Odessa

Komna till Odessa vid Svarta havet i går kväll, var mitt främsta huvudbry att det visade sig att båda våra halvljus på bilen hade slocknat, vilket gjorde det svårt att köra i stan. Dessutom - och kanske föga förvånande i en sommarstad som denna - var det svårt med hotellrum. Till en lite högre penning än vi hade kalkylerat med lyckades vi dock hitta en svit. Strax frukost ute på ett torg.

Intressant observation under gårdagen på gränsen mellan Moldavien och Ukraina (fast på en ukrainska sidan). Att få bort ATA-carnet stämplat och klart har i snitt tagit 75 minuter per gräns. Nu tog det över två timmar. Och medan jag satt och väntade på tullkontoret, kunde jag konstatera att lastbilschaufförerna rätt oförblommat ur sina sedelbuntar plockade fram en sedel som de stoppade in i passet som de lämnade med tullhandlingarna till personen på andra sidan luckan.
- Ukraina är ett genomkorrumperat land på alla nivåer, hade en ukrainsk oppositionspolitiker sagt till mig i en intervju för någon vecka sedan. Jo, så tycks det vara.

På den moldaviska sidan, däremot, hade det funnits stora affischer om korruptionsbekämpning, med telefonnummer att ringa om man skulle stöta på något sådant. Moldavien har ambitionen att bli medlem i EU, även om vägen är lång dit, och antikorruption är en av beståndsdelarna. Här tror jag det kan finnas en skillnad i kultur mellan dessa båda länder, Ukraina och Moldavien.

Den berömda Potemkins trappa vid Odessas hamn. Lång och dryg och fascinerande!

Transnistrien

Sedan ett par veckor är vi (yngste sonen och jag) ute på kombinerad semester- och reportagetripp sydöstra Europa. Skriver det här inlägget från Chisinau, huvudstad i Moldavien, ett vackert, mjukt och vänligt land.

I går fick vi ett värdefullt samtal med Björn på Svenska ambassaden här i landet. Vi pratade både om Moldavien, och landet "som inte finns", nämligen Transnistrien.

Transnistrien, eller Pridnestrovie (som de boende där snarare föredrar att kalla området) har nu funnits i drygt 20 år, med egen administration fast med visst stöd från Ryssland. Människorna här kan resa utomlands med pass utfärdade i Ryssland, Ukraina, Moldavien eller till och med Rumänien (sägs det).

I vintras valdes en ny president, Yevgeny Shevchuk, som efterträdde den gamle och "trötte" Smirnoff (som en tjänsteman uttryckte det) som styrt landet sedan kriget. Vissa förenklingar och liberaliseringar har införts. Bland annat lyckades vi erhålla pressackreditering, vilket ytterst få andra svenskar haft.

Hammaren och skäran som finns på statsvapnet för ju definitivt tankarna till det gamla Sovjet - och Högsta sovjet är också namnet på den lagstiftande församlingen. Dock är nog inte tanken att återspegla eller återuppliva en svunnen kommunism, utan snarare att ge invånarna (och väljarna, för det finns flera politiska partier) en känsla av något välbekant.

Transnistrien besökte vi också, i går för tredje gången under vår vistelse här. Först blev det den lilla orten Varnitsa på moldaviskt område, där en gata Strada Carol XII finns. Sedan genom den omständiga gränspassagen och in i Bender och till den plats där Karl XII hade sitt läger under åren 1709 fram till dess att "kalabaliken" uppstod 1713, och han fick ge sig av.

Guiden Elena visade oss runt på fästningen, som under den här tiden var i turkisk besittning. Karl XII var alltså inte i det som i dag är Turkiet, utan här i Bender (dock skickade han sändebud till Konstantinopel). Jag hoppas kunna återkomma med en artikel och/eller en filmsnutt om omständigheterna som ledde fram till det som sedermera blev ett ordspråk på svenska: Kalabaliken i Bender.