(Min betrakelse i Ölandsbladet 20 maj 2010)
Helig Ande, Livgiverskan
Helig Ande – vilket märkligt uttryck! Vad ligger bakom detta ordaval?
Låt oss börja med det språkliga: Ande är besläktat med ordet ”andas”, ”andedräkt”. En andning är ju förutsättningen för att syret ska tas upp genom våra lungor och syresätta blodet, för att livet ska fortsätta.
Eller som en av mina söner sa då han inte var så gammal och skulle förklara vad som händer när man dör: ”Man släpper ut luften”. En faktiskt inte helt galen förklaring.
En andning är ju ett luftflöde, som en vind. Och just ”vind” är grundbetydelsen av ordet ande på båda de bibliska grundspråken. Från Nya testamentets grundspråk, grekiska, kan vi känna igen ordet pneuma som till vårt språk är översatt med Ande. Pneuma har ju gett vårt ord pneumatik som har att göra med tryckluft. Men grundbetydelsen är vind, vilket även är innebörden av rouah, Gamla testamentets hebreiska ord för Ande.
Det blåser en vind. Det uppstår en rörelse. Gamla invanda tankar och föreställningar blandas med nya, friska, och inte sällan oväntade, impulser. Sådan är Anden, Guds Ande.
Anden beskrivs ofta i de bibliska texterna som Livgivaren. Eller varför ska vi inte kunna säga Livgiverskan? För Anden förknippas ofta med kvinnliga egenskaper: föder nytt liv, tröstar, vårdar, smeker. Jag tänker mig gärna Jesus som vår bror, och Anden som vår syster. Och du och jag är småsyskon i Guds stora familj.
De tre gudomspersonerna har olika uppdrag. Gud Fader som Skaparen, Guds Son som Förlossaren, och Gud den heliga Anden som Livgiverskan.
Nu, i tiden från påsk till pingst, kan vi följa skeendet så här: Då Kristus uppstod från de döda på påskdagsmorgonen hade han fullgjort försoningsverket för oss. Men det räcker liksom inte. Det är som om vi skulle ha fått besked om att vi kommer att ärva en stor summa pengar. Men så länge pengarna inte utbetalats till vårt bankkonto kan vi inte använda dem. Men nu, i pingsten, sänder Gud sin Ande för att inplantera Kristi försoningsverk i vårt liv. Rikedomen, som det innebär att vara ett Guds barn, kommer nu till oss i överflödande mått. För nu har Gud uppfyllt sitt löfte, och det nya livet, som Guds Ande fött inom oss, ger oss visshet om frälsning och barnaskap.
Denna händelse, då Gud föder nytt liv i människor, är också den kristna kyrkans födelse. Därför är pingsten Kyrkans födelsedag. För det som konstituerar Kyrkan är inte en byggnad, utan Gud närvarande i människor av kött och blod, genom sin Ande.
Därför: Glad Pingst!
Annika Stacke, föreståndare på Kastlösa stiftsgård
tisdag, maj 18, 2010
torsdag, april 22, 2010
Föd fler barn!
(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 22 april 2010)
Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Vi behöver bli fler människor i vårt land.
Bland många infallsvinklar, låt oss börja i rätt ända, nämligen i glädjen att barn föds till världen. Putande magar och barnvagnar väcker leenden och varma tankar. Att föda barn är att tro på framtiden. ”Släkten följa släktens gång” är en psalm vi sjunger, inte bara på begravningar, utan också på dop och vigslar.
Det finns också rent materiella sidor av saken. Fler barn ger större befolkning, vilket möjliggör en bättre samhällsservice: rikt affärsutbud, utbyggd infrastruktur, skolor och sjukhus med specialistkompetens. Bor folk dessutom också på landsbygden finns underlag för byskolor, lanthandlar, busslinjer med hyfsad turtäthet.
Detta är också en av förklaringarna till att högre befolkningstäthet ofta ger lägre kommunalskatt. Motsatsen är också sann. Glesbygdskommuner kämpar med att det är alltför få invånare och skattebetalare som ska underhålla den nödvändiga offentliga servicen.
Okey, barn kostar. Inte bara i form av pengar. Kärlek och tid och uppoffring är också en sorts kostnad, som föräldrar måste kalkylera med.
Men för samhället kommer ekonomin först. Och barn genererar väl inga pengar? Eller…? Låt oss se: Barnfamiljer konsumerar mat och kläder, cyklar och datorer, och en större bil. Allt gynnar handeln, vilket ger skatteintäkter. Ett nytt hus ger ett antal byggare jobb. Dagisfröknar och lärare betalar skatt. Alla dessa ringar på vattnet, som ett nytt liv ger upphov till, är inte bara en samhällsekonomisk vinst på lång sikt, utan kanske även på kort sikt?
I Europa föds alltför få barn. Det är en som en tidsinställd bomb som sakta briserar. Allt färre får understödja allt fler.
Sverige ligger relativt väl till, dock fortfarande under nolltillväxten. Föräldraledighet, dagis, jämställdhetslagar och annat gör det möjligt både att ha barn och kunna ägna sig åt ett yrkesarbete. Jag tror båda delarna är viktiga.
Och att vi genom att föda fler barn i vår del av världen bidrar till jordens överfolkning tror jag inte ett dyft på. Odlingsbar jord finns i tillräcklig mängd på vår planet – fast vi måste kämpa för att få den rättvist fördelad.
Men först och sist handlar barnafödande om en tro på livet och framtiden och glädjen.
söndag, april 04, 2010
Påskdag
Min predikan på Påskdagsgudstjänsten 2010 i Aneboda kyrka
Liksom alla andra morgnar var det gryning också i dag. Jag var uppe då. Vid 05:45 hade ett blekt ljus spridit sig. Solen hade en bit kvar innan den skulle nå horisonten. Tillräckligt för att kunna orientera sig, men lite väl svagt för att kunna se alla detaljer.
Kanske var det i motsvarande ljusförhållanden som kvinnorna den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen år 33 sökte sig in bland klippgravarna för att hitta fram till den provisoriska grav där man i all hast före sabbaten lagt den döda kroppen av mannen som blev korsfäst i under fredagen. Kvinnorna hade förmodligen vaknat denna morgon med tunga och dystra känslor, som vi alla kan ha inför det som går oss emot i livet. Men de hade bestämt sig: Nu skulle de med kärlek och omsorg slutgiltigt bereda kroppen och ta avsked av Jesus.
Vad kvinnorna då inte visste var att det före gryningen varit full dramatik på begravningsplatsen. För det som då hade hänt var att de romerska soldaterna på sitt nattpass vid graven plötsligt hört ett dån och en ängel som kom och rullade undan den jättetunga stenen framför öppningen till gravkammaren i berget. Den upplevelsen var tillräckligt för att de skulle fly hals över huvud. Men hade soldaterna stannat kvar, så skulle de ha sett en person, frisk och kraftfull, komma ut ur graven. Nu var det förmodligen så att inget mänskligt öga bevittnade denna händelse som i världshistorien markerar skiftet mellan dödens herravälde och livets herravälde. Från denna stund och till evigheten ter sig allting annorlunda. För Kristus har uppstått.
Men även dessförinnan, i en tillvaro där ljuset inte skiljer sig från mörkret, och där inte tid finns hade det pågått dramatik. ”Nederstigen till dödsriket” är en fras som vi läser i vår Trosbekännelse.
I denna tillvaro som ligger bortom det jordiska med våra referensramar, hade vår Herre efter korsfästelsen och döden vistats. Vad som utspelades i denna skuggornas boning är naturligtvis svårt för oss att få något klart grepp om, men det tycks som om vår Herre liksom gått runt där nere med en nyckelknippa och låst upp de bojor som fängslat människor i döden, och för alla de människor som dött i tron på att frälsningen en gång skulle komma (Gamla testamentets troende) förkunnade vår Herre i dödsriket att nu hade försoning bringats för hela världen. Och i dödsriket hade jubel brutit ut. Den dödens makt som hade lamslagit till tillvaron hade besegrats.
Kvinnorna visste nog inte vad de skulle tro, när de såg den bortvältrade gravstenen. Först trodde de kanske att det skulle underlätta deras arbete, för att flytta på stenen var ett tyngre jobb. Men så såg de att kroppen var borta, och då gick säkert tusen olika tankar kors och tvärs genom deras huvuden.
De olika evangelisterna har lite olika infallsvinklar in beskrivningen av detta skeende. Redogörelserna för vad som hände under morgontimmarna på den första arbetsdagen efter den judiska påskhögtiden år 33 i Jerusalems utkanter tar fasta på lite olika saker.
Kvinnorna i Lukas redogörelse möter två män i skinande kläder. Huruvida de förstod att det var änglar vet vi inte. Men de blir påminda om att Jesus hade talat om att han skulle uppstå på tredje dagen, något som varken kvinnorna eller de tolv lärjungarna hade begripit.
Men nu påminde de sig att Jesus hade sagt så. Graven var tom. Jesu döda kropp fanns inte där. Hur lägger man ihop alla dessa pusselbitar? De återvände till de andra, de nu elva apostlarna, och kanske andra som fanns där.
”Hysteriska fruntimmer” tänkte kanske någon i lärjungaskaran. Men de ledande i gruppen, Petrus och Johannes, förstod att det här måste undersökas närmare, och springande tog de sig till graven. Bara bindlarna som lindats runt den döda kroppen låg där. Ingen död Jesu kropp.
Förmodligen var morgonen och förmiddagen för denna lilla ynkliga grupp människor full av förvirring, spekulationer, förnekelser och hopp blandat i ett enda virrvarr.
Men sakta började insikten tränga igenom hos lärjungarna och kvinnorna varav flera hette Maria, att deras Herre inte var död, utan levande. En av dessa kvinnor vid namn Maria hävdade att hon hade sett honom och till och med pratat med honom.
Och denna ynkliga grupp människor fick sedan möta den uppståndne och förhärligade Herren. Deras tvivel byttes i tro, deras sorg vändes i glädje och deras fruktan förvandlades till frimodighet och kraft.
I tvåtusen år har den kristna Kyrkan funnits på jorden. I tvåtusen år har hon med glädje förkunnat att syndens makt är bruten, att det söndriga har blivit helt, att Kristus nu ger sin seger och rättfärdighet, sin frid och glädje till varje människa som tar emot honom.
Och kvinnorna, så länge de lever, bär säkert med sig, som ett dyrbart smycke, upplevelsen från gryningen då de kom till graven, och såg att graven var tom.
Kristus är uppstånden!
Ja, han är sannerligen uppstånden!
Liksom alla andra morgnar var det gryning också i dag. Jag var uppe då. Vid 05:45 hade ett blekt ljus spridit sig. Solen hade en bit kvar innan den skulle nå horisonten. Tillräckligt för att kunna orientera sig, men lite väl svagt för att kunna se alla detaljer.
Kanske var det i motsvarande ljusförhållanden som kvinnorna den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen år 33 sökte sig in bland klippgravarna för att hitta fram till den provisoriska grav där man i all hast före sabbaten lagt den döda kroppen av mannen som blev korsfäst i under fredagen. Kvinnorna hade förmodligen vaknat denna morgon med tunga och dystra känslor, som vi alla kan ha inför det som går oss emot i livet. Men de hade bestämt sig: Nu skulle de med kärlek och omsorg slutgiltigt bereda kroppen och ta avsked av Jesus.
Vad kvinnorna då inte visste var att det före gryningen varit full dramatik på begravningsplatsen. För det som då hade hänt var att de romerska soldaterna på sitt nattpass vid graven plötsligt hört ett dån och en ängel som kom och rullade undan den jättetunga stenen framför öppningen till gravkammaren i berget. Den upplevelsen var tillräckligt för att de skulle fly hals över huvud. Men hade soldaterna stannat kvar, så skulle de ha sett en person, frisk och kraftfull, komma ut ur graven. Nu var det förmodligen så att inget mänskligt öga bevittnade denna händelse som i världshistorien markerar skiftet mellan dödens herravälde och livets herravälde. Från denna stund och till evigheten ter sig allting annorlunda. För Kristus har uppstått.
Men även dessförinnan, i en tillvaro där ljuset inte skiljer sig från mörkret, och där inte tid finns hade det pågått dramatik. ”Nederstigen till dödsriket” är en fras som vi läser i vår Trosbekännelse.
I denna tillvaro som ligger bortom det jordiska med våra referensramar, hade vår Herre efter korsfästelsen och döden vistats. Vad som utspelades i denna skuggornas boning är naturligtvis svårt för oss att få något klart grepp om, men det tycks som om vår Herre liksom gått runt där nere med en nyckelknippa och låst upp de bojor som fängslat människor i döden, och för alla de människor som dött i tron på att frälsningen en gång skulle komma (Gamla testamentets troende) förkunnade vår Herre i dödsriket att nu hade försoning bringats för hela världen. Och i dödsriket hade jubel brutit ut. Den dödens makt som hade lamslagit till tillvaron hade besegrats.
Kvinnorna visste nog inte vad de skulle tro, när de såg den bortvältrade gravstenen. Först trodde de kanske att det skulle underlätta deras arbete, för att flytta på stenen var ett tyngre jobb. Men så såg de att kroppen var borta, och då gick säkert tusen olika tankar kors och tvärs genom deras huvuden.
De olika evangelisterna har lite olika infallsvinklar in beskrivningen av detta skeende. Redogörelserna för vad som hände under morgontimmarna på den första arbetsdagen efter den judiska påskhögtiden år 33 i Jerusalems utkanter tar fasta på lite olika saker.
Kvinnorna i Lukas redogörelse möter två män i skinande kläder. Huruvida de förstod att det var änglar vet vi inte. Men de blir påminda om att Jesus hade talat om att han skulle uppstå på tredje dagen, något som varken kvinnorna eller de tolv lärjungarna hade begripit.
Men nu påminde de sig att Jesus hade sagt så. Graven var tom. Jesu döda kropp fanns inte där. Hur lägger man ihop alla dessa pusselbitar? De återvände till de andra, de nu elva apostlarna, och kanske andra som fanns där.
”Hysteriska fruntimmer” tänkte kanske någon i lärjungaskaran. Men de ledande i gruppen, Petrus och Johannes, förstod att det här måste undersökas närmare, och springande tog de sig till graven. Bara bindlarna som lindats runt den döda kroppen låg där. Ingen död Jesu kropp.
Förmodligen var morgonen och förmiddagen för denna lilla ynkliga grupp människor full av förvirring, spekulationer, förnekelser och hopp blandat i ett enda virrvarr.
Men sakta började insikten tränga igenom hos lärjungarna och kvinnorna varav flera hette Maria, att deras Herre inte var död, utan levande. En av dessa kvinnor vid namn Maria hävdade att hon hade sett honom och till och med pratat med honom.
Och denna ynkliga grupp människor fick sedan möta den uppståndne och förhärligade Herren. Deras tvivel byttes i tro, deras sorg vändes i glädje och deras fruktan förvandlades till frimodighet och kraft.
I tvåtusen år har den kristna Kyrkan funnits på jorden. I tvåtusen år har hon med glädje förkunnat att syndens makt är bruten, att det söndriga har blivit helt, att Kristus nu ger sin seger och rättfärdighet, sin frid och glädje till varje människa som tar emot honom.
Och kvinnorna, så länge de lever, bär säkert med sig, som ett dyrbart smycke, upplevelsen från gryningen då de kom till graven, och såg att graven var tom.
Kristus är uppstånden!
Ja, han är sannerligen uppstånden!
onsdag, mars 31, 2010
Skärtorsdag
(Min krönika i Smålandsposten, 1 april 2010)
Skärtorsdagen rymmer de mest skiftande slag av mänskliga känslor, beteenden och reaktioner:
Här finns vrede, kärlek, fruktan, hämnd och gemenskap. Parallellt med delaktighet och glädje går ensamhet, svek och dödsångest. Trötthet paras med maktlöshet och förräderi. Judaskyss och djävulskap. Ömhet och värme.
Allt finns här. Inte underligt att skärtorsdagen är så laddad, med ett koncentrat av skrock och tro. Det som nu är oskyldiga lekar i form av påskkärringar med huckle, långkjol och kvast har en gång varit allt annat än lek, då kvinnor på vaga anklagelsegrunder bränts på bål som häxor.
Ont och gott möts för att göra upp.
I år sammanfaller dessutom skärtorsdagen med 1 april. Två dagar i en, förknippade med extrema yttringar av olika slag.
Även för den som inte firar påsken i någon religiös bemärkelse innebär dessa dagar lugn och ro, säkert välbehövlig avkoppling från arbete eller skola, och kanske en konstrunda på Österlen eller på södra Öland.
Och den som söker den trosmässiga dramatiken bakom denna mångsidiga helg ställs inför många tillfällen att finna fördjupning i den.
Skärtorsdagsmässans avklädande av altaret upplever jag själv som en av kyrkoårets allra starkaste gudstjänster. Under det att orgelmusiken successivt avtar i styrka, och ljus efter ljus släcks i kyrkorummet, lyfter kyrkvärd, gudstjänstdeltagare och präst bort föremål efter föremål från altaret och bär ut i sakristian. Till slut är altaret helt kalt, naket och oskyddat – en erinran om den utsatthet och nakenhet som Kyrkans Herre en gång blev föremål för. Så kläs altaret i svart, och som enda föremål placeras ett krucifix där. På Långfredagen pryds korset med fem röda rosor, vars antal och färg syftar på blodet från den korsfästes händer, fötter och sida.
Men dessförinnan har det varit måltid. Den sista måltiden mellan Jesus och hans lärjungar blev den kristna kyrkans första måltid, som sedan i alla kristna kyrkor i alla tider firats som nattvarden, Herrens måltid, även kallad Himmelrikets måltid
Människor, fattiga och rika, unga och gamla, kvinnor och män, får ta emot brödet och vinet, Kristi kropp och blod, och höra orden: ”För dig utgiven”.
Skärtorsdagen med dess intensiva blandning av glädje, svek och ångest övergår i en ny dag, Långfredagen.
Så blir allt tyst. Men dödsrikets portar ska inte kunna stå emot Livet …
Skärtorsdagen rymmer de mest skiftande slag av mänskliga känslor, beteenden och reaktioner:
Här finns vrede, kärlek, fruktan, hämnd och gemenskap. Parallellt med delaktighet och glädje går ensamhet, svek och dödsångest. Trötthet paras med maktlöshet och förräderi. Judaskyss och djävulskap. Ömhet och värme.
Allt finns här. Inte underligt att skärtorsdagen är så laddad, med ett koncentrat av skrock och tro. Det som nu är oskyldiga lekar i form av påskkärringar med huckle, långkjol och kvast har en gång varit allt annat än lek, då kvinnor på vaga anklagelsegrunder bränts på bål som häxor.
Ont och gott möts för att göra upp.
I år sammanfaller dessutom skärtorsdagen med 1 april. Två dagar i en, förknippade med extrema yttringar av olika slag.
Även för den som inte firar påsken i någon religiös bemärkelse innebär dessa dagar lugn och ro, säkert välbehövlig avkoppling från arbete eller skola, och kanske en konstrunda på Österlen eller på södra Öland.
Och den som söker den trosmässiga dramatiken bakom denna mångsidiga helg ställs inför många tillfällen att finna fördjupning i den.
Skärtorsdagsmässans avklädande av altaret upplever jag själv som en av kyrkoårets allra starkaste gudstjänster. Under det att orgelmusiken successivt avtar i styrka, och ljus efter ljus släcks i kyrkorummet, lyfter kyrkvärd, gudstjänstdeltagare och präst bort föremål efter föremål från altaret och bär ut i sakristian. Till slut är altaret helt kalt, naket och oskyddat – en erinran om den utsatthet och nakenhet som Kyrkans Herre en gång blev föremål för. Så kläs altaret i svart, och som enda föremål placeras ett krucifix där. På Långfredagen pryds korset med fem röda rosor, vars antal och färg syftar på blodet från den korsfästes händer, fötter och sida.
Men dessförinnan har det varit måltid. Den sista måltiden mellan Jesus och hans lärjungar blev den kristna kyrkans första måltid, som sedan i alla kristna kyrkor i alla tider firats som nattvarden, Herrens måltid, även kallad Himmelrikets måltid
Människor, fattiga och rika, unga och gamla, kvinnor och män, får ta emot brödet och vinet, Kristi kropp och blod, och höra orden: ”För dig utgiven”.
Skärtorsdagen med dess intensiva blandning av glädje, svek och ångest övergår i en ny dag, Långfredagen.
Så blir allt tyst. Men dödsrikets portar ska inte kunna stå emot Livet …
torsdag, mars 11, 2010
Söndrig och hel
(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 11 mars 2010)
PANG, KRAS, KLIRR. Kaffekoppen går i golven och splittras. Kanske inte i tusen delar, men väl i ett ordentligt antal skärvor av skiftande storlek och form.
Vad synd! säger du förmodligen. Och det är precis det som är meningen.
För det är med vilje jag tappar kaffekoppen i golven. Den ska gå sönder. Den sönderslagna kaffekoppen är nämligen en pedagogisk illustration över vad synd är. Jag brukar använda den i konfirmandundervisningen. Så synd att den gick sönder, javisst.
Synd är det som gör sönder. Det är mycket som kan gå sönder: I samvaron mellan människor kan man handla så mot varandra att relationen går sönder. Länder kan söndra varandra genom krig och fiendskap. En människa kan också ha ett söndrigt inre.
Synd gör sönder. Synd och sönder – betydelsemässigt hör orden ihop, även om de inte tycks ha något egentligt språkligt släktskap.
Motsatsen till att vara sönder är att vara hel. Att göra det söndriga helt var vad Jesus gjorde då han gick omkring på Palestinas dammiga vägar. Fysiskt söndriga människor gjorde han friska, blinda gjorde han seende, döva gjorde han hörande, socialt söndriga människor satte han in i ett fungerande mänskligt sammanhang, andligt söndrade människor gav han upprättelse och gemenskap med Gud.
Att göra sönder är den ondes verk, men att göra det söndriga helt är Guds verk.
Som en hjälp att göra en etisk bedömning av ett handlande kan man ställa sig frågan: Kommer detta handlande att leda till att något går sönder, eller till att något blir helt?
Kaffekoppen ligger där nu på utspridd på golvet i en massa skärvor. Ska vi försöka hitta alla skärvorna och sätta ihop dem igen med Karlssons klister?
Med mycket möda lyckas vi kanske foga samman alla delarna av koppen. Men skulle du våga hälla kaffe i den hoplimmande koppen och dricka ur den? Risken är ju överhängande att den läcker, eller att den går upp i någon fog och du får innehållet i knäet.
Här krävs inte bara lagning, här krävs något nytt.
I fastetiden följer Kyrkan sin Herre på hans väg mot korset och döden. Han går dit för att göra det söndriga helt. Paradoxalt nog väljer han att inifrån söndringens yttersta konsekvens – döden – göra det söndriga helt.
Också en sönderslagen kaffekopp kan föra våra tankar till påskens glädje.
PANG, KRAS, KLIRR. Kaffekoppen går i golven och splittras. Kanske inte i tusen delar, men väl i ett ordentligt antal skärvor av skiftande storlek och form.
Vad synd! säger du förmodligen. Och det är precis det som är meningen.
För det är med vilje jag tappar kaffekoppen i golven. Den ska gå sönder. Den sönderslagna kaffekoppen är nämligen en pedagogisk illustration över vad synd är. Jag brukar använda den i konfirmandundervisningen. Så synd att den gick sönder, javisst.
Synd är det som gör sönder. Det är mycket som kan gå sönder: I samvaron mellan människor kan man handla så mot varandra att relationen går sönder. Länder kan söndra varandra genom krig och fiendskap. En människa kan också ha ett söndrigt inre.
Synd gör sönder. Synd och sönder – betydelsemässigt hör orden ihop, även om de inte tycks ha något egentligt språkligt släktskap.
Motsatsen till att vara sönder är att vara hel. Att göra det söndriga helt var vad Jesus gjorde då han gick omkring på Palestinas dammiga vägar. Fysiskt söndriga människor gjorde han friska, blinda gjorde han seende, döva gjorde han hörande, socialt söndriga människor satte han in i ett fungerande mänskligt sammanhang, andligt söndrade människor gav han upprättelse och gemenskap med Gud.
Att göra sönder är den ondes verk, men att göra det söndriga helt är Guds verk.
Som en hjälp att göra en etisk bedömning av ett handlande kan man ställa sig frågan: Kommer detta handlande att leda till att något går sönder, eller till att något blir helt?
Kaffekoppen ligger där nu på utspridd på golvet i en massa skärvor. Ska vi försöka hitta alla skärvorna och sätta ihop dem igen med Karlssons klister?
Med mycket möda lyckas vi kanske foga samman alla delarna av koppen. Men skulle du våga hälla kaffe i den hoplimmande koppen och dricka ur den? Risken är ju överhängande att den läcker, eller att den går upp i någon fog och du får innehållet i knäet.
Här krävs inte bara lagning, här krävs något nytt.
I fastetiden följer Kyrkan sin Herre på hans väg mot korset och döden. Han går dit för att göra det söndriga helt. Paradoxalt nog väljer han att inifrån söndringens yttersta konsekvens – döden – göra det söndriga helt.
Också en sönderslagen kaffekopp kan föra våra tankar till påskens glädje.
tisdag, februari 16, 2010
Att så under tårar
(Min krönika i Smålandsposten torsdag 18 februari 2010)
Ett företag mäter framgång i form av försålda varor och tjänster. Ju mer det säljer, desto mera framgångsrikt är det. Framgång mäts i pengar.
I Kyrkans värld – liksom säkert i de flesta andra idéburna organisationer – gäller inte samma instrument för att mäta framgång. Hur mäter man om kyrkan är ”framgångsrik”? Hur ser man om hon ”lyckas” med sitt uppdrag?
Penningen är ingen måttstock. Möjligen verksamhetsstatistiken, där det framgår hur många körsångare församlingen har, hur många konfirmander, eller hur mycket folk som går på gudstjänst. Men även dessa mätmetoder är trubbiga instrument, för det verk som Guds Ande gör i en människas inre, av glädje, kärlek och frid, låter sig inte mätas med våra vanliga jordiska måttstockar.
Kanske kan denna svårighet att sätta upp kriterier för att bedöma när Kyrkan gör ett ”bra” jobb, förklara något av de (tyvärr inte så få) konflikterna i den kyrkliga världen. Vi har helt enkelt inga tillräckligt bra metoder för att kunna mäta hur ”väl” vi utför vårt uppdrag. Denna brist öppnar dörren för tolkningar av mera subjektiv art. Vad som uppfattas som bra för någon kan synas mindre bra för någon annan.
Därför är det så viktigt att samlas runt en gemensam värdegrund. Det borde vara lätt i Kyrkans värld, kan man tycka. Ändå tycks det vara det så svårt. För som sagt: hur mäter man storheter som kärlek, glädje och frid?
Måhända kan de här synpunkterna kasta ljus över någon aspekt av den smärtsamma konflikt på stiftskansliet som rullats upp inför offentlighetens ögon. Tråkigt och tragiskt, men ändå inte direkt förvånande.
Vad som möjligen är förvånande är att liknande situationer inte oftare kommer till allmänhetens kännedom. Varje idéburen organisation har att tampas med frågeställningar där dess medlemmar kan tänka och tycka olika i detaljer. I många fall skulle man hantera situationer som den på Östrabo inom en trängre krets. Nu är Svenska kyrkan en folkkyrka, och vi har valt offentlighetsprincipen, där alla kan få inblick i hur vi arbetar. Det innebär också att vi utsätter oss för att öppet bli granskade och kritiserade. På gott och på ont.
När biskop Sven tillträdde gjorde han en vers från Psaltaren 126 till sitt valspråk. Trots allt som hänt tror jag ändå att ”de som sår under tårar skall skörda med jubel”.
Ett företag mäter framgång i form av försålda varor och tjänster. Ju mer det säljer, desto mera framgångsrikt är det. Framgång mäts i pengar.
I Kyrkans värld – liksom säkert i de flesta andra idéburna organisationer – gäller inte samma instrument för att mäta framgång. Hur mäter man om kyrkan är ”framgångsrik”? Hur ser man om hon ”lyckas” med sitt uppdrag?
Penningen är ingen måttstock. Möjligen verksamhetsstatistiken, där det framgår hur många körsångare församlingen har, hur många konfirmander, eller hur mycket folk som går på gudstjänst. Men även dessa mätmetoder är trubbiga instrument, för det verk som Guds Ande gör i en människas inre, av glädje, kärlek och frid, låter sig inte mätas med våra vanliga jordiska måttstockar.
Kanske kan denna svårighet att sätta upp kriterier för att bedöma när Kyrkan gör ett ”bra” jobb, förklara något av de (tyvärr inte så få) konflikterna i den kyrkliga världen. Vi har helt enkelt inga tillräckligt bra metoder för att kunna mäta hur ”väl” vi utför vårt uppdrag. Denna brist öppnar dörren för tolkningar av mera subjektiv art. Vad som uppfattas som bra för någon kan synas mindre bra för någon annan.
Därför är det så viktigt att samlas runt en gemensam värdegrund. Det borde vara lätt i Kyrkans värld, kan man tycka. Ändå tycks det vara det så svårt. För som sagt: hur mäter man storheter som kärlek, glädje och frid?
Måhända kan de här synpunkterna kasta ljus över någon aspekt av den smärtsamma konflikt på stiftskansliet som rullats upp inför offentlighetens ögon. Tråkigt och tragiskt, men ändå inte direkt förvånande.
Vad som möjligen är förvånande är att liknande situationer inte oftare kommer till allmänhetens kännedom. Varje idéburen organisation har att tampas med frågeställningar där dess medlemmar kan tänka och tycka olika i detaljer. I många fall skulle man hantera situationer som den på Östrabo inom en trängre krets. Nu är Svenska kyrkan en folkkyrka, och vi har valt offentlighetsprincipen, där alla kan få inblick i hur vi arbetar. Det innebär också att vi utsätter oss för att öppet bli granskade och kritiserade. På gott och på ont.
När biskop Sven tillträdde gjorde han en vers från Psaltaren 126 till sitt valspråk. Trots allt som hänt tror jag ändå att ”de som sår under tårar skall skörda med jubel”.
torsdag, januari 28, 2010
Undrens tid är ej förbi
(Min krönika i Smålandsposten 2010-01-28)
Allt är möjligt är titeln på en inspirerande bok som jag precis läst. Författaren Åsa Moberg skriver om bland annat sjukvård, äldreboende och ungdomsarbetslöshet. Boken har undertiteln En välfärdsbok, och är utgiven på Timbro.
Med en trubbig blyertspenna i min hand har jag läst boken. Åtskilliga gånger har jag fått stryka under, eller sätta ett utropstecken i marginalen. I dagboksform beskriver Moberg möten med vården, vårdpersonal och politiker, men även insikter genom studier av olika rapporter. Hon visar många konstruktiva och därtill kostnadseffektiva lösningar, där såväl vårdtagare som personal och anhöriga känner tillfredsställelse.
Men inte sällan, påpekar hon, fattas beslut på grundval av politiska känslor snarare än av sakliga överväganden. Detta är dock ingen skrift om blockpolitik, utan en bok som handlar om samhällsekonomi i vården, där även trasiga människor kan få möta glädje och hopp.
I många fall tycks de konstruktiva idéerna ha uppstått på gräsrotsnivå i vårdhierarkin: på kliniker och avdelningar, där verksamhetschefen är en spindel i nätet.
”Allt är möjligt”. Både som samhällsdebattör och som teolog fascineras jag av påståendet.
Men inte är väl ändå allting möjligt? Hmm, långt mycket mer än vad man kan föreställa sig är faktiskt möjligt. Bespisningsundret brukar en text kallas som omnämns i evangelierna. En liten killes fem bröd och två fiskar kunde mätta en folkmassa motsvarande den i en mindre svensk stad. Grabben ställer sin matsäck till förfogande för Jesus, som välsignar maten, delar ut den och den räcker till alla. En väldigt naturlig förklaring är att människor lyssnar till Jesu budskap: ”Älska din nästa”, och ”det är saligare att ge än att ta.” De tittar sig omkring och ser vilka som inte har någon mat. De börjar dela sig av sina matpaket, och alla kan äta sig mätta. Det blir till och med över. Att omtanken om medmänniskan får ett sådant genomslag är ett verkligt under.
Vi kanske gärna vill reservera ordet ”under” till en religiös sfär. Men undrets prägel kan även skönjas i många andra sammanhang: upphävande av revirtänkande, samarbete över gränser och en vanlig sund medmänsklighet. Även kniviga samhällsproblem kan visa sig få häpnadsväckande goda lösningar.
Den sorgliga slutsatsen, som Åsa Moberg gång på gång lyfter fram, är dock att dessa goda initiativ har så svårt att sprida sig. Hur kommer det sig att ingen tycks kunna ta efter alla dessa fantastiska uppslag som finns lite överallt?
Men eftersom allt är möjligt ska väl också det gå att ändra på. För undrens tid är ej förbi.
Allt är möjligt är titeln på en inspirerande bok som jag precis läst. Författaren Åsa Moberg skriver om bland annat sjukvård, äldreboende och ungdomsarbetslöshet. Boken har undertiteln En välfärdsbok, och är utgiven på Timbro.
Med en trubbig blyertspenna i min hand har jag läst boken. Åtskilliga gånger har jag fått stryka under, eller sätta ett utropstecken i marginalen. I dagboksform beskriver Moberg möten med vården, vårdpersonal och politiker, men även insikter genom studier av olika rapporter. Hon visar många konstruktiva och därtill kostnadseffektiva lösningar, där såväl vårdtagare som personal och anhöriga känner tillfredsställelse.
Men inte sällan, påpekar hon, fattas beslut på grundval av politiska känslor snarare än av sakliga överväganden. Detta är dock ingen skrift om blockpolitik, utan en bok som handlar om samhällsekonomi i vården, där även trasiga människor kan få möta glädje och hopp.
I många fall tycks de konstruktiva idéerna ha uppstått på gräsrotsnivå i vårdhierarkin: på kliniker och avdelningar, där verksamhetschefen är en spindel i nätet.
”Allt är möjligt”. Både som samhällsdebattör och som teolog fascineras jag av påståendet.
Men inte är väl ändå allting möjligt? Hmm, långt mycket mer än vad man kan föreställa sig är faktiskt möjligt. Bespisningsundret brukar en text kallas som omnämns i evangelierna. En liten killes fem bröd och två fiskar kunde mätta en folkmassa motsvarande den i en mindre svensk stad. Grabben ställer sin matsäck till förfogande för Jesus, som välsignar maten, delar ut den och den räcker till alla. En väldigt naturlig förklaring är att människor lyssnar till Jesu budskap: ”Älska din nästa”, och ”det är saligare att ge än att ta.” De tittar sig omkring och ser vilka som inte har någon mat. De börjar dela sig av sina matpaket, och alla kan äta sig mätta. Det blir till och med över. Att omtanken om medmänniskan får ett sådant genomslag är ett verkligt under.
Vi kanske gärna vill reservera ordet ”under” till en religiös sfär. Men undrets prägel kan även skönjas i många andra sammanhang: upphävande av revirtänkande, samarbete över gränser och en vanlig sund medmänsklighet. Även kniviga samhällsproblem kan visa sig få häpnadsväckande goda lösningar.
Den sorgliga slutsatsen, som Åsa Moberg gång på gång lyfter fram, är dock att dessa goda initiativ har så svårt att sprida sig. Hur kommer det sig att ingen tycks kunna ta efter alla dessa fantastiska uppslag som finns lite överallt?
Men eftersom allt är möjligt ska väl också det gå att ändra på. För undrens tid är ej förbi.
torsdag, januari 21, 2010
Budgetfundamentalism
Läser med stor behållning Åsa Mobergs bok "Allt är möjligt".
Om budgetfundamentalism skriver hon (s 237): "Människor får gärna lida och hela samhället skadas, bara budgeten kan klaras".
Här måste vi politiker vakna upp och hitta gränsöverskridande lösningar på människors problem!
Om budgetfundamentalism skriver hon (s 237): "Människor får gärna lida och hela samhället skadas, bara budgeten kan klaras".
Här måste vi politiker vakna upp och hitta gränsöverskridande lösningar på människors problem!
tisdag, januari 05, 2010
En ny församling har fötts
(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 7 januari 2010)
Nyårsringningen från Lammhults kyrka markerade, förutom nytt år, också att en ny församling hade fötts, nämligen Aneboda-Asa-Bergs församling. Samtidigt upphörde de tidigare kyrkoförsamlingarna som egna enheter.
Runt om i landet har liknande processer förekommit. Gamla kyrkliga enheter har ombildats – ”strukturförändring” är namnet som används. Syftet är att uppnå större funktionalitet, och ett bättre utnyttjande av resurser, inte minst på det administrativa området.
Många beklagar den utveckling som innebär att församlingar som funnits sedan medeltiden nu tvingats ombildas. Själv tror jag det är nödvändigt. Förändringar och omflyttningar i befolkningsläget har varit stora. Särskilt har detta varit fallet sedan järnvägarna under 1800-talets andra hälft och början av 1900-talet möblerade om i kartbilden. Idag ligger många gamla kyrkor ute på rena landsbygden.
Lite förvånande är det kanske att man 1899 invigde Aneboda nuvarande kyrka. Då hade stambanan några kilometer längre bort varit i gång i flera årtionden. Varför byggde man inte den nya kyrkan där man förstod att människor skulle bosätta sig, nämligen i närheten av ”stationen”? Förmodligen ligger svaret i att man ville behålla kyrkogården på den plats där den var.
I Lammhults kyrka firas numera betydligt fler gudstjänster än i Aneboda kyrka.
Namnet på den nya församlingsbildningen är krångligt, tycker många. Det tycker jag också. I mitt remissyttrande till stiftsstyrelsen och inför besluten i kyrkoråd och kyrkonämnd föreslog jag namnet Lammhults församling. Lammhult vet man även i 08 var det ligger, och det är positiva vibbar förknippat med det namnet. Men jag respekterar självfallet det demokratiskt fattade beslutet, där hänsyn till de mindre församlingarna Asa och Berg spelat stor roll.
Grannförsamlingen i sydost heter Söraby, Tolg och Tjureda. Dess namn förkortas ibland till Söraby T o T. Hur kommer vår församling att omnämnas? Med dess fulla namn? AAB? Eller Aneboda AB? Kanske blir det till slut ändå Lammhult.
En större förändring än församlingssammanläggningen är att Aneboda pastorat upphörde som självständig enhet, och jag som kyrkoherde inte har något pastorat att vara kyrkoherde över. Istället gick vi in i Öjaby pastorat. Men den historien sparar vi till en annan gång.
Det må ske vilka förändringar som helst med församlingar och pastorat. För Guds kyrka innebär att:
Vi är vår Herres kyrkohus, byggt utav levande stenar.
Oss under korsets milda ljus, ordet och dopet förenar.
Vore vi icke fler än två, ville han vara här ändå
hos oss med hela sin kärlek.
(Sv Ps 56:3)
Nyårsringningen från Lammhults kyrka markerade, förutom nytt år, också att en ny församling hade fötts, nämligen Aneboda-Asa-Bergs församling. Samtidigt upphörde de tidigare kyrkoförsamlingarna som egna enheter.
Runt om i landet har liknande processer förekommit. Gamla kyrkliga enheter har ombildats – ”strukturförändring” är namnet som används. Syftet är att uppnå större funktionalitet, och ett bättre utnyttjande av resurser, inte minst på det administrativa området.
Många beklagar den utveckling som innebär att församlingar som funnits sedan medeltiden nu tvingats ombildas. Själv tror jag det är nödvändigt. Förändringar och omflyttningar i befolkningsläget har varit stora. Särskilt har detta varit fallet sedan järnvägarna under 1800-talets andra hälft och början av 1900-talet möblerade om i kartbilden. Idag ligger många gamla kyrkor ute på rena landsbygden.
Lite förvånande är det kanske att man 1899 invigde Aneboda nuvarande kyrka. Då hade stambanan några kilometer längre bort varit i gång i flera årtionden. Varför byggde man inte den nya kyrkan där man förstod att människor skulle bosätta sig, nämligen i närheten av ”stationen”? Förmodligen ligger svaret i att man ville behålla kyrkogården på den plats där den var.
I Lammhults kyrka firas numera betydligt fler gudstjänster än i Aneboda kyrka.
Namnet på den nya församlingsbildningen är krångligt, tycker många. Det tycker jag också. I mitt remissyttrande till stiftsstyrelsen och inför besluten i kyrkoråd och kyrkonämnd föreslog jag namnet Lammhults församling. Lammhult vet man även i 08 var det ligger, och det är positiva vibbar förknippat med det namnet. Men jag respekterar självfallet det demokratiskt fattade beslutet, där hänsyn till de mindre församlingarna Asa och Berg spelat stor roll.
Grannförsamlingen i sydost heter Söraby, Tolg och Tjureda. Dess namn förkortas ibland till Söraby T o T. Hur kommer vår församling att omnämnas? Med dess fulla namn? AAB? Eller Aneboda AB? Kanske blir det till slut ändå Lammhult.
En större förändring än församlingssammanläggningen är att Aneboda pastorat upphörde som självständig enhet, och jag som kyrkoherde inte har något pastorat att vara kyrkoherde över. Istället gick vi in i Öjaby pastorat. Men den historien sparar vi till en annan gång.
Det må ske vilka förändringar som helst med församlingar och pastorat. För Guds kyrka innebär att:
Vi är vår Herres kyrkohus, byggt utav levande stenar.
Oss under korsets milda ljus, ordet och dopet förenar.
Vore vi icke fler än två, ville han vara här ändå
hos oss med hela sin kärlek.
(Sv Ps 56:3)
Kastlösa stiftsgård
Jag kan nu bekräfta att jag fått Växjö Stiftsstyrelses uppdrag att leda verksamheten på Kastlösa stiftsgård på södra Öland under våren och sommaren 2010 fram till dess att gården är avvecklad som stiftsgård under hösten.
Juridiken kring stiftsgården är rätt komplicerad. Den ekonomiska föreningen som hittills drivit verksamheten har få eller inga tillgångar, och om jag förstår saken rätt kan den inte fortsätta. Istället kommer Stiftelsen Kastlösa stiftsgård (som äger fastigheten) att bilda ett aktiebolag som ska driva verksamheten under vår och sommar, där jag blir chef.
Växjö stifts och min förhoppning och ambition är att kunna bedriva en god verksamhet under året, och sedan är det tanken att aktiebolaget säljs till någon utomstående intressent som driver gården vidare med någon form av människovårdande inriktning. Förhoppningsvis kan då Svenska kyrkan också "hyra in sig" med konfirmandläger etc, fast under en ny ägare. Ungefär så har tankarna gått.
Jag har ju själv varit på Kastlösa många gånger, och ofta med egna församlingskonfirmander. En härlig plats med många fina andliga upplevelser.
Jag har under besöken på gården senare år också haft många och långa samtal med verksamhetsledningen om läget, där jag uttryckt att om det finns realistiska chanser att bedriva en god verksamhet, så ska jag göra vad jag kan för att stötta den. Och skulle dessa möjligheter inte finnas, så ska vi inte göra pinan onödigt lång.
Det här uppdraget blir en utmaning, och jag ser fram mot det, även om det sannolikt inte blir så lätt alltid.
Juridiken kring stiftsgården är rätt komplicerad. Den ekonomiska föreningen som hittills drivit verksamheten har få eller inga tillgångar, och om jag förstår saken rätt kan den inte fortsätta. Istället kommer Stiftelsen Kastlösa stiftsgård (som äger fastigheten) att bilda ett aktiebolag som ska driva verksamheten under vår och sommar, där jag blir chef.
Växjö stifts och min förhoppning och ambition är att kunna bedriva en god verksamhet under året, och sedan är det tanken att aktiebolaget säljs till någon utomstående intressent som driver gården vidare med någon form av människovårdande inriktning. Förhoppningsvis kan då Svenska kyrkan också "hyra in sig" med konfirmandläger etc, fast under en ny ägare. Ungefär så har tankarna gått.
Jag har ju själv varit på Kastlösa många gånger, och ofta med egna församlingskonfirmander. En härlig plats med många fina andliga upplevelser.
Jag har under besöken på gården senare år också haft många och långa samtal med verksamhetsledningen om läget, där jag uttryckt att om det finns realistiska chanser att bedriva en god verksamhet, så ska jag göra vad jag kan för att stötta den. Och skulle dessa möjligheter inte finnas, så ska vi inte göra pinan onödigt lång.
Det här uppdraget blir en utmaning, och jag ser fram mot det, även om det sannolikt inte blir så lätt alltid.
fredag, december 25, 2009
Julotta i Aneboda kyrka - predikan
Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.
På så många olika sätt kan mörker finnas. Mörker är inte enbart frånvaro av ljus, som nu innan solen stigit upp. Mörker kan finnas på så många andra håll och på så många andra sätt.
Att inte se en framtid kan vara ett uttryck för mörker. Men att faktiskt se en framtid, men en framtid utan hopp och utan glädje, är också ett uttryck för mörker.
För många människor och för många hela folk är tillvaron mörker. Framtidshoppet saknas, drömmarna kanske inte ens finns där. Bitterhet har slagit rot. Bara mörker.
Mörker är inte nytt fenomen för vår tid. Mörker har alltid funnits, naturligtvis bokstavligen i form av frånvaro av någon fysisk ljuskälla. Men också genom avsaknad av hopp, framtidstro och livsglädje.
När Gud sände sina profeter för att genom dem förmedla sitt budskap, så utgår han från mörkret, välbekant för många, en upplevd verklighet, ett tyngande ok.
Så säger han: Mörkret ska inte bestå. Det ska komma en tid av ljus, en tid av frihet, en tid av glädje.
Också när aposteln Johannes, sannolikt vid slutet av sitt långa liv, många årtionden efter det att Jesus vandrat på jorden, blivit dödad, men uppstått och farit upp i himlen, nedtecknar sitt evangelium, så skriver han: Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
I den heliga natten skedde den radikala vändningen i världshistorien, där tillvarons grundbult byts från mörker till ljus.
Ja, Gud själv illustrerar bokstavligen skeendet med ljus: ljuset som strålar kring ängeln över herdarna på ängen. Och stjärnan som tänds på himlavalvet och som uppmärksammas av de österländska stjärntydarna.
Det lilla barnet, och även dess mor, avbildas ibland med en ljusgloria kring huvudet. Kanske känner vi oss, i den förnuftiga protestantiska delen av världen, lite främmande för denna fromhetsyttring. Men i vilket fall, så är det ljuset från Jesusbarnet, som strålar ut över omgivningen.
Ett ljus, som lyser in i en människas inre mörker, är något av det mest underbara som kan hända den människan. Från mörker till ljus går den människan, från desillusion till hopp och framtidstro, från tristess till glädje.
Det lilla barnet kom med detta uppdrag gentemot mänskligheten, inte bara mänskligheten som ett stort kollektiv, utan även till den enskilda individen, såsom dig och mig.
Till oss kommer Jesus med livets ljus, det ljus som upplyser vår stig genom allt vad vi möter under vår levnads vandring, men också det ljus som hjälper oss att se oss själva i förhållande till vår medmänniska, som kan sitta bredvid oss i kyrkbänken nu på vår julotta, men vår medmänniska kan också befinna sig i en annan del av världen, den del som kanske präglas av fattigdom, arbetslöshet och misär, politiskt förtryck, korruption och andra uttryck för mörker. Gentemot vår medmänniska, i vår närhet och långt borta, kallar oss han som är livets ljus att vi ska återspegla ljuset från honom.
Det är ingen tillfällighet att kyrkorummet har så många levande ljus. ”Mysfaktor”, skulle vi kanske kunna säga, förmodligen också med viss rätt, men det huvudsakliga skälet är att ljuset, den levande ljuslågan, är en bild av honom som själv är Livets ljus, Jesus Kristus.
Där Livets ljus börjar lysa sker under. Kanske inte i form av att fattigdomen och arbetslösheten försvinner, men väl därigenom att, den människa i vars inre, ljuset börjar lysa, börjar se på sin livssituation på ett annorlunda sätt. Plötsligt ser man öppningar i det som tidigare var stängt, möjligheter på områden som man tidigare inte ägnat en tanke, och vägar framåt i ett landskap som man uppfattade som ogenomträngligt.
När livets ljus tränger in hos en människa sker under på många av livets områden.
Och bortom det allra svåraste av allt: döden, lyser Livets ljus.
Under julen får vi fira att ljuset kom in i världen, på detta högst märkliga sätt, i form av ett ljuset barn, som föddes i – sannolikt – ett rätt skumt och mörkt stall i en liten bortglömd del av det romerska riket.
Men det var här som Ljuset kom till världen och från denna stund utgår hela vår tideräkning, tiden efter Kristi födelse på vår jord. Med glädje får vi ta till oss budskapet om Livets ljus. Låt ljuset skina – låt Kristus skina – in i våra liv, i våra relationer och i vårt hjärta.
-----
Kyrkokören sjunger.
Psalmerna vi sjunger är:
119 Var hälsad, sköna morgonstund
121 Nör juldagsmorgon glimmar
114 Stilla natt, heliga natt
122 Dagen är kommen, kärlek triumferar
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.
På så många olika sätt kan mörker finnas. Mörker är inte enbart frånvaro av ljus, som nu innan solen stigit upp. Mörker kan finnas på så många andra håll och på så många andra sätt.
Att inte se en framtid kan vara ett uttryck för mörker. Men att faktiskt se en framtid, men en framtid utan hopp och utan glädje, är också ett uttryck för mörker.
För många människor och för många hela folk är tillvaron mörker. Framtidshoppet saknas, drömmarna kanske inte ens finns där. Bitterhet har slagit rot. Bara mörker.
Mörker är inte nytt fenomen för vår tid. Mörker har alltid funnits, naturligtvis bokstavligen i form av frånvaro av någon fysisk ljuskälla. Men också genom avsaknad av hopp, framtidstro och livsglädje.
När Gud sände sina profeter för att genom dem förmedla sitt budskap, så utgår han från mörkret, välbekant för många, en upplevd verklighet, ett tyngande ok.
Så säger han: Mörkret ska inte bestå. Det ska komma en tid av ljus, en tid av frihet, en tid av glädje.
Också när aposteln Johannes, sannolikt vid slutet av sitt långa liv, många årtionden efter det att Jesus vandrat på jorden, blivit dödad, men uppstått och farit upp i himlen, nedtecknar sitt evangelium, så skriver han: Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
I den heliga natten skedde den radikala vändningen i världshistorien, där tillvarons grundbult byts från mörker till ljus.
Ja, Gud själv illustrerar bokstavligen skeendet med ljus: ljuset som strålar kring ängeln över herdarna på ängen. Och stjärnan som tänds på himlavalvet och som uppmärksammas av de österländska stjärntydarna.
Det lilla barnet, och även dess mor, avbildas ibland med en ljusgloria kring huvudet. Kanske känner vi oss, i den förnuftiga protestantiska delen av världen, lite främmande för denna fromhetsyttring. Men i vilket fall, så är det ljuset från Jesusbarnet, som strålar ut över omgivningen.
Ett ljus, som lyser in i en människas inre mörker, är något av det mest underbara som kan hända den människan. Från mörker till ljus går den människan, från desillusion till hopp och framtidstro, från tristess till glädje.
Det lilla barnet kom med detta uppdrag gentemot mänskligheten, inte bara mänskligheten som ett stort kollektiv, utan även till den enskilda individen, såsom dig och mig.
Till oss kommer Jesus med livets ljus, det ljus som upplyser vår stig genom allt vad vi möter under vår levnads vandring, men också det ljus som hjälper oss att se oss själva i förhållande till vår medmänniska, som kan sitta bredvid oss i kyrkbänken nu på vår julotta, men vår medmänniska kan också befinna sig i en annan del av världen, den del som kanske präglas av fattigdom, arbetslöshet och misär, politiskt förtryck, korruption och andra uttryck för mörker. Gentemot vår medmänniska, i vår närhet och långt borta, kallar oss han som är livets ljus att vi ska återspegla ljuset från honom.
Det är ingen tillfällighet att kyrkorummet har så många levande ljus. ”Mysfaktor”, skulle vi kanske kunna säga, förmodligen också med viss rätt, men det huvudsakliga skälet är att ljuset, den levande ljuslågan, är en bild av honom som själv är Livets ljus, Jesus Kristus.
Där Livets ljus börjar lysa sker under. Kanske inte i form av att fattigdomen och arbetslösheten försvinner, men väl därigenom att, den människa i vars inre, ljuset börjar lysa, börjar se på sin livssituation på ett annorlunda sätt. Plötsligt ser man öppningar i det som tidigare var stängt, möjligheter på områden som man tidigare inte ägnat en tanke, och vägar framåt i ett landskap som man uppfattade som ogenomträngligt.
När livets ljus tränger in hos en människa sker under på många av livets områden.
Och bortom det allra svåraste av allt: döden, lyser Livets ljus.
Under julen får vi fira att ljuset kom in i världen, på detta högst märkliga sätt, i form av ett ljuset barn, som föddes i – sannolikt – ett rätt skumt och mörkt stall i en liten bortglömd del av det romerska riket.
Men det var här som Ljuset kom till världen och från denna stund utgår hela vår tideräkning, tiden efter Kristi födelse på vår jord. Med glädje får vi ta till oss budskapet om Livets ljus. Låt ljuset skina – låt Kristus skina – in i våra liv, i våra relationer och i vårt hjärta.
-----
Kyrkokören sjunger.
Psalmerna vi sjunger är:
119 Var hälsad, sköna morgonstund
121 Nör juldagsmorgon glimmar
114 Stilla natt, heliga natt
122 Dagen är kommen, kärlek triumferar
Den heliga julnatten - predikan i Lammhults kyrka
De är inte kända för att låta sig skrämmas. De har varit med förr. De räds inte nattens mörker. Samtidigt har de fötterna på jorden, och vet vad som krävs för att fårhjorden ska få det den behöver.
De är tuffa karlar, men förmodligen rätt alldagliga. Vanliga arbetare som vet vad de har, och vad de kan förvänta sig av livet och tillvaron.
Men ack vad de bedrar sig. För den här natten blir inte som alla andra.
Några av dem har somnat, och ligger väl inbäddade. Natten är kylig, särskilt vintertid naturligtvis, och Betlehem ligger så där 700-800 meter över havet. De andra sitter runt elden, för att hålla värmen och för att hålla rovdjuren på avstånd.
Vad de vet är att Gud för länge sedan lovat bryta in i vår värld. Det har de hört sedan de var små, i synagogan, och av rabbinerna. Ett löfte från någon de aldrig sett. Vissa av herdarna kanske betraktar sig som gudfruktiga; andra kanske inte känner sig så särskilt fromma. Förmodligen är de som vi, men den spännvidd av religiösa upplevelser och erfarenheter som finns hos oss.
En natt vilken som helst, och ändå blir natten sådan att de aldrig glömmer den, så länge de lever, och som förmodligen lägger sig som en fond, en resonansbotten, i deras själ, mot vilken alltid annat de kommer att uppleva får sin kontrast.
Ljussken i natten var de varit med om förr, såsom vid åskväder. Åskväder på vintern förväntar man sig inte, och till skillnad från en blixt som lyser upp ett kort ögonblick sedan en kraftig knall, så är det här annorlunda.
En ängel.
Vänta, herdarna har kanske ändå slumrat till och osammanhängande tankar, ibland surrealistiska, far igenom deras huvuden i drömmen.
De nyper sig i armen, och det gör faktiskt ont. De är vakna, och de av dem som sovit, vaknar med ett ryck.
En ängel från himlen.
Det religiösa fenomenet är inte obekant, och herdarna vet att när Gud sänder en ängel, då är det något viktigt som sker. Klart man blir, ja, hur ska man definiera känslan och upplevelsen? Kanske får herdarna bära med det som det mottar i denna heliga natt, som något outsägbart, som de saknar ord för, men som får betyda så oerhört mycket i deras fortsatta liv.
Jag bär bud om en stor glädje, säger ängeln, och betonar därmed att det som herdarna är med om just nu, är bara inledningen till det som kommer. Ängeln är budbäraren – själva ordet ängel betyder just budbärare – men det finns någon bakom ängeln och ängelns ord. Hur märklig det än där med ljuset i natten och evighetens budbärare som bryter in i denna världen och denna tiden, så väntar något mer, något större.
Den stora glädjen som ängeln förkunnar är att frälsaren har blivit född, Messias.
Äntligen har Gud uppfyllt sitt löfte till sitt folk att komma till jorden.
Och som om inte detta skulle räcka, förenas nu med den ensamma ängeln en hel himmelsk änglakör som sjunger:
Ära åt Gud i höjden och frid på jorden
bland människor som han älskar.
Det är inte läge att lägga sig, utan herdarna beger sig iväg med sina får. Kanske har de facklor i händerna, men förmodligen de ledda av det svaga ljus som stjärnhimlen ger dem, och kommer fram till det lilla stallet, där de i tas emot av Josef, också han överväldigad av vad som hänt.
Med förundran tittar de på det lilla knytet – några av herdarna är säkert själva fäder och är med och uppfostrar barn. Andra kanske inte har föräldraerfarenheten med inser det stora i stunden, både att ett barn kommit till världen med all den glädje och förväntan, även ansvar, men också att det här barnet skiljer sig från alla andra barn, därför att detta barn är Gud själv kommen till jorden.
Denna heliga natt kommer herdarna aldrig att glömma. De bär den med sig, och säkert – på samma sätt som det lilla barnets mor, Maria – tar herdarna detta till sitt hjärta och begrundar det.
En stor glädje för hela folket har blivit verklighet. Gud har uppfyllt sitt löfte och sänt sin son, Messias, i världen för att frälsa mänskligheten.
-----
Prismakören sjunger, och församlingen sjunger psalmerna
114 Stilla natt, heliga natt
839 Nu har Kristus kommit, han som världen frälsar
122 Dagen är kommen, kärlek triumferar
427 Ringen, I kockor, ja, ringen i midnattens timma
De är tuffa karlar, men förmodligen rätt alldagliga. Vanliga arbetare som vet vad de har, och vad de kan förvänta sig av livet och tillvaron.
Men ack vad de bedrar sig. För den här natten blir inte som alla andra.
Några av dem har somnat, och ligger väl inbäddade. Natten är kylig, särskilt vintertid naturligtvis, och Betlehem ligger så där 700-800 meter över havet. De andra sitter runt elden, för att hålla värmen och för att hålla rovdjuren på avstånd.
Vad de vet är att Gud för länge sedan lovat bryta in i vår värld. Det har de hört sedan de var små, i synagogan, och av rabbinerna. Ett löfte från någon de aldrig sett. Vissa av herdarna kanske betraktar sig som gudfruktiga; andra kanske inte känner sig så särskilt fromma. Förmodligen är de som vi, men den spännvidd av religiösa upplevelser och erfarenheter som finns hos oss.
En natt vilken som helst, och ändå blir natten sådan att de aldrig glömmer den, så länge de lever, och som förmodligen lägger sig som en fond, en resonansbotten, i deras själ, mot vilken alltid annat de kommer att uppleva får sin kontrast.
Ljussken i natten var de varit med om förr, såsom vid åskväder. Åskväder på vintern förväntar man sig inte, och till skillnad från en blixt som lyser upp ett kort ögonblick sedan en kraftig knall, så är det här annorlunda.
En ängel.
Vänta, herdarna har kanske ändå slumrat till och osammanhängande tankar, ibland surrealistiska, far igenom deras huvuden i drömmen.
De nyper sig i armen, och det gör faktiskt ont. De är vakna, och de av dem som sovit, vaknar med ett ryck.
En ängel från himlen.
Det religiösa fenomenet är inte obekant, och herdarna vet att när Gud sänder en ängel, då är det något viktigt som sker. Klart man blir, ja, hur ska man definiera känslan och upplevelsen? Kanske får herdarna bära med det som det mottar i denna heliga natt, som något outsägbart, som de saknar ord för, men som får betyda så oerhört mycket i deras fortsatta liv.
Jag bär bud om en stor glädje, säger ängeln, och betonar därmed att det som herdarna är med om just nu, är bara inledningen till det som kommer. Ängeln är budbäraren – själva ordet ängel betyder just budbärare – men det finns någon bakom ängeln och ängelns ord. Hur märklig det än där med ljuset i natten och evighetens budbärare som bryter in i denna världen och denna tiden, så väntar något mer, något större.
Den stora glädjen som ängeln förkunnar är att frälsaren har blivit född, Messias.
Äntligen har Gud uppfyllt sitt löfte till sitt folk att komma till jorden.
Och som om inte detta skulle räcka, förenas nu med den ensamma ängeln en hel himmelsk änglakör som sjunger:
Ära åt Gud i höjden och frid på jorden
bland människor som han älskar.
Det är inte läge att lägga sig, utan herdarna beger sig iväg med sina får. Kanske har de facklor i händerna, men förmodligen de ledda av det svaga ljus som stjärnhimlen ger dem, och kommer fram till det lilla stallet, där de i tas emot av Josef, också han överväldigad av vad som hänt.
Med förundran tittar de på det lilla knytet – några av herdarna är säkert själva fäder och är med och uppfostrar barn. Andra kanske inte har föräldraerfarenheten med inser det stora i stunden, både att ett barn kommit till världen med all den glädje och förväntan, även ansvar, men också att det här barnet skiljer sig från alla andra barn, därför att detta barn är Gud själv kommen till jorden.
Denna heliga natt kommer herdarna aldrig att glömma. De bär den med sig, och säkert – på samma sätt som det lilla barnets mor, Maria – tar herdarna detta till sitt hjärta och begrundar det.
En stor glädje för hela folket har blivit verklighet. Gud har uppfyllt sitt löfte och sänt sin son, Messias, i världen för att frälsa mänskligheten.
-----
Prismakören sjunger, och församlingen sjunger psalmerna
114 Stilla natt, heliga natt
839 Nu har Kristus kommit, han som världen frälsar
122 Dagen är kommen, kärlek triumferar
427 Ringen, I kockor, ja, ringen i midnattens timma
tisdag, december 15, 2009
Syster Lucia och broder Johannes
(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 17 december 2009)
Med stolthet och glädje har vi sett våra egna ungdomar och vår egen domkyrka i SVTs sändning från Luciafirandet i söndags. Heder åt alla som var med i det stora luciatåget, och heder åt alla som på många olika sätt bidragit till att ett så fint firande kunnat genomföras! Växjö domkyrka, katedralskola och kulturskola markerade genom detta storslagna evenemang sin plats bland jämbördiga institutioner i vårt land.
Flera av mina tidigare konfirmander fanns i tåget, bland andra Lucia själv.
Tredje advent och lucia brukar sammanfalla. Detta kan ibland ge komplikationer i kyrkans värld. För tredje söndagen i advent har ämnet Bana väg för Herren, ett tema som personifieras av Johannes döparen, som kan synas radikalt annorlunda mot Lucia. Men är det så?
Lucia ser vi som en ung späd och vacker flicka, från ett rikemanshem i Syrakusa, Sicilien, på 300-talet e Kr då kejsar Diocletianus förbjuder kristendomen. I traditionerna runt henne finns hennes beslutsamhet att i sin kärlek till Kristus ge sina pengar till de fattiga, och att inte gå med på äktenskap med en hednisk man. Båda dessa beslut föranleder att Lucia utsätts för hån och angrepp. Traditionen har olika variationer på vad som sedan händer, men gemensam nämnare är att hon lider martyrdöden.
Johannes är ”den ropandes röst i öknen”, en grovhuggen man med kläder av kamelhår. Han livnär sig på gräshoppor och vildhonung, säkert med matrester i hans långa skägg. I öde ökentrakter inte långt från floden Jordans utlopp i Döda havet verkar han under de första årtiondena av vår tideräkning. Här bedriver han en intensiv religiös väckelserörelse som syftar till att bana väg för Messias. Johannes har ingen som helst respekt för jordisk överhet; ”huggormsyngel” kan han kalla företrädarna för det religiösa etablissemanget. Han sätts i fängelse, där han halshuggs och hans huvud läggs på ett fat.
Vid första anblicken befinner sig dessa två människor, Lucia och Johannes, långt ifrån varandra. I själva verket är de varandras själsfränder och trossyskon.
Det som förenar dem är deras kärlek till Gud, deras mod att stå för sin övertygelse, vilket renderade dem båda en martyrdöd. Broder Johannes och syster Lucia.
Båda dessa individer från olika kulturer, kontinenter och århundraden har medverkat till att bana väg för att människovärdet, rätten och sanningen kan få plats i vår värld. När vi på olika sätt kämpar för dessa grundläggande värderingar i ett demokratiskt samhälle tillhör vi samma syskonskara som syster Lucia och broder Johannes.
Med stolthet och glädje har vi sett våra egna ungdomar och vår egen domkyrka i SVTs sändning från Luciafirandet i söndags. Heder åt alla som var med i det stora luciatåget, och heder åt alla som på många olika sätt bidragit till att ett så fint firande kunnat genomföras! Växjö domkyrka, katedralskola och kulturskola markerade genom detta storslagna evenemang sin plats bland jämbördiga institutioner i vårt land.
Flera av mina tidigare konfirmander fanns i tåget, bland andra Lucia själv.
Tredje advent och lucia brukar sammanfalla. Detta kan ibland ge komplikationer i kyrkans värld. För tredje söndagen i advent har ämnet Bana väg för Herren, ett tema som personifieras av Johannes döparen, som kan synas radikalt annorlunda mot Lucia. Men är det så?
Lucia ser vi som en ung späd och vacker flicka, från ett rikemanshem i Syrakusa, Sicilien, på 300-talet e Kr då kejsar Diocletianus förbjuder kristendomen. I traditionerna runt henne finns hennes beslutsamhet att i sin kärlek till Kristus ge sina pengar till de fattiga, och att inte gå med på äktenskap med en hednisk man. Båda dessa beslut föranleder att Lucia utsätts för hån och angrepp. Traditionen har olika variationer på vad som sedan händer, men gemensam nämnare är att hon lider martyrdöden.
Johannes är ”den ropandes röst i öknen”, en grovhuggen man med kläder av kamelhår. Han livnär sig på gräshoppor och vildhonung, säkert med matrester i hans långa skägg. I öde ökentrakter inte långt från floden Jordans utlopp i Döda havet verkar han under de första årtiondena av vår tideräkning. Här bedriver han en intensiv religiös väckelserörelse som syftar till att bana väg för Messias. Johannes har ingen som helst respekt för jordisk överhet; ”huggormsyngel” kan han kalla företrädarna för det religiösa etablissemanget. Han sätts i fängelse, där han halshuggs och hans huvud läggs på ett fat.
Vid första anblicken befinner sig dessa två människor, Lucia och Johannes, långt ifrån varandra. I själva verket är de varandras själsfränder och trossyskon.
Det som förenar dem är deras kärlek till Gud, deras mod att stå för sin övertygelse, vilket renderade dem båda en martyrdöd. Broder Johannes och syster Lucia.
Båda dessa individer från olika kulturer, kontinenter och århundraden har medverkat till att bana väg för att människovärdet, rätten och sanningen kan få plats i vår värld. När vi på olika sätt kämpar för dessa grundläggande värderingar i ett demokratiskt samhälle tillhör vi samma syskonskara som syster Lucia och broder Johannes.
söndag, november 29, 2009
Predikan 1:a söndagen i advent
Predikan i Aneboda kyrka, 1:a söndagen i advent 2009
I glädje möts vi igen till adventsgudstjänst. Återigen har vi klarat av den långa gråa och blöta hösten, och även om vi inte vet hur vädret kommer att se ut under veckorna som kommer, så har vi nu fått tända det första adventsljuset. Tänk vilken glädje dessa ljus sprider omkring sig.
Ändå är det inte ljuset i sig – om än så vackert och än så värmande – som är det centrala i advent. Ljuset/ljusen är endast en symbol för något som skall komma, för någon som skall komma.
Någon skall komma, sedan länge väntad av sitt folk. I de gammaltestamentliga texterna beskrivs hur Gud skall sända någon till sitt folk, någon som skall ta sig an de svårigheter och umbäranden som det möter. Beskrivningen av denne någon tar sig skiftande uttryck: ibland beskrivs denne som en krigshjälte som leder sitt folk till seger mot fienden, ibland beskrivs denne som en kung som kommer att regera med insikt och vishet och makt över sitt folk, ibland beskrivs denne som skall komma som en präst som försonar folket synd och skuld.
Ibland, men långt ifrån alltid, får han namnet Messias, en hebreisk term som betyder ”den Smorde”. Den som är smord för att fullgöra ett stort och viktigt uppdrag. Namnet eller titeln kan också vara Davids son eller min Son eller Herrens tjänare, eller något annat.
Men han skall komma. Frågan var bara när. Vi människor vi mäter tiden i minuter, timmar, dagar och år. Det är vårt sätt, och förmodligen ett rätt bra sätt. Men det gör också att vi lätt blir otåliga och tycker att nu är det dags att någonting händer.
Gud har en annan sorts klocka. Vi förstår oss inte alltid på den. För Gud är en dag som tusen år, och tusen år som en dag. Men är tiden är mogen, då händer det.
Och så en dag var tiden mogen, och Gud sände sin son som föddes av jungfrun Maria. Han kommer till sitt folk.
I tvåtusen år har kristna människor i alla jordens länder glatt sig över detta budskap, och tackat Gud för att han uppfyllt sitt löfte. Och allt sedan det som vi kallar för kyrkoår, som tidigt kom in i kyrkans liv, har man vid den här tiden fyra veckor före jul, firat advent, ankomstens tid. På vårt svenska språk låter ju advent som väntans tid, och det kan vi gärna låta det vara, för det är det också, men grundbetydelsen är ankomst.
I tvåtusen år har han kommit, och sedan tvåtusen år är han här. Och samtidigt är det den kristna kyrkans djupa tro och hopp att han skall komma tillbaka för att fullborda skapelsens och frälsningens verk.
Vi gör rätt i att vänta på att han skall komma, varje advent på nytt. Vi gör rätt i att vänta att han skall komma åter till vår jord och återupprätta skapelsen och frälsningen. Men vi gör också rätt i att leva i att han redan har kommit, att Messias är här och nu, mitt ibland oss.
Guds rike har kommit. Om vi tittar på vår bänkgranne, så ser vi Guds rike förkroppsligat, i vår medmänniska, ja, i oss själva. Guds rikes principer om vänskap och kärlek och omtanke finns runt omkring oss.
Och därför skall vi fortsätta att leva som Gudsrikesmänniskor i samhället och i världen och bland våra närmaste. Göra gott, bygga upp vår värld, samverka med olika samhällsfunktioner, så att kärleken och omtanken kan komma till praktiskt uttryck. Dagligen ser jag också det bland oss, hur människor använder sin uppfinningsrikedom för att glädje och hjälpa sina medmänniskor, och underlätta för andra att leva ett gott liv.
Det Gudsrike som Messias kom för att upprätta har slagit rot hos oss, i vårt hjärta, men också i våra händer, i våra fötter.
Och detta kallar oss Kristus att göra, till dess han kommer åter till vår jord.
Han har kommit, och han kommer igen, och han är här mitt ibland oss. I glädje tar vi emot honom, i advent och i alla dagar.
----
På gudstjänsten sjunger vi psalmerna
103:1-2 Bereden väg för Herran
39 Jesus från Nasaret
105 Hosianna, Davids son
104 Gläd dig, du Kristi brud
108 Gå, Sion, din konung att möta.
Procession under förspelet till psalm 103
Efter 1:a psalmen sjunger kyrkokören en brasiliansk variant av Hosianna
Mellan GT-epistel: Gör nu portarna höga
Efter predikan sjunger kören: Kom låt oss sjunga
Som postludium sjungs: Dotter Sion
Anita Boström är kantor och körledare,
Kyrkokören sjunger,
Lisa Svärd spelar trumpet,
Alrik Fransson och Janet Ståhl är kyrkvärdar,
Carolina Lindström är kyrkvaktmästare.
I glädje möts vi igen till adventsgudstjänst. Återigen har vi klarat av den långa gråa och blöta hösten, och även om vi inte vet hur vädret kommer att se ut under veckorna som kommer, så har vi nu fått tända det första adventsljuset. Tänk vilken glädje dessa ljus sprider omkring sig.
Ändå är det inte ljuset i sig – om än så vackert och än så värmande – som är det centrala i advent. Ljuset/ljusen är endast en symbol för något som skall komma, för någon som skall komma.
Någon skall komma, sedan länge väntad av sitt folk. I de gammaltestamentliga texterna beskrivs hur Gud skall sända någon till sitt folk, någon som skall ta sig an de svårigheter och umbäranden som det möter. Beskrivningen av denne någon tar sig skiftande uttryck: ibland beskrivs denne som en krigshjälte som leder sitt folk till seger mot fienden, ibland beskrivs denne som en kung som kommer att regera med insikt och vishet och makt över sitt folk, ibland beskrivs denne som skall komma som en präst som försonar folket synd och skuld.
Ibland, men långt ifrån alltid, får han namnet Messias, en hebreisk term som betyder ”den Smorde”. Den som är smord för att fullgöra ett stort och viktigt uppdrag. Namnet eller titeln kan också vara Davids son eller min Son eller Herrens tjänare, eller något annat.
Men han skall komma. Frågan var bara när. Vi människor vi mäter tiden i minuter, timmar, dagar och år. Det är vårt sätt, och förmodligen ett rätt bra sätt. Men det gör också att vi lätt blir otåliga och tycker att nu är det dags att någonting händer.
Gud har en annan sorts klocka. Vi förstår oss inte alltid på den. För Gud är en dag som tusen år, och tusen år som en dag. Men är tiden är mogen, då händer det.
Och så en dag var tiden mogen, och Gud sände sin son som föddes av jungfrun Maria. Han kommer till sitt folk.
I tvåtusen år har kristna människor i alla jordens länder glatt sig över detta budskap, och tackat Gud för att han uppfyllt sitt löfte. Och allt sedan det som vi kallar för kyrkoår, som tidigt kom in i kyrkans liv, har man vid den här tiden fyra veckor före jul, firat advent, ankomstens tid. På vårt svenska språk låter ju advent som väntans tid, och det kan vi gärna låta det vara, för det är det också, men grundbetydelsen är ankomst.
I tvåtusen år har han kommit, och sedan tvåtusen år är han här. Och samtidigt är det den kristna kyrkans djupa tro och hopp att han skall komma tillbaka för att fullborda skapelsens och frälsningens verk.
Vi gör rätt i att vänta på att han skall komma, varje advent på nytt. Vi gör rätt i att vänta att han skall komma åter till vår jord och återupprätta skapelsen och frälsningen. Men vi gör också rätt i att leva i att han redan har kommit, att Messias är här och nu, mitt ibland oss.
Guds rike har kommit. Om vi tittar på vår bänkgranne, så ser vi Guds rike förkroppsligat, i vår medmänniska, ja, i oss själva. Guds rikes principer om vänskap och kärlek och omtanke finns runt omkring oss.
Och därför skall vi fortsätta att leva som Gudsrikesmänniskor i samhället och i världen och bland våra närmaste. Göra gott, bygga upp vår värld, samverka med olika samhällsfunktioner, så att kärleken och omtanken kan komma till praktiskt uttryck. Dagligen ser jag också det bland oss, hur människor använder sin uppfinningsrikedom för att glädje och hjälpa sina medmänniskor, och underlätta för andra att leva ett gott liv.
Det Gudsrike som Messias kom för att upprätta har slagit rot hos oss, i vårt hjärta, men också i våra händer, i våra fötter.
Och detta kallar oss Kristus att göra, till dess han kommer åter till vår jord.
Han har kommit, och han kommer igen, och han är här mitt ibland oss. I glädje tar vi emot honom, i advent och i alla dagar.
----
På gudstjänsten sjunger vi psalmerna
103:1-2 Bereden väg för Herran
39 Jesus från Nasaret
105 Hosianna, Davids son
104 Gläd dig, du Kristi brud
108 Gå, Sion, din konung att möta.
Procession under förspelet till psalm 103
Efter 1:a psalmen sjunger kyrkokören en brasiliansk variant av Hosianna
Mellan GT-epistel: Gör nu portarna höga
Efter predikan sjunger kören: Kom låt oss sjunga
Som postludium sjungs: Dotter Sion
Anita Boström är kantor och körledare,
Kyrkokören sjunger,
Lisa Svärd spelar trumpet,
Alrik Fransson och Janet Ståhl är kyrkvärdar,
Carolina Lindström är kyrkvaktmästare.
tisdag, november 24, 2009
På andra sidan slutet
(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 26 november 2009)
Slut. Ände. Undergång. Död.
Ord som markerar att en yttersta gräns har nåtts – och passerats.
Senare delen av november är kanske årets tristaste tid: ofta kallt och ruggigt, fuktigt och mörkt. En domedagskänsla inställer sig. Den gångna söndagen var Domssöndagen, kyrkoårets sista söndag. Med Domssöndagen tar det slut.
Men slutet är inte slutet. För på andra sidan slutet börjar något nytt.
På andra sidan november kommer december, där mörkret blir upplyst av ljus.
På andra sidan Domssöndagen kommer 1:a söndagen i advent, med Hosiannaropet: ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn.”
På andra sidan varsel, uppsägning och arbetslöshet kommer orderingång, arbetstillfällen och lönekuvert.
Den sista etappen mot slutet är ofta en jobbig period. För många är november en tuff månad, rent känslomässigt. Domssöndagens texter i vår evangeliebok är kärva och utmanande. Och den nedåtgående konjunkturen är påfrestande för såväl individ, som familj och samhälle.
För en vecka sedan satt jag i ett landsmöte för ett politiskt parti. Precis före valet 2006 drabbades vårt parti av en skamlig handling, där flera av de våra var inblandade på den skyldiga sidan. Det var en domedagsliknande situation, och vi fick smaka på en besk medicin.
Men medicin är ju till för att hälsotillståndet ska bli bättre. Och känslan på vårt landsmöte var att nu går vi stärkta, enade och glada ut i en valrörelse. Frihet att förverkliga sina drömmar, fri företagsamhet, i kombination med solidaritet för de svagaste i samhället och i världen är viktiga delar av vårt partiprogram.
Tillvarons cykler upprepar sig i många olika sammanhang. Man lämnar något gammalt bakom sig, och går in i något nytt. Har det tidigare varit positivt, är det förmodligen med vemod som man känner att man tvingas lämna det. Om istället det varit en jobbig situation, ser man nog fram med förväntan på det som kommer.
På andra sidan slutet väntar en ny tillvaro. Den kommer inte att vara likadan som den vi lämnar.
Domssöndagen har vi lämnat bakom oss. Var den farlig? En dom behöver ju inte vara fällande; den kan också vara friande. Men visst är det en prövning att rannsakas, att granskas hur man lever sitt liv.
I Kyrkans värld är domen en friande dom, eftersom det är i sällskap med Kyrkans Herre som vi ställs inför den. Då har vi inget att frukta, utan ser med förväntan framåt mot andra sidan slutet.
På vår helgmålsbön på lördag sjunger vi psalmen 490, med de jublande sista orden:
Kom, Herre Jesus, snart!
Så tänder vi i glädje det första adventsljuset.
Slut. Ände. Undergång. Död.
Ord som markerar att en yttersta gräns har nåtts – och passerats.
Senare delen av november är kanske årets tristaste tid: ofta kallt och ruggigt, fuktigt och mörkt. En domedagskänsla inställer sig. Den gångna söndagen var Domssöndagen, kyrkoårets sista söndag. Med Domssöndagen tar det slut.
Men slutet är inte slutet. För på andra sidan slutet börjar något nytt.
På andra sidan november kommer december, där mörkret blir upplyst av ljus.
På andra sidan Domssöndagen kommer 1:a söndagen i advent, med Hosiannaropet: ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn.”
På andra sidan varsel, uppsägning och arbetslöshet kommer orderingång, arbetstillfällen och lönekuvert.
Den sista etappen mot slutet är ofta en jobbig period. För många är november en tuff månad, rent känslomässigt. Domssöndagens texter i vår evangeliebok är kärva och utmanande. Och den nedåtgående konjunkturen är påfrestande för såväl individ, som familj och samhälle.
För en vecka sedan satt jag i ett landsmöte för ett politiskt parti. Precis före valet 2006 drabbades vårt parti av en skamlig handling, där flera av de våra var inblandade på den skyldiga sidan. Det var en domedagsliknande situation, och vi fick smaka på en besk medicin.
Men medicin är ju till för att hälsotillståndet ska bli bättre. Och känslan på vårt landsmöte var att nu går vi stärkta, enade och glada ut i en valrörelse. Frihet att förverkliga sina drömmar, fri företagsamhet, i kombination med solidaritet för de svagaste i samhället och i världen är viktiga delar av vårt partiprogram.
Tillvarons cykler upprepar sig i många olika sammanhang. Man lämnar något gammalt bakom sig, och går in i något nytt. Har det tidigare varit positivt, är det förmodligen med vemod som man känner att man tvingas lämna det. Om istället det varit en jobbig situation, ser man nog fram med förväntan på det som kommer.
På andra sidan slutet väntar en ny tillvaro. Den kommer inte att vara likadan som den vi lämnar.
Domssöndagen har vi lämnat bakom oss. Var den farlig? En dom behöver ju inte vara fällande; den kan också vara friande. Men visst är det en prövning att rannsakas, att granskas hur man lever sitt liv.
I Kyrkans värld är domen en friande dom, eftersom det är i sällskap med Kyrkans Herre som vi ställs inför den. Då har vi inget att frukta, utan ser med förväntan framåt mot andra sidan slutet.
På vår helgmålsbön på lördag sjunger vi psalmen 490, med de jublande sista orden:
Kom, Herre Jesus, snart!
Så tänder vi i glädje det första adventsljuset.
tisdag, november 03, 2009
Döden och livet
(Min krönika i Smålandsposten torsdag 5 november 2009)
Tusentals ljuslågor brinner på våra kyrkogårdar i Allhelgonatid. Det är en gripande syn att beskåda. De döda finns närvarande bland oss, genom minnet av dem och det inflytande de haft på oss.
Särskilt kanske vi, som inte längre har våra föräldrar kvar i livet, tänker på vad de betytt. För hade inte vår far och vår mor funnits, hade inte heller vi funnits. ”Släkten följa släktens gång”. Vi är sammanlänkade med varandra.
Ibland händer det, när jag begraver en äldre människa, att det i begravningsföljet finns ett nyfött barnbarnsbarn. Ett litet skrik från detta nya liv får gärna blanda sig med ”Av jord är du kommen...” eller med ”Blott en dag”. Det stör inte. Istället ger det begravningsgudstjänsten en annan dimension, där sorgen och saknaden efter den avlidne kommer i ett nytt ljus.
Varje dödsfall är unikt. Naturligtvis, eftersom vi människor alla är unika. Ibland kommer döden väntat, och kanske även som en lättnad för de anhöriga, såsom efter en utdragen tid på långvården. Men ibland kommer döden plötsligt och bryskt, hänsynslöst och våldsamt. Ju yngre en människa är som mister livet, desto hårdare och brutalare slår döden mot de närmaste.
Ljusen på kyrkogårdens gravar fångar och återspeglar många känslor: sorg och saknad, vemod, med också tacksamhet och glädje för den tid man haft tillsammans med den som inte längre är bland oss i livet. Även mer konfliktfyllda känslor som vrede och ”varför?” kan ljuslågan kanalisera.
Nyligen var det präst- & diakonmöte i Växjö stift. En av höjdpunkterna var minnesgudstjänsten för dem som innehaft prästtjänst i stiftet, och som avlidit sedan förra prästmötet.
Domprosten Jan-Olof Johansson hade på ett förtjänstfullt sätt fångat väsentligheterna i dessa tidigare kollegors liv och gärning, och återgav dem kortfattat från predikstolen. Många av dessa kollegor kände jag; andra var bara namn. Osökt dök tanken upp i mitt inre: ”Vad kommer att sägas om mig en dag, då min gärning som präst recenseras?”
Oavsett om vi varit i kyrklig tjänst eller inte hoppas jag att vår Herre, då vårt liv summeras, får anledning att säga till oss som han sade till de goda förvaltarna i liknelsen (Matt 25:14ff): ”Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in i till glädjen hos din herre.”
Allhelgonagudstjänsterna i mina kyrkor avslutade vi med psalmen 313, där andra versen lyder:
Min Frälsare lever, jag vet att han lever.
Jag honom får möta till sist,
när jag har lagt av mig
min kropp som en klädnad,
befriad från ångest och brist.
Tusentals ljuslågor brinner på våra kyrkogårdar i Allhelgonatid. Det är en gripande syn att beskåda. De döda finns närvarande bland oss, genom minnet av dem och det inflytande de haft på oss.
Särskilt kanske vi, som inte längre har våra föräldrar kvar i livet, tänker på vad de betytt. För hade inte vår far och vår mor funnits, hade inte heller vi funnits. ”Släkten följa släktens gång”. Vi är sammanlänkade med varandra.
Ibland händer det, när jag begraver en äldre människa, att det i begravningsföljet finns ett nyfött barnbarnsbarn. Ett litet skrik från detta nya liv får gärna blanda sig med ”Av jord är du kommen...” eller med ”Blott en dag”. Det stör inte. Istället ger det begravningsgudstjänsten en annan dimension, där sorgen och saknaden efter den avlidne kommer i ett nytt ljus.
Varje dödsfall är unikt. Naturligtvis, eftersom vi människor alla är unika. Ibland kommer döden väntat, och kanske även som en lättnad för de anhöriga, såsom efter en utdragen tid på långvården. Men ibland kommer döden plötsligt och bryskt, hänsynslöst och våldsamt. Ju yngre en människa är som mister livet, desto hårdare och brutalare slår döden mot de närmaste.
Ljusen på kyrkogårdens gravar fångar och återspeglar många känslor: sorg och saknad, vemod, med också tacksamhet och glädje för den tid man haft tillsammans med den som inte längre är bland oss i livet. Även mer konfliktfyllda känslor som vrede och ”varför?” kan ljuslågan kanalisera.
Nyligen var det präst- & diakonmöte i Växjö stift. En av höjdpunkterna var minnesgudstjänsten för dem som innehaft prästtjänst i stiftet, och som avlidit sedan förra prästmötet.
Domprosten Jan-Olof Johansson hade på ett förtjänstfullt sätt fångat väsentligheterna i dessa tidigare kollegors liv och gärning, och återgav dem kortfattat från predikstolen. Många av dessa kollegor kände jag; andra var bara namn. Osökt dök tanken upp i mitt inre: ”Vad kommer att sägas om mig en dag, då min gärning som präst recenseras?”
Oavsett om vi varit i kyrklig tjänst eller inte hoppas jag att vår Herre, då vårt liv summeras, får anledning att säga till oss som han sade till de goda förvaltarna i liknelsen (Matt 25:14ff): ”Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in i till glädjen hos din herre.”
Allhelgonagudstjänsterna i mina kyrkor avslutade vi med psalmen 313, där andra versen lyder:
Min Frälsare lever, jag vet att han lever.
Jag honom får möta till sist,
när jag har lagt av mig
min kropp som en klädnad,
befriad från ångest och brist.
lördag, oktober 31, 2009
Allhelgonadagens musikgudstjänst
”De som sår med tårar, skall skörda med jubel.”Alla Helgons dag är en kontrasternas dag. För det som ser ut att vara på ett visst sätt, kan visa sig vara på ett annat sätt. Det lilla och oansenliga visar sig vara stort, och det präktiga och storslagna kan visa sig var ringa och obetydligt.
I Guds värld är ofta saker och ting annorlunda än i den värld som styr våra värderingar om rätt och fel, om vackert och fult, om högt och lågt.
På Alla Helgons dag påminns vi också om att det jordiska livet som vi har inte är allt, utan att livet är så oändligt mycket mer, bortom detta jordiska och timliga. Här finns också en kontrast mellan det inomvärldsliga och det eviga. Om vi stavar livet här på jorden med litet ”l”, så stavas Livet som Gud har gett oss med stort ”L”.
Helgon – titeln eller beteckningen verkar förpliktande. Helgon är ju besläktat med helig, och då tänker vi kanske på ett särskilt sätt att leva, som inte alla klarar av nå upp till.
Nu tänker jag kanske inte i första hand på filmserien Helgonet med Simon Templar och Roger Moore, där huvudpersonens handlingar kanske ibland rör sig en bit utanför det som vi tycker vara ett helgonlikt liv.
Helgon kan vara de kvinnor och män som gått före oss och som med sina liv vittnat om Kristus.
Ofta tycks det vara så att dessa män och kvinnor mött motstånd av olika slag under sitt liv. Men det är genom att besegra motståndet som man när framgången. Den storslagna utsikten från bergets topp ser man inte om man inte bestigit berget, kanske genom en ansträngande vandring.
Och det är genom att vada uppströms som man kommer till källorna.
Framgången, utsikten, källorna kan en människa själv uppleva inom sig. Kanske försöker man också förmedla denna vision till omvärlden, men det är inte säkert att omgivningen ser det eller tar emot det.
Liksom många konstnärer inte blivit erkända förrän efter sin död, har också många av dessa människor som vi kan kalla för helgon fått sin verkliga storhet tydliggjord först efter sin död.
Vi ser nog ofta helgonen som människor som inte längre lever bland oss här på jorden, men egentligen behöver det inte vara så. För alla helgon är inte döda, liksom inte alla döda är helgon.
De som sår med tårar skall skörda med jubel. Ord från Psaltaren som vår biskop Sven Thidevall gjort till sitt valspråk.
Jublet, erkännandet, eller som vår Herre säger i sin Bergspredikan: trösten, arvet, rättfärdigheten, tillfredsställelsen – från vem kommer den? Behöver det vara från tidigare kritiker som byter uppfattning, från tidigare meningsmotståndare som blir meningsfränder, eller från fiender som blir vänner?
Är det inte viktigaste erkännandet det som kommer från Herren själv? Hans belöning till oss, oavsett om den kommer tidigt eller sent, eller först hemma hos honom själv, är den allra mest betydelsefulla. Jag tror att många människor, som vi kallar för helgon, har insett detta och utan tanke på jordisk och timlig kompensation eller erkännande för sitt arbete, gör de det som de anser vara rätt och riktigt.
Jag vet inte om vi – du och jag – har ambitionen att kallas helgon. Tanken kan kanske inbjuda till ett leende, men egentligen borde vårt liv ha en sådan inriktning att människor i oss – i dig och mig – kan se Kristus, och vi kan vara föredömen för andra människor. Och när den dagen kommer att vi inte längre finns här på jorden, att människor med tacksamhet minns också, och pekar på det konstruktiva som vi utfört här på jorden.
Fast i Guds ögon är vi helgon, trots vår bristfällighet och svaghet. Han ser oss som heliga, eftersom han gjort oss heliga genom sin son Jesus Kristus. I Guds ögon tillhör vi den stora vitklädda skaran som står inför honom – det gör vi redan här och nu i livet som vi kan stava med litet ”l” – och det kommer vi att göra då vi lever i Livet med stort ”L.
I den stora världsvida gemenskapen av människor som är Guds älskade barn – hans helgon – får också vi vara. Kanske präglas vår vandring här i tiden såsom av en sådd under tårar, men Gud själv säger att det skall komma en skördetid av jubel.
Nu tänker jag kanske inte i första hand på filmserien Helgonet med Simon Templar och Roger Moore, där huvudpersonens handlingar kanske ibland rör sig en bit utanför det som vi tycker vara ett helgonlikt liv.
Helgon kan vara de kvinnor och män som gått före oss och som med sina liv vittnat om Kristus.
Ofta tycks det vara så att dessa män och kvinnor mött motstånd av olika slag under sitt liv. Men det är genom att besegra motståndet som man när framgången. Den storslagna utsikten från bergets topp ser man inte om man inte bestigit berget, kanske genom en ansträngande vandring.
Och det är genom att vada uppströms som man kommer till källorna.
Framgången, utsikten, källorna kan en människa själv uppleva inom sig. Kanske försöker man också förmedla denna vision till omvärlden, men det är inte säkert att omgivningen ser det eller tar emot det.
Liksom många konstnärer inte blivit erkända förrän efter sin död, har också många av dessa människor som vi kan kalla för helgon fått sin verkliga storhet tydliggjord först efter sin död.
Vi ser nog ofta helgonen som människor som inte längre lever bland oss här på jorden, men egentligen behöver det inte vara så. För alla helgon är inte döda, liksom inte alla döda är helgon.
De som sår med tårar skall skörda med jubel. Ord från Psaltaren som vår biskop Sven Thidevall gjort till sitt valspråk.
Jublet, erkännandet, eller som vår Herre säger i sin Bergspredikan: trösten, arvet, rättfärdigheten, tillfredsställelsen – från vem kommer den? Behöver det vara från tidigare kritiker som byter uppfattning, från tidigare meningsmotståndare som blir meningsfränder, eller från fiender som blir vänner?
Är det inte viktigaste erkännandet det som kommer från Herren själv? Hans belöning till oss, oavsett om den kommer tidigt eller sent, eller först hemma hos honom själv, är den allra mest betydelsefulla. Jag tror att många människor, som vi kallar för helgon, har insett detta och utan tanke på jordisk och timlig kompensation eller erkännande för sitt arbete, gör de det som de anser vara rätt och riktigt.
Jag vet inte om vi – du och jag – har ambitionen att kallas helgon. Tanken kan kanske inbjuda till ett leende, men egentligen borde vårt liv ha en sådan inriktning att människor i oss – i dig och mig – kan se Kristus, och vi kan vara föredömen för andra människor. Och när den dagen kommer att vi inte längre finns här på jorden, att människor med tacksamhet minns också, och pekar på det konstruktiva som vi utfört här på jorden.
Fast i Guds ögon är vi helgon, trots vår bristfällighet och svaghet. Han ser oss som heliga, eftersom han gjort oss heliga genom sin son Jesus Kristus. I Guds ögon tillhör vi den stora vitklädda skaran som står inför honom – det gör vi redan här och nu i livet som vi kan stava med litet ”l” – och det kommer vi att göra då vi lever i Livet med stort ”L.
I den stora världsvida gemenskapen av människor som är Guds älskade barn – hans helgon – får också vi vara. Kanske präglas vår vandring här i tiden såsom av en sådd under tårar, men Gud själv säger att det skall komma en skördetid av jubel.
----
Gudstjänstens ordning:
kör: I CAN REST MARIA LÖFBERG
inledningsord
psalm 172 – De ska gå till den heliga staden
bön
kör: ANSIKTE MOT ANSIKTE G RIEDEL
psaltarpsalm (se psalmboken sidan 1602)
kollektbön
gammaltestamentlig text
kör: INNAN VERKLIGHETEN VAKNAT. T BOSTRÖM
episteltext
psalm 630 – Uppå tröskeln till sitt hus
*evangelietext
kör: AGNUS DEI – O GUDS LAMM A WEBBE
predikan
*trosbekännelsen
Kör: KÄRLEKENS TID EGGEHORN/ANDERSSON
meddelanden
psalm 324 verserna 1-3 samt 9
kollektupptagning
kollekten bärs fram
präst: Herre, av ditt ger vi åt Dig.
Förs: Tag emot oss och våra gåvor
För Jesu Kristi skull.
SOLOSÅNG: KOM NÄRA MIG L JAKOBSSON
Överlåtelsebön:
Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja,
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet,
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl. Amen.
kyrkans förbön
KÖR: SÅ GÅR MIN KORTA DAG J LEIJON
Herrens bön
psalm 641 verserna 1, 5, 7 och 9
välsignelsen
KÖR: I HIMMELEN HÅKAN SUND
Medverkande: Prismakören
( idag med medlemmarna Eva Nilsson
Mia Barck, Louise Einvall, och Anna Tillmar)
Körledare, orgel och piano: Anita Boström
Liturg och predikant: Annika Stacke.
inledningsord
psalm 172 – De ska gå till den heliga staden
bön
kör: ANSIKTE MOT ANSIKTE G RIEDEL
psaltarpsalm (se psalmboken sidan 1602)
kollektbön
gammaltestamentlig text
kör: INNAN VERKLIGHETEN VAKNAT. T BOSTRÖM
episteltext
psalm 630 – Uppå tröskeln till sitt hus
*evangelietext
kör: AGNUS DEI – O GUDS LAMM A WEBBE
predikan
*trosbekännelsen
Kör: KÄRLEKENS TID EGGEHORN/ANDERSSON
meddelanden
psalm 324 verserna 1-3 samt 9
kollektupptagning
kollekten bärs fram
präst: Herre, av ditt ger vi åt Dig.
Förs: Tag emot oss och våra gåvor
För Jesu Kristi skull.
SOLOSÅNG: KOM NÄRA MIG L JAKOBSSON
Överlåtelsebön:
Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja,
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet,
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl. Amen.
kyrkans förbön
KÖR: SÅ GÅR MIN KORTA DAG J LEIJON
Herrens bön
psalm 641 verserna 1, 5, 7 och 9
välsignelsen
KÖR: I HIMMELEN HÅKAN SUND
Medverkande: Prismakören
( idag med medlemmarna Eva Nilsson
Mia Barck, Louise Einvall, och Anna Tillmar)
Körledare, orgel och piano: Anita Boström
Liturg och predikant: Annika Stacke.
Ur min citatsamling (15)
”Livet är en sexuellt överförd åkomma och dess dödlighet är 100 procent.”
(R D Laing)
(R D Laing)
söndag, oktober 25, 2009
Ur min citatsamling (14)
"Vi är dömda och befriade till gemenskap med varandra."
(Prästkandidaten Ulrika Zwaard med anledning av temat "Att leva tillsammans")
(Prästkandidaten Ulrika Zwaard med anledning av temat "Att leva tillsammans")
lördag, oktober 24, 2009
Moder Jord, Mr FNatt och Living Stones
På FN-dagen 24 oktober framför barnkörerna i vår kyrka musikalen Moder Jord, Mr FNatt och Living Stones.
Klicka här för att titta på musikalen.
Tänk vad FN betytt för freden på vår jord, för mänskliga rättigheter, och för barns och kvinnors situationer!
lördag, oktober 17, 2009
3:a på riksdagslista
Folkpartiet Liberalerna i Kronobergs län har placerat mig som 3:a på listan till riksdagsvalet. En hedrande position, som jag skall försöka motsvara med mitt engagemang.
Före mig på listan står Gunnar Nordmark och Margareta Artéus Thor.
Innevarande mandatperiod har inte vår valkrets (Kronobergs län) någon riksdagsledamot, men nu får vi ge järnet för att åter bli respresenterade.
Med en intensiv valrörelse under sommaren 2010 inser jag samtidigt att mina planer på att vikariera några semesterveckor som präst i Svenska kyrkan i Utlandet (SKUT) måste skjutas på framtiden!
Före mig på listan står Gunnar Nordmark och Margareta Artéus Thor.
Innevarande mandatperiod har inte vår valkrets (Kronobergs län) någon riksdagsledamot, men nu får vi ge järnet för att åter bli respresenterade.
Med en intensiv valrörelse under sommaren 2010 inser jag samtidigt att mina planer på att vikariera några semesterveckor som präst i Svenska kyrkan i Utlandet (SKUT) måste skjutas på framtiden!
onsdag, oktober 14, 2009
Ur min citatsamling (13)
"Om människors behov hade styrt Jesus, så skulle han ha arbetat ihjäl sig, istället för att dö på korset."
(okänt ursprung)
(okänt ursprung)
Det är mycket med det jordiska
Krönika i Smålandsposten (publicerad torsdagen 15 oktober 2009)
Att vara kyrkoherde i ett landsortspastorat är en mångfacetterad syssla. Mycket handlar om det ”jordiska”. Som i förra veckan då jag fick vara med om att fatta beslut att stänga en mögelangripen kyrka.
Fastighetsärenden av skilda slag upptar en stor del av min tid. Och minst hälften av alla papper som belamrar mitt skrivbord behandlar fastighetsfrågor: energibesparingsåtgärder, högtalarutrustning, skyddsräcken så att inte folk trillar ned 1½ meter från kyrkogårdsmuren eller får ett sjok snö från kyrktaket över sig. Det kan handla om vattenskador eller handikappsanpassningar som hiss och rullstolsramp med mera, med mera. Visserligen är det många förtroendevalda och andra i personalen som också behandlar allt sådant här, men förr eller senare passerar de ändå mitt skrivbord.
Fast egentligen tycker jag om sådana ärenden. Det är bara det att de tar mycket tid från sådant som är mitt primära arbetsområde som präst: att hjälpa människor bejaka Livet, genom gudstjänst, själavård, diakoni, undervisning och mission.
Men tänk om man skulle verka i ett immateriellt sammanhang? Det vill säga, utan att bekymra sig om något av detta ”jordiska”, och enbart kunna koncentrera sig på det ”andliga”? Hemskt! I psalmen sjunger vi:
”och lär mig att minnas att denna jord,
och icke blott himlen, är din” (SvPs 183:3)
Skapelseberättelsen har mycket visdom att ge. Den skall inte läsas som en historisk faktabok, utan som en bildlig portalberättelse inom vilket allt det följande i Bibeln finner sin plats. Där möter vi Skaparens glädje över sitt verk. Där möter vi också Adam. Adam är inte i första hand är ett egennamn, utan det hebreiska ordet för ”den som kommer från Adama” (Adama = jorden). Tillsammans med Eva (Chawa = livgiverskan) får han och de första människorna hitta sin plats i det materiella sammanhang de är satta i.
Gamla testamentet har en härlig pragmatisk syn på det andliga och det materiella som sammanvävda med varandra. Här finner vi den gudfruktiga människan med båda fötterna på jorden, men också med sitt sinne vänt mot det transcendenta väsen, som vi kallar Gud.
Vi har precis firat Tacksägelsedagen, dagen då vi särskilt säger tack till Gud för att det vackra, goda och nyttiga som har vuxit på åkrarna, i skogarna och i trädgårdarna. I min egen församling firade vi familjegudstjänst med skördeauktion. Till denna fick jag själv med glädje och stolthet bidra med det vuxit i min prästgårds trädgård, nämligen söta vindruvor.
Det är mycket med det jordiska!
Att vara kyrkoherde i ett landsortspastorat är en mångfacetterad syssla. Mycket handlar om det ”jordiska”. Som i förra veckan då jag fick vara med om att fatta beslut att stänga en mögelangripen kyrka.
Fastighetsärenden av skilda slag upptar en stor del av min tid. Och minst hälften av alla papper som belamrar mitt skrivbord behandlar fastighetsfrågor: energibesparingsåtgärder, högtalarutrustning, skyddsräcken så att inte folk trillar ned 1½ meter från kyrkogårdsmuren eller får ett sjok snö från kyrktaket över sig. Det kan handla om vattenskador eller handikappsanpassningar som hiss och rullstolsramp med mera, med mera. Visserligen är det många förtroendevalda och andra i personalen som också behandlar allt sådant här, men förr eller senare passerar de ändå mitt skrivbord.
Fast egentligen tycker jag om sådana ärenden. Det är bara det att de tar mycket tid från sådant som är mitt primära arbetsområde som präst: att hjälpa människor bejaka Livet, genom gudstjänst, själavård, diakoni, undervisning och mission.
Men tänk om man skulle verka i ett immateriellt sammanhang? Det vill säga, utan att bekymra sig om något av detta ”jordiska”, och enbart kunna koncentrera sig på det ”andliga”? Hemskt! I psalmen sjunger vi:
”och lär mig att minnas att denna jord,
och icke blott himlen, är din” (SvPs 183:3)
Skapelseberättelsen har mycket visdom att ge. Den skall inte läsas som en historisk faktabok, utan som en bildlig portalberättelse inom vilket allt det följande i Bibeln finner sin plats. Där möter vi Skaparens glädje över sitt verk. Där möter vi också Adam. Adam är inte i första hand är ett egennamn, utan det hebreiska ordet för ”den som kommer från Adama” (Adama = jorden). Tillsammans med Eva (Chawa = livgiverskan) får han och de första människorna hitta sin plats i det materiella sammanhang de är satta i.
Gamla testamentet har en härlig pragmatisk syn på det andliga och det materiella som sammanvävda med varandra. Här finner vi den gudfruktiga människan med båda fötterna på jorden, men också med sitt sinne vänt mot det transcendenta väsen, som vi kallar Gud.
Vi har precis firat Tacksägelsedagen, dagen då vi särskilt säger tack till Gud för att det vackra, goda och nyttiga som har vuxit på åkrarna, i skogarna och i trädgårdarna. I min egen församling firade vi familjegudstjänst med skördeauktion. Till denna fick jag själv med glädje och stolthet bidra med det vuxit i min prästgårds trädgård, nämligen söta vindruvor.
Det är mycket med det jordiska!
onsdag, oktober 07, 2009
Brev till Växjö stifts FiSK(ar/e)
Kära FiSK(ar/e) Växjö stift!
Först, ett stort tack till var och en för ditt arbete i kyrkovalrörelsen! Det har också gett utslag på många håll.
Så här ser läget ut just nu, då många enheter fortfarande inte är färdigräknade
Församlingar och Kyrkliga samfälligheter
Församlingar och samfälligheter där vi ställt upp och belönats med framgång är:
Växjö domkyrkoförsamling: 1 mandat (prel)
Skogslyckans församling: 1 mandat (prel)
Växjö kyrkliga samfällighet: 2 mandat (Charlotte Branting och Els-Marie Oscarsson, med Sven Astevall och Göran Bergström som ersättare)
Ljungby församling (G-län): 2 mandat (prel)
Ljungby kyrkliga samfällighet: 3 mandat (Gudrun Sjödin, personinkryssad, Susann Diesner och Rolf Andersson, med Inge Nyberg som ersättare)
Oskarshamns församling: 4 mandat (prel)
Vissefjärda församling: 1 mandat (prel)
Ålems församling: 1 mandat (prel)
Tyvärr nådde vi inte fram till något mandat i: Markaryds församling, Söraby, Tolg och Tjureda församling, Söraby kyrkliga samfällighet, Emmaboda kyrkliga samfällighet, Fågelfors församling och Högsby kyrkliga samfällighet. Ändå en eloge till er som modigt ställt upp!
Stiftsfullmäktige
En rysare! Enligt de preliminära siffrorna från stiftet hade vi gått fram med c:a 300 röster och ökat från 2 till 3 mandat. Vi jublade, och kände att väljarna hade belönat vårt trägna valrörelsearbete.
Men – då de slutgiltiga siffrorna kom hade 167 röster tagits ifrån oss! En förväxling lär ha skett under valnattens inrapportering mellan FRIMODIG KYRKA och Folkpartister i Svenska kyrkan, där stora och små bokstäver spelat roll i vilken ordning valresultatet skulle rapporteras. Felet upptäcktes redan på valnatten, men någon information kom inte oss till handa förrän då det slutgiltiga valresultatet publicerades, en handläggning och förklaring som vi inte är helt nöjda med.
Vi ökade dock från 2 207 röster till 2 335, och behåller två mandat. De som kommer in i stiftsfullmäktige, och som vi gratulerar, är Magnus Hedin (personkryssad) och Nils-Erik Davelid, med Göran Hållstedt och Birgitta Sidenvall som ersättare. Personvalet liksom i vilken valkrets mandatet erövras är av avgörande betydelse. Många kryss är i sig ingen garanti för att få mandat eller ens ersättarplats, vilket bl a jag själv fått erfara.
För den som vill fördjupa sig i statistiken för stiftsfullmäktigevalet, se FiSK-webben. Där hittar man också i Excelfilen de andra nomineringsgruppernas resultat och personkryss.
Kyrkomötet
I skrivande stund är inte valresultatet till Kyrkomötet färdigräknat. De preliminära siffrorna säger dock att vi tappat två mandat, från 15 till 13. I vårt stift har dock en ökning med c:a 100 röster preliminärt noterats, och vi behåller vårt enda mandat.
Ja, detta var en information om valresultatet så här långt. När fler enheter blivit räknade får vi återkomma.
Återigen, med många tack för ett fint valarbete, och med vänliga hälsningar!
Annika Stacke
Först, ett stort tack till var och en för ditt arbete i kyrkovalrörelsen! Det har också gett utslag på många håll.
Så här ser läget ut just nu, då många enheter fortfarande inte är färdigräknade
Församlingar och Kyrkliga samfälligheter
Församlingar och samfälligheter där vi ställt upp och belönats med framgång är:
Växjö domkyrkoförsamling: 1 mandat (prel)
Skogslyckans församling: 1 mandat (prel)
Växjö kyrkliga samfällighet: 2 mandat (Charlotte Branting och Els-Marie Oscarsson, med Sven Astevall och Göran Bergström som ersättare)
Ljungby församling (G-län): 2 mandat (prel)
Ljungby kyrkliga samfällighet: 3 mandat (Gudrun Sjödin, personinkryssad, Susann Diesner och Rolf Andersson, med Inge Nyberg som ersättare)
Oskarshamns församling: 4 mandat (prel)
Vissefjärda församling: 1 mandat (prel)
Ålems församling: 1 mandat (prel)
Tyvärr nådde vi inte fram till något mandat i: Markaryds församling, Söraby, Tolg och Tjureda församling, Söraby kyrkliga samfällighet, Emmaboda kyrkliga samfällighet, Fågelfors församling och Högsby kyrkliga samfällighet. Ändå en eloge till er som modigt ställt upp!
Stiftsfullmäktige
En rysare! Enligt de preliminära siffrorna från stiftet hade vi gått fram med c:a 300 röster och ökat från 2 till 3 mandat. Vi jublade, och kände att väljarna hade belönat vårt trägna valrörelsearbete.
Men – då de slutgiltiga siffrorna kom hade 167 röster tagits ifrån oss! En förväxling lär ha skett under valnattens inrapportering mellan FRIMODIG KYRKA och Folkpartister i Svenska kyrkan, där stora och små bokstäver spelat roll i vilken ordning valresultatet skulle rapporteras. Felet upptäcktes redan på valnatten, men någon information kom inte oss till handa förrän då det slutgiltiga valresultatet publicerades, en handläggning och förklaring som vi inte är helt nöjda med.
Vi ökade dock från 2 207 röster till 2 335, och behåller två mandat. De som kommer in i stiftsfullmäktige, och som vi gratulerar, är Magnus Hedin (personkryssad) och Nils-Erik Davelid, med Göran Hållstedt och Birgitta Sidenvall som ersättare. Personvalet liksom i vilken valkrets mandatet erövras är av avgörande betydelse. Många kryss är i sig ingen garanti för att få mandat eller ens ersättarplats, vilket bl a jag själv fått erfara.
För den som vill fördjupa sig i statistiken för stiftsfullmäktigevalet, se FiSK-webben. Där hittar man också i Excelfilen de andra nomineringsgruppernas resultat och personkryss.
Kyrkomötet
I skrivande stund är inte valresultatet till Kyrkomötet färdigräknat. De preliminära siffrorna säger dock att vi tappat två mandat, från 15 till 13. I vårt stift har dock en ökning med c:a 100 röster preliminärt noterats, och vi behåller vårt enda mandat.
Ja, detta var en information om valresultatet så här långt. När fler enheter blivit räknade får vi återkomma.
Återigen, med många tack för ett fint valarbete, och med vänliga hälsningar!
Annika Stacke
tisdag, september 29, 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
- Annika Stacke
- Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.