Predikan 1:a söndagen i advent

Predikan i Aneboda kyrka, 1:a söndagen i advent 2009

I glädje möts vi igen till adventsgudstjänst. Återigen har vi klarat av den långa gråa och blöta hösten, och även om vi inte vet hur vädret kommer att se ut under veckorna som kommer, så har vi nu fått tända det första adventsljuset. Tänk vilken glädje dessa ljus sprider omkring sig.

Ändå är det inte ljuset i sig – om än så vackert och än så värmande – som är det centrala i advent. Ljuset/ljusen är endast en symbol för något som skall komma, för någon som skall komma.

Någon skall komma, sedan länge väntad av sitt folk. I de gammaltestamentliga texterna beskrivs hur Gud skall sända någon till sitt folk, någon som skall ta sig an de svårigheter och umbäranden som det möter. Beskrivningen av denne någon tar sig skiftande uttryck: ibland beskrivs denne som en krigshjälte som leder sitt folk till seger mot fienden, ibland beskrivs denne som en kung som kommer att regera med insikt och vishet och makt över sitt folk, ibland beskrivs denne som skall komma som en präst som försonar folket synd och skuld.

Ibland, men långt ifrån alltid, får han namnet Messias, en hebreisk term som betyder ”den Smorde”. Den som är smord för att fullgöra ett stort och viktigt uppdrag. Namnet eller titeln kan också vara Davids son eller min Son eller Herrens tjänare, eller något annat.

Men han skall komma. Frågan var bara när. Vi människor vi mäter tiden i minuter, timmar, dagar och år. Det är vårt sätt, och förmodligen ett rätt bra sätt. Men det gör också att vi lätt blir otåliga och tycker att nu är det dags att någonting händer.

Gud har en annan sorts klocka. Vi förstår oss inte alltid på den. För Gud är en dag som tusen år, och tusen år som en dag. Men är tiden är mogen, då händer det.

Och så en dag var tiden mogen, och Gud sände sin son som föddes av jungfrun Maria. Han kommer till sitt folk.

I tvåtusen år har kristna människor i alla jordens länder glatt sig över detta budskap, och tackat Gud för att han uppfyllt sitt löfte. Och allt sedan det som vi kallar för kyrkoår, som tidigt kom in i kyrkans liv, har man vid den här tiden fyra veckor före jul, firat advent, ankomstens tid. På vårt svenska språk låter ju advent som väntans tid, och det kan vi gärna låta det vara, för det är det också, men grundbetydelsen är ankomst.

I tvåtusen år har han kommit, och sedan tvåtusen år är han här. Och samtidigt är det den kristna kyrkans djupa tro och hopp att han skall komma tillbaka för att fullborda skapelsens och frälsningens verk.
Vi gör rätt i att vänta på att han skall komma, varje advent på nytt. Vi gör rätt i att vänta att han skall komma åter till vår jord och återupprätta skapelsen och frälsningen. Men vi gör också rätt i att leva i att han redan har kommit, att Messias är här och nu, mitt ibland oss.

Guds rike har kommit. Om vi tittar på vår bänkgranne, så ser vi Guds rike förkroppsligat, i vår medmänniska, ja, i oss själva. Guds rikes principer om vänskap och kärlek och omtanke finns runt omkring oss.

Och därför skall vi fortsätta att leva som Gudsrikesmänniskor i samhället och i världen och bland våra närmaste. Göra gott, bygga upp vår värld, samverka med olika samhällsfunktioner, så att kärleken och omtanken kan komma till praktiskt uttryck. Dagligen ser jag också det bland oss, hur människor använder sin uppfinningsrikedom för att glädje och hjälpa sina medmänniskor, och underlätta för andra att leva ett gott liv.

Det Gudsrike som Messias kom för att upprätta har slagit rot hos oss, i vårt hjärta, men också i våra händer, i våra fötter.

Och detta kallar oss Kristus att göra, till dess han kommer åter till vår jord.

Han har kommit, och han kommer igen, och han är här mitt ibland oss. I glädje tar vi emot honom, i advent och i alla dagar.

----

På gudstjänsten sjunger vi psalmerna
103:1-2 Bereden väg för Herran
39 Jesus från Nasaret
105 Hosianna, Davids son
104 Gläd dig, du Kristi brud
108 Gå, Sion, din konung att möta.

Procession under förspelet till psalm 103
Efter 1:a psalmen sjunger kyrkokören en brasiliansk variant av Hosianna
Mellan GT-epistel: Gör nu portarna höga
Efter predikan sjunger kören: Kom låt oss sjunga
Som postludium sjungs: Dotter Sion

Anita Boström är kantor och körledare,
Kyrkokören sjunger,
Lisa Svärd spelar trumpet,
Alrik Fransson och Janet Ståhl är kyrkvärdar,
Carolina Lindström är kyrkvaktmästare.