I det ljuva Frankrike - före eurons tid

Jag har bott fem år i Frankrike. Det är ett härligt land, med spännande människor, vackert språk och omväxlande natur. Jag älskar Frankrike.

Jaja, jag skall utan omsvep medge att jag också många gånger blivit irriterad på landets invånare. För fransmännen kan också vara rejält egensinniga. De kan plötsligt införa en massa konstiga lagar och förordningar, och byråkratin kan vara alldeles förfärligt komplicerad.

Mycket har hänt de senaste åren, men en gång på tidigt 1980-tal inträffade följande:

Vår familj skall resa hem till Sverige på ett tillfälligt besök, och vi behöver växla till oss lite tysk valuta för att kunna köpa bensin i Tyskland samt färjebiljett. På det lokala bankkontoret i den lilla gulliga staden Meulan strax nordväst om Paris, där vi bor, förklarar jag att vi vill köpa D-Mark.
- Bien sûr, monsieurdame, svarar bankkassörskan. Det går alldeles utmärkt. När reser ni?
- I kväll.
- Ce soir, déjà ? Redan i kväll? Men det går inte! Det tar en vecka att få hit pengarna.
- Nämen, vi har ju växlat pengar här förr…
- Jo, man kan växla in utländsk valuta till franska francs utan problem. Men utländsk valuta måste vi beställa hit till bankkontoret.
- Vad gör vi då? Vi måste ju ha pengarna i dag.
- Då får ni åka till någon av Banque de France [franska riksbanken] filialer. Den närmaste ligger 20 km bort.
Klockan är nu 11.00. På kvällen behöver vi pengarna. Fort iväg till riksbankens filial, och in genom de ärevördiga grindarna. Väl inne på kontoret förklarar vi vårt ärende.
- Pas de problèmes. Inga problem. Hur mycket vill ni växla in?
Jag nämner summan, och tar fram mitt checkhäfte, bestående av postcheckar, CCP [Compte de Cheques Postaux, som är postgiroblanketter som man också kan betala med direkt], och börjar fylla i en check.
- Ah, säger damen i kassan, när hon ser vad jag håller på med. Vi tar tyvärr inte emot postcheckar, bara bankcheckar.
- Ojdå, det visste jag inte, svarar jag. Hur gör man då?
- Ni får gå till posten och lösa ut kontanter.
Klockan är nu 11.55. Alla franska institutioner med självaktning tar ett längre lunchuppehåll. Men jag får reda på att man inte går på lunch förrän kl 12.15.

Nu gäller det att springa till posten, stå i kö, lösa in en check, springa tillbaka till Banque de France - och faktiskt hinna i tid.

Väl tillbaka inne i riksbankens lokaler återstår några minuter för kassörskan att plocka fram mina 300 D-mark. Dagskursen ligger på 2:82. Hur mycket blir det, då? Kassörskan tar fram ett papper, stoppar pennan i ena mungipan, sluter ögonen till hälften, och börjar räkna i huvudet:
- …tre gånger två är sex… tre gånger åtta är… tjugofyra…hmm…två i minne…
Hon kan sin multiplikationstabell och skriver ned beloppet på papperet, och tar emot min betalning.

Tro nu inte att jag får pengarna för det. Nej nej, inte än. För först skall kontorschefen attestera transaktionen. Han sitter i telefon vid sitt skrivbord, och kassörskan får stå framför honom en lång stund innan han likgiltigt tar emot hennes papper och medan han fortsätter sitt telefonsamtal knappar in beloppet 300 * 2:82 på sin räknemaskin, konstaterar att han får samma resultat som kassörskan fått, och sedan sätter sin signatur på papperet. Äntligen får vi våra pengar.

Men jag älskar Frankrike och förblir europé i själ och hjärta.

Annika Stacke, européenne