Kyrkovalsafton 2013

Efter en lång tids tystnad här på bloggen är det hög tid att komma tillbaka. De senaste månaderna har präglats av det kommande kyrkovalet, och om mindre än 24 timmar från skrivande stund har rösterna börjat räknas.

Faktiskt har massmedia bevakat 2013 års kyrkoval i betydligt högre grad än vid tidigare kyrkoval, det är i varje fall min känsla. De senaste veckorna har jag varit på två presskonferenser, suttit med i en valpanel på Radio Kronoberg, blivit intervjuad i samma medium, och varit med-undertecknare till två publicerade insändare. Folk säger dessutom att de såg mig skymta förbi på Rapport eller Aktuellt, och att nomineringsgruppen Vägens valsedel zommades in. En del av detta går att följa på Vägens webbplats.

I dag har jag, förutom att tillsammans med Vägenkollegan Lennart delat ut valmaterial på Storgatan i Växjö, också städat prästgården för morgondagens kyrkovalvaka. Vi kommer att bli några stycken entusiastiska valarbetare som kandiderar till kyrkofullmätkige i Växjö, Ljungby, Värnamo samt till Växjö stift. Knytkalas blir det, och kanske vi också får besök av Sveriges Radios Kronobergsredaktion.

Får se om det blir tid att kommentera valresultatet i morgon kväll, eller om det blir senare.

Marshrutka från Jerevan till Tbilisi

Min sista bild från Armenien - den här gången! Vår marshrutka stannar strax före gränsen till Georgien så att vi kan köpa kebab. Åka marshrutka är ett billigt och enkelt - fast inte särskilt bekvämt - sätt att transportera sig. Jag råkade hamna på sista bänkraden som är lite högre än de andra, med följd att jag inte kunde se de vackra bergstopparna, utan bara mest bussens innertak!

 Lokal tid i Tbilisi är nu 20:45 och jag går och lägger mig, för kl 04:00 hämtar en taxi mig till flygplatsen. Får se om jag klarar vikten - jag menar inte bara min egen vikt (den är bekant), men också de prylar som tillkommit i mitt bagage.

 Tack för alla glada tillrop, gillanden och kommentarer som jag fått del av under resan! Vi hörs & syns, go'vänner!

Hej då, Ararat!

Allt har sin tid. Nu lämnar jag Jerevan för att ta en marshrutka till Tbilisi, varifrån mitt flyg går via Riga till Stockholm i morgon bitti. Det har varit en mycket fin och berikande månad här, som jag känner stor tacksamhet för. Lärt känna många nya människor och nya miljöer. Så får jag jobba vidare med projektet hemifrån. 

 Hej då, Ararat, för den här gången!

Gudstjänst i armenisk kyrkoruin

 

I denna kyrkoruin firande församlingen sin kvällsmässa,

även om det fanns en nybyggd kyrka tvärs över gatan. Jag tyckte mig se en naturlig och äkta fromhet hos församlingsborna, både kvinnor och män, och i alla åldrar. Jag fick ett exemplar... av det söndagskolmaterial som man använde, med bibelberättelser (detta ska sägas i ljuset av att undervisningsmaterial av det slaget var förbjudet under kommunisttiden). 

 

Kön och äktenskap bland präster i Armenien och i Sverige

Prästfrun här frågade mig om det var tillåtet för en präst att vara gift i Svenska kyrkan, vilket jag hade glädjen att meddela henne att det var det. Det faktum att jag som kvinna är präst, togs emot med öppenhet och viss nyfikenhet. Kort sagt blev jag mottagen med värme och vänlighet i detta landsbygdsstift i norra Armenien.

Innebrända i byns kyrka

Jag får en intervju med kvinna som berättade hur hennes mormor år 1915 blev räddad till livet, då en stor grupp av hennes landsmän blev innestängda i byns kyrka, som sedan blev satt i lågor.

Mässa i Jerevans katedral

Till skillnad från Sverige söker sig folk i Armenien långt fram i kyrkan. I den stora katedralen, byggd 2001 till 1700-årsminnet av landets kristnande, var det fullt med folk. Ingen "spinn- och svärdsida" beträffande var man satte sig.

 

 

Däremot distribuerades nattvarden så att männen hade ett led och kvinnorna ett - varför denna uppdelning ska jag fråga Hans Nåd Biskop Hovakim, som jag fått ett sammanträffande med i morgon. Mässan hade ännu inte slutat efter 135 minuter, då jag var tvungen att lämna kyrkan för en intervju.
...
Det där med att det var olika led för kvinnor och män till nattvarden i stora katedralen (vilket det inte är i centralhelgedomen Etchmiadzin), förklarar biskop Hovakim med att Etchmiadzin är mera frigjord. I hans eget stift, berättar han, får han ibland kämpa mot en långtgående konservatism bland prästerna. Bland annat går männen först till nattvarden, och när de har fått brödet och vinet, är det kvinnornas tur. För husfridens skull har jag hittills inte visat mig i prästskjorta här...

Folkdans i Jerevan

Avancerade folkdanser på Kaskadtorget i Jerevan, fjärde fredagen varje månad. Mest ungdomar i åldern 18 - 30 år, både killar och tjejer, och jag räknade upp till 14 olika konstellationer av dansare, till samma musik. Närmare tusen personer samlade. Folkdans undervisas i skolan (på sina håll, tycks det), men bara efter självständigheten. Jag blev riktigt varm om hjärtat, samtidigt som jag beklagar att jag själv har en så dålig rytmik i kroppen och att vi inte fått tillfälle att lära oss något liknande i skolan.

Avedis - evangeliska kyrkans TV-kanal i Jerevan

Är med i en livesändning över en lokal kristen TV-kanal. Det är den evangeliska kyrkan i Jerevan som sänder, och jag kommer att "sitta i soffan" och samtala med programledaren. TV-kanalen heter Avedis, som betyder Goda Nyheter.

Mässa i Etchminadzin

Är kommit tillbaka från mässan i Etchminadzin, som är motsvarigheten till Uppsala i Svenska kyrkan. Jag blev introducerad för biskopen som förrättade gudstjänsten, och vid sin sida hade han ett tiotal diakoner och präster. Det tycktes finnas två sorters diakoner - skillnaden blev jag inte klar över. Och så en underbart välsjungande kör (men inga västerländska tongångar; något musikstycke, såg jag, var skrivet i Dess dur - fem b-förtecken), mest sopran och alt.

Hela gudstjänsten, bortsett från en kortare predikan, försiggick genom växelsång i olika konstellationer. När jag skulle ta nattvarden, som bestod i en pytteliten brödbit doppad i vin, fick jag frågan om jag var döpt: Jag är döpt, svarade jag. Då hade dessförinnan förvissat mig om från biskopen att jag fick ta del av brödet och vinet. Två timmar, stående, tog gudstjänsten.

Skärtorsdag i Tbilisi

 Skärtorsdag enligt Östkyrkans tideräkning.
Mötte denne härlige och vänlige georgiske präst i Anchiskhati-basilikan i Tbilisi, som tilltalade mig som sin kollega.

 

 

 Dessförinnan hade jag varit i en annan kyrka och fick frågan av en yngre man ...(ingen präst) om jag var ortodox, och då svarade att jag är protestant, pekade han mot ingången, och förödmjukad gick jag ut - men omedelbart efteråt kom en annan yngre man och bad mig tusen gånger om ursäkt för sin medbroders beteende, och förklarade att alla var välkomna till kyrkan. Skönt!

1:a maj-demonstration i Tbilisi

Besöker för första gången Georgien, och råkar komma in i en förstamajdemonstration (som jag dock inte deltog i).

Kalabaliken i Bender - 300 år

En artikel från vår resa till Karl XII:s Bender och kalabaliken där för 300 år sedan kan du läsa här.

Om ankungar och Seniorer i Asa kyrka

Min predikan på högmässan 20:e söndagen efter trefaldighet (2012-10-21) i Asa kyrka, Växjö stift
med temat "Att leva tillsammans". Vi firade Kyrkans Seniordag, tillika Asadagen.
När jag var i tioårsålder köpte jag fem ankungar. Jag hade sett en annons i en jordbrukarstidning, och med mina föräldrars godkännande gjorde jag en beställning via postorder. Några dagar senare fick jag hämta ut en stor kartong på järnvägsstationen i Gnosjö. Kartongen hade stora lufthål, och inuti fanns fem stycken drygt två veckor gamla ankungar, fortfarande gula i dundräkten, som inte riktigt hade utvecklats till fjärdrar.

De fem ankungarna var riktiga flockvarelser. Sprang en åt ett håll, med vaggande steg, så följde de andra med. De satte piff på tillvaron på gården.

Sedan skulle jag kunna berätta vidare om hur de lärde sig simma – det låg liksom i instinkten – och sedan mina tårar då vi fick slakta dem och de hamnade i grytan. En sålde jag förresten till en granne.

Människan är ett flockdjur, säger vi ibland. Till skillnad från vissa djurarter som går som ensamma individer större delen av livet, så är människan en social varelse. Hon trivs att vara tillsammans med andra, och hela hennes liv är beroende på att andra människor finns omkring henne.

Att leva tillsammans står som överskrift över den här söndagen. Det är inte gott för mannen att leva allena, som det står i Skapelseberättelsen. Som kvinnor och män lever vi i gemenskap med andra människor, vare sig det är i form av en kärnfamilj, eller som ensamstående. Vi behöver varandra.

Evangelietexten i dag beskriver hur Jesus med sina lärjungar predikar Guds rike för människor. Förmodligen var där en stor skara samlad omkring honom.

Så kommer det några och säger till Jesus att han mor och bröder har kommit för att prata med honom. Vad de förmodligen vill säga till honom är att de uppfattar honom som lite mentalt obalanserad med den ambulerande predikoverksamhet som han bedriver och talar om att han är Guds son, och att det är dags att komma hem till Nasaret eller Kapernaum.

Om nu Jesu anhörig fruktar att han är lite obalanserad, så får de säkert vatten på sin kvarn, då han svarar:

Min mor och mina bröder? Och så gör han en gest över den församlade människoskaran och säger att det här är mina bröder och mina systrar och min mor.
Ja, våra systrar och bröder är inte bara de som är det i biologiskt hänseende. Bröder och systrar är också en benämning på våra medmänniskor, de som liksom vi delar villkoren att vara människa. Mycket kan visserligen skilja oss åt, såsom ålder, kön eller kulturell bakgrund, språk, etnicitet eller hudfärg, liksom religion och politisk åskådning. Ändå är vi alla människor, som bebor den här jorden. Tillsammans har vi att göra denna jorden till en bra plats att vara på.

Om vi betraktar våra medmänniskor som våra systrar och bröder, så blir det lättare att leva tillsammans.

Sedan behöver vi ju inte göra som mina fem ankungar, nämligen att oreflekterat och i flock springa iväg åt ett och samma håll, utan med en klar hjärna och ett varmt hjärta se vad som är bäst för oss alla.

-----

Psalmer:
1:1-4        Gud, vår Gud, vi lovar dig
40:1-6      Kristus vandrar bland oss än,
248:1-5   Tryggare kan ingen vara
75:1-3     När vi delar det bröd som han oss ger
*297:1-3 Härlig är jorden

Lille Alfred blev döpt i Asa kyrkas medeltida dopfunt där antalet barn (och några unga eller vuxna) som döpts ligger i storleksordningen 25.000 under århundrandenas lopp.
På orgelpallen satt Bosse Landgren (som sedan skulle sjunga och kåsera på samkvämet vid Kyrkans Seniordag tillika Asa-dagen i Fraggahults bygdegård), kantor Anita Boström ledde kyrkokören, och som kyrkvärdar tjänstgjorde Hans och Eva-Lena Falk, Janeth Ståhl och Gunnar Olofsson. Carolina Erelt var vaktmästare.

Vägen - nomineringsgrupp i kyrkovalet 2013

Som hittillsvarande folkpartister och moderater i Växjö stift lämnar vi nu det partipolitiska åt sidan. De frågorna hör hemma i kommun, landsting och riksdag. I Kyrkan råder en annan agenda. Därför har vi bildat nomineringsgruppen Vägen. Låt oss få ta några minuter i anspråk av din tid för att ge lite mera bakgrund till Vägen:

- Med Vägens värdegrund (http://vagenisvenskakyrkan.se/vardegrund) som utgångspunkt är människor med olika uppfattningar i samhällsfrågor är välkomna som kandidater till Vägen.

- Det är i första hand i valet till Växjö stiftsfullmäktige som vi kommer att gå fram med Vägen. Samtidigt rekommenderar vi de grupper på lokalnivå som under tidigare kyrkoval kandiderat för M respektive FiSK att nu ställa upp för Vägen.

- I valet till Kyrkomötet 2013 har Vägen ingen avsikt att ställa upp, utan i det valet blir det någon av de andra nomineringsgrupperna som vi får kandidera för.

- Upptaktsmötet lördagen 13 oktober i Öjaby församlingshem hälsar vi alla välkomna till!

- 300 namnunderskrifter krävs för att kunna registrera nomineringsgruppen Vägen. En registrering på kyrkomötesnivå (trots att vi alltså avstår från Kyrkomötet 2013) möjliggör att Vägen kan ställa upp även i andra stift samt i lokalvalen. Dessutom är det enda chansen att kunna bibehålla det korta namnet.

- Vill du bidra till att Kyrkans egna frågor kommer i förgrunden, och att parti- och blockpolitik minskar sitt inflytande i Kyrkan, är du välkommen att på Blankett 1 A (http://media2.vagenisvenskakyrkan.se/2012/08/Blankett-1A.pdf) stödja registreringen av Vägen. Genom din underskrift har du inte på något vis förbundit dig att lägga din röst på nomineringsgruppen den 15 september 2013.

"Vårt rykte är vårt kapital" - intervju med Andrej Drevitskij

Vårt rykte är vårt kapital

Artikel i Tidningen NU 2012-07-19

Det tog sex år för Partija Narodnyj Parjadok, PNP, att bli registrerat som politiskt parti i Ukraina. Alla möjliga sorters hinder fanns i vägen för att kunna konkurrera med de befintliga partierna. Till slut kunde man kandidera i 2010 års lokalval.
Partiledaren Andrej Drevitskij är en ung man med ambitioner.

Riskbenägen, ja, kanske. Andrej tar inte på sig säkerhetsbältet innan vi åker ut i den pulserande trafiken i flermiljonsstaden Kiev. Halva Sveriges befolkning, säger Andrej, och jag håller med om att staden känns stor.

Men riskbenägenheten hos Andrej ligger kanske främst på det politiska planet, för att driva ett parti i konfrontation mot den styrande makten kan ha sina sidor. På min fråga om säkerhetstjänsten vet om att vi träffas och genomför den här intervjun, besvarar Andrej med ett kanske. Kanske vet de om det, kanske har de buggat e-mailtrafiken och sms:en. Säkerhetstjänsten interfererar inte öppet, men de kontrollerar aktiviteterna, särskilt i valtider. Vill det sig illa, kan man förlora sitt jobb eller studieplats. Falska anklagelser, såsom droginnehav, förekommer också.

I samband med fotbolls-EM har tiotusentals svenskar besökt Ukraina. Landet är värt att tyckas om, även om den befintliga politiska strukturen gör livet svårt för Andrej och hans gelikar. Ukrainare för det mesta är trevliga och tillmötesgående människor.
Det andra P:et i partiets namn, Parjadok, betyder ”ordning”. Och det är just ordning och reda i politiken och samhällets styresskick som PNP arbetar för.

–  Ukraina är ett genomkorrumperat samhälle på alla nivåer, säger Andrej. Det är oligarkerna som styr, och de är inte intresserade av genomlysning och justhet i politiken.

–   Många av våra väljare är småföretagare, fortsätter han. De har att hantera en omfattande byråkrati, något som större företag med andra finansiella tillgångar kan köpa sig förbi.
Andra som röstar på PNP är studenter och kvinnor, särskilt i storstäderna. PNPs värderingar tilltalar dem.

–  Samtidigt är det enklare att skapa intresse på landsbygden, eftersom vår partistruktur gör det lättare att arbeta där.

–  Den orangea revolutionen – vad blev det av den? frågar jag.

–  En besvikelse. Den rann ut i sanden, och betyder ingenting i dag.

–  Hemma i Sverige upprörs många över hur Julia Timosjenko behandlas av rättsväsendet. Vad står hon för i den demokratiska rörelsen i Ukraina i dag?

–  Även här en besvikelse, svarar Andrej. Vi sympatiserar inte med henne, fast vi tycker inte heller att domen mot henne är rättvis.

Ukraina är ett motsägelsefullt land. Från fönstret av vår hyrda lägenhet i ett medelklassområde i Kiev ser vi stora och dyra bilar, såsom Land Rover och Mercedes, oftast svarta och med tonade rutor. Varifrån kommer pengarna för att köpa sådana bilar, frågar man sig. Andrej menar att många har fått det bättre ställt, men pekar återigen på korruptionen. Samtidigt är gatan hit in till bostadsområdet så full av hål och ojämnheter att två bilar inte kan mötas överallt.  

– Hur arbetar ni som parti?

– Det är vårt rykte som är vårt kapital, säger Andrej. Det vi utlovar, det håller vi också. Några stora och dyra kampanjer i valrörelser har vi inte råd med. Däremot går vi från dörr till dörr, och anordnar föredrag och seminarier.

2010 fick PNP 2,5 % av rösterna i miljonstaden Dnipropetrovs’k. Fast väljarundersökningarna tydde på 4,1 %. Någon förvåning över denna diskrepans är inget Andrej ger något uttryck för. Att röstresultat manipuleras tillhör det här landets politiska kultur. För om PNP eller andra minoritetspartier skulle tillåtas växa och få inflytande, skulle sökarljuset riktas mot det korrupta systemet.
Självfallet är PNP i favör av ett närmande till EU. Att så skulle bli fallet de närmaste åren betraktar han, och andra ukrainare vi träffar, som rätt osannolikt. Snarare är det Ryssland som ökar sitt inflytande över Ukraina.

Efter parlamentsvalet i oktober i år fruktar dock Andrej att det kan bli ekonomiskt kaos i landet, med inflation, stigande priser och sänkta löner. Ukrainas konkurrenskraft gentemot omvärlden är för svag. Hittills har man hållit uppe skenet genom att trycka sedlar, säger han.

Valet har Andrej inga stora förväntningar på. Nya partier har inga möjligheter att komma in. Några större förändringar är inte heller att vänta efter valet.
En annan ukrainare, som mellan raderna uttalar kritik mot den sittande regimen, säger att det som folk verkligen bryr sig om är att ha pengar till mat, kläder och bostad, och gärna en snygg bil. Sedan bryr man sig inte så mycket om demokrati och mänskliga rättigheter.

Själva fick vi inblick i korruptionen i landet – och bidrog till den! Ute på en stor väg blir vi stoppade av en polis, som visar att vi kört för fort. Det stämmer säkert. Vänligt och artigt visar han vad det skulle kosta egentligen, och så mycket kontanter har jag inte på mig. Jag plockar fram vad jag har: 70 UAH (c:a 60 SEK). Då föreslår polismannen att lösa det hela ”without protocol”, och jag svarar, med ett leende, att jag är journalist och kommer att skriva om detta i en svensk tidning. ”No good”, invänder han, men fortsätter med att man kan hantera saken ”from friend to friend”. Han lägger handen på sitt hjärta liksom för att vädja till mina känslor. Motstridigt räcker jag över de 70 ukrainska hrivna till honom, och han önskar oss fortsatt god färd.

Annika Stacke, gruppledare för Folkpartiet Liberalerna i Växjö kommun

Odessa

Komna till Odessa vid Svarta havet i går kväll, var mitt främsta huvudbry att det visade sig att båda våra halvljus på bilen hade slocknat, vilket gjorde det svårt att köra i stan. Dessutom - och kanske föga förvånande i en sommarstad som denna - var det svårt med hotellrum. Till en lite högre penning än vi hade kalkylerat med lyckades vi dock hitta en svit. Strax frukost ute på ett torg.

Intressant observation under gårdagen på gränsen mellan Moldavien och Ukraina (fast på en ukrainska sidan). Att få bort ATA-carnet stämplat och klart har i snitt tagit 75 minuter per gräns. Nu tog det över två timmar. Och medan jag satt och väntade på tullkontoret, kunde jag konstatera att lastbilschaufförerna rätt oförblommat ur sina sedelbuntar plockade fram en sedel som de stoppade in i passet som de lämnade med tullhandlingarna till personen på andra sidan luckan.
- Ukraina är ett genomkorrumperat land på alla nivåer, hade en ukrainsk oppositionspolitiker sagt till mig i en intervju för någon vecka sedan. Jo, så tycks det vara.

På den moldaviska sidan, däremot, hade det funnits stora affischer om korruptionsbekämpning, med telefonnummer att ringa om man skulle stöta på något sådant. Moldavien har ambitionen att bli medlem i EU, även om vägen är lång dit, och antikorruption är en av beståndsdelarna. Här tror jag det kan finnas en skillnad i kultur mellan dessa båda länder, Ukraina och Moldavien.

Den berömda Potemkins trappa vid Odessas hamn. Lång och dryg och fascinerande!

Transnistrien

Sedan ett par veckor är vi (yngste sonen och jag) ute på kombinerad semester- och reportagetripp sydöstra Europa. Skriver det här inlägget från Chisinau, huvudstad i Moldavien, ett vackert, mjukt och vänligt land.

I går fick vi ett värdefullt samtal med Björn på Svenska ambassaden här i landet. Vi pratade både om Moldavien, och landet "som inte finns", nämligen Transnistrien.

Transnistrien, eller Pridnestrovie (som de boende där snarare föredrar att kalla området) har nu funnits i drygt 20 år, med egen administration fast med visst stöd från Ryssland. Människorna här kan resa utomlands med pass utfärdade i Ryssland, Ukraina, Moldavien eller till och med Rumänien (sägs det).

I vintras valdes en ny president, Yevgeny Shevchuk, som efterträdde den gamle och "trötte" Smirnoff (som en tjänsteman uttryckte det) som styrt landet sedan kriget. Vissa förenklingar och liberaliseringar har införts. Bland annat lyckades vi erhålla pressackreditering, vilket ytterst få andra svenskar haft.

Hammaren och skäran som finns på statsvapnet för ju definitivt tankarna till det gamla Sovjet - och Högsta sovjet är också namnet på den lagstiftande församlingen. Dock är nog inte tanken att återspegla eller återuppliva en svunnen kommunism, utan snarare att ge invånarna (och väljarna, för det finns flera politiska partier) en känsla av något välbekant.

Transnistrien besökte vi också, i går för tredje gången under vår vistelse här. Först blev det den lilla orten Varnitsa på moldaviskt område, där en gata Strada Carol XII finns. Sedan genom den omständiga gränspassagen och in i Bender och till den plats där Karl XII hade sitt läger under åren 1709 fram till dess att "kalabaliken" uppstod 1713, och han fick ge sig av.

Guiden Elena visade oss runt på fästningen, som under den här tiden var i turkisk besittning. Karl XII var alltså inte i det som i dag är Turkiet, utan här i Bender (dock skickade han sändebud till Konstantinopel). Jag hoppas kunna återkomma med en artikel och/eller en filmsnutt om omständigheterna som ledde fram till det som sedermera blev ett ordspråk på svenska: Kalabaliken i Bender.

ATA-carnet

Har idag hämtat ut vårt ATA-carnet för införande av filmutrustning i länder utanför EU. Kostar en slant, men kan säkert också undvika problem med tullen vid gränserna.

Ukraina, Transnistrien och Moldavien

De sista förberedelserna håller just på att göras inför den kombinerade reportage- och semesterresa som yngste sonen och jag kommer att göra. Genom ett antal länder går färden, men tyngdpunkten blir Ukraina, Transnistrien (vad är det för något?) och Moldavien.

Att det är fotbolls-EM, som Sverige ramlar ur, bekymrar oss föda, mer än att det kan bli trångt på vägarna och dyrt att bo och äta.

Med oss har vi ett antal rekommendationsbrev, från borgmästaren i Växjö, från biskopen i Växjö stift och från några andra nyckelpersoner för att komma in i olika sammanhang.

Vi kommer att möta Andrej, ukrainsk oppositionspolitiker. Vi tänker fördjupa oss i minnet av Olof Skötkonungs dotter Ingegerd som blev det första helgonet från vårt land – även om inte ”Sverige” fanns på 1000-talet – fast under namnet Heliga Anna av Novgorod. Vi ska försöka se hur vanligt folk lever och betraktar sin tillvaro. Lite miljöfrågor kan ju inte skada.

Så har vi det där Transnistrien. Vad är då det? Jo, vid Sovjetunionens sammanbrott fanns det i delrepubliken Moldavien (ett rumänsktalande folk) ett stycke land på östra sidan av floden Dnestr, där man huvudsakligen talar ryska. Här var man inte alls intresserad av att bli ”romaniserade”, utan gjorde uppror och bildade en egen utbrytarrepublik, Pridnestrovskaia Moldavskaia Respublika, fast i västerländska språk omnämnd som Transnistrien (”På andra sidan Nistru”). Inte erkänd av någon suverän stat, men i praktiken uppbackad av Ryssland. Hit tänker vi ta oss. Ett ställe som vi definitivt är intresserade av att besöka och dokumentera är Bender. Det var ju här som Karl XII hade sin kalabalik i februari 1713. Huruvida det ska bli något jubileum (om det nu är något att jubla över) i februari 2013 kan ju diskuteras. Men ett minne över ett ordspråk som kommit in i svenskan. Och fasorna av ett krig…

Mycket annat hoppas jag vi kan berätta här på bloggen under resans gång.

Vår Herres svar på bön om 27 timmar per dygn, nio dagar i veckan

Jag: Gud, var snäll och ge mig 27 timmar per dygn, nio dagar i veckan, 14 månader per år, för att klara av att göra allt jag behöver göra!

Vår Herre: Mitt kära barn, om du skulle få det du begär, så skulle du bara få en hjärtinfarkt, och du skulle inte alls klara av att göra det du behöver. 

Nu har jag gett dig 24 timmar per dygn, sju dagar i veckan, och 365 dagar per år. Den tiden räcker för att du ska kunna göra allt det som jag kallar dig att göra. 

Kan en människa kämpa med Gud och vinna?

Min predikan vid familjegudstjänst i Lammhults kyrka söndagen 4 mars 2012
(2:a söndagen i fastan med ämnet Den kämpande tron)


Kan en människa kämpa med Gud och vinna?

Mitt i natten möter Jakob sin motståndare. Några ficklampor fanns inte på den tiden, och vi vet inte om Jakob hade någon fackla att hålla i. Något månsken var det nog inte heller. Så Jakob kan inte se ansiktet på den som han kämpar med.

Läskigt, va? Att inte veta vem som man brottas med.

Bakgrundshistorien är rätt lång. Jakob är tvillingbror med Esau. Och så gjorde Jakob en sak, som fick Esau att bli så arg att han hotade att ta livet av sin bror. Och Jakob fick fly, långt bort, till ett annat land. Och han var borta länge. Där borta i det andra landet gifte han sig och fick tolv söner och minst två döttrar.

Och nu, efter många år, kommer han tillbaka. Han vet inte hur mötet med sin bror kommer att bli. jakob är nog både modig och rädd på samma gång.

Och mitt i natten när han är uppe möter han sin motståndare. Är det hans tvillingbror Esau som har kommit mitt i natten för att kämpa mot Jakob?

Nej, det förstår Jakob att det är det inte.

Brottningsmatchen håller på flera timmar, och snart kommer gryningen, då solen går upp. Och nu börjar den andre att bli orolig. För ljuset kommer att visa hans ansikte, och det vill han inte. Därför ger den okände brottaren Jakob ett slag på höften, så att Jakob börjar halta.

Sluta brottas med nu, säger han till Jakob.

Men Jakob, som är en listig man, och som vet hur man kan utnyttja olika situationer till sin fördel, han svarar att: Jag släpper dig inte, förrän du välsignar mig.

En välsignelse – det har vi ju i kyrkan varje gudstjänst – är något man säger som faktiskt gör att någonting blir bra. Och den okände brottaren ger sin välsignelse till Jakob.

Och brottningsmatchen slutar och den okände brottaren försvinner, precis innan det blir ljust.

Jakob går från platsen. Nej, han går inte. Han haltar från platsen, och det gör ont i höften. Men han är inte ledsen för det. Han är glad, han är mycket glad, för han vet vem som han kämpat med och vunnit över. Det är Gud som han kämpat med och vunnit över.

Har då Gud förlorat? Nej, inte alls. Gud har också vunnit. För Gud ville att Jakob och hans familj skulle fortsätta och leva och kunna utvecklas, och flera tusen år senare skulle det födas ett litet barn i Betlehem som tillhörde den här stora släkten. Och detta barn, som heter Jesus, skulle tala om Guds rike för människorna, han skulle död för vår synd och skuld och uppstå så att också vi får evigt liv.

Jakob har kämpat med Gud och segrat.

Julnattens predikan i Lammhults kyrka

Under mörkrets timmar skulle man kunna tro att allt är lugnt och stilla. Så är inte fallet. Inte den här natten, för det är den heliga natten. Det är i denna natt som världshistoriens bokverk byter blad, ja, byter kapitel. Det är från denna natt, och det som nu händer, som den västerländska tideräkningen tar sin början.

I denna natt samverkar de politiska och ekonomiska strävanden att upprätta taxeringslängder och genomföra folkräkning med den gudomliga planen att uppfylla de gamla profeternas ord om en Messias som ska komma till jorden.

Skärningspunkten mellan dessa båda riktningar – till synes utan att någon som helst gemensam nämnare finns – infaller i Betlehem, en liten stad strax söder om Jerusalem. En plats vars enda betydelse hittills varit att staden räknas som ursprungsort för den store kung David.

Ändå gör det som nu händer att staden för alltid blivit fäst på kartan.

Nej, det är inte lugnt och stilla denna natt. Den pågående folkräkningen har medfört att alla värdshus och övernattningsmöjligheter har tagits i anspråk. Och som vanligt har väl den som kunnat betala bäst också fått det han velat ha. Men denna marknadens lag har också inneburit en uppfinningsrikedom i hur man tar vara på möjligheterna, och ett enkelt uthus på en bakgård har också visat sig vara inkomstbringande för dess ägare – och en välsignelse för det unga par som annars inte skulle ha fått tak över huvudet.

Och det mot detta lilla uthus, i vanliga fall ett skjul för djuren, som rörelsen går.

Det är liv och rörelse, där något viktigt händer. Den höggravida kvinnan från Nasaret har fått värkar, fostervattnet har gått och förlossningen har påbörjats. Inga optimala förhållanden för att föda barn, men sådant tar inte ockupationsmakten Rom någon hänsyn till.

Att ett nytt liv kommer till världen är skäl nog att det ska vara liv och rörelse omkring det. Annat får läggas åt sidan, och koncentrationen inriktas på barnet och dess mor. Säkert var det också människor med och stöttade med praktisk hjälp i denna stund.

Men liv och rörelse är det också på en närbelägen ängsmark utanför tätorten. När man sover brukar man drömma. Ibland är det också så att en del av oss drömmer också när vi är vakna. Men nu undrar några lantbruksarbetare vad som sker. De får nypa sig i skinnet för att förvissa sig om att det inte är en dröm, det som de nu upplever, utan verklighet. Änglar som himmelska väsen tror de på, men troligen är det första gången de får se en sådan med sina ögon. Och när en människa får den stora ynnesten att fysiskt möta ett änglaväsen, då är det något riktigt stort på gång, det förstår herdarna.

Messias, den smorde, tror de också ska komma. Nu är han här, alldeles i närheten har han fötts, han som ska bli Världens frälsare, säger ängeln. Han som skapar frihet, friskhet och framtid för hela människosläktet, han har äntligen kommit.

Någon tveksamhet föreligger inte för herdarna, utan nu måste de iväg och beskåda undret – varje nytt människoliv är förvisso ett under – men här har vi ett dubbelt underverk. Så får herdarna bli de första att knäböja vid krubban, för att sedan bli de första bärarna av de glada nyheterna att Guds rike kommit i världen.

Också denna natt, drygt tvåtusen år senare, är en helig natt. För under denna kväll, natt och morgon innan dagen gryr, kommer miljoner och åter miljoner av människor, däribland du och jag, att samlas för att glädjas åt att Gud låtit sig födas som det lilla Jesusbarnet i Betlehem.

Men inte bara denna natt är en helig natt för oss, utan nu har Guds rike kommit för att också alla våra dagar ska gestaltas av hans väsen i vårt liv
med rätt och rättfärdighet, med sanning och godhet, med kärlek, frid och framtidshopp.

Och i likhet med herdarna som återvände till sin vanliga verksamhet, får vi också göra det. Den särskilda stämning som råder under den heliga natten, kommer att vara förbytt i det vardagliga.
Men Guds rike, som det lilla barnet som föddes i Betlehem kom för att upprätta i människors liv, den Guds rikes närvaro fortsätter att verka i ditt och mitt liv.

/Annika Stacke, församlingspräst
-------

Under julnattsgudstjänsten sjunger vi psalmerna:
116 Nu tändas tusen juleljus
114 Stilla natt, heliga natt
839 Nu har Kristus kommit
427 Ringen, I klockor, ja, ringen i midnattens timma [till ackompanjemang av kyrkans klocka]

Prismakören sjunger sångerna:
I denna natt blir världen ny
Juletid
Jul, jul, strålande jul
Julen är här
Ding, dong! Merrily on high

All vår början bliver svår, bättre går det…

(Min krönika i Smålandsposten 29 september 2011)

Den första direktsända gudstjänsten någonsin över webben från Lammhults kyrka har ägt rum. Mycket gick bra, men mycket blev också rätt annorlunda mot vad vi hade tänkt oss. Låt mig berätta.

Många äldre människor kan inte längre ta sig till kyrkan, men vill ändå följa vad som händer. Sedan lång tid tillbaka har vi haft en linje för ljudöverföring från gudstjänsterna till ortens äldreboenden. Men då moderna datafiber kan klara långt större minnesmängder, så varför inte också sända gudstjänsten som en videoöverföring? Den tidigare kyrkonämnden hade varit förutseende nog att låta installera fiber i hela kyrkobyggnaden.

Efter många förberedelser var det så dags för den första livesända gudstjänsten över webben. Därmed kunde den följas, inte bara på det lokala äldreboendet, utan även var som helst i hela världen, förutsatt att man hade inloggningsuppgifterna, vill säga. Stolt reklam för evenemanget hade vi också gjort!

På söndagsmorgonen gällde det att rigga upp kameran i kyrkan, koppla den till datorn för streaming av videosignalen, och testa på plats. Under några svettiga minuter fick vi först ingen bild i testdatorn, men till slut gick det, och sedan var det att skynda vidare till äldreboendet.

Där hade vi tidigare konstaterat att de nyrenoverade offentliga utrymmena helt saknade nätverksuttag. I ett tomt boenderum kunde vi dock stoppa in kontakten för att koppla upp oss. Men nej! Den medhavda datorn godkändes inte av domänen. Med det trådlösa modemet lyckades vi istället ta in bilden från kyrkan på datorn – men bara för att inse att den trådlösa anslutningen var alldeles för långsam för att ta emot filmen. Eftersom jag själv skulle stå bakom kameran, återvände jag till kyrkan, där en gästande predikant ledde gudstjänsten.

Från de kyrkvärdar som tagit sig till äldreboendet, och den enda besökanden framför datorn, rapporterades det om en sönderhackad gudstjänst med många timglas på skärmen.
Hela gudstjänsten gick ändå ut över internet, och därmed är en viktig milstolpe passerad i spridandet av våra gudstjänster på nätet.

Ordspråket besannades att ”all vår början bliver svår…”, men vi tänker inte vänta flera år på att göra det bättre!

Romerska reflektioner

Nu har jag varit ute och rest igen. Den här gången var det den Eviga staden som fick besök av mig. Inte för att jag tror att mitt ringa besök sätter några avtryck bland alla kejsare och påvar och andra stora män (för det är väl mest män?) som levt och verkat med utgångspunkt från den metropolen. Men för min egen del var det roligt, intressant och inte minst svettigt (38 grader varmt).

Katakomberna gjorde ett bestående intryck. Där begravdes avlidna kristna, och i dessa mörka gångar firade också den kristna församlingen sina gudstjänster under de första århundradenas förföljelsetider. Här hittades också kvarlevorna efter S:ta Cecilia, den kvinna som sedermera kommit att bli kyrkomusikens skyddshelgon. Cecilia hade halshuggits, men hennes fingrar låg i en position med tre fingrar utsträckta på högerhanden, och pekfingret på vänsterhanden, vilket man tolkade som en bekännelsehandling till den ende Guden i gestalt av i tre personer.

Också aposteln Paulus blev enligt traditionen halshuggen för sin tros skull. I egenskap av romersk medborgare hade han möjligheten att välja detta relativt smärtfria sätt att skiljas från livet. Detta privilegium kunde dock inte aposteln Petrus åtnjuta, som istället blev korsfäst. Viss valfrihet fick han ändå, men eftersom han inte ansåg sig värdig att lida döden på samma sätt som sin Herre och Frälsare, bestämde sig Petrus för att låta sig korsfästas med huvudet nedåt.

Paulus dödsplats ligger lite avsides, om än inne i Rom, och utan många turister. Här fick vi fira friluftsmässa, vi som inom ramen för en fortbildning för Öjaby pastorats medarbetare gjorde denna resa.

Eftersom jag är intresserad av att dokumentera olika skeenden, hängde videokameran med. Fastsatt på ett enbensstativ fick den följa med i stort sett överallt (fast inte in på Vatikanmuséet, tyckte vakterna). Ändå var jag positivt förvånad över hur lätt utrustningen var att kånka runt med i värmen och trängseln.

En av Roms stora välsignelser är att ha tillgång till rent vatten i närmare 2 500 drickfontäner. För vatten gick det verkligen åt. Den sjungna psalmstrofen: ”Låt kristallklar källan strömma, med det vatten som ger liv” fick i ett filmklipp blanda sig med ljudet från det porlande vattnet.