torsdag, januari 20, 2011

Att bo i prästgård


Krönika i Smålandsposten torsdagen 20 januari 2011

Jag har precis köpt min prästgård. Där har jag bott i sju år som hyresgäst i egenskap av församlingens präst. Men när jag nu fick tillfälle att köpa huset, så gjorde jag det. En villa från 60-talet, lite italiensk stil, som ligger mellan Lammhults kyrka och järnvägen.

Det är lite speciellt att bo så här, för visst är man en offentlig person om man arbetar i församlingen och bor i prästgården. Vissa kollegor kan därför föredra att bo utanför pastoratet. Fast själv tycker jag det är sympatiskt att möta församlingsborna på gatan, i affären eller på banken. Jag hoppas och tror att ”fåren i min hjord” hyser motsvarande uppfattning. I varje fall hälsar vi glatt på varandra. Och inte känner jag mig det minsta påpassad!

Prästgårdskultur är ett begrepp som man ibland använder för att tala om den bildningstradition som bakåt i tiden förknippades med prästgårdarna, kanske speciellt på landet. Prästgården hade inte sällan ett bibliotek för bygdens vetgiriga. Prästfrun höll i syföreningen, och där fick man ofta besök av någon missionär, som berättade om människors liv och tillvaro i fjärran länder. Sång och musik var vanligt förekommande. I och runt prästgården kunde en bildningskultur frodas som kompletterade det allmänna skolväsendet.

Men prästgårdar är ofta stora hus som numera är dyra att underhålla. Kostnaderna överstiger inte sällan den hyra som tjänsteinnehavaren betalar (vilken f.ö. motsvarar marknadshyran för 100 kvm på orten). I rask takt säljer nu församlingar och kyrkliga samfälligheter ut sina prästgårdar till privatpersoner. Tragiskt att prästgårdarna försvinner ur Svenska kyrkans ägo, tycker vissa. De, däremot, som håller på med kyrklig ekonomi och förvaltning ser en budgetmässig fördel i att inte ha för många fastigheter.

Men den församling som kan erbjuda en bostad till sin präst kan vid vakanser lättare få en ny tjänsteinnehavare. I synnerhet en nyprästvigd sätter värde på möjligheten att bo i prästgård. Han eller hon har säkert inte för avsikt att göra hela sin karriär i pastoratet, och vill därför inte vara bunden till att behöva sälja ett hus om han/hon skulle få en tjänst på annan ort.

Att ”det lyser i prästgårdens fönster” tolkar många att Kyrkan finns närvarande. Denna själavårdsmässiga aspekt av Kyrkans liv och verksamhet får aldrig gå förlorad, även om prästgårdar byter ägare.

Inga kommentarer:

Mitt foto
Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.