(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 16 juni 2011)
Jag ska på en gång deklarera att jag är part i målet: Jag anser att det är bra att skolavslutningarna äger rum i kyrkan. Att tycka något annat vore väl inte att förvänta, med tanke på att jag är präst.
Uppfriskande nog har det varit en del diskussioner nyligen om skolavslutningarnas vara eller icke vara i ett kyrkorum.
Men saken är komplex. För visserligen är skolan icke-konfessionell, och Sverige har ingen statskyrka längre. Skolavslutning i kyrkan får inte ha tonvikt på religiösa inslag, säger Skolverket.
Å andra sidan bygger vårt land sin kultur i mångt och mycket på kristna värderingar och traditioner. Överallt i vårt samhälle möts vi av detta.
På varje skolgård vajar på avslutningsdagen den svenska flaggan, med sitt gula kors på blå botten; en anspelning till ett visst traditionsarv. Vidare heter vi Christina, Mikael, Sara, Daniel, Maria, Jakob och många andra namn hämtade från den bibliska traditionen. I Växjö ser man Domkyrkans uppåtsträvande tornspiror som ett ordlöst vittnesbörd om ett kontaktsökande med en utomjordisk kraft. Och sänker man istället blicken mot marken, så ser man i brunnslocken på Växjös gator bilden av Sankt Sigfrid som enligt sägnen förde den kristna tron till vårt område.
Risken att en elev i samband med en skolavslutning i kyrkan ska utsättas för religiös påverkan som hon eller han inte utsätts för i övrigt i samhället är nog rätt liten.
Jag har den fullaste respekt för andra trosinriktningar än den kristna. En av mina bästa vänner är muslimsk imam. Också människor med en övertygelse om att det inte finns någon gud, hyser jag hög aktning för.
Både skola och kyrka har behov av varandra. Då skolan bjuder in kyrkans representanter, är det skolan som bestämmer ordningen. Och då skolan besöker kyrkan, är det kyrkan som sätter agendan. Nu tror jag dock att varken skolan och kyrkan har intresse av att agera utmanande mot den andra, vara istället eftersträva en långsiktigt generös inställning mot varandra.
Så låt oss hoppas att elever också fortsättningsvis med glädje ska kunna sjunga ”Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor”, där den andra versens beskrivning av sommarens blomsterängar ”skola oss påminna Guds godhets rikedom”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar