Min krönika i Smålandsposten 26 maj 2011
19 ungdomar i vita kåpor tågade i lördags in i Aneboda kyrka. Det var konfirmation, och sedan i september i fjol hade de fördjupat sig i kyrkans tro, talat om relationer och kärlek, gjort värderingsövningar i olika frågeställningar, sjungit, spelat drama med mera. Nu fick de, i två grupper, inför släkt och vänner göra det som själva ordet konfirmation egentligen betyder, nämligen att bekräfta, och då att bekräfta sitt dop.
Fast det är långt ifrån säkert att denna religiösa bekräftelse är det viktigaste motivet för en tonåring att konfirmera sig. Det finns ju presenter och annat som brukar förknippas med denna högtid. Och icke att förglömma: konfirmandläger, då man som ledare kan glömma att få någon ordentlig nattsömn. Men att lägren betyder mycket för konfirmanderna, det är helt klart.
Som präst ska jag villigt erkänna att konfirmandverksamheten är den enskilda kyrkliga aktivitet som jag känner mest anspänning inför. Varför det är så vet jag inte riktigt. Att möta 15-åringar tycker jag bara är roligt, men samtidigt är jag medveten om att mitt sätt att bemöta dessa unga människor kan forma deras fortsatta syn på Kyrkan och det kristna livet.
Lyckas vi i konfirmandarbetet kommer säkert Kyrkan att behålla dessa människors tillgivenhet under deras fortsatta liv. Därför är det så viktigt att avsätta tillräckliga resurser i form av personal, tid och pengar för konfirmandverksamheten. För vad händer om vi misslyckas?
Själv gick jag i 14-årsålder i så kallad kristendomsskola, då mina föräldrar tillhörde missionsförsamlingen. Konfirmerad i Svenska kyrkans ordning blev jag istället, i en enskild akt, strax före min prästvigning.
Tidsperspektivet är långt:
- Kanske kommer ni tillbaka år 2061 till er konfirmationskyrka tillsammans med era barnbarn, sade jag till konfirmanderna, och då hoppas och ber jag att ni med stolthet och glädje kan berätta för dem om kyrkorummet och hur det var att vara konfirmand på tidigt 2010-tal.
En av mina allra äldsta församlingsbor, nyligen gången ur tiden, visade mig vid ett tillfälle sin konfirmandbok. Och jag tyckte mig skönja en tår i hans ögonvrå då han bläddrade i den slitna och nötta boken som han öppnat och läst ur många gånger under sitt långa liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
- Annika Stacke
- Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.
2 kommentarer:
Det kanske inte är det primära hur ungdomarna uppfattar kyrkan - utan Gud? Tror du att dopet är en bekännelsehandling från föräldrarnas sida? Handlar det inte om presenter där också, bland annat? Ungdomsverksamhet handlar inte om att en försäkringsverksamhet där det mest angelägna är att de blir kvar i kyrkan. Det är ungefär som att ha äldreverksamhet för att de äldre ska begravas i Svenska kyrkans ordning. ditt resonemang verkar handla om kyrkans framtid i första hand, inte människornas här och nu och möte med Gud.
Tack "Anonym" för värdefulla synpunkter. Och visst är det som du säger: det primära är att ungdomarna uppfattar vem Gud är och låter sig gripas av hans kärlek. Kyrkan är ju - eller ska vara, i varje fall - Kristi kropp på jorden, och hennes gudstjänstfirande och sakramentsförvaltning ska återspegla relationen mellan Kristus och oss, och reflektera himlen här på jorden.
Viktigast, tror jag, är Kyrkans osynliga form, Guds Andes verk i en enskild människas liv. Men också Kyrkans synliga form i gestalt av en gudstjänstfirande församling är ett ovedersägligt uttryck för Guds rike på jorden.
Skicka en kommentar