Högkyrklig vid altaret och gammalkyrklig i predikstolen

Mitt bidrag till Svenska kyrkotidning 2011 nummer 6
- ett temanummer om Den nya högkyrkligheten

”Högkyrklig vid altaret och gammalkyrklig i predikstolen”. Så blev jag en gång recenserad av en för mig anonym gudstjänstfirare. Detta var under mitt år som pastorsadjunkt i en församling Växjö stift under mitten av 1990-talet. Jag tog till mig yttrandet, och beskriver mig idag som högkyrklig vid altaret, gammalkyrklig i predikstolen och folkkyrkliga i kontakt med församlingsborna.

Vad man menar med de olika begreppen är däremot inte speciellt tydligt, varken för mig själv eller för Kyrkans eget folk. Den här artikeln, som svar på en förfrågan från redaktionen, är därför närmast uttryck för mina personliga funderingar och observationer som präst i ”bibelbältet”. Jag har bara tjänstgjort i Växjö stift och i norra delen av Lunds stift. Klassiskt är ju jämförelsen mellan de tre smålandslänens länsbokstäver och inriktning på kyrklighet: F (Jönköpings län) - frikyrklighet; G (Kronobergs län) – gammalkyrklighet; H (Kalmar län) – högkyrklighet. Om än grovt tillyxad finns det en relevans i jämförelsen. Hur sedan fromhetslivet yppar sig i (sön)dagligt liv i resten av vårt land har jag begränsad personlig erfarenhet av. När jag här talar om dessa olika former av kyrkligt liv gör jag det därför utan något som helst anspråk på vetenskaplighet.

Högkyrklighet, gammalkyrklighet, lågkyrklighet och folkkyrklighet är begrepp jag mött, med olika betoning i olika trakter.

I likhet med ett antal andra präster (och biskop!) i Växjö stift är jag uppvuxen inom frikyrkligheten; i Svenska Alliansmissionen för att vara mera exakt, en historiskt sett lågkyrklig rörelse som successivt utveckats till renodlad frikyrka.

I denna uppväxtmiljö kunde man konstatera ett antal skiljaktigheter mellan frikyrkorna och ”statskyrkan”: dopfrågan med barndop eller dop som ett uttryck för personens egen bekännelse; gudstjänstens utformning av spontanitet eller formbundenhet; moral, där oskrivna lagar och förhållningssätt (”syndakatalogen”) uppfattades som strängare inom frikyrkligheten än inom Svenska kyrkan; med mera.

Liberalteologi, så som man tolkade termen i det pietistiskt sammanhang som präglade min uppväxt, var närmast ett skällsord. Med liberalteologi förknippades ett allmänt ifrågasättande av Bibeln som auktoritativ källa för trons frälsningsavgörande innehåll.

I min vandring från frikyrkligheten in i Svenska kyrkan var det bland annat liturgin som gav mig en aha-upplevelse. Istället för de ”stela ritualer” som jag tidigare uppfattat vara kännetecknande för gudstjänstlivet i Svenska kyrkan, så visade det sig var ett levande, icke-verbalt språk i den gudstjänstfirande församlingens möte med sin Herre. Här kom det som jag i varje fall till viss del betecknar som högkyrklighet som en befriande och förnyande kraft i mitt andliga liv.

Jag tror annars att folk på gatan uppfattar ordet högkyrklig mer eller mindre som synonymt med kvinnoprästmotståndare. Jag ska inte kommentera den saken, men vill gärna peka på en upplevelse som jag gjorde för inte så länge sedan. En manlig kollega hälsar på en annan manlig kollega med orden ”God dag, fader NN”. Något motsvarande försök att titulera mig med ”moder Annika” gjorde inte kollegan, och skulle han ha gjort det, vet jag inte hur jag hade reagerat. Men jag uppfattade att det fanns ett exkluderande inslag i hans terminologi. Var det ett medvetet sätt att utesluta mig som kvinnlig präst från hans uppfattning av vad en präst är? Var ett uttryck för ”högkyrklighet” i ämbetsmässig bemärkelse? Jag vet inte, och jag har inte heller frågat.

I liturgisk bemärkelse, i sättet att fira gudstjänsten, uppfattar jag mig som högkyrklig. Jag försöker även kommunicera detta bland andra till mina konfirmander, som bland lägger ner stor möda på att lära sig teckna korset över sig själva.

Samtidigt kan jag även betrakta mig som lågkyrklig i den meningen att jag sätter värde på pietistiska inslag i mässans innehåll i form av en personlig beröring av Guds Ande.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tala om högkyrklighet och lågkyrklig som varandras motpoler. Lika lite går det förmodligen att inrymma alla politiska frågeställningar längs en skala från vänster till höger. Varken kyrkligt eller politiskt liv kan reduceras till ett endimensionellt tänkande. Här får vi istället tänka i flera, eller till och med många, dimensioner.

Man kan beskriva högkyrkligt och lågkyrkligt i ämbetsmässig bemärkelse längs en axel. Men ska man tala om högkyrkligt och lågkyrkligt i liturgisk bemärkelse får man ta till en annan axel. Om vi bildligt tänker oss att den ena polariteten kan uttryckas som olika punkter längs en x-axel, skulle den andra polariteten kunna beskrivas som olika värden på en y-axel. I hela problemkomplexet högkyrkligt-lågkyrkligt finns många axlar och dimensioner, som ger utrymme för stor mängd olika förhållningssätt.

En av dessa dimensioner, vilket min matematiklärare på gymnasiet brukade påpeka, är tiden. Begreppens innebörd skiftar över tiden, och vad som en gång kunde benämnas som högkyrkligt eller lågkyrklig, kan i dagens kyrkliga landskap få en helt annan terminologi.

Annika Stacke,
församlingspräst i Lammhult, Växjö stift
annika.stacke@svenskakyrkan.se