fredag, juli 22, 2011
Ur min citatsamling (18)
"Skrivbordet är en farlig plats att beskåda världen ifrån." (Diana Janse, svensk ambassadör i Tbilisi, Georgien).
Ur min citatsamling (17)
”Att lyfta ett land ur fattigdom utan deltagande av den kvinnliga befolkningen är som att få en fågel att flyga med en vinge”. (Malalaj Joya, afghansk parlamentariker)
"Lammhult nästa", från december 2011
Så här såg det ut 1 september 2006. Då rullade det första lokaltåget på södra stambanan över gränsen från Jönköpings län in i Kronobergs län. Men det stannade inte i Lammhult, utan gick i god fart vidare ned till Alvesta.
Inför valet 2006 gjorde Alliansen i Lammhult det till en valfråga att få till ett tågstopp i Lammhult. Med stor glädje ser vi nu att vårt arbete burit frukt. Under den gångna veckan har skylten satts upp som annonserar att i december kommer tåget att stanna.
Och i dag träffade jag killarna som höll på med de första grävningsarbetena för den nya perrongen som ska byggas bredvid ett tredje spår som tåget kommer att stanna vid. Skopan är satt i jorden. Snart får vi höra orden: Lammhult nästa!
onsdag, juni 15, 2011
"Med lust och fägring stor"
(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 16 juni 2011)
Jag ska på en gång deklarera att jag är part i målet: Jag anser att det är bra att skolavslutningarna äger rum i kyrkan. Att tycka något annat vore väl inte att förvänta, med tanke på att jag är präst.
Uppfriskande nog har det varit en del diskussioner nyligen om skolavslutningarnas vara eller icke vara i ett kyrkorum.
Men saken är komplex. För visserligen är skolan icke-konfessionell, och Sverige har ingen statskyrka längre. Skolavslutning i kyrkan får inte ha tonvikt på religiösa inslag, säger Skolverket.
Å andra sidan bygger vårt land sin kultur i mångt och mycket på kristna värderingar och traditioner. Överallt i vårt samhälle möts vi av detta.
På varje skolgård vajar på avslutningsdagen den svenska flaggan, med sitt gula kors på blå botten; en anspelning till ett visst traditionsarv. Vidare heter vi Christina, Mikael, Sara, Daniel, Maria, Jakob och många andra namn hämtade från den bibliska traditionen. I Växjö ser man Domkyrkans uppåtsträvande tornspiror som ett ordlöst vittnesbörd om ett kontaktsökande med en utomjordisk kraft. Och sänker man istället blicken mot marken, så ser man i brunnslocken på Växjös gator bilden av Sankt Sigfrid som enligt sägnen förde den kristna tron till vårt område.
Risken att en elev i samband med en skolavslutning i kyrkan ska utsättas för religiös påverkan som hon eller han inte utsätts för i övrigt i samhället är nog rätt liten.
Jag har den fullaste respekt för andra trosinriktningar än den kristna. En av mina bästa vänner är muslimsk imam. Också människor med en övertygelse om att det inte finns någon gud, hyser jag hög aktning för.
Både skola och kyrka har behov av varandra. Då skolan bjuder in kyrkans representanter, är det skolan som bestämmer ordningen. Och då skolan besöker kyrkan, är det kyrkan som sätter agendan. Nu tror jag dock att varken skolan och kyrkan har intresse av att agera utmanande mot den andra, vara istället eftersträva en långsiktigt generös inställning mot varandra.
Så låt oss hoppas att elever också fortsättningsvis med glädje ska kunna sjunga ”Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor”, där den andra versens beskrivning av sommarens blomsterängar ”skola oss påminna Guds godhets rikedom”.
Jag ska på en gång deklarera att jag är part i målet: Jag anser att det är bra att skolavslutningarna äger rum i kyrkan. Att tycka något annat vore väl inte att förvänta, med tanke på att jag är präst.
Uppfriskande nog har det varit en del diskussioner nyligen om skolavslutningarnas vara eller icke vara i ett kyrkorum.
Men saken är komplex. För visserligen är skolan icke-konfessionell, och Sverige har ingen statskyrka längre. Skolavslutning i kyrkan får inte ha tonvikt på religiösa inslag, säger Skolverket.
Å andra sidan bygger vårt land sin kultur i mångt och mycket på kristna värderingar och traditioner. Överallt i vårt samhälle möts vi av detta.
På varje skolgård vajar på avslutningsdagen den svenska flaggan, med sitt gula kors på blå botten; en anspelning till ett visst traditionsarv. Vidare heter vi Christina, Mikael, Sara, Daniel, Maria, Jakob och många andra namn hämtade från den bibliska traditionen. I Växjö ser man Domkyrkans uppåtsträvande tornspiror som ett ordlöst vittnesbörd om ett kontaktsökande med en utomjordisk kraft. Och sänker man istället blicken mot marken, så ser man i brunnslocken på Växjös gator bilden av Sankt Sigfrid som enligt sägnen förde den kristna tron till vårt område.
Risken att en elev i samband med en skolavslutning i kyrkan ska utsättas för religiös påverkan som hon eller han inte utsätts för i övrigt i samhället är nog rätt liten.
Jag har den fullaste respekt för andra trosinriktningar än den kristna. En av mina bästa vänner är muslimsk imam. Också människor med en övertygelse om att det inte finns någon gud, hyser jag hög aktning för.
Både skola och kyrka har behov av varandra. Då skolan bjuder in kyrkans representanter, är det skolan som bestämmer ordningen. Och då skolan besöker kyrkan, är det kyrkan som sätter agendan. Nu tror jag dock att varken skolan och kyrkan har intresse av att agera utmanande mot den andra, vara istället eftersträva en långsiktigt generös inställning mot varandra.
Så låt oss hoppas att elever också fortsättningsvis med glädje ska kunna sjunga ”Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor”, där den andra versens beskrivning av sommarens blomsterängar ”skola oss påminna Guds godhets rikedom”.
måndag, juni 06, 2011
Tal på Nationaldagen 2011
(Mitt tal på Sveriges nationaldag i Lammhults hembygdspark)
6 juni, Sveriges nationaldag.
Ja, det är inte så många år som vi har haft en nationaldag i vårt land. Tidigare var 6 juni Svenska flaggans dag, och jag kommer ihåg från min egen skoltid att då vi befann oss på skolgården, eller gick vi från skolan till Hembygdsparken på orten, där jag är född och uppvuxen. Så hissade flaggan, någon vuxen talade något som jag inte lagt på minnet, och så sjöng vi Du gamla du fria, du fjällhöga nord. Musikkåren spelade, och där hade jag också en stämma att framföra.
Vi behöver lyfta fram vår svenska nation. Vi kan vara stolta över vårt land. Stolta, säger jag, men det är inte samma sak som att vara högfärdiga. För stolthet är ett ödmjukt erkännande av att olika positiva och konstruktiva omständigheter varit på vår sida. Vi kan fortfarande vara tacksamma över att vårt land inte varit i krig sedan 1809 (om jag kan min historia), och att vi efter 2:a världskriget, som vi lyckligtvis slapp undan, hade goda möjligheter, vilka vi också tog vara på, att lyfta vår industri, vår levnadsstandard och våra möjligheter att påverka ute i världen.
Högfärd, däremot, är att slå sig själv för bröstet, och tro att bara för att vi är så bra, så har vi lyckats så väl. Och bäst är vi inte, även om mycket har varit till vår fördel i vårt svenska land.
Den blågula fanan kan vi med stolthet och glädje hissa.
Min egen flaggstång i prästgårdsträdgården har tyvärr inte kunnat hissa den blågula fanan, eftersom linan slitits av, och jag inte fått tillfälle att åter montera den.
Det finns krafter som vill snäva in betydelsen av den blågula fanan, och göra den exkluderande och avskiljande mot människor av andra kulturer och nationer, tro, hudfärg och språk. En sådan användning av vår svenska fana kan jag inte ställa mig bakom.
Istället är det så, tror jag, att ju mera trygg man är i sin egen kultur och sin egen historia, desto mera generös kan man vara mot människor från andra kulturer och med andra vanor. Det är som ett träd som har sina rötter väl förankrade i jorden, som utan rädsla kan låta vinden gå genom dess krona, och det kan böja sig än mot det ena hållet, än mot det andra, utan att riskera att blåser omkull.
Men har man inte rötterna väl förankrade i jorden, så blir man rädd för nya vindar som blåser. Och då håller man krampaktigt fast om sitt eget. Fast det är inget varaktigt förhållningssätt, eftersom vindar alltid kommer att blåsa.
Därför, låt oss fortsätta att odla och nära våra kulturella rötter, så att vi kan vara stolta och tacksamma svenskar, och med generositet och värme sträcka ut vår hand till andra människor som söker sig till vårt land. Hand och land – orden rimmar.
Vår fana är att gult kors på en blå botten. Korset som finns i alla de nordiska ländernas fanor, korset som påminner om den kulturhistoria som vårt land är så djupt präglad av.
Det judisk-kristna arvet finns överallt. I många av våra förnamn, Christina, Krister, Anna (i olika former), David, Sara, Jakob, Rebecka, Mikael, Gabriela, Mattias, Eva, Jonathan, Hanna, Jan, Peter och många fler påminner sig arvet från de bibliska texterna som gjort djupa avtryck i vår folksjäl.
Kyrkspirorna som ofta höjer sig över hustaken i samhällen och städer, och utgör kulturella landmärken.
Och samtidigt är Sverige en sekulär stat, där samhälle och kyrka är skilda åt, och där det finns frihet för var och en att själv välja den tro som hon eller han vill tillhöra. Religionsfriheten är en av demokratins och människovärdets viktiga friheter som vi måste fortsätta att slå vakt om. Därför har också andra trosinriktningar och religioner rätt att fritt verka i vårt land, liksom rätten att avstå från en religiös tro.
Det är snart skolavslutning. I år, liksom flera tidigare år, pågår det diskussion om skolavslutning kan äga rum i kyrkan. I lördagsnumret av Smålandsposten uttrycker ledarskribenten Marcus Svensson några väl valda ord, då han säger att Utan traditioner [blir det] inget samhälle. Skolverket säger att en skolavslutning inte får vara en gudstjänst. Men vad är egentligen en gudstjänst? Utgör sjungandet av psalmen Den blomstertid nu kommer ett led i en gudstjänst? Är inte redan kyrkorummet, med dess utsmyckning av liturgiska föremål, en gudstjänst utan ord?
Att enbart se kyrkorummet som en praktisk samlingssal för många människor är ingen framkomlig väg.
När kyrkan kommer på besök till skolan måste kyrkans representanter anpassa sig till de regler som gäller i skolan. Och då skolan besöker kyrkan, är det också upp till skolan att acceptera de förhållningssätt som gäller i kyrkan. Nu har både skola och kyrka all anledning att söka fortsätta med goda relationer, och därför väljer båda parter att inte ställa upp sådana villkor som kan äventyra detta goda samarbete. Skola och kyrka, var och en på sitt sätt, kompletterar den fostran av unga människor, oavsett religiös eller kulturell bakgrund, till att bli goda samhällsmedborgare i vårt land och ute i vår värld.
Så låt oss med tacksamhet, glädje och stolthet se på vår svenska fana, och låt oss så stämma in i vår svenska nationalsång Du gamla, du fria!
6 juni, Sveriges nationaldag.
Ja, det är inte så många år som vi har haft en nationaldag i vårt land. Tidigare var 6 juni Svenska flaggans dag, och jag kommer ihåg från min egen skoltid att då vi befann oss på skolgården, eller gick vi från skolan till Hembygdsparken på orten, där jag är född och uppvuxen. Så hissade flaggan, någon vuxen talade något som jag inte lagt på minnet, och så sjöng vi Du gamla du fria, du fjällhöga nord. Musikkåren spelade, och där hade jag också en stämma att framföra.
Vi behöver lyfta fram vår svenska nation. Vi kan vara stolta över vårt land. Stolta, säger jag, men det är inte samma sak som att vara högfärdiga. För stolthet är ett ödmjukt erkännande av att olika positiva och konstruktiva omständigheter varit på vår sida. Vi kan fortfarande vara tacksamma över att vårt land inte varit i krig sedan 1809 (om jag kan min historia), och att vi efter 2:a världskriget, som vi lyckligtvis slapp undan, hade goda möjligheter, vilka vi också tog vara på, att lyfta vår industri, vår levnadsstandard och våra möjligheter att påverka ute i världen.
Högfärd, däremot, är att slå sig själv för bröstet, och tro att bara för att vi är så bra, så har vi lyckats så väl. Och bäst är vi inte, även om mycket har varit till vår fördel i vårt svenska land.
Den blågula fanan kan vi med stolthet och glädje hissa.
Min egen flaggstång i prästgårdsträdgården har tyvärr inte kunnat hissa den blågula fanan, eftersom linan slitits av, och jag inte fått tillfälle att åter montera den.
Det finns krafter som vill snäva in betydelsen av den blågula fanan, och göra den exkluderande och avskiljande mot människor av andra kulturer och nationer, tro, hudfärg och språk. En sådan användning av vår svenska fana kan jag inte ställa mig bakom.
Istället är det så, tror jag, att ju mera trygg man är i sin egen kultur och sin egen historia, desto mera generös kan man vara mot människor från andra kulturer och med andra vanor. Det är som ett träd som har sina rötter väl förankrade i jorden, som utan rädsla kan låta vinden gå genom dess krona, och det kan böja sig än mot det ena hållet, än mot det andra, utan att riskera att blåser omkull.
Men har man inte rötterna väl förankrade i jorden, så blir man rädd för nya vindar som blåser. Och då håller man krampaktigt fast om sitt eget. Fast det är inget varaktigt förhållningssätt, eftersom vindar alltid kommer att blåsa.
Därför, låt oss fortsätta att odla och nära våra kulturella rötter, så att vi kan vara stolta och tacksamma svenskar, och med generositet och värme sträcka ut vår hand till andra människor som söker sig till vårt land. Hand och land – orden rimmar.
Vår fana är att gult kors på en blå botten. Korset som finns i alla de nordiska ländernas fanor, korset som påminner om den kulturhistoria som vårt land är så djupt präglad av.
Det judisk-kristna arvet finns överallt. I många av våra förnamn, Christina, Krister, Anna (i olika former), David, Sara, Jakob, Rebecka, Mikael, Gabriela, Mattias, Eva, Jonathan, Hanna, Jan, Peter och många fler påminner sig arvet från de bibliska texterna som gjort djupa avtryck i vår folksjäl.
Kyrkspirorna som ofta höjer sig över hustaken i samhällen och städer, och utgör kulturella landmärken.
Och samtidigt är Sverige en sekulär stat, där samhälle och kyrka är skilda åt, och där det finns frihet för var och en att själv välja den tro som hon eller han vill tillhöra. Religionsfriheten är en av demokratins och människovärdets viktiga friheter som vi måste fortsätta att slå vakt om. Därför har också andra trosinriktningar och religioner rätt att fritt verka i vårt land, liksom rätten att avstå från en religiös tro.
Det är snart skolavslutning. I år, liksom flera tidigare år, pågår det diskussion om skolavslutning kan äga rum i kyrkan. I lördagsnumret av Smålandsposten uttrycker ledarskribenten Marcus Svensson några väl valda ord, då han säger att Utan traditioner [blir det] inget samhälle. Skolverket säger att en skolavslutning inte får vara en gudstjänst. Men vad är egentligen en gudstjänst? Utgör sjungandet av psalmen Den blomstertid nu kommer ett led i en gudstjänst? Är inte redan kyrkorummet, med dess utsmyckning av liturgiska föremål, en gudstjänst utan ord?
Att enbart se kyrkorummet som en praktisk samlingssal för många människor är ingen framkomlig väg.
När kyrkan kommer på besök till skolan måste kyrkans representanter anpassa sig till de regler som gäller i skolan. Och då skolan besöker kyrkan, är det också upp till skolan att acceptera de förhållningssätt som gäller i kyrkan. Nu har både skola och kyrka all anledning att söka fortsätta med goda relationer, och därför väljer båda parter att inte ställa upp sådana villkor som kan äventyra detta goda samarbete. Skola och kyrka, var och en på sitt sätt, kompletterar den fostran av unga människor, oavsett religiös eller kulturell bakgrund, till att bli goda samhällsmedborgare i vårt land och ute i vår värld.
Så låt oss med tacksamhet, glädje och stolthet se på vår svenska fana, och låt oss så stämma in i vår svenska nationalsång Du gamla, du fria!
tisdag, maj 24, 2011
Konfirmanderna och deras barnbarn
Min krönika i Smålandsposten 26 maj 2011
19 ungdomar i vita kåpor tågade i lördags in i Aneboda kyrka. Det var konfirmation, och sedan i september i fjol hade de fördjupat sig i kyrkans tro, talat om relationer och kärlek, gjort värderingsövningar i olika frågeställningar, sjungit, spelat drama med mera. Nu fick de, i två grupper, inför släkt och vänner göra det som själva ordet konfirmation egentligen betyder, nämligen att bekräfta, och då att bekräfta sitt dop.
Fast det är långt ifrån säkert att denna religiösa bekräftelse är det viktigaste motivet för en tonåring att konfirmera sig. Det finns ju presenter och annat som brukar förknippas med denna högtid. Och icke att förglömma: konfirmandläger, då man som ledare kan glömma att få någon ordentlig nattsömn. Men att lägren betyder mycket för konfirmanderna, det är helt klart.
Som präst ska jag villigt erkänna att konfirmandverksamheten är den enskilda kyrkliga aktivitet som jag känner mest anspänning inför. Varför det är så vet jag inte riktigt. Att möta 15-åringar tycker jag bara är roligt, men samtidigt är jag medveten om att mitt sätt att bemöta dessa unga människor kan forma deras fortsatta syn på Kyrkan och det kristna livet.
Lyckas vi i konfirmandarbetet kommer säkert Kyrkan att behålla dessa människors tillgivenhet under deras fortsatta liv. Därför är det så viktigt att avsätta tillräckliga resurser i form av personal, tid och pengar för konfirmandverksamheten. För vad händer om vi misslyckas?
Själv gick jag i 14-årsålder i så kallad kristendomsskola, då mina föräldrar tillhörde missionsförsamlingen. Konfirmerad i Svenska kyrkans ordning blev jag istället, i en enskild akt, strax före min prästvigning.
Tidsperspektivet är långt:
- Kanske kommer ni tillbaka år 2061 till er konfirmationskyrka tillsammans med era barnbarn, sade jag till konfirmanderna, och då hoppas och ber jag att ni med stolthet och glädje kan berätta för dem om kyrkorummet och hur det var att vara konfirmand på tidigt 2010-tal.
En av mina allra äldsta församlingsbor, nyligen gången ur tiden, visade mig vid ett tillfälle sin konfirmandbok. Och jag tyckte mig skönja en tår i hans ögonvrå då han bläddrade i den slitna och nötta boken som han öppnat och läst ur många gånger under sitt långa liv.
19 ungdomar i vita kåpor tågade i lördags in i Aneboda kyrka. Det var konfirmation, och sedan i september i fjol hade de fördjupat sig i kyrkans tro, talat om relationer och kärlek, gjort värderingsövningar i olika frågeställningar, sjungit, spelat drama med mera. Nu fick de, i två grupper, inför släkt och vänner göra det som själva ordet konfirmation egentligen betyder, nämligen att bekräfta, och då att bekräfta sitt dop.
Fast det är långt ifrån säkert att denna religiösa bekräftelse är det viktigaste motivet för en tonåring att konfirmera sig. Det finns ju presenter och annat som brukar förknippas med denna högtid. Och icke att förglömma: konfirmandläger, då man som ledare kan glömma att få någon ordentlig nattsömn. Men att lägren betyder mycket för konfirmanderna, det är helt klart.
Som präst ska jag villigt erkänna att konfirmandverksamheten är den enskilda kyrkliga aktivitet som jag känner mest anspänning inför. Varför det är så vet jag inte riktigt. Att möta 15-åringar tycker jag bara är roligt, men samtidigt är jag medveten om att mitt sätt att bemöta dessa unga människor kan forma deras fortsatta syn på Kyrkan och det kristna livet.
Lyckas vi i konfirmandarbetet kommer säkert Kyrkan att behålla dessa människors tillgivenhet under deras fortsatta liv. Därför är det så viktigt att avsätta tillräckliga resurser i form av personal, tid och pengar för konfirmandverksamheten. För vad händer om vi misslyckas?
Själv gick jag i 14-årsålder i så kallad kristendomsskola, då mina föräldrar tillhörde missionsförsamlingen. Konfirmerad i Svenska kyrkans ordning blev jag istället, i en enskild akt, strax före min prästvigning.
Tidsperspektivet är långt:
- Kanske kommer ni tillbaka år 2061 till er konfirmationskyrka tillsammans med era barnbarn, sade jag till konfirmanderna, och då hoppas och ber jag att ni med stolthet och glädje kan berätta för dem om kyrkorummet och hur det var att vara konfirmand på tidigt 2010-tal.
En av mina allra äldsta församlingsbor, nyligen gången ur tiden, visade mig vid ett tillfälle sin konfirmandbok. Och jag tyckte mig skönja en tår i hans ögonvrå då han bläddrade i den slitna och nötta boken som han öppnat och läst ur många gånger under sitt långa liv.
tisdag, maj 17, 2011
Konfirmation på Radio Kronoberg
Fick tillfälle att prata konfirmation på Radio Kronoberg: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2159
tisdag, maj 03, 2011
Om digerdöd och själanöd
(Min krönika i Smålandposten torsdagen 5 maj 2011)
Det finns en plats på jorden som heter Stackebo. Ligger närmare bestämt i Gnosjö, högt beläget, med en bedårande utsikt västerut. Som en puckel i horisonten ser man Isaberg. Där finns det också en gård med samma namn, Stackebo.
På 1300-talet härjade digerdöden i området. I denna pest dog människor som flugor. Sägnen förtäljer att man då tände stackeldar på höga höjder för att tala om att här fanns fortfarande överlevande. Härav namnet Stackebo på båda ställena.
I Stackebo har jag mina rötter. I denna miljö kunde mina syskon och jag växa upp till trygga människor. Därför betyder platsen mycket för mig, även i dag.
Mellan digerdöden och våra dagar hände något drastiskt. År 1717, året innan Karl XII dog, höll min farfars morfars farfarsfar på med svedjebränning nedanför byn. Det var i maj månad, men fortfarande aprilväder, och plötsligt kom en virvelvind och tog med sig det brinnande materialet 150 meter över Gnosjösjön och antände klockaregården på andra sidan sjön. Därefter tog elden fatt i Gnosjö kyrka, som brann ned till grunden. Förlusten var dock inte så stor, sägs det, för när det regnade ute fick min dåtida kollega ha ett paraply över sig i predikstolen. Som straff för vådabranden fick dock Jon, som han hette, timra den ena knuten på den nya kyrkan, där hans familj skamligen fick sitta på den nedersta bänkraden.
Om den själsliga nöd som detta kan ha föranlett vet jag inget. För min egen del är jag däremot mycket tacksam över att ha fått gå en S:t Lukaskurs i Enskild själavård. Förutom det rent kunskapsmässiga, fick jag det största utbytet i den av tystnadsplikten skyddade basgruppen, under ledning av en erfaren psykoterapeut. Här fick vi deltagare stöd i att våga och orka titta ned i djupen i den egna personligheten. Händelser, i många fall från barndomen, och som kanske tidigare varit som svarta hål i själen, kunde nu lyftas upp och bearbetas, i en omgivning av stödjande och trygga människor.
Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för dig, och i dunklet ser du mig.
(Psalm 217 vers 1; av växjöbiskopen Elis Malmeström)
Så har digerdöd och själanöd på olika sätt kunnat bidra till den harmoni som jag får känna i livet.
Det finns en plats på jorden som heter Stackebo. Ligger närmare bestämt i Gnosjö, högt beläget, med en bedårande utsikt västerut. Som en puckel i horisonten ser man Isaberg. Där finns det också en gård med samma namn, Stackebo.
På 1300-talet härjade digerdöden i området. I denna pest dog människor som flugor. Sägnen förtäljer att man då tände stackeldar på höga höjder för att tala om att här fanns fortfarande överlevande. Härav namnet Stackebo på båda ställena.
I Stackebo har jag mina rötter. I denna miljö kunde mina syskon och jag växa upp till trygga människor. Därför betyder platsen mycket för mig, även i dag.
Mellan digerdöden och våra dagar hände något drastiskt. År 1717, året innan Karl XII dog, höll min farfars morfars farfarsfar på med svedjebränning nedanför byn. Det var i maj månad, men fortfarande aprilväder, och plötsligt kom en virvelvind och tog med sig det brinnande materialet 150 meter över Gnosjösjön och antände klockaregården på andra sidan sjön. Därefter tog elden fatt i Gnosjö kyrka, som brann ned till grunden. Förlusten var dock inte så stor, sägs det, för när det regnade ute fick min dåtida kollega ha ett paraply över sig i predikstolen. Som straff för vådabranden fick dock Jon, som han hette, timra den ena knuten på den nya kyrkan, där hans familj skamligen fick sitta på den nedersta bänkraden.
Om den själsliga nöd som detta kan ha föranlett vet jag inget. För min egen del är jag däremot mycket tacksam över att ha fått gå en S:t Lukaskurs i Enskild själavård. Förutom det rent kunskapsmässiga, fick jag det största utbytet i den av tystnadsplikten skyddade basgruppen, under ledning av en erfaren psykoterapeut. Här fick vi deltagare stöd i att våga och orka titta ned i djupen i den egna personligheten. Händelser, i många fall från barndomen, och som kanske tidigare varit som svarta hål i själen, kunde nu lyftas upp och bearbetas, i en omgivning av stödjande och trygga människor.
Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för dig, och i dunklet ser du mig.
(Psalm 217 vers 1; av växjöbiskopen Elis Malmeström)
Så har digerdöd och själanöd på olika sätt kunnat bidra till den harmoni som jag får känna i livet.
söndag, april 24, 2011
Kristus har uppstått!
Påskdagsgudstjänst i Aneboda kyrka, Lammhult
24 apr 2011 "Kristus är uppstånden!"
Kristus har uppstått!
Detta är den viktigaste händelsen i världshistorien! År 33, tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen inträffade det.
Denna händelse utgör övergången från det gamla till det nya, den markerar att död får ge vika för liv, den vänder död och hopplöshet till liv och framtidstro.
Vad var det då som hände där, tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen, år 33, på begravningsplatsen strax utanför Jerusalem?
Exakt vad som hände vet vi inte. Men hade det funnits övervakningskameror på den tiden och de varit installerade, så skulle vi förmodligen kunna se på filmen först hur de romerska vakterna gäspat, och kanske tagit en åkarbrasa för det var kyligt på natten, men sedan blivit alldeles stela av fruktan. Filmens ljudspår skulle ha inregistrerat ett kraftigt dån, och filmen skulle ha skakat till, eftersom anordningen som kameran var fäst på också påverkades av det smärre jordskalv som ägde rum. Och så skulle vi ha sett hur stenen, formad ungefär som en kvarnsten, framför ingången till klippgraven, med lätthet rullats undan av ängel. Och så skulle en gestalt ha kommit ut ur graven.
Skulle vi ha känt igen Jesus vid det tillfället? Inte säkert, för hans kropp nu hade förvandlats till en härlighetskropp. Den hade både likheter och olikheter med den brutna kropp som grymt torterats och hängts upp på korset. Den kroppen vi nu skulle se var full av kraft och en reslig hållning och ett ansikte som utstrålar glädje. Men hade vi tittat riktigt noga, så skulle vi ha sett ett hål i varje hand, och ett hål i varje fot.
Nu fanns det inga kameror på den tiden, och de mänskliga vittnen till händelsen var de romerska soldaterna som i efterhand hade blivit beordrade att säga att de sov, vilket de kanske också gjorde. I vart fall har vi inte tillgång till deras vittnesbörd. Men att de blev rädda, vet vi i varje fall – och vem av oss skulle inte ha blivit det.
En stund senare Maria från Magdala kom hit, förmodligen i sällskap med någon annan kvinna, som dessutom förmodligen också hette Maria, helt ovetande om de dramatiska händelserna som utspelats kanske någon timma innan.
Stenen bortrullad och graven vandaliserad? Vad är det som har hänt? Och de springer tillbaka, och får fatt i Petrus och den lärjunge som Jesus älskade – och vem var det? Jo, det är Johannes som skriver det här, och hans blygsamhet förbjuder honom att omtala sig själv vid namn. De här två unga männen springer dit så fort de kan, och hittar den tomma graven, med bindlarna liggande där. Det måste ha varit bindlar fulla med intorkat blod, eftersom det inte funnits någon tid att tvätta Jesu döda kropp på fredagskvällen, innan man provisoriskt lagt den i graven.
Känslorna och frågorna och stämningsläget vid den här tidpunkten måste ha varit i ett enda virrvarr. Vad är detta? Vad är det som har hänt? Och vad kommer att hända nu?
Ja, det är förmodligen totalt kaos i lärjungarnas och kvinnornas liv de där första timmarna i gryningen. Att Jesus sagt att han skulle uppstå blandades med fruktan och ovisshet. Stressnivån är maximal.
Men så visar sig Jesus, den uppståndne och förhärligade Jesus, för Maria. Det var hon som var den första att se Jesus uppstånden från de döda. Hon fick i uppdrag att förmedla den underbara nyheten till dem som han kallar för hans bröder. Och han talar om sin far i himlen och deras far. Så får syster Maria gå med detta stora uppdrag.
Detta gäller också oss. Vår broder Jesus har uppstått från de döda, och han kallar dig och mig, vi hans efterföljare tvåtusen år senare, för sina syskon. För vi har en gemensam Far i Gud i himlen. Och Gud särbehandlar inte sina barn, utan den ära som han ger sin till son, vår storebror, att få uppstå från döden, den äran ger han också till alla oss andra av hans barn, vi systrar och bröder i den stora syskonskaran som kallas kristna.
Världshistoriens viktigaste händelse kan vi precisera i tid och rum. Det var tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhögtiden år 33 av tideräkning. Platsen: en begravningsplats strax utanför Jerusalem.
Vid den tidpunkten och på den platsen skedde det som får konsekvenser för ditt och mitt liv, ända in i evigheten. För då bröt Jesus Kristus sönder dödens bojor, och Livet segrade.
Lärjungarnas och kvinnornas kaosupplevelse vänds i glädje, frimodighet och framtidshopp. Och för oss en vandring med den uppståndne i vårt liv, till välsignelse för oss själv, till stöd för våra medmänniskor och Gud, vår Far, till ära.
Kristus är uppstånden!
Ja, han är sannerligen uppstånden!
Psalmer vi sjunger:
146 Vad ljus över griften, han lever, o fröjd
147 Upp min tunga, att lovsjunga
470 Kom med glädje och med sång
154 Dina händer är fulla med blommor
Kyrkokören sjunger, och Lisa spelar trumpet
24 apr 2011 "Kristus är uppstånden!"
Kristus har uppstått!
Detta är den viktigaste händelsen i världshistorien! År 33, tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen inträffade det.
Denna händelse utgör övergången från det gamla till det nya, den markerar att död får ge vika för liv, den vänder död och hopplöshet till liv och framtidstro.
Vad var det då som hände där, tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen, år 33, på begravningsplatsen strax utanför Jerusalem?
Exakt vad som hände vet vi inte. Men hade det funnits övervakningskameror på den tiden och de varit installerade, så skulle vi förmodligen kunna se på filmen först hur de romerska vakterna gäspat, och kanske tagit en åkarbrasa för det var kyligt på natten, men sedan blivit alldeles stela av fruktan. Filmens ljudspår skulle ha inregistrerat ett kraftigt dån, och filmen skulle ha skakat till, eftersom anordningen som kameran var fäst på också påverkades av det smärre jordskalv som ägde rum. Och så skulle vi ha sett hur stenen, formad ungefär som en kvarnsten, framför ingången till klippgraven, med lätthet rullats undan av ängel. Och så skulle en gestalt ha kommit ut ur graven.
Skulle vi ha känt igen Jesus vid det tillfället? Inte säkert, för hans kropp nu hade förvandlats till en härlighetskropp. Den hade både likheter och olikheter med den brutna kropp som grymt torterats och hängts upp på korset. Den kroppen vi nu skulle se var full av kraft och en reslig hållning och ett ansikte som utstrålar glädje. Men hade vi tittat riktigt noga, så skulle vi ha sett ett hål i varje hand, och ett hål i varje fot.
Nu fanns det inga kameror på den tiden, och de mänskliga vittnen till händelsen var de romerska soldaterna som i efterhand hade blivit beordrade att säga att de sov, vilket de kanske också gjorde. I vart fall har vi inte tillgång till deras vittnesbörd. Men att de blev rädda, vet vi i varje fall – och vem av oss skulle inte ha blivit det.
En stund senare Maria från Magdala kom hit, förmodligen i sällskap med någon annan kvinna, som dessutom förmodligen också hette Maria, helt ovetande om de dramatiska händelserna som utspelats kanske någon timma innan.
Stenen bortrullad och graven vandaliserad? Vad är det som har hänt? Och de springer tillbaka, och får fatt i Petrus och den lärjunge som Jesus älskade – och vem var det? Jo, det är Johannes som skriver det här, och hans blygsamhet förbjuder honom att omtala sig själv vid namn. De här två unga männen springer dit så fort de kan, och hittar den tomma graven, med bindlarna liggande där. Det måste ha varit bindlar fulla med intorkat blod, eftersom det inte funnits någon tid att tvätta Jesu döda kropp på fredagskvällen, innan man provisoriskt lagt den i graven.
Känslorna och frågorna och stämningsläget vid den här tidpunkten måste ha varit i ett enda virrvarr. Vad är detta? Vad är det som har hänt? Och vad kommer att hända nu?
Ja, det är förmodligen totalt kaos i lärjungarnas och kvinnornas liv de där första timmarna i gryningen. Att Jesus sagt att han skulle uppstå blandades med fruktan och ovisshet. Stressnivån är maximal.
Men så visar sig Jesus, den uppståndne och förhärligade Jesus, för Maria. Det var hon som var den första att se Jesus uppstånden från de döda. Hon fick i uppdrag att förmedla den underbara nyheten till dem som han kallar för hans bröder. Och han talar om sin far i himlen och deras far. Så får syster Maria gå med detta stora uppdrag.
Detta gäller också oss. Vår broder Jesus har uppstått från de döda, och han kallar dig och mig, vi hans efterföljare tvåtusen år senare, för sina syskon. För vi har en gemensam Far i Gud i himlen. Och Gud särbehandlar inte sina barn, utan den ära som han ger sin till son, vår storebror, att få uppstå från döden, den äran ger han också till alla oss andra av hans barn, vi systrar och bröder i den stora syskonskaran som kallas kristna.
Världshistoriens viktigaste händelse kan vi precisera i tid och rum. Det var tidigt på morgonen den första arbetsdagen efter den judiska påskhögtiden år 33 av tideräkning. Platsen: en begravningsplats strax utanför Jerusalem.
Vid den tidpunkten och på den platsen skedde det som får konsekvenser för ditt och mitt liv, ända in i evigheten. För då bröt Jesus Kristus sönder dödens bojor, och Livet segrade.
Lärjungarnas och kvinnornas kaosupplevelse vänds i glädje, frimodighet och framtidshopp. Och för oss en vandring med den uppståndne i vårt liv, till välsignelse för oss själv, till stöd för våra medmänniskor och Gud, vår Far, till ära.
Kristus är uppstånden!
Ja, han är sannerligen uppstånden!
Psalmer vi sjunger:
146 Vad ljus över griften, han lever, o fröjd
147 Upp min tunga, att lovsjunga
470 Kom med glädje och med sång
154 Dina händer är fulla med blommor
Kyrkokören sjunger, och Lisa spelar trumpet
tisdag, april 12, 2011
Drömmen om Sahara
(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 14 april 2011)
Jag har en dröm, som ännu inte gått i uppfyllelse. Drömmen är att få köra genom Sahara med ett terrängfordon.
Jag har alltid varit fascinerad av öknar. Kanske finns det något i öknens karga och ogästvänliga landskap som slår an en sträng långt nere i de outgrundliga djupen av min själ. Eller är det bara skönheten i det vidsträckta torra landskapet av sand, grus och klippor, med alla färgskiftningar i brunt och gult, och med enstaka buskar här och där.
I min ungdom arbetade jag några år i Indien och då huvudsakligen i delstaten Rajasthan, vars västra del är ett ökenområde på gränsen till Pakistan. Det var en upplevelse att få sova i öknen och ha en fantastisk stjärnhimmel över sig som inte stördes av några ovidkommande ljuskällor. Men också öknens villkor gjorde sig gällande, då vi fastnade med vårt fordon i sanden och fick gräva oss loss med hjälp av tallrikar för att överhuvudtaget kunna komma vidare.
Man kan undra hur det i vissa lägen kan växa träd och buskar i öknen. På ett ställe i Sinaiöknen fick jag berättat att det inte hade regnat på tre år. Likväl växte det buskar och små träd lite överallt. Hur är det möjligt? Vår guide berättade de campat där, och på morgonen var sovsäckarna alldeles genomvåta av - dagg.
Google Earth är en av Internets stora välsignelser. Här kan man från sin dator färdas ut över hela jorden och besöka de mest avlägsna platser. Tänk er min upphetsning när jag på skärmen hittar några hjulspår i sanden så långt från ära och redlighet man kan tänka sig. Man undrar hur länge ett par hjulspår är synliga innan de täcks av sandstormar. Vad som händer om man får motorstopp därute, vill jag bara inte tänka på.
Landet som nu genomgår svåra prövningar, Libyen, trodde jag först bara var bebott vid Medelhavskusten. Men här finns stora städer långt nere i öknen. Vad lever folk av där, i det torra och brunbrända landskapet? Jag vet inte.
Kanske längtar människor där efter samma sak som herdepojken David, han som sedan kom att bli Israels store kung, då han skrev den psalm som så många människor funnit tröst i: Han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro. (Psaltaren 23)
Återstår att se om eller när jag får tillfälle att korsa Sahara med bil. Än så länge är det bara en dröm.
Jag har en dröm, som ännu inte gått i uppfyllelse. Drömmen är att få köra genom Sahara med ett terrängfordon.
Jag har alltid varit fascinerad av öknar. Kanske finns det något i öknens karga och ogästvänliga landskap som slår an en sträng långt nere i de outgrundliga djupen av min själ. Eller är det bara skönheten i det vidsträckta torra landskapet av sand, grus och klippor, med alla färgskiftningar i brunt och gult, och med enstaka buskar här och där.
I min ungdom arbetade jag några år i Indien och då huvudsakligen i delstaten Rajasthan, vars västra del är ett ökenområde på gränsen till Pakistan. Det var en upplevelse att få sova i öknen och ha en fantastisk stjärnhimmel över sig som inte stördes av några ovidkommande ljuskällor. Men också öknens villkor gjorde sig gällande, då vi fastnade med vårt fordon i sanden och fick gräva oss loss med hjälp av tallrikar för att överhuvudtaget kunna komma vidare.
Man kan undra hur det i vissa lägen kan växa träd och buskar i öknen. På ett ställe i Sinaiöknen fick jag berättat att det inte hade regnat på tre år. Likväl växte det buskar och små träd lite överallt. Hur är det möjligt? Vår guide berättade de campat där, och på morgonen var sovsäckarna alldeles genomvåta av - dagg.
Google Earth är en av Internets stora välsignelser. Här kan man från sin dator färdas ut över hela jorden och besöka de mest avlägsna platser. Tänk er min upphetsning när jag på skärmen hittar några hjulspår i sanden så långt från ära och redlighet man kan tänka sig. Man undrar hur länge ett par hjulspår är synliga innan de täcks av sandstormar. Vad som händer om man får motorstopp därute, vill jag bara inte tänka på.
Landet som nu genomgår svåra prövningar, Libyen, trodde jag först bara var bebott vid Medelhavskusten. Men här finns stora städer långt nere i öknen. Vad lever folk av där, i det torra och brunbrända landskapet? Jag vet inte.
Kanske längtar människor där efter samma sak som herdepojken David, han som sedan kom att bli Israels store kung, då han skrev den psalm som så många människor funnit tröst i: Han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro. (Psaltaren 23)
Återstår att se om eller när jag får tillfälle att korsa Sahara med bil. Än så länge är det bara en dröm.
lördag, april 02, 2011
Personalens spelplan i Svenska kyrkan
Var går gränsen mellan förtroendevaldas inflytande och personalens kompetensområde i Svenska kyrkan på lokal nivå? För ofta är det just här som det uppstår konflikt. Onödigtvis, hävdar jag, för det går att hitta bra sätt att arbeta tillsammans utan att någondera part trampar den andra på tårna.
Ett sätt är att definiera personalens spelplan. Vi bygger nu fyra väggar som vi ger olika namn: 
a) Kyrkoordning, Psalmbok, Kyrkohandbok, etc
b) Arbetsmarknadslagar, avtal, etc
c) Församlingsinstruktion, verksamhetsplan, policies, etc
d) Budget
Inom dessa fyra väggar har personalen under kyrkoherde och ev andra verksamhetschefer att verka. Utanför dessa väggar har man inte rätt att gå.
Låt oss kommentera de fyra väggarna. De två första väggarna utgörs av regelverk som bestämts på högsta ort. Kyrkoordningen, Psalmboken, Kyrkohandboken etc är dokument fastställda av Kyrkomötet. Och arbetsmarknadslagarna är beslutade av riksdag, regering och ämbetsverk. Avtal är (oftast) slutna på central nivå. Kort sagt kan man inte påverka de här regelverken på lokal nivå. Tycker man inte om dem, får man helt sonika motionera om ändringar via Kyrkomötet, Riksdagen eller motsvarande.
De två andra väggarna, Församlingsinstruktion etc, samt Budget, är däremot fastställda av förtroendevalda i kyrkoråd, -nämnd eller fullmäktige. Över dessa har de lokalt förtroendevalda makt och inflytande över.
För personalens del handlar det om att verkställa det som dessa fyra olika dokumenttyper fullt ut, men utan att gå över den gräns som väggarna utgör. I gudstjänsten har jag att följa de föreskrivna texterna enligt kyrkohandboken. Ett exempel på att gå utöver kyrkohandboken vore om jag uppmanade församlingen att tillbe solen eller att som offertoriepsalm sjunga en snapsvisa.
Och skulle jag lägga tid (och därmed också pengar) på sådana arbetsområden som ligger utanför Kyrkans ansvarsområde, går jag utöver den gräns som verksamhetsmål och budget utgör. Likaså om jag flagrant skulle spränga de uppsatta budgetramarna för mitt verksamhetsområde.
Som kyrkoherde och/eller verksamhetschef är det på mitt ansvar att uppfylla de fastställda målen i de fyra dokumenttyperna, och fylla ut spelplanen helt och hållet. Hur jag gör det, och i vilken ordning, bestämmer jag själv i allt väsentligt. Här ska de förtroendevalda hålla fingrarna borta. Efter det att de har fattat besluten, överlåts verkställigheten till kyrkoherden och hans/hennes medarbetare.
Att från ömse håll, förtroendevalda och tjänstemän/personal, respektera dessa ramar kan bidra till ett gott och tillitsfullt samarbete i vår Svenska kyrka.
tisdag, mars 22, 2011
Den förste Designern
Krönika i Smålandsposten torsdagen 24 mars 2011
Ingen läsare av Smålandsposten torde väl ha missat att det var Designers Saturday den gångna helgen i Lammhult med flera orter.
På sedvanligt sätt firade vi också i Lammhults kyrka Designers Saturday med en Skapande andakt.
Men kyrkan har väl inte så mycket med design att göra? kan man fråga sig. Jo, i högsta grad har den det, svarar jag.
Dels är Lammhults kyrka ett designmässigt underbart vackert tempel. Arkitekten Claes Knutson har ritat ett kyrkorum, fyllt av oväntade och spännande överraskningar. Materialen är typiskt småländska - sten, glas och trä.
Dels har Kyrkan med design att göra också i en annan, och kanske större, bemärkelse. För i Bibelns första kapitel möter vi nämligen den store Designern som formar sitt verk.
I poetisk form målar skapelseberättelsens författare ut hur den förste Designern vid varje dags fullbordan liksom tar ett steg tillbaka, kisar med ögonen, granskar det som han har tänkt ut och låtit komma till stånd, och förnöjt konstaterar att ”det var gott”. Så gör Designern dag efter dag, och himlakropparnas ljus bidrar till att det ”var afton och det var morgon”."Och Gud såg att det var gott."
På den första Designer’s Friday - den sjätte dagen - formar och frambringar så Skaparen den varelse som han kallade för Adam. Namnet Adam kommer från det som på hebreiska heter adama – jorden.
Och så förvandlas, genom Designerns ord och händer, den bruna, smutsiga och dammiga jorden till en varelse som tänker och skrattar, som älskar och känner gemenskap, som tillverkar saker, formar sin framtid och som är moraliskt ansvarig för det han gör.
Denna varelse av kött och blod, hon som också kallas för skapelsens krona, bär på en särskild kallelse. Som Guds avbild är hon kallad att likna Skaparen i det han gör. Och eftersom den store Designern formar vackra och ändamålsenliga verk, så ska ju också hans avbild – människan – i sin tur tänka ut och färdigställa det som är gott och vackert, det som är nyttigt och praktiskt, det som är kärleksfullt, underfundigt och roligt.
Design är en Guds egenskap, given till oss människor som lever här på jorden. När du och jag designar, då lever vi mitt i vår kallelse att vara Skaparens avbild.
Ingen läsare av Smålandsposten torde väl ha missat att det var Designers Saturday den gångna helgen i Lammhult med flera orter.
På sedvanligt sätt firade vi också i Lammhults kyrka Designers Saturday med en Skapande andakt.
Men kyrkan har väl inte så mycket med design att göra? kan man fråga sig. Jo, i högsta grad har den det, svarar jag.
Dels är Lammhults kyrka ett designmässigt underbart vackert tempel. Arkitekten Claes Knutson har ritat ett kyrkorum, fyllt av oväntade och spännande överraskningar. Materialen är typiskt småländska - sten, glas och trä.
Dels har Kyrkan med design att göra också i en annan, och kanske större, bemärkelse. För i Bibelns första kapitel möter vi nämligen den store Designern som formar sitt verk.
I poetisk form målar skapelseberättelsens författare ut hur den förste Designern vid varje dags fullbordan liksom tar ett steg tillbaka, kisar med ögonen, granskar det som han har tänkt ut och låtit komma till stånd, och förnöjt konstaterar att ”det var gott”. Så gör Designern dag efter dag, och himlakropparnas ljus bidrar till att det ”var afton och det var morgon”."Och Gud såg att det var gott."
På den första Designer’s Friday - den sjätte dagen - formar och frambringar så Skaparen den varelse som han kallade för Adam. Namnet Adam kommer från det som på hebreiska heter adama – jorden.
Och så förvandlas, genom Designerns ord och händer, den bruna, smutsiga och dammiga jorden till en varelse som tänker och skrattar, som älskar och känner gemenskap, som tillverkar saker, formar sin framtid och som är moraliskt ansvarig för det han gör.
Denna varelse av kött och blod, hon som också kallas för skapelsens krona, bär på en särskild kallelse. Som Guds avbild är hon kallad att likna Skaparen i det han gör. Och eftersom den store Designern formar vackra och ändamålsenliga verk, så ska ju också hans avbild – människan – i sin tur tänka ut och färdigställa det som är gott och vackert, det som är nyttigt och praktiskt, det som är kärleksfullt, underfundigt och roligt.
Design är en Guds egenskap, given till oss människor som lever här på jorden. När du och jag designar, då lever vi mitt i vår kallelse att vara Skaparens avbild.
onsdag, mars 09, 2011
Högkyrklig vid altaret och gammalkyrklig i predikstolen
Mitt bidrag till Svenska kyrkotidning 2011 nummer 6
- ett temanummer om Den nya högkyrkligheten
- ett temanummer om Den nya högkyrkligheten
”Högkyrklig vid altaret och gammalkyrklig i predikstolen”. Så blev jag en gång recenserad av en för mig anonym gudstjänstfirare. Detta var under mitt år som pastorsadjunkt i en församling Växjö stift under mitten av 1990-talet. Jag tog till mig yttrandet, och beskriver mig idag som högkyrklig vid altaret, gammalkyrklig i predikstolen och folkkyrkliga i kontakt med församlingsborna.
Vad man menar med de olika begreppen är däremot inte speciellt tydligt, varken för mig själv eller för Kyrkans eget folk. Den här artikeln, som svar på en förfrågan från redaktionen, är därför närmast uttryck för mina personliga funderingar och observationer som präst i ”bibelbältet”. Jag har bara tjänstgjort i Växjö stift och i norra delen av Lunds stift. Klassiskt är ju jämförelsen mellan de tre smålandslänens länsbokstäver och inriktning på kyrklighet: F (Jönköpings län) - frikyrklighet; G (Kronobergs län) – gammalkyrklighet; H (Kalmar län) – högkyrklighet. Om än grovt tillyxad finns det en relevans i jämförelsen. Hur sedan fromhetslivet yppar sig i (sön)dagligt liv i resten av vårt land har jag begränsad personlig erfarenhet av. När jag här talar om dessa olika former av kyrkligt liv gör jag det därför utan något som helst anspråk på vetenskaplighet.
Högkyrklighet, gammalkyrklighet, lågkyrklighet och folkkyrklighet är begrepp jag mött, med olika betoning i olika trakter.
I likhet med ett antal andra präster (och biskop!) i Växjö stift är jag uppvuxen inom frikyrkligheten; i Svenska Alliansmissionen för att vara mera exakt, en historiskt sett lågkyrklig rörelse som successivt utveckats till renodlad frikyrka.
I denna uppväxtmiljö kunde man konstatera ett antal skiljaktigheter mellan frikyrkorna och ”statskyrkan”: dopfrågan med barndop eller dop som ett uttryck för personens egen bekännelse; gudstjänstens utformning av spontanitet eller formbundenhet; moral, där oskrivna lagar och förhållningssätt (”syndakatalogen”) uppfattades som strängare inom frikyrkligheten än inom Svenska kyrkan; med mera.
Liberalteologi, så som man tolkade termen i det pietistiskt sammanhang som präglade min uppväxt, var närmast ett skällsord. Med liberalteologi förknippades ett allmänt ifrågasättande av Bibeln som auktoritativ källa för trons frälsningsavgörande innehåll.
I min vandring från frikyrkligheten in i Svenska kyrkan var det bland annat liturgin som gav mig en aha-upplevelse. Istället för de ”stela ritualer” som jag tidigare uppfattat vara kännetecknande för gudstjänstlivet i Svenska kyrkan, så visade det sig var ett levande, icke-verbalt språk i den gudstjänstfirande församlingens möte med sin Herre. Här kom det som jag i varje fall till viss del betecknar som högkyrklighet som en befriande och förnyande kraft i mitt andliga liv.
Jag tror annars att folk på gatan uppfattar ordet högkyrklig mer eller mindre som synonymt med kvinnoprästmotståndare. Jag ska inte kommentera den saken, men vill gärna peka på en upplevelse som jag gjorde för inte så länge sedan. En manlig kollega hälsar på en annan manlig kollega med orden ”God dag, fader NN”. Något motsvarande försök att titulera mig med ”moder Annika” gjorde inte kollegan, och skulle han ha gjort det, vet jag inte hur jag hade reagerat. Men jag uppfattade att det fanns ett exkluderande inslag i hans terminologi. Var det ett medvetet sätt att utesluta mig som kvinnlig präst från hans uppfattning av vad en präst är? Var ett uttryck för ”högkyrklighet” i ämbetsmässig bemärkelse? Jag vet inte, och jag har inte heller frågat.
I liturgisk bemärkelse, i sättet att fira gudstjänsten, uppfattar jag mig som högkyrklig. Jag försöker även kommunicera detta bland andra till mina konfirmander, som bland lägger ner stor möda på att lära sig teckna korset över sig själva.
Samtidigt kan jag även betrakta mig som lågkyrklig i den meningen att jag sätter värde på pietistiska inslag i mässans innehåll i form av en personlig beröring av Guds Ande.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tala om högkyrklighet och lågkyrklig som varandras motpoler. Lika lite går det förmodligen att inrymma alla politiska frågeställningar längs en skala från vänster till höger. Varken kyrkligt eller politiskt liv kan reduceras till ett endimensionellt tänkande. Här får vi istället tänka i flera, eller till och med många, dimensioner.
Man kan beskriva högkyrkligt och lågkyrkligt i ämbetsmässig bemärkelse längs en axel. Men ska man tala om högkyrkligt och lågkyrkligt i liturgisk bemärkelse får man ta till en annan axel. Om vi bildligt tänker oss att den ena polariteten kan uttryckas som olika punkter längs en x-axel, skulle den andra polariteten kunna beskrivas som olika värden på en y-axel. I hela problemkomplexet högkyrkligt-lågkyrkligt finns många axlar och dimensioner, som ger utrymme för stor mängd olika förhållningssätt.
En av dessa dimensioner, vilket min matematiklärare på gymnasiet brukade påpeka, är tiden. Begreppens innebörd skiftar över tiden, och vad som en gång kunde benämnas som högkyrkligt eller lågkyrklig, kan i dagens kyrkliga landskap få en helt annan terminologi.
Annika Stacke,
församlingspräst i Lammhult, Växjö stift
annika.stacke@svenskakyrkan.se
lördag, mars 05, 2011
Ur min citatsamling (16)
"Ett gram känsla överträffar ett ton logik" (Karin Sandin & Nils Frykman: Du - ett varumärke)
torsdag, mars 03, 2011
S:t Göran och draken
Min krönika i Smålandsposten torsdagen 3 mars 2011
Kampen mellan S:t Göran och draken utspelas i min prästgård.
Enligt legenden har draken under lång tid terroriserat en stad i Mindre Asien, och som mat har den utkrävt två får om dagen. Efter det att fåren tagit slut, fick barnen offras, och slutligen var det kungens egen dotter, prinsessan, som stod på tur att uppslukas av draken. Då kommer riddaren S:t Göran på sin häst.
I Storkyrkan i Stockholm och på ett torg i Gamla stan kan man beskåda kampen. Nu har den också flyttat in till mig. En stor tavla – högre än takhöjd – målad av den öländske konstnären Sven-Bertil Svensson skänktes till Kastlösa stiftsgård 1979. I och med gårdens avyttring fick jag tillfälle att köpa verket, som nu pryder prästgårdens trapphus. En avbildning av motivet i form av träsnideri gjordes också under Ölands skördefest i höstas.
Den fruktansvärda draken vrider sig av smärta då Görans långa spjut tränger in i den. Prinsessan är en passiv men intresserad åskådare.
Motivet med kamp mellan ont och gott förekommer ofta i legendernas och religionernas värld. I de bibliska texterna finner vi drakmotivet i Uppenbarelsebokens tolfte kapitel. Han vill sluka det barn som kvinnan är på väg att föda, men ärkeängeln Mikael med sin himmelska härskara griper in och besegrar eldröda draken och hans änglar.
S:t Göran (eller Georg eller Jörgen) är omtalad i helgonlitteraturen. Han lär ha levt i Mindre Asien under 200-talets senare del, då förföljelser mot kristna var vanliga, och liksom många andra fick Georg lida martyrdöden.
Trots allvaret i temat kan man ana en uppsluppenhet i målarens bearbetning av motivet, och själv känner jag mig stolt över att få ha ett sådant konstverk i mitt hem. Och hur självständig och jämställd jag än vill vara som kvinna kan jag inte förneka att tanken på en riddare som kämpar för en dam är kittlande. Därför: tack mina ”riddarpojkar” som på olika sätt hjälpt mig att få tavlan på plats!
Kampen mellan S:t Göran och draken utspelas i min prästgård.
Enligt legenden har draken under lång tid terroriserat en stad i Mindre Asien, och som mat har den utkrävt två får om dagen. Efter det att fåren tagit slut, fick barnen offras, och slutligen var det kungens egen dotter, prinsessan, som stod på tur att uppslukas av draken. Då kommer riddaren S:t Göran på sin häst.
I Storkyrkan i Stockholm och på ett torg i Gamla stan kan man beskåda kampen. Nu har den också flyttat in till mig. En stor tavla – högre än takhöjd – målad av den öländske konstnären Sven-Bertil Svensson skänktes till Kastlösa stiftsgård 1979. I och med gårdens avyttring fick jag tillfälle att köpa verket, som nu pryder prästgårdens trapphus. En avbildning av motivet i form av träsnideri gjordes också under Ölands skördefest i höstas.
Den fruktansvärda draken vrider sig av smärta då Görans långa spjut tränger in i den. Prinsessan är en passiv men intresserad åskådare.
Motivet med kamp mellan ont och gott förekommer ofta i legendernas och religionernas värld. I de bibliska texterna finner vi drakmotivet i Uppenbarelsebokens tolfte kapitel. Han vill sluka det barn som kvinnan är på väg att föda, men ärkeängeln Mikael med sin himmelska härskara griper in och besegrar eldröda draken och hans änglar.
S:t Göran (eller Georg eller Jörgen) är omtalad i helgonlitteraturen. Han lär ha levt i Mindre Asien under 200-talets senare del, då förföljelser mot kristna var vanliga, och liksom många andra fick Georg lida martyrdöden.
Trots allvaret i temat kan man ana en uppsluppenhet i målarens bearbetning av motivet, och själv känner jag mig stolt över att få ha ett sådant konstverk i mitt hem. Och hur självständig och jämställd jag än vill vara som kvinna kan jag inte förneka att tanken på en riddare som kämpar för en dam är kittlande. Därför: tack mina ”riddarpojkar” som på olika sätt hjälpt mig att få tavlan på plats!
onsdag, februari 09, 2011
Inte bara oxveckor och vargtimmar
(Min krönika i Smålandsposten torsdagen 10 februari 2011)
Oxveckorna brukade man i det gamla bondesamhället kalla den tid på året som kommer efter en längre ledighet, och då det dröjer innan man blir långledig igen. Som nu mellan jul och påsk. Man får ”slita som en oxe”.
Fast det är kanske inte bara arbetet som sliter, utan den långa väntan på våren med härliga kvällar och ljumma vindar. Föraningar har vi haft efter en ovanligt kall vinter – som förvisso inte är slut än!
Ändå känns det skönt med den vanliga lunken i tillvaron, kanske ungefär som bonden kunde känna det då oxen lugnt och sävligt drog vagnen till marknaden.
Annat är det med vargtimmen, denna ångestfyllda tid strax före gryningen då man kan ligga vaken och älta alla världsproblemen i sitt liv och känna sig allmänt misslyckad. När man sedan stiger upp i vanlig tid känns ofta de svårigheter som man brottades med under småtimmarna som tämligen triviala. Hormonnivåerna i kroppen under efternatten verkar kunna spela oss ett spratt.
Men tiden och tillvaron består lyckligtvis inte bara av oxveckor och vargtimmar. Den tidsrymd på 40 dagar som gått från Juldagen gör att vi i Kyrkan i söndags firade ljusgudstjänst på Kyndelsmässodagen. Gudstjänstbesökarna fick tända egna ljus och ta med sig hem. Ljuset är en symbol för Kristus som Världens ljus, och detta ljus skall återspeglas i de troendes liv, för att sprida hopp och glädje.
Extremt ovanligt är att den mycket sena påsken i år lämnar rum för så många söndagar innan förfastan tar vid. Nästa gång som den sjätte söndagen efter trettondedagen med temat ”Gud verkar nu”, infaller på nytt, blir först om 27 år. Växjö stift har därför tagit initiativ till en slogan: ”Gud verkar nu! Gå till kyrkan på söndag – nästa chans är 2038!”.
Och om Gud verkar nu, så kan det ju vara genom kärleken. För på måndag är det Alla hjärtans dag. Upphovsmannen hette Valentin, en munk och präst i Rom under fornkyrkans tid. Enligt legenden brukade han plocka blommor i klosterträdgården till älskande par, och blev fängslad för att ha förrättat kristna vigslar. En annan legend säger att Valentin blev kär i fångvaktarens dotter – en något komplicerande faktor för en munk!
Kanske kan det vara lättare att genomlida en och annan oxvecka eller vargtimma för att också kunna få glädja oss över alla de vackra dagar och stunder som tillvaron och livet skänker oss!
Oxveckorna brukade man i det gamla bondesamhället kalla den tid på året som kommer efter en längre ledighet, och då det dröjer innan man blir långledig igen. Som nu mellan jul och påsk. Man får ”slita som en oxe”.
Fast det är kanske inte bara arbetet som sliter, utan den långa väntan på våren med härliga kvällar och ljumma vindar. Föraningar har vi haft efter en ovanligt kall vinter – som förvisso inte är slut än!
Ändå känns det skönt med den vanliga lunken i tillvaron, kanske ungefär som bonden kunde känna det då oxen lugnt och sävligt drog vagnen till marknaden.
Annat är det med vargtimmen, denna ångestfyllda tid strax före gryningen då man kan ligga vaken och älta alla världsproblemen i sitt liv och känna sig allmänt misslyckad. När man sedan stiger upp i vanlig tid känns ofta de svårigheter som man brottades med under småtimmarna som tämligen triviala. Hormonnivåerna i kroppen under efternatten verkar kunna spela oss ett spratt.
Men tiden och tillvaron består lyckligtvis inte bara av oxveckor och vargtimmar. Den tidsrymd på 40 dagar som gått från Juldagen gör att vi i Kyrkan i söndags firade ljusgudstjänst på Kyndelsmässodagen. Gudstjänstbesökarna fick tända egna ljus och ta med sig hem. Ljuset är en symbol för Kristus som Världens ljus, och detta ljus skall återspeglas i de troendes liv, för att sprida hopp och glädje.
Extremt ovanligt är att den mycket sena påsken i år lämnar rum för så många söndagar innan förfastan tar vid. Nästa gång som den sjätte söndagen efter trettondedagen med temat ”Gud verkar nu”, infaller på nytt, blir först om 27 år. Växjö stift har därför tagit initiativ till en slogan: ”Gud verkar nu! Gå till kyrkan på söndag – nästa chans är 2038!”.
Och om Gud verkar nu, så kan det ju vara genom kärleken. För på måndag är det Alla hjärtans dag. Upphovsmannen hette Valentin, en munk och präst i Rom under fornkyrkans tid. Enligt legenden brukade han plocka blommor i klosterträdgården till älskande par, och blev fängslad för att ha förrättat kristna vigslar. En annan legend säger att Valentin blev kär i fångvaktarens dotter – en något komplicerande faktor för en munk!
Kanske kan det vara lättare att genomlida en och annan oxvecka eller vargtimma för att också kunna få glädja oss över alla de vackra dagar och stunder som tillvaron och livet skänker oss!
fredag, februari 04, 2011
Tavla över S:t Göran och draken
Från nu nedlagda Kastlösa stiftsgård, varifrån den sakrala konsten avyttras, har jag köpt Sven-Bertil Svenssons spännande målning av S:t Göran och draken.
Måtten på tavlan är sådana, att den inte ryms under vanlig takhöjd, utan den får hänga i trappuppgången i min prästgård.
Hur den kom till stiftsgården en gång berättas i en tidningsartikel i Ölandsbladet den 26 mars 1979, som konstnären välvilligt sänt mig en kopia av.
Måtten på tavlan är sådana, att den inte ryms under vanlig takhöjd, utan den får hänga i trappuppgången i min prästgård.
torsdag, januari 20, 2011
Att bo i prästgård
Krönika i Smålandsposten torsdagen 20 januari 2011
Jag har precis köpt min prästgård. Där har jag bott i sju år som hyresgäst i egenskap av församlingens präst. Men när jag nu fick tillfälle att köpa huset, så gjorde jag det. En villa från 60-talet, lite italiensk stil, som ligger mellan Lammhults kyrka och järnvägen.
Det är lite speciellt att bo så här, för visst är man en offentlig person om man arbetar i församlingen och bor i prästgården. Vissa kollegor kan därför föredra att bo utanför pastoratet. Fast själv tycker jag det är sympatiskt att möta församlingsborna på gatan, i affären eller på banken. Jag hoppas och tror att ”fåren i min hjord” hyser motsvarande uppfattning. I varje fall hälsar vi glatt på varandra. Och inte känner jag mig det minsta påpassad!
Prästgårdskultur är ett begrepp som man ibland använder för att tala om den bildningstradition som bakåt i tiden förknippades med prästgårdarna, kanske speciellt på landet. Prästgården hade inte sällan ett bibliotek för bygdens vetgiriga. Prästfrun höll i syföreningen, och där fick man ofta besök av någon missionär, som berättade om människors liv och tillvaro i fjärran länder. Sång och musik var vanligt förekommande. I och runt prästgården kunde en bildningskultur frodas som kompletterade det allmänna skolväsendet.
Men prästgårdar är ofta stora hus som numera är dyra att underhålla. Kostnaderna överstiger inte sällan den hyra som tjänsteinnehavaren betalar (vilken f.ö. motsvarar marknadshyran för 100 kvm på orten). I rask takt säljer nu församlingar och kyrkliga samfälligheter ut sina prästgårdar till privatpersoner. Tragiskt att prästgårdarna försvinner ur Svenska kyrkans ägo, tycker vissa. De, däremot, som håller på med kyrklig ekonomi och förvaltning ser en budgetmässig fördel i att inte ha för många fastigheter.
Men den församling som kan erbjuda en bostad till sin präst kan vid vakanser lättare få en ny tjänsteinnehavare. I synnerhet en nyprästvigd sätter värde på möjligheten att bo i prästgård. Han eller hon har säkert inte för avsikt att göra hela sin karriär i pastoratet, och vill därför inte vara bunden till att behöva sälja ett hus om han/hon skulle få en tjänst på annan ort.
Att ”det lyser i prästgårdens fönster” tolkar många att Kyrkan finns närvarande. Denna själavårdsmässiga aspekt av Kyrkans liv och verksamhet får aldrig gå förlorad, även om prästgårdar byter ägare.
Jag har precis köpt min prästgård. Där har jag bott i sju år som hyresgäst i egenskap av församlingens präst. Men när jag nu fick tillfälle att köpa huset, så gjorde jag det. En villa från 60-talet, lite italiensk stil, som ligger mellan Lammhults kyrka och järnvägen.
Det är lite speciellt att bo så här, för visst är man en offentlig person om man arbetar i församlingen och bor i prästgården. Vissa kollegor kan därför föredra att bo utanför pastoratet. Fast själv tycker jag det är sympatiskt att möta församlingsborna på gatan, i affären eller på banken. Jag hoppas och tror att ”fåren i min hjord” hyser motsvarande uppfattning. I varje fall hälsar vi glatt på varandra. Och inte känner jag mig det minsta påpassad!
Prästgårdskultur är ett begrepp som man ibland använder för att tala om den bildningstradition som bakåt i tiden förknippades med prästgårdarna, kanske speciellt på landet. Prästgården hade inte sällan ett bibliotek för bygdens vetgiriga. Prästfrun höll i syföreningen, och där fick man ofta besök av någon missionär, som berättade om människors liv och tillvaro i fjärran länder. Sång och musik var vanligt förekommande. I och runt prästgården kunde en bildningskultur frodas som kompletterade det allmänna skolväsendet.
Men prästgårdar är ofta stora hus som numera är dyra att underhålla. Kostnaderna överstiger inte sällan den hyra som tjänsteinnehavaren betalar (vilken f.ö. motsvarar marknadshyran för 100 kvm på orten). I rask takt säljer nu församlingar och kyrkliga samfälligheter ut sina prästgårdar till privatpersoner. Tragiskt att prästgårdarna försvinner ur Svenska kyrkans ägo, tycker vissa. De, däremot, som håller på med kyrklig ekonomi och förvaltning ser en budgetmässig fördel i att inte ha för många fastigheter.
Men den församling som kan erbjuda en bostad till sin präst kan vid vakanser lättare få en ny tjänsteinnehavare. I synnerhet en nyprästvigd sätter värde på möjligheten att bo i prästgård. Han eller hon har säkert inte för avsikt att göra hela sin karriär i pastoratet, och vill därför inte vara bunden till att behöva sälja ett hus om han/hon skulle få en tjänst på annan ort.
Att ”det lyser i prästgårdens fönster” tolkar många att Kyrkan finns närvarande. Denna själavårdsmässiga aspekt av Kyrkans liv och verksamhet får aldrig gå förlorad, även om prästgårdar byter ägare.
lördag, januari 01, 2011
Glädjen att arbeta i Kyrkan i juletid
Krönika i Smålandsposten 30 december 2010
Så är julen över, och vi som arbetar i Kyrkan drar en lättnadens suck. Inte alls därför att vi tycker att julen är tråkig eller jobbig, för det är en underbar och tacksam tid att arbeta i Kyrkan. Men den kräver en hel del, och efteråt pustar man ut. Julnattsgudstjänsten på julafton klockan 23 i Lammhults kyrka följdes av några timmars sömn, och sedan var det julotta klockan 7 på juldagsmorgonen i Aneboda kyrka.
Mycket folk, men ändå inte riktigt lika mycket som det brukar. Förmodligen gjorde kylan att en del inte vågade sig ut. Samtidigt fanns det några modiga församlingsbor som orkade med båda dessa julgudstjänster. Då får man inte ha samma predikan båda gångerna!
Konfirmanderna, som ska delta i 15 gudstjänster, får räkna julnattsmässa eller julotta dubbelt, som bonus för att de hållit sig vakna.
Den yrkeskategori i Kyrkan som förtjänar mest tack och beröm vid den här tiden på året är kyrkomusikerna. De har en hektisk tid från advent, över Lucia och jul fram till och med trettondedagen. Under den här perioden (med början långt dessförinnan) har det övats med körer, solister och ensembler. Det har planerats och modifierats, noter har ibland behövt transponeras, och så naturligtvis framförandet i gudstjänst eller konsert.
Och om kantorn/organisten är värd en eloge, så är alla körsångare det också. Dessa korister gör stora uppoffringar för att med sin sång kunna förgylla helgens gudstjänster. Ibland kan det finnas synpunkter på vad som ska sjungas, när och i vilken kyrka. Men detta är ett uttryck för delaktighet i församlingsarbetet och en möjlighet att kunna påverka. Inom Kyrkans frivilligarbete utgör barnkörer och kyrkokörer en stor och viktig del.
Som präst läste jag julevangeliet sex gånger vid olika julgudstjänster.
Visserligen är det inte julen, utan påsken, som är Kyrkans viktigaste högtid. Men i det allmänna medvetandet, och som kontrast till mörkret och kylan, utgör julgudstjänsternas värme, gemenskap och glädje något omistligt för många människor.
Många hundra år före Kristus hade profeten Jesaja skrivit:
”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram”.
Så föds den lille parveln och änglakören jublar:
”Ära åt Gud i höjden och på jorden fred åt dem han har utvalt”.
Så är julen över, och vi som arbetar i Kyrkan drar en lättnadens suck. Inte alls därför att vi tycker att julen är tråkig eller jobbig, för det är en underbar och tacksam tid att arbeta i Kyrkan. Men den kräver en hel del, och efteråt pustar man ut. Julnattsgudstjänsten på julafton klockan 23 i Lammhults kyrka följdes av några timmars sömn, och sedan var det julotta klockan 7 på juldagsmorgonen i Aneboda kyrka.
Mycket folk, men ändå inte riktigt lika mycket som det brukar. Förmodligen gjorde kylan att en del inte vågade sig ut. Samtidigt fanns det några modiga församlingsbor som orkade med båda dessa julgudstjänster. Då får man inte ha samma predikan båda gångerna!
Konfirmanderna, som ska delta i 15 gudstjänster, får räkna julnattsmässa eller julotta dubbelt, som bonus för att de hållit sig vakna.
Den yrkeskategori i Kyrkan som förtjänar mest tack och beröm vid den här tiden på året är kyrkomusikerna. De har en hektisk tid från advent, över Lucia och jul fram till och med trettondedagen. Under den här perioden (med början långt dessförinnan) har det övats med körer, solister och ensembler. Det har planerats och modifierats, noter har ibland behövt transponeras, och så naturligtvis framförandet i gudstjänst eller konsert.
Och om kantorn/organisten är värd en eloge, så är alla körsångare det också. Dessa korister gör stora uppoffringar för att med sin sång kunna förgylla helgens gudstjänster. Ibland kan det finnas synpunkter på vad som ska sjungas, när och i vilken kyrka. Men detta är ett uttryck för delaktighet i församlingsarbetet och en möjlighet att kunna påverka. Inom Kyrkans frivilligarbete utgör barnkörer och kyrkokörer en stor och viktig del.
Som präst läste jag julevangeliet sex gånger vid olika julgudstjänster.
Visserligen är det inte julen, utan påsken, som är Kyrkans viktigaste högtid. Men i det allmänna medvetandet, och som kontrast till mörkret och kylan, utgör julgudstjänsternas värme, gemenskap och glädje något omistligt för många människor.
Många hundra år före Kristus hade profeten Jesaja skrivit:
”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram”.
Så föds den lille parveln och änglakören jublar:
”Ära åt Gud i höjden och på jorden fred åt dem han har utvalt”.
onsdag, december 08, 2010
Gud välsigne Alfred Nobel!
Krönika i Smålandsposten torsdagen 9 december 2010
Bland alla saker som inträffar just i december månad kommer Nobelfesten. Det är faktiskt skönt att det finns något annat den här månaden än religiöst präglade högtider och årstidsbetoning. Alfred Nobels dödsdag, 10 december, har blivit en glädjens dag för många pristagare världen över, deras familjer, lärosäten och institutioner, och för hela mänskligheten.
Nobelfesten fyller mig med glädje, och jag brukar sitta närmast med tårar i ögonen och titta på prisutdelningen och lyssna till talen. Likaså brukar de omgivande TV-programmen, där pristagarna och deras forskning, vara mycket intressanta.
Det som sätter mina känslor i dallring är det målmedvetna och oftast oglamorösa arbete som lett fram till lysande forskningsresultat. Det har varit många dagar och kvällar och helger, under många år då dessa forskare vänt och vridig på experiment och teorier. Litteraturpristagare och fredspristagare har våndats över utkast, texter och aktioner. Långt ifrån alltid har omvärlden under processens gång, eller ens efter utnämningen, gett sitt erkännande.
Jag tänker på all den forskning idag och under gången tid som lett fram till så många välsignelser för oss människor. Särskilt gripande att se är hur en strängt vetenskaplig hållning kan kombineras med en djup människokärlek, som i fallet med forskningen som lett fram provrörsbefruktningar. Och hur dessa vetenskapsmän också kan odla andra intresse, och ha ett familjeliv (som säkert fått utstå sina prövningar).
Mina egna forskarstudier är ett bedrövligt kapitel. Trots två akademiska examina, en fil kand i språk från Stockholms universitet och en maîtrise en théologie från en fransk fakultet, och som doktorand i Lund i Gamla testamentets exegetik, har jag inte ens lyckats avlägga en licentiatexamen. Jag är nog för odisciplinerad och för nyfiken på många andra saker i livet. Kanske blir det tid att plocka upp mitt forskningsämne om gudsbilden i Daniels bok en gång då jag gått i pension.
Annars brukar jag skämtsamt betrakta min största fasa i livet att sätta i halsen just på Nobelmiddagen. Risken att det ska inträffa är dock, milt sagt, försumbar.
Men som svenskar kan vi vara stolta och glada över vår landsman Alfred Nobel och allt det goda som hans testamente har gjort för mänskligheten. Gud välsigne minnet av Alfred Nobel!
Bland alla saker som inträffar just i december månad kommer Nobelfesten. Det är faktiskt skönt att det finns något annat den här månaden än religiöst präglade högtider och årstidsbetoning. Alfred Nobels dödsdag, 10 december, har blivit en glädjens dag för många pristagare världen över, deras familjer, lärosäten och institutioner, och för hela mänskligheten.
Nobelfesten fyller mig med glädje, och jag brukar sitta närmast med tårar i ögonen och titta på prisutdelningen och lyssna till talen. Likaså brukar de omgivande TV-programmen, där pristagarna och deras forskning, vara mycket intressanta.
Det som sätter mina känslor i dallring är det målmedvetna och oftast oglamorösa arbete som lett fram till lysande forskningsresultat. Det har varit många dagar och kvällar och helger, under många år då dessa forskare vänt och vridig på experiment och teorier. Litteraturpristagare och fredspristagare har våndats över utkast, texter och aktioner. Långt ifrån alltid har omvärlden under processens gång, eller ens efter utnämningen, gett sitt erkännande.
Jag tänker på all den forskning idag och under gången tid som lett fram till så många välsignelser för oss människor. Särskilt gripande att se är hur en strängt vetenskaplig hållning kan kombineras med en djup människokärlek, som i fallet med forskningen som lett fram provrörsbefruktningar. Och hur dessa vetenskapsmän också kan odla andra intresse, och ha ett familjeliv (som säkert fått utstå sina prövningar).
Mina egna forskarstudier är ett bedrövligt kapitel. Trots två akademiska examina, en fil kand i språk från Stockholms universitet och en maîtrise en théologie från en fransk fakultet, och som doktorand i Lund i Gamla testamentets exegetik, har jag inte ens lyckats avlägga en licentiatexamen. Jag är nog för odisciplinerad och för nyfiken på många andra saker i livet. Kanske blir det tid att plocka upp mitt forskningsämne om gudsbilden i Daniels bok en gång då jag gått i pension.
Annars brukar jag skämtsamt betrakta min största fasa i livet att sätta i halsen just på Nobelmiddagen. Risken att det ska inträffa är dock, milt sagt, försumbar.
Men som svenskar kan vi vara stolta och glada över vår landsman Alfred Nobel och allt det goda som hans testamente har gjort för mänskligheten. Gud välsigne minnet av Alfred Nobel!
måndag, november 29, 2010
Förtroendeuppdrag i politiken
Folkpartiet i Växjö kommun har haft nomineringsmöte i kväll. Följande uppdrag har jag fått förtroendet att inneha:
Ersättare i Kommunstyrelsen (KS)
Ersättare i Kommunstyrelsens Organisations- & Personalutskott (KSOP)
Ledamot i Miljö- & Hälsoskyddsnämnen (MH) samt ersättare i MHAU
Ledamot i Kommunfullmäktige (genom de allmänna valen)
Ersättare i Landstingsfullmäktige (genom de allmänna valen)
samt
Gruppledare för kommunfullmäktigegruppen.
Här gäller att organisera sin tid och fördela krafterna på allra bästa sätt, parallellt med mitt ordinarie arbete som församlingspräst. Är dessutom ordförande i Öppna Kanalen Växjö.
Ersättare i Kommunstyrelsen (KS)
Ersättare i Kommunstyrelsens Organisations- & Personalutskott (KSOP)
Ledamot i Miljö- & Hälsoskyddsnämnen (MH) samt ersättare i MHAU
Ledamot i Kommunfullmäktige (genom de allmänna valen)
Ersättare i Landstingsfullmäktige (genom de allmänna valen)
samt
Gruppledare för kommunfullmäktigegruppen.
Här gäller att organisera sin tid och fördela krafterna på allra bästa sätt, parallellt med mitt ordinarie arbete som församlingspräst. Är dessutom ordförande i Öppna Kanalen Växjö.
tisdag, november 16, 2010
Frihet, friskhet och framtid
Min krönika i Smålandsposten torsdagen 18 november 2010
Hur förklarar man ett svårt ord?
Ibland, eller kanske till och med ofta, nöjer man sig med att bara använda ordet utan att försöka definiera det. Det tycker jag inte är särskilt bra. För låter man bli att precisera vad man menar, lämnar man tolkningen åt åhöraren eller läsaren att själva fastställa betydelsen. Då kan det bli lite vad som helst. Var och en av oss har ju sin egen referensram till hur vi uppfattar det vi läser eller hör.
Förre ärkebiskopen, K G Hammar, skrev en läsvärd bok för oss predikanter med titeln: Det som hörs. Inte det som sägs, utan det som åhöraren uppfattar. Och det överensstämmer inte nödvändigtvis med det som talaren eller skribenten haft för avsikt att förmedla.
Själv blir jag alltid stimulerad av utmaningen att förklara något svårförståeligt. Då måste man tänka till och försöka bena ut vad som egentligen menas med en viss term. Det är ett arbete, som kräver både tid och tankemöda. Fast roligt är det.
I Kyrkans värld ställs vi ständigt inför utmaningen att tolka ett budskap som är tusentals år gammalt och framsprunget i en kultur väldigt annorlunda från den vi lever i här och nu. Detta budskap har jag som präst att tolka och sedan knyta an till människors tillvaro, så att det blir begriplig i vår tid och i vår miljö. Samtidigt kan jobbet faktiskt vara ganska lätt, därigenom att de grundläggande mänskliga behoven är och förblir desamma.
I mitt sätt att försöka förklara grundläggande värderingar av Kyrkans budskap till konfirmander, eller i en predikan, tar jag gärna till ordlekar som exempelvis alliteration eller begynnelserim. Frihet, friskhet och framtid är en sådan alliteration som jag använde härom söndagen på en familjegudstjänst för att försöka förklara ett ofta använt religiöst ord. Fördelen med en ordlek byggt på något rim är förhoppningsvis också att den ska vara lätt att komma ihåg.
Någonting är förknippat med frihet, friskhet och framtid. Dessa tre välkända ord får avgränsa innehållet i termen vi vill definiera. Ordet vi söker är alltså oförenligt med instängdhet, bristande hälsa och vacklande framtidstro.
Vilken storhet är det då som kan rymmas inom och definieras som frihet, friskhet och framtid? Och visst, som säkert läsaren av denna krönika redan listat ut, är svaret: frälsning.
Hur förklarar man ett svårt ord?
Ibland, eller kanske till och med ofta, nöjer man sig med att bara använda ordet utan att försöka definiera det. Det tycker jag inte är särskilt bra. För låter man bli att precisera vad man menar, lämnar man tolkningen åt åhöraren eller läsaren att själva fastställa betydelsen. Då kan det bli lite vad som helst. Var och en av oss har ju sin egen referensram till hur vi uppfattar det vi läser eller hör.
Förre ärkebiskopen, K G Hammar, skrev en läsvärd bok för oss predikanter med titeln: Det som hörs. Inte det som sägs, utan det som åhöraren uppfattar. Och det överensstämmer inte nödvändigtvis med det som talaren eller skribenten haft för avsikt att förmedla.
Själv blir jag alltid stimulerad av utmaningen att förklara något svårförståeligt. Då måste man tänka till och försöka bena ut vad som egentligen menas med en viss term. Det är ett arbete, som kräver både tid och tankemöda. Fast roligt är det.
I Kyrkans värld ställs vi ständigt inför utmaningen att tolka ett budskap som är tusentals år gammalt och framsprunget i en kultur väldigt annorlunda från den vi lever i här och nu. Detta budskap har jag som präst att tolka och sedan knyta an till människors tillvaro, så att det blir begriplig i vår tid och i vår miljö. Samtidigt kan jobbet faktiskt vara ganska lätt, därigenom att de grundläggande mänskliga behoven är och förblir desamma.
I mitt sätt att försöka förklara grundläggande värderingar av Kyrkans budskap till konfirmander, eller i en predikan, tar jag gärna till ordlekar som exempelvis alliteration eller begynnelserim. Frihet, friskhet och framtid är en sådan alliteration som jag använde härom söndagen på en familjegudstjänst för att försöka förklara ett ofta använt religiöst ord. Fördelen med en ordlek byggt på något rim är förhoppningsvis också att den ska vara lätt att komma ihåg.
Någonting är förknippat med frihet, friskhet och framtid. Dessa tre välkända ord får avgränsa innehållet i termen vi vill definiera. Ordet vi söker är alltså oförenligt med instängdhet, bristande hälsa och vacklande framtidstro.
Vilken storhet är det då som kan rymmas inom och definieras som frihet, friskhet och framtid? Och visst, som säkert läsaren av denna krönika redan listat ut, är svaret: frälsning.
söndag, november 07, 2010
Förlossning till nytt liv
Min predikan vid Minnesgudstjänster i Aneboda och Asa kyrkor, Alla själars dag 2010
Tillvaron kan vara väldigt skön.
Omkring oss är det varmt och gott, vi rör oss mjukt i ett i en lugn och behaglig miljö, hungern är alltid tillfredsställd, och vi känner oss burna lugnt och fridfullt. Harmoniska ljud tränger.
Plötsligt blir det annorlunda. Det lugna och behagliga blir trångt, vi kan inte röra oss längre, vi känner hur allting stramas åt, konstiga rörelser som vi aldrig känt tidigare påverkar oss. Och även om vi inte har något språk för saken inställer sig tanken att ”Det måste vara slutet”.
Så blir det återigen alldeles annorlunda. Det varma försvinner och det blir kallt. En synupplevelse som vi inte tidigare varit medvetna om infinner sig. De tidigare avlägsna ljuden blir skarpa och påträngande.
Vi har blivit födda. En förlossning har ägt rum.
Det är en helt annan tillvaro än den tidigare. För varje dag gör vi nya upplevelser och erfarenheter. En sådan är att ligga vid vår mors bröst och suga i oss den varma, söta, goda och näringsrika mjölken, samtidigt som vi ser varandra i ögonen, mor och barn.
Den relation som redan fanns då vi var i fosterstadiet i mammas mage, har utvecklats till något helt annat, något mycket djupare och klarare. Ansikte mot ansikte lär vi känna varandra.
I takt med att dagarna, månaderna och åren går, växer vi in i den värld vi har kommit till. Saker och ting som vi aldrig kunnat tänka inifrån mammas mage får vi vara med om. Allt tillvaron och livet kunde vara så mångfacetterat!
Det mänskliga fostret har utvecklat till en fullvärdig egen individ, men egna tankar, egna initiativ och ett eget ansvar som människa.
Om vi föreställer oss den förvisso helt absurda tanken att vi skulle ha varit kvar i vår mors inre, skulle vi aldrig fått vara med om det här. Dagar och år skulle ha gått, och vi skulle ha haft det varmt och skönt och simmat omkring i fostervattnet med vi växt. Men relationen till vår mor skulle aldrig ha kunnat utvecklas, vi skulle aldrig ha lärt känna andra människor, vi skulle inte ha fått vara med om gnistrande vinterdagar, underbara vårmorgnar, härlig somrar och mäktiga höstkvällar. Vi skulle inte vet vad kultur är, inte känna kärleken och gemenskapen med en annan människa, och så mycket annat som vi nu fått uppleva.
Förutsättningen för att få vara med om allt detta, är att vi lämnar mammas mage och kommer ut. För de flesta av oss har det gått via den tränga livmoderhalsen; någon kanske har kommit ut genom kejsarsnitt. Men alla har vi kommit ut till en ny tillvaro. Och vi ångrar inte att vi lämnat vår mammas mage.
Ungefär så tänker jag mig att tillvaron är då vi i nästa steg lämnar den jordiska tillvaron. Det blir en ny upplevelse där vi inte längre kan röra oss, det stramar åt, det blir slutet, men plötsligt kommer vi in i en helt annan värld, som vi aldrig tidigare varit i. Möjligen att vi kan ha föreställt oss det här, möjligen att vi kan ha haft tankar och fungeringar om den, och längtat efter något annorlunda. Ändå blir det så annorlunda än vad vi kunna föreställa oss.
Ansikte mot ansikte såg vi på varandra vår mor och vi; ansikte mot ansikte kommer vi att se vår Herre, Skapare, Frälsare och Vän.
Den förlossning som vi var med om en gång, blir en ny och annorlunda förlossning.
Det blir annorlunda på många sätt, och ändå finns det likheter. På samma sätt som vi i fosterstadiet och som färdiga människor (om jag får använda det uttrycket) har samma DNA-uppsättning, den som vi fick då vi bildades i mötet mellan vår fars sperma med vår mors ägg; på samma sätt bär vi den andliga DNA-uppsättning, som Gud gav oss då han tog upp oss som sina speciella tillhörigheter i det heliga dopet, med oss in i evigheten. Livet förändras, från fosterstadiet till fullvärdig människa och till den nya skapelse som vi förvandlas till i evigheten. Samma liv, men i olika former. Samma slutgiltiga destination som vi en gång skapades till.
Det är i det här perspektivet vi möts för att minnas dem som inte längre finns ibland oss här på jorden, men som vi i tro på vår Herres löfte fått lämna i hans hand för att gå vidare genom förlossningen in i det nya livet i gemenskap med honom.
I den sorg och saknad efter våra döda anhöriga som vi så påtagligt kan känna, finns vår Herre. Hela livet, genom dess olika faser, bär han oss, vakar över oss, stöttar och stödjer oss. En gång kommer vi att se honom ansikte mot ansikte; det som de människor vi i dag minns redan fått uppleva.
Tillvaron kan vara väldigt skön.
Omkring oss är det varmt och gott, vi rör oss mjukt i ett i en lugn och behaglig miljö, hungern är alltid tillfredsställd, och vi känner oss burna lugnt och fridfullt. Harmoniska ljud tränger.
Plötsligt blir det annorlunda. Det lugna och behagliga blir trångt, vi kan inte röra oss längre, vi känner hur allting stramas åt, konstiga rörelser som vi aldrig känt tidigare påverkar oss. Och även om vi inte har något språk för saken inställer sig tanken att ”Det måste vara slutet”.
Så blir det återigen alldeles annorlunda. Det varma försvinner och det blir kallt. En synupplevelse som vi inte tidigare varit medvetna om infinner sig. De tidigare avlägsna ljuden blir skarpa och påträngande.
Vi har blivit födda. En förlossning har ägt rum.
Det är en helt annan tillvaro än den tidigare. För varje dag gör vi nya upplevelser och erfarenheter. En sådan är att ligga vid vår mors bröst och suga i oss den varma, söta, goda och näringsrika mjölken, samtidigt som vi ser varandra i ögonen, mor och barn.
Den relation som redan fanns då vi var i fosterstadiet i mammas mage, har utvecklats till något helt annat, något mycket djupare och klarare. Ansikte mot ansikte lär vi känna varandra.
I takt med att dagarna, månaderna och åren går, växer vi in i den värld vi har kommit till. Saker och ting som vi aldrig kunnat tänka inifrån mammas mage får vi vara med om. Allt tillvaron och livet kunde vara så mångfacetterat!
Det mänskliga fostret har utvecklat till en fullvärdig egen individ, men egna tankar, egna initiativ och ett eget ansvar som människa.
Om vi föreställer oss den förvisso helt absurda tanken att vi skulle ha varit kvar i vår mors inre, skulle vi aldrig fått vara med om det här. Dagar och år skulle ha gått, och vi skulle ha haft det varmt och skönt och simmat omkring i fostervattnet med vi växt. Men relationen till vår mor skulle aldrig ha kunnat utvecklas, vi skulle aldrig ha lärt känna andra människor, vi skulle inte ha fått vara med om gnistrande vinterdagar, underbara vårmorgnar, härlig somrar och mäktiga höstkvällar. Vi skulle inte vet vad kultur är, inte känna kärleken och gemenskapen med en annan människa, och så mycket annat som vi nu fått uppleva.
Förutsättningen för att få vara med om allt detta, är att vi lämnar mammas mage och kommer ut. För de flesta av oss har det gått via den tränga livmoderhalsen; någon kanske har kommit ut genom kejsarsnitt. Men alla har vi kommit ut till en ny tillvaro. Och vi ångrar inte att vi lämnat vår mammas mage.
Ungefär så tänker jag mig att tillvaron är då vi i nästa steg lämnar den jordiska tillvaron. Det blir en ny upplevelse där vi inte längre kan röra oss, det stramar åt, det blir slutet, men plötsligt kommer vi in i en helt annan värld, som vi aldrig tidigare varit i. Möjligen att vi kan ha föreställt oss det här, möjligen att vi kan ha haft tankar och fungeringar om den, och längtat efter något annorlunda. Ändå blir det så annorlunda än vad vi kunna föreställa oss.
Ansikte mot ansikte såg vi på varandra vår mor och vi; ansikte mot ansikte kommer vi att se vår Herre, Skapare, Frälsare och Vän.
Den förlossning som vi var med om en gång, blir en ny och annorlunda förlossning.
Det blir annorlunda på många sätt, och ändå finns det likheter. På samma sätt som vi i fosterstadiet och som färdiga människor (om jag får använda det uttrycket) har samma DNA-uppsättning, den som vi fick då vi bildades i mötet mellan vår fars sperma med vår mors ägg; på samma sätt bär vi den andliga DNA-uppsättning, som Gud gav oss då han tog upp oss som sina speciella tillhörigheter i det heliga dopet, med oss in i evigheten. Livet förändras, från fosterstadiet till fullvärdig människa och till den nya skapelse som vi förvandlas till i evigheten. Samma liv, men i olika former. Samma slutgiltiga destination som vi en gång skapades till.
Det är i det här perspektivet vi möts för att minnas dem som inte längre finns ibland oss här på jorden, men som vi i tro på vår Herres löfte fått lämna i hans hand för att gå vidare genom förlossningen in i det nya livet i gemenskap med honom.
I den sorg och saknad efter våra döda anhöriga som vi så påtagligt kan känna, finns vår Herre. Hela livet, genom dess olika faser, bär han oss, vakar över oss, stöttar och stödjer oss. En gång kommer vi att se honom ansikte mot ansikte; det som de människor vi i dag minns redan fått uppleva.
Alla helgon
Min predikan på Alla helgons dag vid musikgudstjänst i Lammhults kyrka
Helgon - ett ord som nog ger de flesta av oss mindervärdeskomplex. Eller att vi bara krasst inser att vi spelar i olika divisioner, helgonen och vi.
Att försöka definiera ett helgon skulle förmodligen föra våra tankar i en mängd olika riktningar. Ändå ska jag försöka beskriva hur jag ser på vad ett helgon är.
Enklast tror jag att vi kan se helgonen som föredömen för oss. Föredömen eller förebilder, människor som vi kan se upp till.
Vi skulle kunna spåna vidare längs en tankebana, där ordet beundran och idol finns med. Men jag har en känsla av att detta med beundra och idol lätt blir lite romantiserande, rosaskimrande och lite verklighetsfrämmande. Nej, den här tankebanan med en beundrad idol är nog en återvändsgränd.
Men människor som vi kan identifiera oss med, med en smittande livsinställning, som gör att vi vill likna dem och bli som dem.
Människor som utgör auktoriteter utan att vara auktoritära, dvs som naturligen gör att andra lyssnar till dem utan att de upplevs som dominanta och att bestämmer över huvudet på oss.
Vi behöver den här typen av människor, förebilder, föredömen, för ungdomen, i idrotten, i politiken, i kyrkan, ja, överallt i samhället och i världen, människor som kan leda andra in i att tänka konstruktiva tankar, forma munnen till stora leenden, väcka engagemang och få till stånd goda gärningar. Dessa människor, fyllda med Guds kärlek, uppfattar jag som helgon.
Ja, och kanske är det så att helgonen och vi spelar i olika divisioner. För vi har ju inte allt det där som helgonen har, tycker vi. Mmm, kanske är det så. Men kanske är det också på ett annat sätt. Låt oss gå till Jesusorden som vi läste och jordens salt och världens ljus.
Salt: det krävs så lite salt för att göra en måltid för ett helt middagsbord till en smakfylld upplevelse. Och samtidigt får det inte vara för mycket. Men den här lagom-effekten gör det riktigt bra.
På samma sätt med ljuset. En tändsticka som tänds i en kolsvart källare gör att vi kan orientera oss. Den lilla ljuskällan lyser upp tillräckligt mycket för oss.
Det lilla räcker för att det ska bli en stor effekt.
Det krävs ofta så lite. Ordet tack, som tar en tiondels sekund att uttala, kan få stora följdverkningar. Ett leende, som dessutom ligger i ansiktsmuskulaturens naturliga ansats eller strävan (det är lättare än att se arg och sur ut); leendet kan öppna så många dörrar.
Och då får du och jag i vår division också spela på ett helgonlikt sätt, och påverka vår omgivning till det goda och det sanna. Tittar vi på de gåvor som vår Herre och skapelsen har gett oss, så ser vi att de räcker till mycket gott.
Och vi, var och en med det mått av tro som han eller hon har fått, får leva på det här sättet, och utöva en god påverkar på vår omgivning.
Helgonen, förebilder och föredömen för oss alla, och vi i vår tur kan också vara förebilder och föredömen för andra människor.
Förmodligen har vi inga ambitioner av att bli kallade och betraktade som helgen av våra medmänniskor. Men Gud i himlen har en annan tumstock och bedömningsmall, och i hans ögon är alla de som tillhör honom helgon.
Helgon - ett ord som nog ger de flesta av oss mindervärdeskomplex. Eller att vi bara krasst inser att vi spelar i olika divisioner, helgonen och vi.
Att försöka definiera ett helgon skulle förmodligen föra våra tankar i en mängd olika riktningar. Ändå ska jag försöka beskriva hur jag ser på vad ett helgon är.
Enklast tror jag att vi kan se helgonen som föredömen för oss. Föredömen eller förebilder, människor som vi kan se upp till.
Vi skulle kunna spåna vidare längs en tankebana, där ordet beundran och idol finns med. Men jag har en känsla av att detta med beundra och idol lätt blir lite romantiserande, rosaskimrande och lite verklighetsfrämmande. Nej, den här tankebanan med en beundrad idol är nog en återvändsgränd.
Men människor som vi kan identifiera oss med, med en smittande livsinställning, som gör att vi vill likna dem och bli som dem.
Människor som utgör auktoriteter utan att vara auktoritära, dvs som naturligen gör att andra lyssnar till dem utan att de upplevs som dominanta och att bestämmer över huvudet på oss.
Vi behöver den här typen av människor, förebilder, föredömen, för ungdomen, i idrotten, i politiken, i kyrkan, ja, överallt i samhället och i världen, människor som kan leda andra in i att tänka konstruktiva tankar, forma munnen till stora leenden, väcka engagemang och få till stånd goda gärningar. Dessa människor, fyllda med Guds kärlek, uppfattar jag som helgon.
Ja, och kanske är det så att helgonen och vi spelar i olika divisioner. För vi har ju inte allt det där som helgonen har, tycker vi. Mmm, kanske är det så. Men kanske är det också på ett annat sätt. Låt oss gå till Jesusorden som vi läste och jordens salt och världens ljus.
Salt: det krävs så lite salt för att göra en måltid för ett helt middagsbord till en smakfylld upplevelse. Och samtidigt får det inte vara för mycket. Men den här lagom-effekten gör det riktigt bra.
På samma sätt med ljuset. En tändsticka som tänds i en kolsvart källare gör att vi kan orientera oss. Den lilla ljuskällan lyser upp tillräckligt mycket för oss.
Det lilla räcker för att det ska bli en stor effekt.
Det krävs ofta så lite. Ordet tack, som tar en tiondels sekund att uttala, kan få stora följdverkningar. Ett leende, som dessutom ligger i ansiktsmuskulaturens naturliga ansats eller strävan (det är lättare än att se arg och sur ut); leendet kan öppna så många dörrar.
Och då får du och jag i vår division också spela på ett helgonlikt sätt, och påverka vår omgivning till det goda och det sanna. Tittar vi på de gåvor som vår Herre och skapelsen har gett oss, så ser vi att de räcker till mycket gott.
Och vi, var och en med det mått av tro som han eller hon har fått, får leva på det här sättet, och utöva en god påverkar på vår omgivning.
Helgonen, förebilder och föredömen för oss alla, och vi i vår tur kan också vara förebilder och föredömen för andra människor.
Förmodligen har vi inga ambitioner av att bli kallade och betraktade som helgen av våra medmänniskor. Men Gud i himlen har en annan tumstock och bedömningsmall, och i hans ögon är alla de som tillhör honom helgon.
Kyrkans seniordag
Min krönika i Smålandsposten 28 oktober 2010
I söndags firade vi Kyrkans seniordag i vår församling. Först högmässa i Aneboda kyrka., och därefter middag på värdshuset. Kyrkan var fullsatt, och förutom seniorerna var det ett stort dopfölje. Unga och äldre i en härlig blandning, ackompanjerade av orgelbruset och kyrkokören.
Kyrkans seniordag kallar vi den nu för tiden, dagen då alla församlingsbor som fyllt 65 bjuds in till gudstjänst med en efterföljande måltid. Fram till rätt nyligen hette det De äldres dag, men i takt med att allt fler som kommit upp i pensionsåldern är mycket ungdomliga och vitala, känns även ordet ”äldre” lite udda. Tänk då: ”De gamles dag”, som företeelsen en gång benämndes!
Lite motvilligt måste jag erkänna för mig själv att jag inom en överskådlig framtid också kvalar in i den kategori som får en inbjudan till Kyrkans seniordag. Visserligen ett antal år kvar, men redan nu börjar jag planera för ett liv bortom 65.
Men arbetslusten har jag ju kvar – och det är jag väldigt glad för. Jag är en entreprenör som alltid har något på gång, och den arbetslusten och -förmågan hoppas jag får behålla långt upp i senioråldern.
”Om vi får leva och hälsa” var ett uttryck som min far brukade använda då han planerade inför framtiden. Riktigt språkligt korrekt var det väl inte, men man förstår vad han menade. Själv fick han däremot inte behålla hälsan, för redan vid 60-årsålder visade sig Parkinsons sjukdom hos honom, som sedan fördunklade hans sista år. Kanske bär jag också anlag för den sjukdomen, eller att jag fört anlagen vidare till mina barn – det sägs visserligen att den inte ska vara ärftlig, men många på min fars sida har i varje fall haft den.
Tillbaka till Kyrkans Seniordag – det var med glädje som jag organiserade den dagen: Att gå igenom namnen på alla de c:a drygt 500 som fick en personlig inbjudan, varav de flesta var kända av mig som den landsortspräst jag är som varit i sin församling i ett antal år. Så till att ta emot och hälsa på kyrkobesökarna i vapenhuset. Flera psalmer blev sådana som man lärt sig i skolan, och i mottagande av brödet och vinet fick varje nattvardsgäst höra orden: ”Kristi kropp och blod för dig utgivna”.
Men det bestående intrycket var hur äldre och unga samlades i en glädjefylld blandning!
I söndags firade vi Kyrkans seniordag i vår församling. Först högmässa i Aneboda kyrka., och därefter middag på värdshuset. Kyrkan var fullsatt, och förutom seniorerna var det ett stort dopfölje. Unga och äldre i en härlig blandning, ackompanjerade av orgelbruset och kyrkokören.
Kyrkans seniordag kallar vi den nu för tiden, dagen då alla församlingsbor som fyllt 65 bjuds in till gudstjänst med en efterföljande måltid. Fram till rätt nyligen hette det De äldres dag, men i takt med att allt fler som kommit upp i pensionsåldern är mycket ungdomliga och vitala, känns även ordet ”äldre” lite udda. Tänk då: ”De gamles dag”, som företeelsen en gång benämndes!
Lite motvilligt måste jag erkänna för mig själv att jag inom en överskådlig framtid också kvalar in i den kategori som får en inbjudan till Kyrkans seniordag. Visserligen ett antal år kvar, men redan nu börjar jag planera för ett liv bortom 65.
Men arbetslusten har jag ju kvar – och det är jag väldigt glad för. Jag är en entreprenör som alltid har något på gång, och den arbetslusten och -förmågan hoppas jag får behålla långt upp i senioråldern.
”Om vi får leva och hälsa” var ett uttryck som min far brukade använda då han planerade inför framtiden. Riktigt språkligt korrekt var det väl inte, men man förstår vad han menade. Själv fick han däremot inte behålla hälsan, för redan vid 60-årsålder visade sig Parkinsons sjukdom hos honom, som sedan fördunklade hans sista år. Kanske bär jag också anlag för den sjukdomen, eller att jag fört anlagen vidare till mina barn – det sägs visserligen att den inte ska vara ärftlig, men många på min fars sida har i varje fall haft den.
Tillbaka till Kyrkans Seniordag – det var med glädje som jag organiserade den dagen: Att gå igenom namnen på alla de c:a drygt 500 som fick en personlig inbjudan, varav de flesta var kända av mig som den landsortspräst jag är som varit i sin församling i ett antal år. Så till att ta emot och hälsa på kyrkobesökarna i vapenhuset. Flera psalmer blev sådana som man lärt sig i skolan, och i mottagande av brödet och vinet fick varje nattvardsgäst höra orden: ”Kristi kropp och blod för dig utgivna”.
Men det bestående intrycket var hur äldre och unga samlades i en glädjefylld blandning!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
- Annika Stacke
- Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.