Om ankungar och Seniorer i Asa kyrka

Min predikan på högmässan 20:e söndagen efter trefaldighet (2012-10-21) i Asa kyrka, Växjö stift
med temat "Att leva tillsammans". Vi firade Kyrkans Seniordag, tillika Asadagen.
När jag var i tioårsålder köpte jag fem ankungar. Jag hade sett en annons i en jordbrukarstidning, och med mina föräldrars godkännande gjorde jag en beställning via postorder. Några dagar senare fick jag hämta ut en stor kartong på järnvägsstationen i Gnosjö. Kartongen hade stora lufthål, och inuti fanns fem stycken drygt två veckor gamla ankungar, fortfarande gula i dundräkten, som inte riktigt hade utvecklats till fjärdrar.

De fem ankungarna var riktiga flockvarelser. Sprang en åt ett håll, med vaggande steg, så följde de andra med. De satte piff på tillvaron på gården.

Sedan skulle jag kunna berätta vidare om hur de lärde sig simma – det låg liksom i instinkten – och sedan mina tårar då vi fick slakta dem och de hamnade i grytan. En sålde jag förresten till en granne.

Människan är ett flockdjur, säger vi ibland. Till skillnad från vissa djurarter som går som ensamma individer större delen av livet, så är människan en social varelse. Hon trivs att vara tillsammans med andra, och hela hennes liv är beroende på att andra människor finns omkring henne.

Att leva tillsammans står som överskrift över den här söndagen. Det är inte gott för mannen att leva allena, som det står i Skapelseberättelsen. Som kvinnor och män lever vi i gemenskap med andra människor, vare sig det är i form av en kärnfamilj, eller som ensamstående. Vi behöver varandra.

Evangelietexten i dag beskriver hur Jesus med sina lärjungar predikar Guds rike för människor. Förmodligen var där en stor skara samlad omkring honom.

Så kommer det några och säger till Jesus att han mor och bröder har kommit för att prata med honom. Vad de förmodligen vill säga till honom är att de uppfattar honom som lite mentalt obalanserad med den ambulerande predikoverksamhet som han bedriver och talar om att han är Guds son, och att det är dags att komma hem till Nasaret eller Kapernaum.

Om nu Jesu anhörig fruktar att han är lite obalanserad, så får de säkert vatten på sin kvarn, då han svarar:

Min mor och mina bröder? Och så gör han en gest över den församlade människoskaran och säger att det här är mina bröder och mina systrar och min mor.
Ja, våra systrar och bröder är inte bara de som är det i biologiskt hänseende. Bröder och systrar är också en benämning på våra medmänniskor, de som liksom vi delar villkoren att vara människa. Mycket kan visserligen skilja oss åt, såsom ålder, kön eller kulturell bakgrund, språk, etnicitet eller hudfärg, liksom religion och politisk åskådning. Ändå är vi alla människor, som bebor den här jorden. Tillsammans har vi att göra denna jorden till en bra plats att vara på.

Om vi betraktar våra medmänniskor som våra systrar och bröder, så blir det lättare att leva tillsammans.

Sedan behöver vi ju inte göra som mina fem ankungar, nämligen att oreflekterat och i flock springa iväg åt ett och samma håll, utan med en klar hjärna och ett varmt hjärta se vad som är bäst för oss alla.

-----

Psalmer:
1:1-4        Gud, vår Gud, vi lovar dig
40:1-6      Kristus vandrar bland oss än,
248:1-5   Tryggare kan ingen vara
75:1-3     När vi delar det bröd som han oss ger
*297:1-3 Härlig är jorden

Lille Alfred blev döpt i Asa kyrkas medeltida dopfunt där antalet barn (och några unga eller vuxna) som döpts ligger i storleksordningen 25.000 under århundrandenas lopp.
På orgelpallen satt Bosse Landgren (som sedan skulle sjunga och kåsera på samkvämet vid Kyrkans Seniordag tillika Asa-dagen i Fraggahults bygdegård), kantor Anita Boström ledde kyrkokören, och som kyrkvärdar tjänstgjorde Hans och Eva-Lena Falk, Janeth Ståhl och Gunnar Olofsson. Carolina Erelt var vaktmästare.