Att så under tårar

(Min krönika i Smålandsposten torsdag 18 februari 2010)

Ett företag mäter framgång i form av försålda varor och tjänster. Ju mer det säljer, desto mera framgångsrikt är det. Framgång mäts i pengar.

I Kyrkans värld – liksom säkert i de flesta andra idéburna organisationer – gäller inte samma instrument för att mäta framgång. Hur mäter man om kyrkan är ”framgångsrik”? Hur ser man om hon ”lyckas” med sitt uppdrag?

Penningen är ingen måttstock. Möjligen verksamhetsstatistiken, där det framgår hur många körsångare församlingen har, hur många konfirmander, eller hur mycket folk som går på gudstjänst. Men även dessa mätmetoder är trubbiga instrument, för det verk som Guds Ande gör i en människas inre, av glädje, kärlek och frid, låter sig inte mätas med våra vanliga jordiska måttstockar.

Kanske kan denna svårighet att sätta upp kriterier för att bedöma när Kyrkan gör ett ”bra” jobb, förklara något av de (tyvärr inte så få) konflikterna i den kyrkliga världen. Vi har helt enkelt inga tillräckligt bra metoder för att kunna mäta hur ”väl” vi utför vårt uppdrag. Denna brist öppnar dörren för tolkningar av mera subjektiv art. Vad som uppfattas som bra för någon kan synas mindre bra för någon annan.

Därför är det så viktigt att samlas runt en gemensam värdegrund. Det borde vara lätt i Kyrkans värld, kan man tycka. Ändå tycks det vara det så svårt. För som sagt: hur mäter man storheter som kärlek, glädje och frid?

Måhända kan de här synpunkterna kasta ljus över någon aspekt av den smärtsamma konflikt på stiftskansliet som rullats upp inför offentlighetens ögon. Tråkigt och tragiskt, men ändå inte direkt förvånande.

Vad som möjligen är förvånande är att liknande situationer inte oftare kommer till allmänhetens kännedom. Varje idéburen organisation har att tampas med frågeställningar där dess medlemmar kan tänka och tycka olika i detaljer. I många fall skulle man hantera situationer som den på Östrabo inom en trängre krets. Nu är Svenska kyrkan en folkkyrka, och vi har valt offentlighetsprincipen, där alla kan få inblick i hur vi arbetar. Det innebär också att vi utsätter oss för att öppet bli granskade och kritiserade. På gott och på ont.

När biskop Sven tillträdde gjorde han en vers från Psaltaren 126 till sitt valspråk. Trots allt som hänt tror jag ändå att ”de som sår under tårar skall skörda med jubel”.