Tal på Nationaldagen 2011

(Mitt tal på Sveriges nationaldag i Lammhults hembygdspark)


6 juni, Sveriges nationaldag.

Ja, det är inte så många år som vi har haft en nationaldag i vårt land. Tidigare var 6 juni Svenska flaggans dag, och jag kommer ihåg från min egen skoltid att då vi befann oss på skolgården, eller gick vi från skolan till Hembygdsparken på orten, där jag är född och uppvuxen. Så hissade flaggan, någon vuxen talade något som jag inte lagt på minnet, och så sjöng vi Du gamla du fria, du fjällhöga nord. Musikkåren spelade, och där hade jag också en stämma att framföra.

Vi behöver lyfta fram vår svenska nation. Vi kan vara stolta över vårt land. Stolta, säger jag, men det är inte samma sak som att vara högfärdiga. För stolthet är ett ödmjukt erkännande av att olika positiva och konstruktiva omständigheter varit på vår sida. Vi kan fortfarande vara tacksamma över att vårt land inte varit i krig sedan 1809 (om jag kan min historia), och att vi efter 2:a världskriget, som vi lyckligtvis slapp undan, hade goda möjligheter, vilka vi också tog vara på, att lyfta vår industri, vår levnadsstandard och våra möjligheter att påverka ute i världen.

Högfärd, däremot, är att slå sig själv för bröstet, och tro att bara för att vi är så bra, så har vi lyckats så väl. Och bäst är vi inte, även om mycket har varit till vår fördel i vårt svenska land.

Den blågula fanan kan vi med stolthet och glädje hissa.

Min egen flaggstång i prästgårdsträdgården har tyvärr inte kunnat hissa den blågula fanan, eftersom linan slitits av, och jag inte fått tillfälle att åter montera den.

Det finns krafter som vill snäva in betydelsen av den blågula fanan, och göra den exkluderande och avskiljande mot människor av andra kulturer och nationer, tro, hudfärg och språk. En sådan användning av vår svenska fana kan jag inte ställa mig bakom.

Istället är det så, tror jag, att ju mera trygg man är i sin egen kultur och sin egen historia, desto mera generös kan man vara mot människor från andra kulturer och med andra vanor. Det är som ett träd som har sina rötter väl förankrade i jorden, som utan rädsla kan låta vinden gå genom dess krona, och det kan böja sig än mot det ena hållet, än mot det andra, utan att riskera att blåser omkull.

Men har man inte rötterna väl förankrade i jorden, så blir man rädd för nya vindar som blåser. Och då håller man krampaktigt fast om sitt eget. Fast det är inget varaktigt förhållningssätt, eftersom vindar alltid kommer att blåsa.

Därför, låt oss fortsätta att odla och nära våra kulturella rötter, så att vi kan vara stolta och tacksamma svenskar, och med generositet och värme sträcka ut vår hand till andra människor som söker sig till vårt land. Hand och land – orden rimmar.

Vår fana är att gult kors på en blå botten. Korset som finns i alla de nordiska ländernas fanor, korset som påminner om den kulturhistoria som vårt land är så djupt präglad av.

Det judisk-kristna arvet finns överallt. I många av våra förnamn, Christina, Krister, Anna (i olika former), David, Sara, Jakob, Rebecka, Mikael, Gabriela, Mattias, Eva, Jonathan, Hanna, Jan, Peter och många fler påminner sig arvet från de bibliska texterna som gjort djupa avtryck i vår folksjäl.

Kyrkspirorna som ofta höjer sig över hustaken i samhällen och städer, och utgör kulturella landmärken.

Och samtidigt är Sverige en sekulär stat, där samhälle och kyrka är skilda åt, och där det finns frihet för var och en att själv välja den tro som hon eller han vill tillhöra. Religionsfriheten är en av demokratins och människovärdets viktiga friheter som vi måste fortsätta att slå vakt om. Därför har också andra trosinriktningar och religioner rätt att fritt verka i vårt land, liksom rätten att avstå från en religiös tro.

Det är snart skolavslutning. I år, liksom flera tidigare år, pågår det diskussion om skolavslutning kan äga rum i kyrkan. I lördagsnumret av Smålandsposten uttrycker ledarskribenten Marcus Svensson några väl valda ord, då han säger att Utan traditioner [blir det] inget samhälle. Skolverket säger att en skolavslutning inte får vara en gudstjänst. Men vad är egentligen en gudstjänst? Utgör sjungandet av psalmen Den blomstertid nu kommer ett led i en gudstjänst? Är inte redan kyrkorummet, med dess utsmyckning av liturgiska föremål, en gudstjänst utan ord?

Att enbart se kyrkorummet som en praktisk samlingssal för många människor är ingen framkomlig väg.

När kyrkan kommer på besök till skolan måste kyrkans representanter anpassa sig till de regler som gäller i skolan. Och då skolan besöker kyrkan, är det också upp till skolan att acceptera de förhållningssätt som gäller i kyrkan. Nu har både skola och kyrka all anledning att söka fortsätta med goda relationer, och därför väljer båda parter att inte ställa upp sådana villkor som kan äventyra detta goda samarbete. Skola och kyrka, var och en på sitt sätt, kompletterar den fostran av unga människor, oavsett religiös eller kulturell bakgrund, till att bli goda samhällsmedborgare i vårt land och ute i vår värld.

Så låt oss med tacksamhet, glädje och stolthet se på vår svenska fana, och låt oss så stämma in i vår svenska nationalsång Du gamla, du fria!