Krönika i Smålandsposten torsdagen 9 december 2010
Bland alla saker som inträffar just i december månad kommer Nobelfesten. Det är faktiskt skönt att det finns något annat den här månaden än religiöst präglade högtider och årstidsbetoning. Alfred Nobels dödsdag, 10 december, har blivit en glädjens dag för många pristagare världen över, deras familjer, lärosäten och institutioner, och för hela mänskligheten.
Nobelfesten fyller mig med glädje, och jag brukar sitta närmast med tårar i ögonen och titta på prisutdelningen och lyssna till talen. Likaså brukar de omgivande TV-programmen, där pristagarna och deras forskning, vara mycket intressanta.
Det som sätter mina känslor i dallring är det målmedvetna och oftast oglamorösa arbete som lett fram till lysande forskningsresultat. Det har varit många dagar och kvällar och helger, under många år då dessa forskare vänt och vridig på experiment och teorier. Litteraturpristagare och fredspristagare har våndats över utkast, texter och aktioner. Långt ifrån alltid har omvärlden under processens gång, eller ens efter utnämningen, gett sitt erkännande.
Jag tänker på all den forskning idag och under gången tid som lett fram till så många välsignelser för oss människor. Särskilt gripande att se är hur en strängt vetenskaplig hållning kan kombineras med en djup människokärlek, som i fallet med forskningen som lett fram provrörsbefruktningar. Och hur dessa vetenskapsmän också kan odla andra intresse, och ha ett familjeliv (som säkert fått utstå sina prövningar).
Mina egna forskarstudier är ett bedrövligt kapitel. Trots två akademiska examina, en fil kand i språk från Stockholms universitet och en maîtrise en théologie från en fransk fakultet, och som doktorand i Lund i Gamla testamentets exegetik, har jag inte ens lyckats avlägga en licentiatexamen. Jag är nog för odisciplinerad och för nyfiken på många andra saker i livet. Kanske blir det tid att plocka upp mitt forskningsämne om gudsbilden i Daniels bok en gång då jag gått i pension.
Annars brukar jag skämtsamt betrakta min största fasa i livet att sätta i halsen just på Nobelmiddagen. Risken att det ska inträffa är dock, milt sagt, försumbar.
Men som svenskar kan vi vara stolta och glada över vår landsman Alfred Nobel och allt det goda som hans testamente har gjort för mänskligheten. Gud välsigne minnet av Alfred Nobel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar