vore om jag uppmanade församlingen att tillbe solen eller att som offertoriepsalm sjunga en snapsvisa.
Och skulle jag lägga tid (och därmed också pengar) på sådana arbetsområden som ligger utanför Kyrkans ansvarsområde, går jag utöver den gräns som verksamhetsmål och budget utgör. Likaså om jag flagrant skulle spränga de uppsatta budgetramarna för mitt verksamhetsområde.
Som kyrkoherde och/eller verksamhetschef är det på mitt ansvar att uppfylla de fastställda målen i de fyra dokumenttyperna, och fylla ut spelplanen helt och hållet. Hur jag gör det, och i vilken ordning, bestämmer jag själv i allt väsentligt. Här ska de förtroendevalda hålla fingrarna borta. Efter det att de har fattat besluten, överlåts verkställigheten till kyrkoherden och hans/hennes medarbetare.
Att från ömse håll, förtroendevalda och tjänstemän/personal, respektera dessa ramar kan bidra till ett gott och tillitsfullt samarbete i vår Svenska kyrka.
tisdag, mars 22, 2011
Den förste Designern
Krönika i Smålandsposten torsdagen 24 mars 2011
Ingen läsare av Smålandsposten torde väl ha missat att det var Designers Saturday den gångna helgen i Lammhult med flera orter.
På sedvanligt sätt firade vi också i Lammhults kyrka Designers Saturday med en Skapande andakt.
Men kyrkan har väl inte så mycket med design att göra? kan man fråga sig. Jo, i högsta grad har den det, svarar jag.
Dels är Lammhults kyrka ett designmässigt underbart vackert tempel. Arkitekten Claes Knutson har ritat ett kyrkorum, fyllt av oväntade och spännande överraskningar. Materialen är typiskt småländska - sten, glas och trä.
Dels har Kyrkan med design att göra också i en annan, och kanske större, bemärkelse. För i Bibelns första kapitel möter vi nämligen den store Designern som formar sitt verk.
I poetisk form målar skapelseberättelsens författare ut hur den förste Designern vid varje dags fullbordan liksom tar ett steg tillbaka, kisar med ögonen, granskar det som han har tänkt ut och låtit komma till stånd, och förnöjt konstaterar att ”det var gott”. Så gör Designern dag efter dag, och himlakropparnas ljus bidrar till att det ”var afton och det var morgon”."Och Gud såg att det var gott."
På den första Designer’s Friday - den sjätte dagen - formar och frambringar så Skaparen den varelse som han kallade för Adam. Namnet Adam kommer från det som på hebreiska heter adama – jorden.
Och så förvandlas, genom Designerns ord och händer, den bruna, smutsiga och dammiga jorden till en varelse som tänker och skrattar, som älskar och känner gemenskap, som tillverkar saker, formar sin framtid och som är moraliskt ansvarig för det han gör.
Denna varelse av kött och blod, hon som också kallas för skapelsens krona, bär på en särskild kallelse. Som Guds avbild är hon kallad att likna Skaparen i det han gör. Och eftersom den store Designern formar vackra och ändamålsenliga verk, så ska ju också hans avbild – människan – i sin tur tänka ut och färdigställa det som är gott och vackert, det som är nyttigt och praktiskt, det som är kärleksfullt, underfundigt och roligt.
Design är en Guds egenskap, given till oss människor som lever här på jorden. När du och jag designar, då lever vi mitt i vår kallelse att vara Skaparens avbild.
Ingen läsare av Smålandsposten torde väl ha missat att det var Designers Saturday den gångna helgen i Lammhult med flera orter.
På sedvanligt sätt firade vi också i Lammhults kyrka Designers Saturday med en Skapande andakt.
Men kyrkan har väl inte så mycket med design att göra? kan man fråga sig. Jo, i högsta grad har den det, svarar jag.
Dels är Lammhults kyrka ett designmässigt underbart vackert tempel. Arkitekten Claes Knutson har ritat ett kyrkorum, fyllt av oväntade och spännande överraskningar. Materialen är typiskt småländska - sten, glas och trä.
Dels har Kyrkan med design att göra också i en annan, och kanske större, bemärkelse. För i Bibelns första kapitel möter vi nämligen den store Designern som formar sitt verk.
I poetisk form målar skapelseberättelsens författare ut hur den förste Designern vid varje dags fullbordan liksom tar ett steg tillbaka, kisar med ögonen, granskar det som han har tänkt ut och låtit komma till stånd, och förnöjt konstaterar att ”det var gott”. Så gör Designern dag efter dag, och himlakropparnas ljus bidrar till att det ”var afton och det var morgon”."Och Gud såg att det var gott."
På den första Designer’s Friday - den sjätte dagen - formar och frambringar så Skaparen den varelse som han kallade för Adam. Namnet Adam kommer från det som på hebreiska heter adama – jorden.
Och så förvandlas, genom Designerns ord och händer, den bruna, smutsiga och dammiga jorden till en varelse som tänker och skrattar, som älskar och känner gemenskap, som tillverkar saker, formar sin framtid och som är moraliskt ansvarig för det han gör.
Denna varelse av kött och blod, hon som också kallas för skapelsens krona, bär på en särskild kallelse. Som Guds avbild är hon kallad att likna Skaparen i det han gör. Och eftersom den store Designern formar vackra och ändamålsenliga verk, så ska ju också hans avbild – människan – i sin tur tänka ut och färdigställa det som är gott och vackert, det som är nyttigt och praktiskt, det som är kärleksfullt, underfundigt och roligt.
Design är en Guds egenskap, given till oss människor som lever här på jorden. När du och jag designar, då lever vi mitt i vår kallelse att vara Skaparens avbild.
onsdag, mars 09, 2011
Högkyrklig vid altaret och gammalkyrklig i predikstolen
Mitt bidrag till Svenska kyrkotidning 2011 nummer 6
- ett temanummer om Den nya högkyrkligheten
- ett temanummer om Den nya högkyrkligheten
”Högkyrklig vid altaret och gammalkyrklig i predikstolen”. Så blev jag en gång recenserad av en för mig anonym gudstjänstfirare. Detta var under mitt år som pastorsadjunkt i en församling Växjö stift under mitten av 1990-talet. Jag tog till mig yttrandet, och beskriver mig idag som högkyrklig vid altaret, gammalkyrklig i predikstolen och folkkyrkliga i kontakt med församlingsborna.
Vad man menar med de olika begreppen är däremot inte speciellt tydligt, varken för mig själv eller för Kyrkans eget folk. Den här artikeln, som svar på en förfrågan från redaktionen, är därför närmast uttryck för mina personliga funderingar och observationer som präst i ”bibelbältet”. Jag har bara tjänstgjort i Växjö stift och i norra delen av Lunds stift. Klassiskt är ju jämförelsen mellan de tre smålandslänens länsbokstäver och inriktning på kyrklighet: F (Jönköpings län) - frikyrklighet; G (Kronobergs län) – gammalkyrklighet; H (Kalmar län) – högkyrklighet. Om än grovt tillyxad finns det en relevans i jämförelsen. Hur sedan fromhetslivet yppar sig i (sön)dagligt liv i resten av vårt land har jag begränsad personlig erfarenhet av. När jag här talar om dessa olika former av kyrkligt liv gör jag det därför utan något som helst anspråk på vetenskaplighet.
Högkyrklighet, gammalkyrklighet, lågkyrklighet och folkkyrklighet är begrepp jag mött, med olika betoning i olika trakter.
I likhet med ett antal andra präster (och biskop!) i Växjö stift är jag uppvuxen inom frikyrkligheten; i Svenska Alliansmissionen för att vara mera exakt, en historiskt sett lågkyrklig rörelse som successivt utveckats till renodlad frikyrka.
I denna uppväxtmiljö kunde man konstatera ett antal skiljaktigheter mellan frikyrkorna och ”statskyrkan”: dopfrågan med barndop eller dop som ett uttryck för personens egen bekännelse; gudstjänstens utformning av spontanitet eller formbundenhet; moral, där oskrivna lagar och förhållningssätt (”syndakatalogen”) uppfattades som strängare inom frikyrkligheten än inom Svenska kyrkan; med mera.
Liberalteologi, så som man tolkade termen i det pietistiskt sammanhang som präglade min uppväxt, var närmast ett skällsord. Med liberalteologi förknippades ett allmänt ifrågasättande av Bibeln som auktoritativ källa för trons frälsningsavgörande innehåll.
I min vandring från frikyrkligheten in i Svenska kyrkan var det bland annat liturgin som gav mig en aha-upplevelse. Istället för de ”stela ritualer” som jag tidigare uppfattat vara kännetecknande för gudstjänstlivet i Svenska kyrkan, så visade det sig var ett levande, icke-verbalt språk i den gudstjänstfirande församlingens möte med sin Herre. Här kom det som jag i varje fall till viss del betecknar som högkyrklighet som en befriande och förnyande kraft i mitt andliga liv.
Jag tror annars att folk på gatan uppfattar ordet högkyrklig mer eller mindre som synonymt med kvinnoprästmotståndare. Jag ska inte kommentera den saken, men vill gärna peka på en upplevelse som jag gjorde för inte så länge sedan. En manlig kollega hälsar på en annan manlig kollega med orden ”God dag, fader NN”. Något motsvarande försök att titulera mig med ”moder Annika” gjorde inte kollegan, och skulle han ha gjort det, vet jag inte hur jag hade reagerat. Men jag uppfattade att det fanns ett exkluderande inslag i hans terminologi. Var det ett medvetet sätt att utesluta mig som kvinnlig präst från hans uppfattning av vad en präst är? Var ett uttryck för ”högkyrklighet” i ämbetsmässig bemärkelse? Jag vet inte, och jag har inte heller frågat.
I liturgisk bemärkelse, i sättet att fira gudstjänsten, uppfattar jag mig som högkyrklig. Jag försöker även kommunicera detta bland andra till mina konfirmander, som bland lägger ner stor möda på att lära sig teckna korset över sig själva.
Samtidigt kan jag även betrakta mig som lågkyrklig i den meningen att jag sätter värde på pietistiska inslag i mässans innehåll i form av en personlig beröring av Guds Ande.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tala om högkyrklighet och lågkyrklig som varandras motpoler. Lika lite går det förmodligen att inrymma alla politiska frågeställningar längs en skala från vänster till höger. Varken kyrkligt eller politiskt liv kan reduceras till ett endimensionellt tänkande. Här får vi istället tänka i flera, eller till och med många, dimensioner.
Man kan beskriva högkyrkligt och lågkyrkligt i ämbetsmässig bemärkelse längs en axel. Men ska man tala om högkyrkligt och lågkyrkligt i liturgisk bemärkelse får man ta till en annan axel. Om vi bildligt tänker oss att den ena polariteten kan uttryckas som olika punkter längs en x-axel, skulle den andra polariteten kunna beskrivas som olika värden på en y-axel. I hela problemkomplexet högkyrkligt-lågkyrkligt finns många axlar och dimensioner, som ger utrymme för stor mängd olika förhållningssätt.
En av dessa dimensioner, vilket min matematiklärare på gymnasiet brukade påpeka, är tiden. Begreppens innebörd skiftar över tiden, och vad som en gång kunde benämnas som högkyrkligt eller lågkyrklig, kan i dagens kyrkliga landskap få en helt annan terminologi.
Annika Stacke,
församlingspräst i Lammhult, Växjö stift
annika.stacke@svenskakyrkan.se
lördag, mars 05, 2011
Ur min citatsamling (16)
"Ett gram känsla överträffar ett ton logik" (Karin Sandin & Nils Frykman: Du - ett varumärke)
torsdag, mars 03, 2011
S:t Göran och draken
Min krönika i Smålandsposten torsdagen 3 mars 2011
Kampen mellan S:t Göran och draken utspelas i min prästgård.
Enligt legenden har draken under lång tid terroriserat en stad i Mindre Asien, och som mat har den utkrävt två får om dagen. Efter det att fåren tagit slut, fick barnen offras, och slutligen var det kungens egen dotter, prinsessan, som stod på tur att uppslukas av draken. Då kommer riddaren S:t Göran på sin häst.
I Storkyrkan i Stockholm och på ett torg i Gamla stan kan man beskåda kampen. Nu har den också flyttat in till mig. En stor tavla – högre än takhöjd – målad av den öländske konstnären Sven-Bertil Svensson skänktes till Kastlösa stiftsgård 1979. I och med gårdens avyttring fick jag tillfälle att köpa verket, som nu pryder prästgårdens trapphus. En avbildning av motivet i form av träsnideri gjordes också under Ölands skördefest i höstas.
Den fruktansvärda draken vrider sig av smärta då Görans långa spjut tränger in i den. Prinsessan är en passiv men intresserad åskådare.
Motivet med kamp mellan ont och gott förekommer ofta i legendernas och religionernas värld. I de bibliska texterna finner vi drakmotivet i Uppenbarelsebokens tolfte kapitel. Han vill sluka det barn som kvinnan är på väg att föda, men ärkeängeln Mikael med sin himmelska härskara griper in och besegrar eldröda draken och hans änglar.
S:t Göran (eller Georg eller Jörgen) är omtalad i helgonlitteraturen. Han lär ha levt i Mindre Asien under 200-talets senare del, då förföljelser mot kristna var vanliga, och liksom många andra fick Georg lida martyrdöden.
Trots allvaret i temat kan man ana en uppsluppenhet i målarens bearbetning av motivet, och själv känner jag mig stolt över att få ha ett sådant konstverk i mitt hem. Och hur självständig och jämställd jag än vill vara som kvinna kan jag inte förneka att tanken på en riddare som kämpar för en dam är kittlande. Därför: tack mina ”riddarpojkar” som på olika sätt hjälpt mig att få tavlan på plats!
Kampen mellan S:t Göran och draken utspelas i min prästgård.
Enligt legenden har draken under lång tid terroriserat en stad i Mindre Asien, och som mat har den utkrävt två får om dagen. Efter det att fåren tagit slut, fick barnen offras, och slutligen var det kungens egen dotter, prinsessan, som stod på tur att uppslukas av draken. Då kommer riddaren S:t Göran på sin häst.
I Storkyrkan i Stockholm och på ett torg i Gamla stan kan man beskåda kampen. Nu har den också flyttat in till mig. En stor tavla – högre än takhöjd – målad av den öländske konstnären Sven-Bertil Svensson skänktes till Kastlösa stiftsgård 1979. I och med gårdens avyttring fick jag tillfälle att köpa verket, som nu pryder prästgårdens trapphus. En avbildning av motivet i form av träsnideri gjordes också under Ölands skördefest i höstas.
Den fruktansvärda draken vrider sig av smärta då Görans långa spjut tränger in i den. Prinsessan är en passiv men intresserad åskådare.
Motivet med kamp mellan ont och gott förekommer ofta i legendernas och religionernas värld. I de bibliska texterna finner vi drakmotivet i Uppenbarelsebokens tolfte kapitel. Han vill sluka det barn som kvinnan är på väg att föda, men ärkeängeln Mikael med sin himmelska härskara griper in och besegrar eldröda draken och hans änglar.
S:t Göran (eller Georg eller Jörgen) är omtalad i helgonlitteraturen. Han lär ha levt i Mindre Asien under 200-talets senare del, då förföljelser mot kristna var vanliga, och liksom många andra fick Georg lida martyrdöden.
Trots allvaret i temat kan man ana en uppsluppenhet i målarens bearbetning av motivet, och själv känner jag mig stolt över att få ha ett sådant konstverk i mitt hem. Och hur självständig och jämställd jag än vill vara som kvinna kan jag inte förneka att tanken på en riddare som kämpar för en dam är kittlande. Därför: tack mina ”riddarpojkar” som på olika sätt hjälpt mig att få tavlan på plats!
onsdag, februari 09, 2011
Inte bara oxveckor och vargtimmar
(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 10 februari 2011)
Oxveckorna brukade man i det gamla bondesamhället kalla den tid på året som kommer efter en längre ledighet, och då det dröjer innan man blir långledig igen. Som nu mellan jul och påsk. Man får ”slita som en oxe”.
Fast det är kanske inte bara arbetet som sliter, utan den långa väntan på våren med härliga kvällar och ljumma vindar. Föraningar har vi haft efter en ovanligt kall vinter – som förvisso inte är slut än!
Ändå känns det skönt med den vanliga lunken i tillvaron, kanske ungefär som bonden kunde känna det då oxen lugnt och sävligt drog vagnen till marknaden.
Annat är det med vargtimmen, denna ångestfyllda tid strax före gryningen då man kan ligga vaken och älta alla världsproblemen i sitt liv och känna sig allmänt misslyckad. När man sedan stiger upp i vanlig tid känns ofta de svårigheter som man brottades med under småtimmarna som tämligen triviala. Hormonnivåerna i kroppen under efternatten verkar kunna spela oss ett spratt.
Men tiden och tillvaron består lyckligtvis inte bara av oxveckor och vargtimmar. Den tidsrymd på 40 dagar som gått från Juldagen gör att vi i Kyrkan i söndags firade ljusgudstjänst på Kyndelsmässodagen. Gudstjänstbesökarna fick tända egna ljus och ta med sig hem. Ljuset är en symbol för Kristus som Världens ljus, och detta ljus skall återspeglas i de troendes liv, för att sprida hopp och glädje.
Extremt ovanligt är att den mycket sena påsken i år lämnar rum för så många söndagar innan förfastan tar vid. Nästa gång som den sjätte söndagen efter trettondedagen med temat ”Gud verkar nu”, infaller på nytt, blir först om 27 år. Växjö stift har därför tagit initiativ till en slogan: ”Gud verkar nu! Gå till kyrkan på söndag – nästa chans är 2038!”.
Och om Gud verkar nu, så kan det ju vara genom kärleken. För på måndag är det Alla hjärtans dag. Upphovsmannen hette Valentin, en munk och präst i Rom under fornkyrkans tid. Enligt legenden brukade han plocka blommor i klosterträdgården till älskande par, och blev fängslad för att ha förrättat kristna vigslar. En annan legend säger att Valentin blev kär i fångvaktarens dotter – en något komplicerande faktor för en munk!
Kanske kan det vara lättare att genomlida en och annan oxvecka eller vargtimma för att också kunna få glädja oss över alla de vackra dagar och stunder som tillvaron och livet skänker oss!
Oxveckorna brukade man i det gamla bondesamhället kalla den tid på året som kommer efter en längre ledighet, och då det dröjer innan man blir långledig igen. Som nu mellan jul och påsk. Man får ”slita som en oxe”.
Fast det är kanske inte bara arbetet som sliter, utan den långa väntan på våren med härliga kvällar och ljumma vindar. Föraningar har vi haft efter en ovanligt kall vinter – som förvisso inte är slut än!
Ändå känns det skönt med den vanliga lunken i tillvaron, kanske ungefär som bonden kunde känna det då oxen lugnt och sävligt drog vagnen till marknaden.
Annat är det med vargtimmen, denna ångestfyllda tid strax före gryningen då man kan ligga vaken och älta alla världsproblemen i sitt liv och känna sig allmänt misslyckad. När man sedan stiger upp i vanlig tid känns ofta de svårigheter som man brottades med under småtimmarna som tämligen triviala. Hormonnivåerna i kroppen under efternatten verkar kunna spela oss ett spratt.
Men tiden och tillvaron består lyckligtvis inte bara av oxveckor och vargtimmar. Den tidsrymd på 40 dagar som gått från Juldagen gör att vi i Kyrkan i söndags firade ljusgudstjänst på Kyndelsmässodagen. Gudstjänstbesökarna fick tända egna ljus och ta med sig hem. Ljuset är en symbol för Kristus som Världens ljus, och detta ljus skall återspeglas i de troendes liv, för att sprida hopp och glädje.
Extremt ovanligt är att den mycket sena påsken i år lämnar rum för så många söndagar innan förfastan tar vid. Nästa gång som den sjätte söndagen efter trettondedagen med temat ”Gud verkar nu”, infaller på nytt, blir först om 27 år. Växjö stift har därför tagit initiativ till en slogan: ”Gud verkar nu! Gå till kyrkan på söndag – nästa chans är 2038!”.
Och om Gud verkar nu, så kan det ju vara genom kärleken. För på måndag är det Alla hjärtans dag. Upphovsmannen hette Valentin, en munk och präst i Rom under fornkyrkans tid. Enligt legenden brukade han plocka blommor i klosterträdgården till älskande par, och blev fängslad för att ha förrättat kristna vigslar. En annan legend säger att Valentin blev kär i fångvaktarens dotter – en något komplicerande faktor för en munk!
Kanske kan det vara lättare att genomlida en och annan oxvecka eller vargtimma för att också kunna få glädja oss över alla de vackra dagar och stunder som tillvaron och livet skänker oss!
fredag, februari 04, 2011
Tavla över S:t Göran och draken
Från nu nedlagda Kastlösa stiftsgård, varifrån den sakrala konsten avyttras, har jag köpt Sven-Bertil Svenssons spännande målning av S:t Göran och draken.
Måtten på tavlan är sådana, att den inte ryms under vanlig takhöjd, utan den får hänga i trappuppgången i min prästgård.
Hur den kom till stiftsgården en gång berättas i en tidningsartikel i Ölandsbladet den 26 mars 1979, som konstnären välvilligt sänt mig en kopia av.
Måtten på tavlan är sådana, att den inte ryms under vanlig takhöjd, utan den får hänga i trappuppgången i min prästgård.
torsdag, januari 20, 2011
Att bo i prästgård
Krönika i Smålandsposten torsdagen 20 januari 2011
Jag har precis köpt min prästgård. Där har jag bott i sju år som hyresgäst i egenskap av församlingens präst. Men när jag nu fick tillfälle att köpa huset, så gjorde jag det. En villa från 60-talet, lite italiensk stil, som ligger mellan Lammhults kyrka och järnvägen.
Det är lite speciellt att bo så här, för visst är man en offentlig person om man arbetar i församlingen och bor i prästgården. Vissa kollegor kan därför föredra att bo utanför pastoratet. Fast själv tycker jag det är sympatiskt att möta församlingsborna på gatan, i affären eller på banken. Jag hoppas och tror att ”fåren i min hjord” hyser motsvarande uppfattning. I varje fall hälsar vi glatt på varandra. Och inte känner jag mig det minsta påpassad!
Prästgårdskultur är ett begrepp som man ibland använder för att tala om den bildningstradition som bakåt i tiden förknippades med prästgårdarna, kanske speciellt på landet. Prästgården hade inte sällan ett bibliotek för bygdens vetgiriga. Prästfrun höll i syföreningen, och där fick man ofta besök av någon missionär, som berättade om människors liv och tillvaro i fjärran länder. Sång och musik var vanligt förekommande. I och runt prästgården kunde en bildningskultur frodas som kompletterade det allmänna skolväsendet.
Men prästgårdar är ofta stora hus som numera är dyra att underhålla. Kostnaderna överstiger inte sällan den hyra som tjänsteinnehavaren betalar (vilken f.ö. motsvarar marknadshyran för 100 kvm på orten). I rask takt säljer nu församlingar och kyrkliga samfälligheter ut sina prästgårdar till privatpersoner. Tragiskt att prästgårdarna försvinner ur Svenska kyrkans ägo, tycker vissa. De, däremot, som håller på med kyrklig ekonomi och förvaltning ser en budgetmässig fördel i att inte ha för många fastigheter.
Men den församling som kan erbjuda en bostad till sin präst kan vid vakanser lättare få en ny tjänsteinnehavare. I synnerhet en nyprästvigd sätter värde på möjligheten att bo i prästgård. Han eller hon har säkert inte för avsikt att göra hela sin karriär i pastoratet, och vill därför inte vara bunden till att behöva sälja ett hus om han/hon skulle få en tjänst på annan ort.
Att ”det lyser i prästgårdens fönster” tolkar många att Kyrkan finns närvarande. Denna själavårdsmässiga aspekt av Kyrkans liv och verksamhet får aldrig gå förlorad, även om prästgårdar byter ägare.
Jag har precis köpt min prästgård. Där har jag bott i sju år som hyresgäst i egenskap av församlingens präst. Men när jag nu fick tillfälle att köpa huset, så gjorde jag det. En villa från 60-talet, lite italiensk stil, som ligger mellan Lammhults kyrka och järnvägen.
Det är lite speciellt att bo så här, för visst är man en offentlig person om man arbetar i församlingen och bor i prästgården. Vissa kollegor kan därför föredra att bo utanför pastoratet. Fast själv tycker jag det är sympatiskt att möta församlingsborna på gatan, i affären eller på banken. Jag hoppas och tror att ”fåren i min hjord” hyser motsvarande uppfattning. I varje fall hälsar vi glatt på varandra. Och inte känner jag mig det minsta påpassad!
Prästgårdskultur är ett begrepp som man ibland använder för att tala om den bildningstradition som bakåt i tiden förknippades med prästgårdarna, kanske speciellt på landet. Prästgården hade inte sällan ett bibliotek för bygdens vetgiriga. Prästfrun höll i syföreningen, och där fick man ofta besök av någon missionär, som berättade om människors liv och tillvaro i fjärran länder. Sång och musik var vanligt förekommande. I och runt prästgården kunde en bildningskultur frodas som kompletterade det allmänna skolväsendet.
Men prästgårdar är ofta stora hus som numera är dyra att underhålla. Kostnaderna överstiger inte sällan den hyra som tjänsteinnehavaren betalar (vilken f.ö. motsvarar marknadshyran för 100 kvm på orten). I rask takt säljer nu församlingar och kyrkliga samfälligheter ut sina prästgårdar till privatpersoner. Tragiskt att prästgårdarna försvinner ur Svenska kyrkans ägo, tycker vissa. De, däremot, som håller på med kyrklig ekonomi och förvaltning ser en budgetmässig fördel i att inte ha för många fastigheter.
Men den församling som kan erbjuda en bostad till sin präst kan vid vakanser lättare få en ny tjänsteinnehavare. I synnerhet en nyprästvigd sätter värde på möjligheten att bo i prästgård. Han eller hon har säkert inte för avsikt att göra hela sin karriär i pastoratet, och vill därför inte vara bunden till att behöva sälja ett hus om han/hon skulle få en tjänst på annan ort.
Att ”det lyser i prästgårdens fönster” tolkar många att Kyrkan finns närvarande. Denna själavårdsmässiga aspekt av Kyrkans liv och verksamhet får aldrig gå förlorad, även om prästgårdar byter ägare.
lördag, januari 01, 2011
Glädjen att arbeta i Kyrkan i juletid
Krönika i Smålandsposten 30 december 2010
Så är julen över, och vi som arbetar i Kyrkan drar en lättnadens suck. Inte alls därför att vi tycker att julen är tråkig eller jobbig, för det är en underbar och tacksam tid att arbeta i Kyrkan. Men den kräver en hel del, och efteråt pustar man ut. Julnattsgudstjänsten på julafton klockan 23 i Lammhults kyrka följdes av några timmars sömn, och sedan var det julotta klockan 7 på juldagsmorgonen i Aneboda kyrka.
Mycket folk, men ändå inte riktigt lika mycket som det brukar. Förmodligen gjorde kylan att en del inte vågade sig ut. Samtidigt fanns det några modiga församlingsbor som orkade med båda dessa julgudstjänster. Då får man inte ha samma predikan båda gångerna!
Konfirmanderna, som ska delta i 15 gudstjänster, får räkna julnattsmässa eller julotta dubbelt, som bonus för att de hållit sig vakna.
Den yrkeskategori i Kyrkan som förtjänar mest tack och beröm vid den här tiden på året är kyrkomusikerna. De har en hektisk tid från advent, över Lucia och jul fram till och med trettondedagen. Under den här perioden (med början långt dessförinnan) har det övats med körer, solister och ensembler. Det har planerats och modifierats, noter har ibland behövt transponeras, och så naturligtvis framförandet i gudstjänst eller konsert.
Och om kantorn/organisten är värd en eloge, så är alla körsångare det också. Dessa korister gör stora uppoffringar för att med sin sång kunna förgylla helgens gudstjänster. Ibland kan det finnas synpunkter på vad som ska sjungas, när och i vilken kyrka. Men detta är ett uttryck för delaktighet i församlingsarbetet och en möjlighet att kunna påverka. Inom Kyrkans frivilligarbete utgör barnkörer och kyrkokörer en stor och viktig del.
Som präst läste jag julevangeliet sex gånger vid olika julgudstjänster.
Visserligen är det inte julen, utan påsken, som är Kyrkans viktigaste högtid. Men i det allmänna medvetandet, och som kontrast till mörkret och kylan, utgör julgudstjänsternas värme, gemenskap och glädje något omistligt för många människor.
Många hundra år före Kristus hade profeten Jesaja skrivit:
”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram”.
Så föds den lille parveln och änglakören jublar:
”Ära åt Gud i höjden och på jorden fred åt dem han har utvalt”.
Så är julen över, och vi som arbetar i Kyrkan drar en lättnadens suck. Inte alls därför att vi tycker att julen är tråkig eller jobbig, för det är en underbar och tacksam tid att arbeta i Kyrkan. Men den kräver en hel del, och efteråt pustar man ut. Julnattsgudstjänsten på julafton klockan 23 i Lammhults kyrka följdes av några timmars sömn, och sedan var det julotta klockan 7 på juldagsmorgonen i Aneboda kyrka.
Mycket folk, men ändå inte riktigt lika mycket som det brukar. Förmodligen gjorde kylan att en del inte vågade sig ut. Samtidigt fanns det några modiga församlingsbor som orkade med båda dessa julgudstjänster. Då får man inte ha samma predikan båda gångerna!
Konfirmanderna, som ska delta i 15 gudstjänster, får räkna julnattsmässa eller julotta dubbelt, som bonus för att de hållit sig vakna.
Den yrkeskategori i Kyrkan som förtjänar mest tack och beröm vid den här tiden på året är kyrkomusikerna. De har en hektisk tid från advent, över Lucia och jul fram till och med trettondedagen. Under den här perioden (med början långt dessförinnan) har det övats med körer, solister och ensembler. Det har planerats och modifierats, noter har ibland behövt transponeras, och så naturligtvis framförandet i gudstjänst eller konsert.
Och om kantorn/organisten är värd en eloge, så är alla körsångare det också. Dessa korister gör stora uppoffringar för att med sin sång kunna förgylla helgens gudstjänster. Ibland kan det finnas synpunkter på vad som ska sjungas, när och i vilken kyrka. Men detta är ett uttryck för delaktighet i församlingsarbetet och en möjlighet att kunna påverka. Inom Kyrkans frivilligarbete utgör barnkörer och kyrkokörer en stor och viktig del.
Som präst läste jag julevangeliet sex gånger vid olika julgudstjänster.
Visserligen är det inte julen, utan påsken, som är Kyrkans viktigaste högtid. Men i det allmänna medvetandet, och som kontrast till mörkret och kylan, utgör julgudstjänsternas värme, gemenskap och glädje något omistligt för många människor.
Många hundra år före Kristus hade profeten Jesaja skrivit:
”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram”.
Så föds den lille parveln och änglakören jublar:
”Ära åt Gud i höjden och på jorden fred åt dem han har utvalt”.
onsdag, december 08, 2010
Gud välsigne Alfred Nobel!
Krönika i Smålandsposten torsdagen 9 december 2010
Bland alla saker som inträffar just i december månad kommer Nobelfesten. Det är faktiskt skönt att det finns något annat den här månaden än religiöst präglade högtider och årstidsbetoning. Alfred Nobels dödsdag, 10 december, har blivit en glädjens dag för många pristagare världen över, deras familjer, lärosäten och institutioner, och för hela mänskligheten.
Nobelfesten fyller mig med glädje, och jag brukar sitta närmast med tårar i ögonen och titta på prisutdelningen och lyssna till talen. Likaså brukar de omgivande TV-programmen, där pristagarna och deras forskning, vara mycket intressanta.
Det som sätter mina känslor i dallring är det målmedvetna och oftast oglamorösa arbete som lett fram till lysande forskningsresultat. Det har varit många dagar och kvällar och helger, under många år då dessa forskare vänt och vridig på experiment och teorier. Litteraturpristagare och fredspristagare har våndats över utkast, texter och aktioner. Långt ifrån alltid har omvärlden under processens gång, eller ens efter utnämningen, gett sitt erkännande.
Jag tänker på all den forskning idag och under gången tid som lett fram till så många välsignelser för oss människor. Särskilt gripande att se är hur en strängt vetenskaplig hållning kan kombineras med en djup människokärlek, som i fallet med forskningen som lett fram provrörsbefruktningar. Och hur dessa vetenskapsmän också kan odla andra intresse, och ha ett familjeliv (som säkert fått utstå sina prövningar).
Mina egna forskarstudier är ett bedrövligt kapitel. Trots två akademiska examina, en fil kand i språk från Stockholms universitet och en maîtrise en théologie från en fransk fakultet, och som doktorand i Lund i Gamla testamentets exegetik, har jag inte ens lyckats avlägga en licentiatexamen. Jag är nog för odisciplinerad och för nyfiken på många andra saker i livet. Kanske blir det tid att plocka upp mitt forskningsämne om gudsbilden i Daniels bok en gång då jag gått i pension.
Annars brukar jag skämtsamt betrakta min största fasa i livet att sätta i halsen just på Nobelmiddagen. Risken att det ska inträffa är dock, milt sagt, försumbar.
Men som svenskar kan vi vara stolta och glada över vår landsman Alfred Nobel och allt det goda som hans testamente har gjort för mänskligheten. Gud välsigne minnet av Alfred Nobel!
Bland alla saker som inträffar just i december månad kommer Nobelfesten. Det är faktiskt skönt att det finns något annat den här månaden än religiöst präglade högtider och årstidsbetoning. Alfred Nobels dödsdag, 10 december, har blivit en glädjens dag för många pristagare världen över, deras familjer, lärosäten och institutioner, och för hela mänskligheten.
Nobelfesten fyller mig med glädje, och jag brukar sitta närmast med tårar i ögonen och titta på prisutdelningen och lyssna till talen. Likaså brukar de omgivande TV-programmen, där pristagarna och deras forskning, vara mycket intressanta.
Det som sätter mina känslor i dallring är det målmedvetna och oftast oglamorösa arbete som lett fram till lysande forskningsresultat. Det har varit många dagar och kvällar och helger, under många år då dessa forskare vänt och vridig på experiment och teorier. Litteraturpristagare och fredspristagare har våndats över utkast, texter och aktioner. Långt ifrån alltid har omvärlden under processens gång, eller ens efter utnämningen, gett sitt erkännande.
Jag tänker på all den forskning idag och under gången tid som lett fram till så många välsignelser för oss människor. Särskilt gripande att se är hur en strängt vetenskaplig hållning kan kombineras med en djup människokärlek, som i fallet med forskningen som lett fram provrörsbefruktningar. Och hur dessa vetenskapsmän också kan odla andra intresse, och ha ett familjeliv (som säkert fått utstå sina prövningar).
Mina egna forskarstudier är ett bedrövligt kapitel. Trots två akademiska examina, en fil kand i språk från Stockholms universitet och en maîtrise en théologie från en fransk fakultet, och som doktorand i Lund i Gamla testamentets exegetik, har jag inte ens lyckats avlägga en licentiatexamen. Jag är nog för odisciplinerad och för nyfiken på många andra saker i livet. Kanske blir det tid att plocka upp mitt forskningsämne om gudsbilden i Daniels bok en gång då jag gått i pension.
Annars brukar jag skämtsamt betrakta min största fasa i livet att sätta i halsen just på Nobelmiddagen. Risken att det ska inträffa är dock, milt sagt, försumbar.
Men som svenskar kan vi vara stolta och glada över vår landsman Alfred Nobel och allt det goda som hans testamente har gjort för mänskligheten. Gud välsigne minnet av Alfred Nobel!
måndag, november 29, 2010
Förtroendeuppdrag i politiken
Folkpartiet i Växjö kommun har haft nomineringsmöte i kväll. Följande uppdrag har jag fått förtroendet att inneha:
Ersättare i Kommunstyrelsen (KS)
Ersättare i Kommunstyrelsens Organisations- & Personalutskott (KSOP)
Ledamot i Miljö- & Hälsoskyddsnämnen (MH) samt ersättare i MHAU
Ledamot i Kommunfullmäktige (genom de allmänna valen)
Ersättare i Landstingsfullmäktige (genom de allmänna valen)
samt
Gruppledare för kommunfullmäktigegruppen.
Här gäller att organisera sin tid och fördela krafterna på allra bästa sätt, parallellt med mitt ordinarie arbete som församlingspräst. Är dessutom ordförande i Öppna Kanalen Växjö.
Ersättare i Kommunstyrelsen (KS)
Ersättare i Kommunstyrelsens Organisations- & Personalutskott (KSOP)
Ledamot i Miljö- & Hälsoskyddsnämnen (MH) samt ersättare i MHAU
Ledamot i Kommunfullmäktige (genom de allmänna valen)
Ersättare i Landstingsfullmäktige (genom de allmänna valen)
samt
Gruppledare för kommunfullmäktigegruppen.
Här gäller att organisera sin tid och fördela krafterna på allra bästa sätt, parallellt med mitt ordinarie arbete som församlingspräst. Är dessutom ordförande i Öppna Kanalen Växjö.
tisdag, november 16, 2010
Frihet, friskhet och framtid
Min krönika i Smålandsposten torsdagen 18 november 2010
Hur förklarar man ett svårt ord?
Ibland, eller kanske till och med ofta, nöjer man sig med att bara använda ordet utan att försöka definiera det. Det tycker jag inte är särskilt bra. För låter man bli att precisera vad man menar, lämnar man tolkningen åt åhöraren eller läsaren att själva fastställa betydelsen. Då kan det bli lite vad som helst. Var och en av oss har ju sin egen referensram till hur vi uppfattar det vi läser eller hör.
Förre ärkebiskopen, K G Hammar, skrev en läsvärd bok för oss predikanter med titeln: Det som hörs. Inte det som sägs, utan det som åhöraren uppfattar. Och det överensstämmer inte nödvändigtvis med det som talaren eller skribenten haft för avsikt att förmedla.
Själv blir jag alltid stimulerad av utmaningen att förklara något svårförståeligt. Då måste man tänka till och försöka bena ut vad som egentligen menas med en viss term. Det är ett arbete, som kräver både tid och tankemöda. Fast roligt är det.
I Kyrkans värld ställs vi ständigt inför utmaningen att tolka ett budskap som är tusentals år gammalt och framsprunget i en kultur väldigt annorlunda från den vi lever i här och nu. Detta budskap har jag som präst att tolka och sedan knyta an till människors tillvaro, så att det blir begriplig i vår tid och i vår miljö. Samtidigt kan jobbet faktiskt vara ganska lätt, därigenom att de grundläggande mänskliga behoven är och förblir desamma.
I mitt sätt att försöka förklara grundläggande värderingar av Kyrkans budskap till konfirmander, eller i en predikan, tar jag gärna till ordlekar som exempelvis alliteration eller begynnelserim. Frihet, friskhet och framtid är en sådan alliteration som jag använde härom söndagen på en familjegudstjänst för att försöka förklara ett ofta använt religiöst ord. Fördelen med en ordlek byggt på något rim är förhoppningsvis också att den ska vara lätt att komma ihåg.
Någonting är förknippat med frihet, friskhet och framtid. Dessa tre välkända ord får avgränsa innehållet i termen vi vill definiera. Ordet vi söker är alltså oförenligt med instängdhet, bristande hälsa och vacklande framtidstro.
Vilken storhet är det då som kan rymmas inom och definieras som frihet, friskhet och framtid? Och visst, som säkert läsaren av denna krönika redan listat ut, är svaret: frälsning.
Hur förklarar man ett svårt ord?
Ibland, eller kanske till och med ofta, nöjer man sig med att bara använda ordet utan att försöka definiera det. Det tycker jag inte är särskilt bra. För låter man bli att precisera vad man menar, lämnar man tolkningen åt åhöraren eller läsaren att själva fastställa betydelsen. Då kan det bli lite vad som helst. Var och en av oss har ju sin egen referensram till hur vi uppfattar det vi läser eller hör.
Förre ärkebiskopen, K G Hammar, skrev en läsvärd bok för oss predikanter med titeln: Det som hörs. Inte det som sägs, utan det som åhöraren uppfattar. Och det överensstämmer inte nödvändigtvis med det som talaren eller skribenten haft för avsikt att förmedla.
Själv blir jag alltid stimulerad av utmaningen att förklara något svårförståeligt. Då måste man tänka till och försöka bena ut vad som egentligen menas med en viss term. Det är ett arbete, som kräver både tid och tankemöda. Fast roligt är det.
I Kyrkans värld ställs vi ständigt inför utmaningen att tolka ett budskap som är tusentals år gammalt och framsprunget i en kultur väldigt annorlunda från den vi lever i här och nu. Detta budskap har jag som präst att tolka och sedan knyta an till människors tillvaro, så att det blir begriplig i vår tid och i vår miljö. Samtidigt kan jobbet faktiskt vara ganska lätt, därigenom att de grundläggande mänskliga behoven är och förblir desamma.
I mitt sätt att försöka förklara grundläggande värderingar av Kyrkans budskap till konfirmander, eller i en predikan, tar jag gärna till ordlekar som exempelvis alliteration eller begynnelserim. Frihet, friskhet och framtid är en sådan alliteration som jag använde härom söndagen på en familjegudstjänst för att försöka förklara ett ofta använt religiöst ord. Fördelen med en ordlek byggt på något rim är förhoppningsvis också att den ska vara lätt att komma ihåg.
Någonting är förknippat med frihet, friskhet och framtid. Dessa tre välkända ord får avgränsa innehållet i termen vi vill definiera. Ordet vi söker är alltså oförenligt med instängdhet, bristande hälsa och vacklande framtidstro.
Vilken storhet är det då som kan rymmas inom och definieras som frihet, friskhet och framtid? Och visst, som säkert läsaren av denna krönika redan listat ut, är svaret: frälsning.
söndag, november 07, 2010
Förlossning till nytt liv
Min predikan vid Minnesgudstjänster i Aneboda och Asa kyrkor, Alla själars dag 2010
Tillvaron kan vara väldigt skön.
Omkring oss är det varmt och gott, vi rör oss mjukt i ett i en lugn och behaglig miljö, hungern är alltid tillfredsställd, och vi känner oss burna lugnt och fridfullt. Harmoniska ljud tränger.
Plötsligt blir det annorlunda. Det lugna och behagliga blir trångt, vi kan inte röra oss längre, vi känner hur allting stramas åt, konstiga rörelser som vi aldrig känt tidigare påverkar oss. Och även om vi inte har något språk för saken inställer sig tanken att ”Det måste vara slutet”.
Så blir det återigen alldeles annorlunda. Det varma försvinner och det blir kallt. En synupplevelse som vi inte tidigare varit medvetna om infinner sig. De tidigare avlägsna ljuden blir skarpa och påträngande.
Vi har blivit födda. En förlossning har ägt rum.
Det är en helt annan tillvaro än den tidigare. För varje dag gör vi nya upplevelser och erfarenheter. En sådan är att ligga vid vår mors bröst och suga i oss den varma, söta, goda och näringsrika mjölken, samtidigt som vi ser varandra i ögonen, mor och barn.
Den relation som redan fanns då vi var i fosterstadiet i mammas mage, har utvecklats till något helt annat, något mycket djupare och klarare. Ansikte mot ansikte lär vi känna varandra.
I takt med att dagarna, månaderna och åren går, växer vi in i den värld vi har kommit till. Saker och ting som vi aldrig kunnat tänka inifrån mammas mage får vi vara med om. Allt tillvaron och livet kunde vara så mångfacetterat!
Det mänskliga fostret har utvecklat till en fullvärdig egen individ, men egna tankar, egna initiativ och ett eget ansvar som människa.
Om vi föreställer oss den förvisso helt absurda tanken att vi skulle ha varit kvar i vår mors inre, skulle vi aldrig fått vara med om det här. Dagar och år skulle ha gått, och vi skulle ha haft det varmt och skönt och simmat omkring i fostervattnet med vi växt. Men relationen till vår mor skulle aldrig ha kunnat utvecklas, vi skulle aldrig ha lärt känna andra människor, vi skulle inte ha fått vara med om gnistrande vinterdagar, underbara vårmorgnar, härlig somrar och mäktiga höstkvällar. Vi skulle inte vet vad kultur är, inte känna kärleken och gemenskapen med en annan människa, och så mycket annat som vi nu fått uppleva.
Förutsättningen för att få vara med om allt detta, är att vi lämnar mammas mage och kommer ut. För de flesta av oss har det gått via den tränga livmoderhalsen; någon kanske har kommit ut genom kejsarsnitt. Men alla har vi kommit ut till en ny tillvaro. Och vi ångrar inte att vi lämnat vår mammas mage.
Ungefär så tänker jag mig att tillvaron är då vi i nästa steg lämnar den jordiska tillvaron. Det blir en ny upplevelse där vi inte längre kan röra oss, det stramar åt, det blir slutet, men plötsligt kommer vi in i en helt annan värld, som vi aldrig tidigare varit i. Möjligen att vi kan ha föreställt oss det här, möjligen att vi kan ha haft tankar och fungeringar om den, och längtat efter något annorlunda. Ändå blir det så annorlunda än vad vi kunna föreställa oss.
Ansikte mot ansikte såg vi på varandra vår mor och vi; ansikte mot ansikte kommer vi att se vår Herre, Skapare, Frälsare och Vän.
Den förlossning som vi var med om en gång, blir en ny och annorlunda förlossning.
Det blir annorlunda på många sätt, och ändå finns det likheter. På samma sätt som vi i fosterstadiet och som färdiga människor (om jag får använda det uttrycket) har samma DNA-uppsättning, den som vi fick då vi bildades i mötet mellan vår fars sperma med vår mors ägg; på samma sätt bär vi den andliga DNA-uppsättning, som Gud gav oss då han tog upp oss som sina speciella tillhörigheter i det heliga dopet, med oss in i evigheten. Livet förändras, från fosterstadiet till fullvärdig människa och till den nya skapelse som vi förvandlas till i evigheten. Samma liv, men i olika former. Samma slutgiltiga destination som vi en gång skapades till.
Det är i det här perspektivet vi möts för att minnas dem som inte längre finns ibland oss här på jorden, men som vi i tro på vår Herres löfte fått lämna i hans hand för att gå vidare genom förlossningen in i det nya livet i gemenskap med honom.
I den sorg och saknad efter våra döda anhöriga som vi så påtagligt kan känna, finns vår Herre. Hela livet, genom dess olika faser, bär han oss, vakar över oss, stöttar och stödjer oss. En gång kommer vi att se honom ansikte mot ansikte; det som de människor vi i dag minns redan fått uppleva.
Tillvaron kan vara väldigt skön.
Omkring oss är det varmt och gott, vi rör oss mjukt i ett i en lugn och behaglig miljö, hungern är alltid tillfredsställd, och vi känner oss burna lugnt och fridfullt. Harmoniska ljud tränger.
Plötsligt blir det annorlunda. Det lugna och behagliga blir trångt, vi kan inte röra oss längre, vi känner hur allting stramas åt, konstiga rörelser som vi aldrig känt tidigare påverkar oss. Och även om vi inte har något språk för saken inställer sig tanken att ”Det måste vara slutet”.
Så blir det återigen alldeles annorlunda. Det varma försvinner och det blir kallt. En synupplevelse som vi inte tidigare varit medvetna om infinner sig. De tidigare avlägsna ljuden blir skarpa och påträngande.
Vi har blivit födda. En förlossning har ägt rum.
Det är en helt annan tillvaro än den tidigare. För varje dag gör vi nya upplevelser och erfarenheter. En sådan är att ligga vid vår mors bröst och suga i oss den varma, söta, goda och näringsrika mjölken, samtidigt som vi ser varandra i ögonen, mor och barn.
Den relation som redan fanns då vi var i fosterstadiet i mammas mage, har utvecklats till något helt annat, något mycket djupare och klarare. Ansikte mot ansikte lär vi känna varandra.
I takt med att dagarna, månaderna och åren går, växer vi in i den värld vi har kommit till. Saker och ting som vi aldrig kunnat tänka inifrån mammas mage får vi vara med om. Allt tillvaron och livet kunde vara så mångfacetterat!
Det mänskliga fostret har utvecklat till en fullvärdig egen individ, men egna tankar, egna initiativ och ett eget ansvar som människa.
Om vi föreställer oss den förvisso helt absurda tanken att vi skulle ha varit kvar i vår mors inre, skulle vi aldrig fått vara med om det här. Dagar och år skulle ha gått, och vi skulle ha haft det varmt och skönt och simmat omkring i fostervattnet med vi växt. Men relationen till vår mor skulle aldrig ha kunnat utvecklas, vi skulle aldrig ha lärt känna andra människor, vi skulle inte ha fått vara med om gnistrande vinterdagar, underbara vårmorgnar, härlig somrar och mäktiga höstkvällar. Vi skulle inte vet vad kultur är, inte känna kärleken och gemenskapen med en annan människa, och så mycket annat som vi nu fått uppleva.
Förutsättningen för att få vara med om allt detta, är att vi lämnar mammas mage och kommer ut. För de flesta av oss har det gått via den tränga livmoderhalsen; någon kanske har kommit ut genom kejsarsnitt. Men alla har vi kommit ut till en ny tillvaro. Och vi ångrar inte att vi lämnat vår mammas mage.
Ungefär så tänker jag mig att tillvaron är då vi i nästa steg lämnar den jordiska tillvaron. Det blir en ny upplevelse där vi inte längre kan röra oss, det stramar åt, det blir slutet, men plötsligt kommer vi in i en helt annan värld, som vi aldrig tidigare varit i. Möjligen att vi kan ha föreställt oss det här, möjligen att vi kan ha haft tankar och fungeringar om den, och längtat efter något annorlunda. Ändå blir det så annorlunda än vad vi kunna föreställa oss.
Ansikte mot ansikte såg vi på varandra vår mor och vi; ansikte mot ansikte kommer vi att se vår Herre, Skapare, Frälsare och Vän.
Den förlossning som vi var med om en gång, blir en ny och annorlunda förlossning.
Det blir annorlunda på många sätt, och ändå finns det likheter. På samma sätt som vi i fosterstadiet och som färdiga människor (om jag får använda det uttrycket) har samma DNA-uppsättning, den som vi fick då vi bildades i mötet mellan vår fars sperma med vår mors ägg; på samma sätt bär vi den andliga DNA-uppsättning, som Gud gav oss då han tog upp oss som sina speciella tillhörigheter i det heliga dopet, med oss in i evigheten. Livet förändras, från fosterstadiet till fullvärdig människa och till den nya skapelse som vi förvandlas till i evigheten. Samma liv, men i olika former. Samma slutgiltiga destination som vi en gång skapades till.
Det är i det här perspektivet vi möts för att minnas dem som inte längre finns ibland oss här på jorden, men som vi i tro på vår Herres löfte fått lämna i hans hand för att gå vidare genom förlossningen in i det nya livet i gemenskap med honom.
I den sorg och saknad efter våra döda anhöriga som vi så påtagligt kan känna, finns vår Herre. Hela livet, genom dess olika faser, bär han oss, vakar över oss, stöttar och stödjer oss. En gång kommer vi att se honom ansikte mot ansikte; det som de människor vi i dag minns redan fått uppleva.
Alla helgon
Min predikan på Alla helgons dag vid musikgudstjänst i Lammhults kyrka
Helgon - ett ord som nog ger de flesta av oss mindervärdeskomplex. Eller att vi bara krasst inser att vi spelar i olika divisioner, helgonen och vi.
Att försöka definiera ett helgon skulle förmodligen föra våra tankar i en mängd olika riktningar. Ändå ska jag försöka beskriva hur jag ser på vad ett helgon är.
Enklast tror jag att vi kan se helgonen som föredömen för oss. Föredömen eller förebilder, människor som vi kan se upp till.
Vi skulle kunna spåna vidare längs en tankebana, där ordet beundran och idol finns med. Men jag har en känsla av att detta med beundra och idol lätt blir lite romantiserande, rosaskimrande och lite verklighetsfrämmande. Nej, den här tankebanan med en beundrad idol är nog en återvändsgränd.
Men människor som vi kan identifiera oss med, med en smittande livsinställning, som gör att vi vill likna dem och bli som dem.
Människor som utgör auktoriteter utan att vara auktoritära, dvs som naturligen gör att andra lyssnar till dem utan att de upplevs som dominanta och att bestämmer över huvudet på oss.
Vi behöver den här typen av människor, förebilder, föredömen, för ungdomen, i idrotten, i politiken, i kyrkan, ja, överallt i samhället och i världen, människor som kan leda andra in i att tänka konstruktiva tankar, forma munnen till stora leenden, väcka engagemang och få till stånd goda gärningar. Dessa människor, fyllda med Guds kärlek, uppfattar jag som helgon.
Ja, och kanske är det så att helgonen och vi spelar i olika divisioner. För vi har ju inte allt det där som helgonen har, tycker vi. Mmm, kanske är det så. Men kanske är det också på ett annat sätt. Låt oss gå till Jesusorden som vi läste och jordens salt och världens ljus.
Salt: det krävs så lite salt för att göra en måltid för ett helt middagsbord till en smakfylld upplevelse. Och samtidigt får det inte vara för mycket. Men den här lagom-effekten gör det riktigt bra.
På samma sätt med ljuset. En tändsticka som tänds i en kolsvart källare gör att vi kan orientera oss. Den lilla ljuskällan lyser upp tillräckligt mycket för oss.
Det lilla räcker för att det ska bli en stor effekt.
Det krävs ofta så lite. Ordet tack, som tar en tiondels sekund att uttala, kan få stora följdverkningar. Ett leende, som dessutom ligger i ansiktsmuskulaturens naturliga ansats eller strävan (det är lättare än att se arg och sur ut); leendet kan öppna så många dörrar.
Och då får du och jag i vår division också spela på ett helgonlikt sätt, och påverka vår omgivning till det goda och det sanna. Tittar vi på de gåvor som vår Herre och skapelsen har gett oss, så ser vi att de räcker till mycket gott.
Och vi, var och en med det mått av tro som han eller hon har fått, får leva på det här sättet, och utöva en god påverkar på vår omgivning.
Helgonen, förebilder och föredömen för oss alla, och vi i vår tur kan också vara förebilder och föredömen för andra människor.
Förmodligen har vi inga ambitioner av att bli kallade och betraktade som helgen av våra medmänniskor. Men Gud i himlen har en annan tumstock och bedömningsmall, och i hans ögon är alla de som tillhör honom helgon.
Helgon - ett ord som nog ger de flesta av oss mindervärdeskomplex. Eller att vi bara krasst inser att vi spelar i olika divisioner, helgonen och vi.
Att försöka definiera ett helgon skulle förmodligen föra våra tankar i en mängd olika riktningar. Ändå ska jag försöka beskriva hur jag ser på vad ett helgon är.
Enklast tror jag att vi kan se helgonen som föredömen för oss. Föredömen eller förebilder, människor som vi kan se upp till.
Vi skulle kunna spåna vidare längs en tankebana, där ordet beundran och idol finns med. Men jag har en känsla av att detta med beundra och idol lätt blir lite romantiserande, rosaskimrande och lite verklighetsfrämmande. Nej, den här tankebanan med en beundrad idol är nog en återvändsgränd.
Men människor som vi kan identifiera oss med, med en smittande livsinställning, som gör att vi vill likna dem och bli som dem.
Människor som utgör auktoriteter utan att vara auktoritära, dvs som naturligen gör att andra lyssnar till dem utan att de upplevs som dominanta och att bestämmer över huvudet på oss.
Vi behöver den här typen av människor, förebilder, föredömen, för ungdomen, i idrotten, i politiken, i kyrkan, ja, överallt i samhället och i världen, människor som kan leda andra in i att tänka konstruktiva tankar, forma munnen till stora leenden, väcka engagemang och få till stånd goda gärningar. Dessa människor, fyllda med Guds kärlek, uppfattar jag som helgon.
Ja, och kanske är det så att helgonen och vi spelar i olika divisioner. För vi har ju inte allt det där som helgonen har, tycker vi. Mmm, kanske är det så. Men kanske är det också på ett annat sätt. Låt oss gå till Jesusorden som vi läste och jordens salt och världens ljus.
Salt: det krävs så lite salt för att göra en måltid för ett helt middagsbord till en smakfylld upplevelse. Och samtidigt får det inte vara för mycket. Men den här lagom-effekten gör det riktigt bra.
På samma sätt med ljuset. En tändsticka som tänds i en kolsvart källare gör att vi kan orientera oss. Den lilla ljuskällan lyser upp tillräckligt mycket för oss.
Det lilla räcker för att det ska bli en stor effekt.
Det krävs ofta så lite. Ordet tack, som tar en tiondels sekund att uttala, kan få stora följdverkningar. Ett leende, som dessutom ligger i ansiktsmuskulaturens naturliga ansats eller strävan (det är lättare än att se arg och sur ut); leendet kan öppna så många dörrar.
Och då får du och jag i vår division också spela på ett helgonlikt sätt, och påverka vår omgivning till det goda och det sanna. Tittar vi på de gåvor som vår Herre och skapelsen har gett oss, så ser vi att de räcker till mycket gott.
Och vi, var och en med det mått av tro som han eller hon har fått, får leva på det här sättet, och utöva en god påverkar på vår omgivning.
Helgonen, förebilder och föredömen för oss alla, och vi i vår tur kan också vara förebilder och föredömen för andra människor.
Förmodligen har vi inga ambitioner av att bli kallade och betraktade som helgen av våra medmänniskor. Men Gud i himlen har en annan tumstock och bedömningsmall, och i hans ögon är alla de som tillhör honom helgon.
Kyrkans seniordag
Min krönika i Smålandsposten 28 oktober 2010
I söndags firade vi Kyrkans seniordag i vår församling. Först högmässa i Aneboda kyrka., och därefter middag på värdshuset. Kyrkan var fullsatt, och förutom seniorerna var det ett stort dopfölje. Unga och äldre i en härlig blandning, ackompanjerade av orgelbruset och kyrkokören.
Kyrkans seniordag kallar vi den nu för tiden, dagen då alla församlingsbor som fyllt 65 bjuds in till gudstjänst med en efterföljande måltid. Fram till rätt nyligen hette det De äldres dag, men i takt med att allt fler som kommit upp i pensionsåldern är mycket ungdomliga och vitala, känns även ordet ”äldre” lite udda. Tänk då: ”De gamles dag”, som företeelsen en gång benämndes!
Lite motvilligt måste jag erkänna för mig själv att jag inom en överskådlig framtid också kvalar in i den kategori som får en inbjudan till Kyrkans seniordag. Visserligen ett antal år kvar, men redan nu börjar jag planera för ett liv bortom 65.
Men arbetslusten har jag ju kvar – och det är jag väldigt glad för. Jag är en entreprenör som alltid har något på gång, och den arbetslusten och -förmågan hoppas jag får behålla långt upp i senioråldern.
”Om vi får leva och hälsa” var ett uttryck som min far brukade använda då han planerade inför framtiden. Riktigt språkligt korrekt var det väl inte, men man förstår vad han menade. Själv fick han däremot inte behålla hälsan, för redan vid 60-årsålder visade sig Parkinsons sjukdom hos honom, som sedan fördunklade hans sista år. Kanske bär jag också anlag för den sjukdomen, eller att jag fört anlagen vidare till mina barn – det sägs visserligen att den inte ska vara ärftlig, men många på min fars sida har i varje fall haft den.
Tillbaka till Kyrkans Seniordag – det var med glädje som jag organiserade den dagen: Att gå igenom namnen på alla de c:a drygt 500 som fick en personlig inbjudan, varav de flesta var kända av mig som den landsortspräst jag är som varit i sin församling i ett antal år. Så till att ta emot och hälsa på kyrkobesökarna i vapenhuset. Flera psalmer blev sådana som man lärt sig i skolan, och i mottagande av brödet och vinet fick varje nattvardsgäst höra orden: ”Kristi kropp och blod för dig utgivna”.
Men det bestående intrycket var hur äldre och unga samlades i en glädjefylld blandning!
I söndags firade vi Kyrkans seniordag i vår församling. Först högmässa i Aneboda kyrka., och därefter middag på värdshuset. Kyrkan var fullsatt, och förutom seniorerna var det ett stort dopfölje. Unga och äldre i en härlig blandning, ackompanjerade av orgelbruset och kyrkokören.
Kyrkans seniordag kallar vi den nu för tiden, dagen då alla församlingsbor som fyllt 65 bjuds in till gudstjänst med en efterföljande måltid. Fram till rätt nyligen hette det De äldres dag, men i takt med att allt fler som kommit upp i pensionsåldern är mycket ungdomliga och vitala, känns även ordet ”äldre” lite udda. Tänk då: ”De gamles dag”, som företeelsen en gång benämndes!
Lite motvilligt måste jag erkänna för mig själv att jag inom en överskådlig framtid också kvalar in i den kategori som får en inbjudan till Kyrkans seniordag. Visserligen ett antal år kvar, men redan nu börjar jag planera för ett liv bortom 65.
Men arbetslusten har jag ju kvar – och det är jag väldigt glad för. Jag är en entreprenör som alltid har något på gång, och den arbetslusten och -förmågan hoppas jag får behålla långt upp i senioråldern.
”Om vi får leva och hälsa” var ett uttryck som min far brukade använda då han planerade inför framtiden. Riktigt språkligt korrekt var det väl inte, men man förstår vad han menade. Själv fick han däremot inte behålla hälsan, för redan vid 60-årsålder visade sig Parkinsons sjukdom hos honom, som sedan fördunklade hans sista år. Kanske bär jag också anlag för den sjukdomen, eller att jag fört anlagen vidare till mina barn – det sägs visserligen att den inte ska vara ärftlig, men många på min fars sida har i varje fall haft den.
Tillbaka till Kyrkans Seniordag – det var med glädje som jag organiserade den dagen: Att gå igenom namnen på alla de c:a drygt 500 som fick en personlig inbjudan, varav de flesta var kända av mig som den landsortspräst jag är som varit i sin församling i ett antal år. Så till att ta emot och hälsa på kyrkobesökarna i vapenhuset. Flera psalmer blev sådana som man lärt sig i skolan, och i mottagande av brödet och vinet fick varje nattvardsgäst höra orden: ”Kristi kropp och blod för dig utgivna”.
Men det bestående intrycket var hur äldre och unga samlades i en glädjefylld blandning!
måndag, augusti 23, 2010
Socialliberalism
Folkpartiet Liberalerna är ett Frihetens parti. Men en frihet under ansvar. Låt mig få utveckla några tankar:
- Vi arbetar för att varje människa ska vara fri att kunna utvecklas efter sina förutsättningar till sin fulla potential. Ingen Jantelag ska få lägga krokben på ambitiösa människor. Individen och hennes möjligheter står i centrum, samtidigt som den personliga friheten inte får vara till skada för någon annan.
- Välstånd i samhället och i världen skapas genom fri företagsamhet. Vi vill därför särskilt stödja småföretag och nya företagare. Det ska vara både möjligt och roligt att driva ett företag med en bärkraftig affärsidé.
- De mest utsatta i samhället finns nära vårt hjärta. Grupper av människor som på olika sätt har svårt att hävda sina intressen känner vi stark solidaritet med. Det ”glömda Sverige” finns fortfarande, och här måste vi agera.
Denna kombination av personlig frihet, fri företagsamhet och solidaritet med de utsatta kallar vi Socialliberalism. Vi tror att också du sympatiserar med denna syn på samhället och människan.
Socialliberalismen, som Folkpartiet Liberalerna bekänner sig till, är därmed en slagkraftig mittenvariant. Genom tonvikten på solidaritet med de mest utsatta tillhör vi politikens vänsterflygel, och genom accentueringen på den fria företagsamheten ligger vi till höger. Ett borgerligt vänsteralternativ, med andra ord. Och din personliga frihet att söka förverkliga dina drömmar är ett uttryck för vår syn på varje människas specifika möjligheter.
I en alltmera sammantryckt politisk mittenfåra utgör Folkpartiet Liberalerna ett unikt alternativ, som du inte hittar någon annanstans.
Din röst på valdagen är ett förtroende som vi lovar förvalta.
Annika Stacke, FP
- Vi arbetar för att varje människa ska vara fri att kunna utvecklas efter sina förutsättningar till sin fulla potential. Ingen Jantelag ska få lägga krokben på ambitiösa människor. Individen och hennes möjligheter står i centrum, samtidigt som den personliga friheten inte får vara till skada för någon annan.
- Välstånd i samhället och i världen skapas genom fri företagsamhet. Vi vill därför särskilt stödja småföretag och nya företagare. Det ska vara både möjligt och roligt att driva ett företag med en bärkraftig affärsidé.
- De mest utsatta i samhället finns nära vårt hjärta. Grupper av människor som på olika sätt har svårt att hävda sina intressen känner vi stark solidaritet med. Det ”glömda Sverige” finns fortfarande, och här måste vi agera.
Denna kombination av personlig frihet, fri företagsamhet och solidaritet med de utsatta kallar vi Socialliberalism. Vi tror att också du sympatiserar med denna syn på samhället och människan.
Socialliberalismen, som Folkpartiet Liberalerna bekänner sig till, är därmed en slagkraftig mittenvariant. Genom tonvikten på solidaritet med de mest utsatta tillhör vi politikens vänsterflygel, och genom accentueringen på den fria företagsamheten ligger vi till höger. Ett borgerligt vänsteralternativ, med andra ord. Och din personliga frihet att söka förverkliga dina drömmar är ett uttryck för vår syn på varje människas specifika möjligheter.
I en alltmera sammantryckt politisk mittenfåra utgör Folkpartiet Liberalerna ett unikt alternativ, som du inte hittar någon annanstans.
Din röst på valdagen är ett förtroende som vi lovar förvalta.
Annika Stacke, FP
måndag, juni 28, 2010
Glädjen över livet
Min krönika i Smålandsposten torsdagen 24 juni 2010
Sakta går de bredvid varandra, de två unga människorna. De håller varandra i händerna. De säger ingenting, men ändå finns mellan dem ett språk som de båda förstår.
Det är sent på kvällen, och de ser mig nog inte, då jag kommer ut från en stig snett bakom dem. Jag vet inte vilka de är, men det hindrar mig inte från att fyllas av glädje för deras skull. För det jag bevittnar är ett av livsglädjens allra djupaste uttryck: kärleken mellan två människor.
Åsynen av de båda unga människorna hand i hand väcker samtidigt en känsla av sårbarhet. Hur länge de har haft en relation vet jag naturligtvis inte, men något säger mig att den är nyfunnen. Bräcklig och skör kan den vara, och omgivningen gör rätt i att låta den utvecklas på egna villkor och av egen kraft.
Så mycket glädje det finns i livet. Ja, även om de unga tu skulle komma till insikten att de inte riktigt passar för varandra – med åtföljande känslor – har livsglädjen fått blomma mellan dem.
För några dagar sedan har hela svenska folket tårögt varit med om då kronprinsessan Victoria och prins Daniel sagt sitt ja till varandra. Deras kärlek och deras livsglädje har blivit allas vår angelägenhet, och vi fylls av stolthet för deras skull.
Livsglädjen fanns också i festligheternas överdådighet. Så mycket skapande glädje som kommit fram i samband med det kungliga bröllopet. Vackra kläder, blomsterarrangemang, underbar sång och musik, Storkyrkans arkitektur, hästarnas och roddarnas rörelsemönster, alla kloka, varma och omsorgsfulla tal som yttrades vid detta bröllop. Och mycket mycket mera.
För glädjen över livet kan vi finna nästan överallt. I människors vänskap och gemenskap, i naturens skönhet och växlingar, i människors skapande, i färg och form.
Ser vi oss omkring, så hittar vi massor av sådant som är en källa till livsglädje. Att kunna ta den till sig är en rikedom som inte låter sig mätas i pengar. Själva uppskattningen över också livets små glädjeämnen är en gåva som vi med tacksamhet får förvalta.
I mitt huvud ringer ord och melodi ur mässan Människan och skapelse:
”Skapelsens sånger ska fylla vår dag!
Allt bär vi fram till vår Skapares ära,
vi som är barn på hans heliga jord!”
Sakta går de bredvid varandra, de två unga människorna. De håller varandra i händerna. De säger ingenting, men ändå finns mellan dem ett språk som de båda förstår.
Det är sent på kvällen, och de ser mig nog inte, då jag kommer ut från en stig snett bakom dem. Jag vet inte vilka de är, men det hindrar mig inte från att fyllas av glädje för deras skull. För det jag bevittnar är ett av livsglädjens allra djupaste uttryck: kärleken mellan två människor.
Åsynen av de båda unga människorna hand i hand väcker samtidigt en känsla av sårbarhet. Hur länge de har haft en relation vet jag naturligtvis inte, men något säger mig att den är nyfunnen. Bräcklig och skör kan den vara, och omgivningen gör rätt i att låta den utvecklas på egna villkor och av egen kraft.
Så mycket glädje det finns i livet. Ja, även om de unga tu skulle komma till insikten att de inte riktigt passar för varandra – med åtföljande känslor – har livsglädjen fått blomma mellan dem.
För några dagar sedan har hela svenska folket tårögt varit med om då kronprinsessan Victoria och prins Daniel sagt sitt ja till varandra. Deras kärlek och deras livsglädje har blivit allas vår angelägenhet, och vi fylls av stolthet för deras skull.
Livsglädjen fanns också i festligheternas överdådighet. Så mycket skapande glädje som kommit fram i samband med det kungliga bröllopet. Vackra kläder, blomsterarrangemang, underbar sång och musik, Storkyrkans arkitektur, hästarnas och roddarnas rörelsemönster, alla kloka, varma och omsorgsfulla tal som yttrades vid detta bröllop. Och mycket mycket mera.
För glädjen över livet kan vi finna nästan överallt. I människors vänskap och gemenskap, i naturens skönhet och växlingar, i människors skapande, i färg och form.
Ser vi oss omkring, så hittar vi massor av sådant som är en källa till livsglädje. Att kunna ta den till sig är en rikedom som inte låter sig mätas i pengar. Själva uppskattningen över också livets små glädjeämnen är en gåva som vi med tacksamhet får förvalta.
I mitt huvud ringer ord och melodi ur mässan Människan och skapelse:
”Skapelsens sånger ska fylla vår dag!
Allt bär vi fram till vår Skapares ära,
vi som är barn på hans heliga jord!”
torsdag, juni 03, 2010
Kastlösa stiftsgård
Min krönika i Smålandsposten, torsdagen 3 juni 2010
Jag har blivit krögare. Nu tror någon kanske att jag övergett mitt prästkall för en annorlunda karriär. Så är dock inte fallet. Men jag har blivit krögare och hotelldirektör då jag sedan en tid har Stiftsstyrelsens uppdrag att förestå Kastlösa stiftsgård på södra Öland. Här har vi restaurang, hotellrum, vandrarhemslogi och konferensmöjligheter. Och ett underbart litet kapell.
Hur hamnar man då i den här situationen? Jo, Kastlösa stiftsgård har under en följd av år brottats med underskott, och skulle väl egentligen – om vanliga företagsekonomiska principer gällt – gått i konkurs. Men huvudmannen, Växjö stift, ansåg då att en sådan utveckling vore förödande för Kyrkans rykte, och därför tillsköt man extra pengar för att driva verksamheten också under 2010. En ny styrelse tillsattes, och en ny ledning med mig som VD. Här kan jag nu titulera mig VD & VDM. Denna senare term är en förkortning av Verbi Divini Minister, som betyder Guds Ords tjänare, ett uttryck som avser en prästvigd person som innehar annan tjänst än en ordinarie prästtjänst i församling eller stift. Präst är jag fortfarande, tjänstledig från min ordinarie tjänst i Lammhult, dit jag återvänder i höst.
Men varför är det så svårt att på en så vacker plats som Kastlösa driva en stiftsgård med vinst? Ja, Kastlösa ligger det där ligger, underbart och med massor av folk under senvåren, sommaren och tidig höst. Men under den kalla delen av året är Kastlösa rätt isolerat och ensligt.
Sedan är nog inte heller Kyrkan någon riktigt bra affärsidkare. Kyrkan har liksom inte formerna för att driva affärsverksamhet. Vi är vana vid att få in kyrkoavgiften som kan ge ett bidrag till stiftsgårdarna, och till styrelse och ledning utses gärna godhjärtade och kyrktrogna människor, men kompetens i affärslivet efterfrågas inte alltid.
Med risk för att chockera någon, kan jag också upplysa att jag även har tillstånd att servera alkoholhaltiga drycker. Ett glas vin kan man alltså få till maten på vår restaurang.
Nu ska stiftsgården säljas. Tragiskt tycker många, skönt tycker vissa. Min förhoppning är dock att den kommer i goda händer – om än inte i uttalad kyrklig regi. Men rika andliga upplevelser förknippade med Kastlösa stiftgård kommer att stanna kvar i många människors hjärtan.
Jag har blivit krögare. Nu tror någon kanske att jag övergett mitt prästkall för en annorlunda karriär. Så är dock inte fallet. Men jag har blivit krögare och hotelldirektör då jag sedan en tid har Stiftsstyrelsens uppdrag att förestå Kastlösa stiftsgård på södra Öland. Här har vi restaurang, hotellrum, vandrarhemslogi och konferensmöjligheter. Och ett underbart litet kapell.
Hur hamnar man då i den här situationen? Jo, Kastlösa stiftsgård har under en följd av år brottats med underskott, och skulle väl egentligen – om vanliga företagsekonomiska principer gällt – gått i konkurs. Men huvudmannen, Växjö stift, ansåg då att en sådan utveckling vore förödande för Kyrkans rykte, och därför tillsköt man extra pengar för att driva verksamheten också under 2010. En ny styrelse tillsattes, och en ny ledning med mig som VD. Här kan jag nu titulera mig VD & VDM. Denna senare term är en förkortning av Verbi Divini Minister, som betyder Guds Ords tjänare, ett uttryck som avser en prästvigd person som innehar annan tjänst än en ordinarie prästtjänst i församling eller stift. Präst är jag fortfarande, tjänstledig från min ordinarie tjänst i Lammhult, dit jag återvänder i höst.
Men varför är det så svårt att på en så vacker plats som Kastlösa driva en stiftsgård med vinst? Ja, Kastlösa ligger det där ligger, underbart och med massor av folk under senvåren, sommaren och tidig höst. Men under den kalla delen av året är Kastlösa rätt isolerat och ensligt.
Sedan är nog inte heller Kyrkan någon riktigt bra affärsidkare. Kyrkan har liksom inte formerna för att driva affärsverksamhet. Vi är vana vid att få in kyrkoavgiften som kan ge ett bidrag till stiftsgårdarna, och till styrelse och ledning utses gärna godhjärtade och kyrktrogna människor, men kompetens i affärslivet efterfrågas inte alltid.
Med risk för att chockera någon, kan jag också upplysa att jag även har tillstånd att servera alkoholhaltiga drycker. Ett glas vin kan man alltså få till maten på vår restaurang.
Nu ska stiftsgården säljas. Tragiskt tycker många, skönt tycker vissa. Min förhoppning är dock att den kommer i goda händer – om än inte i uttalad kyrklig regi. Men rika andliga upplevelser förknippade med Kastlösa stiftgård kommer att stanna kvar i många människors hjärtan.
tisdag, maj 18, 2010
Livgiverskan
(Min betrakelse i Ölandsbladet 20 maj 2010)
Helig Ande, Livgiverskan
Helig Ande – vilket märkligt uttryck! Vad ligger bakom detta ordaval?
Låt oss börja med det språkliga: Ande är besläktat med ordet ”andas”, ”andedräkt”. En andning är ju förutsättningen för att syret ska tas upp genom våra lungor och syresätta blodet, för att livet ska fortsätta.
Eller som en av mina söner sa då han inte var så gammal och skulle förklara vad som händer när man dör: ”Man släpper ut luften”. En faktiskt inte helt galen förklaring.
En andning är ju ett luftflöde, som en vind. Och just ”vind” är grundbetydelsen av ordet ande på båda de bibliska grundspråken. Från Nya testamentets grundspråk, grekiska, kan vi känna igen ordet pneuma som till vårt språk är översatt med Ande. Pneuma har ju gett vårt ord pneumatik som har att göra med tryckluft. Men grundbetydelsen är vind, vilket även är innebörden av rouah, Gamla testamentets hebreiska ord för Ande.
Det blåser en vind. Det uppstår en rörelse. Gamla invanda tankar och föreställningar blandas med nya, friska, och inte sällan oväntade, impulser. Sådan är Anden, Guds Ande.
Anden beskrivs ofta i de bibliska texterna som Livgivaren. Eller varför ska vi inte kunna säga Livgiverskan? För Anden förknippas ofta med kvinnliga egenskaper: föder nytt liv, tröstar, vårdar, smeker. Jag tänker mig gärna Jesus som vår bror, och Anden som vår syster. Och du och jag är småsyskon i Guds stora familj.
De tre gudomspersonerna har olika uppdrag. Gud Fader som Skaparen, Guds Son som Förlossaren, och Gud den heliga Anden som Livgiverskan.
Nu, i tiden från påsk till pingst, kan vi följa skeendet så här: Då Kristus uppstod från de döda på påskdagsmorgonen hade han fullgjort försoningsverket för oss. Men det räcker liksom inte. Det är som om vi skulle ha fått besked om att vi kommer att ärva en stor summa pengar. Men så länge pengarna inte utbetalats till vårt bankkonto kan vi inte använda dem. Men nu, i pingsten, sänder Gud sin Ande för att inplantera Kristi försoningsverk i vårt liv. Rikedomen, som det innebär att vara ett Guds barn, kommer nu till oss i överflödande mått. För nu har Gud uppfyllt sitt löfte, och det nya livet, som Guds Ande fött inom oss, ger oss visshet om frälsning och barnaskap.
Denna händelse, då Gud föder nytt liv i människor, är också den kristna kyrkans födelse. Därför är pingsten Kyrkans födelsedag. För det som konstituerar Kyrkan är inte en byggnad, utan Gud närvarande i människor av kött och blod, genom sin Ande.
Därför: Glad Pingst!
Annika Stacke, föreståndare på Kastlösa stiftsgård
Helig Ande, Livgiverskan
Helig Ande – vilket märkligt uttryck! Vad ligger bakom detta ordaval?
Låt oss börja med det språkliga: Ande är besläktat med ordet ”andas”, ”andedräkt”. En andning är ju förutsättningen för att syret ska tas upp genom våra lungor och syresätta blodet, för att livet ska fortsätta.
Eller som en av mina söner sa då han inte var så gammal och skulle förklara vad som händer när man dör: ”Man släpper ut luften”. En faktiskt inte helt galen förklaring.
En andning är ju ett luftflöde, som en vind. Och just ”vind” är grundbetydelsen av ordet ande på båda de bibliska grundspråken. Från Nya testamentets grundspråk, grekiska, kan vi känna igen ordet pneuma som till vårt språk är översatt med Ande. Pneuma har ju gett vårt ord pneumatik som har att göra med tryckluft. Men grundbetydelsen är vind, vilket även är innebörden av rouah, Gamla testamentets hebreiska ord för Ande.
Det blåser en vind. Det uppstår en rörelse. Gamla invanda tankar och föreställningar blandas med nya, friska, och inte sällan oväntade, impulser. Sådan är Anden, Guds Ande.
Anden beskrivs ofta i de bibliska texterna som Livgivaren. Eller varför ska vi inte kunna säga Livgiverskan? För Anden förknippas ofta med kvinnliga egenskaper: föder nytt liv, tröstar, vårdar, smeker. Jag tänker mig gärna Jesus som vår bror, och Anden som vår syster. Och du och jag är småsyskon i Guds stora familj.
De tre gudomspersonerna har olika uppdrag. Gud Fader som Skaparen, Guds Son som Förlossaren, och Gud den heliga Anden som Livgiverskan.
Nu, i tiden från påsk till pingst, kan vi följa skeendet så här: Då Kristus uppstod från de döda på påskdagsmorgonen hade han fullgjort försoningsverket för oss. Men det räcker liksom inte. Det är som om vi skulle ha fått besked om att vi kommer att ärva en stor summa pengar. Men så länge pengarna inte utbetalats till vårt bankkonto kan vi inte använda dem. Men nu, i pingsten, sänder Gud sin Ande för att inplantera Kristi försoningsverk i vårt liv. Rikedomen, som det innebär att vara ett Guds barn, kommer nu till oss i överflödande mått. För nu har Gud uppfyllt sitt löfte, och det nya livet, som Guds Ande fött inom oss, ger oss visshet om frälsning och barnaskap.
Denna händelse, då Gud föder nytt liv i människor, är också den kristna kyrkans födelse. Därför är pingsten Kyrkans födelsedag. För det som konstituerar Kyrkan är inte en byggnad, utan Gud närvarande i människor av kött och blod, genom sin Ande.
Därför: Glad Pingst!
Annika Stacke, föreståndare på Kastlösa stiftsgård
torsdag, april 22, 2010
Föd fler barn!
(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 22 april 2010)
Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Vi behöver bli fler människor i vårt land.
Bland många infallsvinklar, låt oss börja i rätt ända, nämligen i glädjen att barn föds till världen. Putande magar och barnvagnar väcker leenden och varma tankar. Att föda barn är att tro på framtiden. ”Släkten följa släktens gång” är en psalm vi sjunger, inte bara på begravningar, utan också på dop och vigslar.
Det finns också rent materiella sidor av saken. Fler barn ger större befolkning, vilket möjliggör en bättre samhällsservice: rikt affärsutbud, utbyggd infrastruktur, skolor och sjukhus med specialistkompetens. Bor folk dessutom också på landsbygden finns underlag för byskolor, lanthandlar, busslinjer med hyfsad turtäthet.
Detta är också en av förklaringarna till att högre befolkningstäthet ofta ger lägre kommunalskatt. Motsatsen är också sann. Glesbygdskommuner kämpar med att det är alltför få invånare och skattebetalare som ska underhålla den nödvändiga offentliga servicen.
Okey, barn kostar. Inte bara i form av pengar. Kärlek och tid och uppoffring är också en sorts kostnad, som föräldrar måste kalkylera med.
Men för samhället kommer ekonomin först. Och barn genererar väl inga pengar? Eller…? Låt oss se: Barnfamiljer konsumerar mat och kläder, cyklar och datorer, och en större bil. Allt gynnar handeln, vilket ger skatteintäkter. Ett nytt hus ger ett antal byggare jobb. Dagisfröknar och lärare betalar skatt. Alla dessa ringar på vattnet, som ett nytt liv ger upphov till, är inte bara en samhällsekonomisk vinst på lång sikt, utan kanske även på kort sikt?
I Europa föds alltför få barn. Det är en som en tidsinställd bomb som sakta briserar. Allt färre får understödja allt fler.
Sverige ligger relativt väl till, dock fortfarande under nolltillväxten. Föräldraledighet, dagis, jämställdhetslagar och annat gör det möjligt både att ha barn och kunna ägna sig åt ett yrkesarbete. Jag tror båda delarna är viktiga.
Och att vi genom att föda fler barn i vår del av världen bidrar till jordens överfolkning tror jag inte ett dyft på. Odlingsbar jord finns i tillräcklig mängd på vår planet – fast vi måste kämpa för att få den rättvist fördelad.
Men först och sist handlar barnafödande om en tro på livet och framtiden och glädjen.
söndag, april 04, 2010
Påskdag
Min predikan på Påskdagsgudstjänsten 2010 i Aneboda kyrka
Liksom alla andra morgnar var det gryning också i dag. Jag var uppe då. Vid 05:45 hade ett blekt ljus spridit sig. Solen hade en bit kvar innan den skulle nå horisonten. Tillräckligt för att kunna orientera sig, men lite väl svagt för att kunna se alla detaljer.
Kanske var det i motsvarande ljusförhållanden som kvinnorna den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen år 33 sökte sig in bland klippgravarna för att hitta fram till den provisoriska grav där man i all hast före sabbaten lagt den döda kroppen av mannen som blev korsfäst i under fredagen. Kvinnorna hade förmodligen vaknat denna morgon med tunga och dystra känslor, som vi alla kan ha inför det som går oss emot i livet. Men de hade bestämt sig: Nu skulle de med kärlek och omsorg slutgiltigt bereda kroppen och ta avsked av Jesus.
Vad kvinnorna då inte visste var att det före gryningen varit full dramatik på begravningsplatsen. För det som då hade hänt var att de romerska soldaterna på sitt nattpass vid graven plötsligt hört ett dån och en ängel som kom och rullade undan den jättetunga stenen framför öppningen till gravkammaren i berget. Den upplevelsen var tillräckligt för att de skulle fly hals över huvud. Men hade soldaterna stannat kvar, så skulle de ha sett en person, frisk och kraftfull, komma ut ur graven. Nu var det förmodligen så att inget mänskligt öga bevittnade denna händelse som i världshistorien markerar skiftet mellan dödens herravälde och livets herravälde. Från denna stund och till evigheten ter sig allting annorlunda. För Kristus har uppstått.
Men även dessförinnan, i en tillvaro där ljuset inte skiljer sig från mörkret, och där inte tid finns hade det pågått dramatik. ”Nederstigen till dödsriket” är en fras som vi läser i vår Trosbekännelse.
I denna tillvaro som ligger bortom det jordiska med våra referensramar, hade vår Herre efter korsfästelsen och döden vistats. Vad som utspelades i denna skuggornas boning är naturligtvis svårt för oss att få något klart grepp om, men det tycks som om vår Herre liksom gått runt där nere med en nyckelknippa och låst upp de bojor som fängslat människor i döden, och för alla de människor som dött i tron på att frälsningen en gång skulle komma (Gamla testamentets troende) förkunnade vår Herre i dödsriket att nu hade försoning bringats för hela världen. Och i dödsriket hade jubel brutit ut. Den dödens makt som hade lamslagit till tillvaron hade besegrats.
Kvinnorna visste nog inte vad de skulle tro, när de såg den bortvältrade gravstenen. Först trodde de kanske att det skulle underlätta deras arbete, för att flytta på stenen var ett tyngre jobb. Men så såg de att kroppen var borta, och då gick säkert tusen olika tankar kors och tvärs genom deras huvuden.
De olika evangelisterna har lite olika infallsvinklar in beskrivningen av detta skeende. Redogörelserna för vad som hände under morgontimmarna på den första arbetsdagen efter den judiska påskhögtiden år 33 i Jerusalems utkanter tar fasta på lite olika saker.
Kvinnorna i Lukas redogörelse möter två män i skinande kläder. Huruvida de förstod att det var änglar vet vi inte. Men de blir påminda om att Jesus hade talat om att han skulle uppstå på tredje dagen, något som varken kvinnorna eller de tolv lärjungarna hade begripit.
Men nu påminde de sig att Jesus hade sagt så. Graven var tom. Jesu döda kropp fanns inte där. Hur lägger man ihop alla dessa pusselbitar? De återvände till de andra, de nu elva apostlarna, och kanske andra som fanns där.
”Hysteriska fruntimmer” tänkte kanske någon i lärjungaskaran. Men de ledande i gruppen, Petrus och Johannes, förstod att det här måste undersökas närmare, och springande tog de sig till graven. Bara bindlarna som lindats runt den döda kroppen låg där. Ingen död Jesu kropp.
Förmodligen var morgonen och förmiddagen för denna lilla ynkliga grupp människor full av förvirring, spekulationer, förnekelser och hopp blandat i ett enda virrvarr.
Men sakta började insikten tränga igenom hos lärjungarna och kvinnorna varav flera hette Maria, att deras Herre inte var död, utan levande. En av dessa kvinnor vid namn Maria hävdade att hon hade sett honom och till och med pratat med honom.
Och denna ynkliga grupp människor fick sedan möta den uppståndne och förhärligade Herren. Deras tvivel byttes i tro, deras sorg vändes i glädje och deras fruktan förvandlades till frimodighet och kraft.
I tvåtusen år har den kristna Kyrkan funnits på jorden. I tvåtusen år har hon med glädje förkunnat att syndens makt är bruten, att det söndriga har blivit helt, att Kristus nu ger sin seger och rättfärdighet, sin frid och glädje till varje människa som tar emot honom.
Och kvinnorna, så länge de lever, bär säkert med sig, som ett dyrbart smycke, upplevelsen från gryningen då de kom till graven, och såg att graven var tom.
Kristus är uppstånden!
Ja, han är sannerligen uppstånden!
Liksom alla andra morgnar var det gryning också i dag. Jag var uppe då. Vid 05:45 hade ett blekt ljus spridit sig. Solen hade en bit kvar innan den skulle nå horisonten. Tillräckligt för att kunna orientera sig, men lite väl svagt för att kunna se alla detaljer.
Kanske var det i motsvarande ljusförhållanden som kvinnorna den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen år 33 sökte sig in bland klippgravarna för att hitta fram till den provisoriska grav där man i all hast före sabbaten lagt den döda kroppen av mannen som blev korsfäst i under fredagen. Kvinnorna hade förmodligen vaknat denna morgon med tunga och dystra känslor, som vi alla kan ha inför det som går oss emot i livet. Men de hade bestämt sig: Nu skulle de med kärlek och omsorg slutgiltigt bereda kroppen och ta avsked av Jesus.
Vad kvinnorna då inte visste var att det före gryningen varit full dramatik på begravningsplatsen. För det som då hade hänt var att de romerska soldaterna på sitt nattpass vid graven plötsligt hört ett dån och en ängel som kom och rullade undan den jättetunga stenen framför öppningen till gravkammaren i berget. Den upplevelsen var tillräckligt för att de skulle fly hals över huvud. Men hade soldaterna stannat kvar, så skulle de ha sett en person, frisk och kraftfull, komma ut ur graven. Nu var det förmodligen så att inget mänskligt öga bevittnade denna händelse som i världshistorien markerar skiftet mellan dödens herravälde och livets herravälde. Från denna stund och till evigheten ter sig allting annorlunda. För Kristus har uppstått.
Men även dessförinnan, i en tillvaro där ljuset inte skiljer sig från mörkret, och där inte tid finns hade det pågått dramatik. ”Nederstigen till dödsriket” är en fras som vi läser i vår Trosbekännelse.
I denna tillvaro som ligger bortom det jordiska med våra referensramar, hade vår Herre efter korsfästelsen och döden vistats. Vad som utspelades i denna skuggornas boning är naturligtvis svårt för oss att få något klart grepp om, men det tycks som om vår Herre liksom gått runt där nere med en nyckelknippa och låst upp de bojor som fängslat människor i döden, och för alla de människor som dött i tron på att frälsningen en gång skulle komma (Gamla testamentets troende) förkunnade vår Herre i dödsriket att nu hade försoning bringats för hela världen. Och i dödsriket hade jubel brutit ut. Den dödens makt som hade lamslagit till tillvaron hade besegrats.
Kvinnorna visste nog inte vad de skulle tro, när de såg den bortvältrade gravstenen. Först trodde de kanske att det skulle underlätta deras arbete, för att flytta på stenen var ett tyngre jobb. Men så såg de att kroppen var borta, och då gick säkert tusen olika tankar kors och tvärs genom deras huvuden.
De olika evangelisterna har lite olika infallsvinklar in beskrivningen av detta skeende. Redogörelserna för vad som hände under morgontimmarna på den första arbetsdagen efter den judiska påskhögtiden år 33 i Jerusalems utkanter tar fasta på lite olika saker.
Kvinnorna i Lukas redogörelse möter två män i skinande kläder. Huruvida de förstod att det var änglar vet vi inte. Men de blir påminda om att Jesus hade talat om att han skulle uppstå på tredje dagen, något som varken kvinnorna eller de tolv lärjungarna hade begripit.
Men nu påminde de sig att Jesus hade sagt så. Graven var tom. Jesu döda kropp fanns inte där. Hur lägger man ihop alla dessa pusselbitar? De återvände till de andra, de nu elva apostlarna, och kanske andra som fanns där.
”Hysteriska fruntimmer” tänkte kanske någon i lärjungaskaran. Men de ledande i gruppen, Petrus och Johannes, förstod att det här måste undersökas närmare, och springande tog de sig till graven. Bara bindlarna som lindats runt den döda kroppen låg där. Ingen död Jesu kropp.
Förmodligen var morgonen och förmiddagen för denna lilla ynkliga grupp människor full av förvirring, spekulationer, förnekelser och hopp blandat i ett enda virrvarr.
Men sakta började insikten tränga igenom hos lärjungarna och kvinnorna varav flera hette Maria, att deras Herre inte var död, utan levande. En av dessa kvinnor vid namn Maria hävdade att hon hade sett honom och till och med pratat med honom.
Och denna ynkliga grupp människor fick sedan möta den uppståndne och förhärligade Herren. Deras tvivel byttes i tro, deras sorg vändes i glädje och deras fruktan förvandlades till frimodighet och kraft.
I tvåtusen år har den kristna Kyrkan funnits på jorden. I tvåtusen år har hon med glädje förkunnat att syndens makt är bruten, att det söndriga har blivit helt, att Kristus nu ger sin seger och rättfärdighet, sin frid och glädje till varje människa som tar emot honom.
Och kvinnorna, så länge de lever, bär säkert med sig, som ett dyrbart smycke, upplevelsen från gryningen då de kom till graven, och såg att graven var tom.
Kristus är uppstånden!
Ja, han är sannerligen uppstånden!
onsdag, mars 31, 2010
Skärtorsdag
(Min krönika i Smålandsposten, 1 april 2010)
Skärtorsdagen rymmer de mest skiftande slag av mänskliga känslor, beteenden och reaktioner:
Här finns vrede, kärlek, fruktan, hämnd och gemenskap. Parallellt med delaktighet och glädje går ensamhet, svek och dödsångest. Trötthet paras med maktlöshet och förräderi. Judaskyss och djävulskap. Ömhet och värme.
Allt finns här. Inte underligt att skärtorsdagen är så laddad, med ett koncentrat av skrock och tro. Det som nu är oskyldiga lekar i form av påskkärringar med huckle, långkjol och kvast har en gång varit allt annat än lek, då kvinnor på vaga anklagelsegrunder bränts på bål som häxor.
Ont och gott möts för att göra upp.
I år sammanfaller dessutom skärtorsdagen med 1 april. Två dagar i en, förknippade med extrema yttringar av olika slag.
Även för den som inte firar påsken i någon religiös bemärkelse innebär dessa dagar lugn och ro, säkert välbehövlig avkoppling från arbete eller skola, och kanske en konstrunda på Österlen eller på södra Öland.
Och den som söker den trosmässiga dramatiken bakom denna mångsidiga helg ställs inför många tillfällen att finna fördjupning i den.
Skärtorsdagsmässans avklädande av altaret upplever jag själv som en av kyrkoårets allra starkaste gudstjänster. Under det att orgelmusiken successivt avtar i styrka, och ljus efter ljus släcks i kyrkorummet, lyfter kyrkvärd, gudstjänstdeltagare och präst bort föremål efter föremål från altaret och bär ut i sakristian. Till slut är altaret helt kalt, naket och oskyddat – en erinran om den utsatthet och nakenhet som Kyrkans Herre en gång blev föremål för. Så kläs altaret i svart, och som enda föremål placeras ett krucifix där. På Långfredagen pryds korset med fem röda rosor, vars antal och färg syftar på blodet från den korsfästes händer, fötter och sida.
Men dessförinnan har det varit måltid. Den sista måltiden mellan Jesus och hans lärjungar blev den kristna kyrkans första måltid, som sedan i alla kristna kyrkor i alla tider firats som nattvarden, Herrens måltid, även kallad Himmelrikets måltid
Människor, fattiga och rika, unga och gamla, kvinnor och män, får ta emot brödet och vinet, Kristi kropp och blod, och höra orden: ”För dig utgiven”.
Skärtorsdagen med dess intensiva blandning av glädje, svek och ångest övergår i en ny dag, Långfredagen.
Så blir allt tyst. Men dödsrikets portar ska inte kunna stå emot Livet …
Skärtorsdagen rymmer de mest skiftande slag av mänskliga känslor, beteenden och reaktioner:
Här finns vrede, kärlek, fruktan, hämnd och gemenskap. Parallellt med delaktighet och glädje går ensamhet, svek och dödsångest. Trötthet paras med maktlöshet och förräderi. Judaskyss och djävulskap. Ömhet och värme.
Allt finns här. Inte underligt att skärtorsdagen är så laddad, med ett koncentrat av skrock och tro. Det som nu är oskyldiga lekar i form av påskkärringar med huckle, långkjol och kvast har en gång varit allt annat än lek, då kvinnor på vaga anklagelsegrunder bränts på bål som häxor.
Ont och gott möts för att göra upp.
I år sammanfaller dessutom skärtorsdagen med 1 april. Två dagar i en, förknippade med extrema yttringar av olika slag.
Även för den som inte firar påsken i någon religiös bemärkelse innebär dessa dagar lugn och ro, säkert välbehövlig avkoppling från arbete eller skola, och kanske en konstrunda på Österlen eller på södra Öland.
Och den som söker den trosmässiga dramatiken bakom denna mångsidiga helg ställs inför många tillfällen att finna fördjupning i den.
Skärtorsdagsmässans avklädande av altaret upplever jag själv som en av kyrkoårets allra starkaste gudstjänster. Under det att orgelmusiken successivt avtar i styrka, och ljus efter ljus släcks i kyrkorummet, lyfter kyrkvärd, gudstjänstdeltagare och präst bort föremål efter föremål från altaret och bär ut i sakristian. Till slut är altaret helt kalt, naket och oskyddat – en erinran om den utsatthet och nakenhet som Kyrkans Herre en gång blev föremål för. Så kläs altaret i svart, och som enda föremål placeras ett krucifix där. På Långfredagen pryds korset med fem röda rosor, vars antal och färg syftar på blodet från den korsfästes händer, fötter och sida.
Men dessförinnan har det varit måltid. Den sista måltiden mellan Jesus och hans lärjungar blev den kristna kyrkans första måltid, som sedan i alla kristna kyrkor i alla tider firats som nattvarden, Herrens måltid, även kallad Himmelrikets måltid
Människor, fattiga och rika, unga och gamla, kvinnor och män, får ta emot brödet och vinet, Kristi kropp och blod, och höra orden: ”För dig utgiven”.
Skärtorsdagen med dess intensiva blandning av glädje, svek och ångest övergår i en ny dag, Långfredagen.
Så blir allt tyst. Men dödsrikets portar ska inte kunna stå emot Livet …
torsdag, mars 11, 2010
Söndrig och hel
(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 11 mars 2010)
PANG, KRAS, KLIRR. Kaffekoppen går i golven och splittras. Kanske inte i tusen delar, men väl i ett ordentligt antal skärvor av skiftande storlek och form.
Vad synd! säger du förmodligen. Och det är precis det som är meningen.
För det är med vilje jag tappar kaffekoppen i golven. Den ska gå sönder. Den sönderslagna kaffekoppen är nämligen en pedagogisk illustration över vad synd är. Jag brukar använda den i konfirmandundervisningen. Så synd att den gick sönder, javisst.
Synd är det som gör sönder. Det är mycket som kan gå sönder: I samvaron mellan människor kan man handla så mot varandra att relationen går sönder. Länder kan söndra varandra genom krig och fiendskap. En människa kan också ha ett söndrigt inre.
Synd gör sönder. Synd och sönder – betydelsemässigt hör orden ihop, även om de inte tycks ha något egentligt språkligt släktskap.
Motsatsen till att vara sönder är att vara hel. Att göra det söndriga helt var vad Jesus gjorde då han gick omkring på Palestinas dammiga vägar. Fysiskt söndriga människor gjorde han friska, blinda gjorde han seende, döva gjorde han hörande, socialt söndriga människor satte han in i ett fungerande mänskligt sammanhang, andligt söndrade människor gav han upprättelse och gemenskap med Gud.
Att göra sönder är den ondes verk, men att göra det söndriga helt är Guds verk.
Som en hjälp att göra en etisk bedömning av ett handlande kan man ställa sig frågan: Kommer detta handlande att leda till att något går sönder, eller till att något blir helt?
Kaffekoppen ligger där nu på utspridd på golvet i en massa skärvor. Ska vi försöka hitta alla skärvorna och sätta ihop dem igen med Karlssons klister?
Med mycket möda lyckas vi kanske foga samman alla delarna av koppen. Men skulle du våga hälla kaffe i den hoplimmande koppen och dricka ur den? Risken är ju överhängande att den läcker, eller att den går upp i någon fog och du får innehållet i knäet.
Här krävs inte bara lagning, här krävs något nytt.
I fastetiden följer Kyrkan sin Herre på hans väg mot korset och döden. Han går dit för att göra det söndriga helt. Paradoxalt nog väljer han att inifrån söndringens yttersta konsekvens – döden – göra det söndriga helt.
Också en sönderslagen kaffekopp kan föra våra tankar till påskens glädje.
PANG, KRAS, KLIRR. Kaffekoppen går i golven och splittras. Kanske inte i tusen delar, men väl i ett ordentligt antal skärvor av skiftande storlek och form.
Vad synd! säger du förmodligen. Och det är precis det som är meningen.
För det är med vilje jag tappar kaffekoppen i golven. Den ska gå sönder. Den sönderslagna kaffekoppen är nämligen en pedagogisk illustration över vad synd är. Jag brukar använda den i konfirmandundervisningen. Så synd att den gick sönder, javisst.
Synd är det som gör sönder. Det är mycket som kan gå sönder: I samvaron mellan människor kan man handla så mot varandra att relationen går sönder. Länder kan söndra varandra genom krig och fiendskap. En människa kan också ha ett söndrigt inre.
Synd gör sönder. Synd och sönder – betydelsemässigt hör orden ihop, även om de inte tycks ha något egentligt språkligt släktskap.
Motsatsen till att vara sönder är att vara hel. Att göra det söndriga helt var vad Jesus gjorde då han gick omkring på Palestinas dammiga vägar. Fysiskt söndriga människor gjorde han friska, blinda gjorde han seende, döva gjorde han hörande, socialt söndriga människor satte han in i ett fungerande mänskligt sammanhang, andligt söndrade människor gav han upprättelse och gemenskap med Gud.
Att göra sönder är den ondes verk, men att göra det söndriga helt är Guds verk.
Som en hjälp att göra en etisk bedömning av ett handlande kan man ställa sig frågan: Kommer detta handlande att leda till att något går sönder, eller till att något blir helt?
Kaffekoppen ligger där nu på utspridd på golvet i en massa skärvor. Ska vi försöka hitta alla skärvorna och sätta ihop dem igen med Karlssons klister?
Med mycket möda lyckas vi kanske foga samman alla delarna av koppen. Men skulle du våga hälla kaffe i den hoplimmande koppen och dricka ur den? Risken är ju överhängande att den läcker, eller att den går upp i någon fog och du får innehållet i knäet.
Här krävs inte bara lagning, här krävs något nytt.
I fastetiden följer Kyrkan sin Herre på hans väg mot korset och döden. Han går dit för att göra det söndriga helt. Paradoxalt nog väljer han att inifrån söndringens yttersta konsekvens – döden – göra det söndriga helt.
Också en sönderslagen kaffekopp kan föra våra tankar till påskens glädje.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
- Annika Stacke
- Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.