Undrens tid är ej förbi

(Min krönika i Smålandsposten 2010-01-28)


Allt är möjligt är titeln på en inspirerande bok som jag precis läst. Författaren Åsa Moberg skriver om bland annat sjukvård, äldreboende och ungdomsarbetslöshet. Boken har undertiteln En välfärdsbok, och är utgiven på Timbro.

Med en trubbig blyertspenna i min hand har jag läst boken. Åtskilliga gånger har jag fått stryka under, eller sätta ett utropstecken i marginalen. I dagboksform beskriver Moberg möten med vården, vårdpersonal och politiker, men även insikter genom studier av olika rapporter. Hon visar många konstruktiva och därtill kostnadseffektiva lösningar, där såväl vårdtagare som personal och anhöriga känner tillfredsställelse.

Men inte sällan, påpekar hon, fattas beslut på grundval av politiska känslor snarare än av sakliga överväganden. Detta är dock ingen skrift om blockpolitik, utan en bok som handlar om samhällsekonomi i vården, där även trasiga människor kan få möta glädje och hopp.

I många fall tycks de konstruktiva idéerna ha uppstått på gräsrotsnivå i vårdhierarkin: på kliniker och avdelningar, där verksamhetschefen är en spindel i nätet.

”Allt är möjligt”. Både som samhällsdebattör och som teolog fascineras jag av påståendet.

Men inte är väl ändå allting möjligt? Hmm, långt mycket mer än vad man kan föreställa sig är faktiskt möjligt. Bespisningsundret brukar en text kallas som omnämns i evangelierna. En liten killes fem bröd och två fiskar kunde mätta en folkmassa motsvarande den i en mindre svensk stad. Grabben ställer sin matsäck till förfogande för Jesus, som välsignar maten, delar ut den och den räcker till alla. En väldigt naturlig förklaring är att människor lyssnar till Jesu budskap: ”Älska din nästa”, och ”det är saligare att ge än att ta.” De tittar sig omkring och ser vilka som inte har någon mat. De börjar dela sig av sina matpaket, och alla kan äta sig mätta. Det blir till och med över. Att omtanken om medmänniskan får ett sådant genomslag är ett verkligt under.

Vi kanske gärna vill reservera ordet ”under” till en religiös sfär. Men undrets prägel kan även skönjas i många andra sammanhang: upphävande av revirtänkande, samarbete över gränser och en vanlig sund medmänsklighet. Även kniviga samhällsproblem kan visa sig få häpnadsväckande goda lösningar.

Den sorgliga slutsatsen, som Åsa Moberg gång på gång lyfter fram, är dock att dessa goda initiativ har så svårt att sprida sig. Hur kommer det sig att ingen tycks kunna ta efter alla dessa fantastiska uppslag som finns lite överallt?

Men eftersom allt är möjligt ska väl också det gå att ändra på. För undrens tid är ej förbi.