Kristus är uppstånden! - Ja, han är sannerligen uppstånden!

Påskdagsgudstjänsten 2009 i Aneboda kyrka

Vid gudstjänsten sjöng vi psalmerna
146:1-2 Vad ljus över griften
147:- Upp min tunga att lovsjunga
154:- Dina händer är fulla av blommor
148:- Jesus Kristus är uppstånden
[X:- betyder att psalmens alla versar sjungs]

Vi började med att samlas i vapenhuset. Därifrån bar vi in ljus och blommor och klädde altaret igen. Alla fick något att bära, om inte annat så en påsklilja.

Medverkade på gudstjänsten var kantor Anita, vaktmästare Fredrik, kyrkvärdarna Inger och Arne, kyrkokören, G-klaven, Lisa på trumpet, de flesta konfirmander och många församlingsbor och andra.


Min predikan lät så här:
Tänk om du hade mött ett lejon i skogen när du var ute på promenad – vad skulle du då ha gjort?

Ja, förmodligen skulle du ha blivit väldigt rädd, och sprungit från platsen så fort du kunnat. Och när du hade kommit hem, vad skulle då ha gjort?

Skulle du ha berättat det för alla du mötte? Och de skulle ha svarat med ett lite spefullt leende: Jaså, jaha, ett lejon. Hmm.

Och så hade det spridits på bygden att du hade sett ett lejon, där andra möjligen kan ha sett en stor hund. Förmodligen har du blivit tokig. Nej, jag tror att du hade hållit det för dig själv, i varje fall en tag.

Samtidigt vet du med dig, att du verkligen sett ett lejon. Men hur får man människor att tro det?

Ungefär så kan kvinnorna ha känt det den där morgonen, tidigt den första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen år 33. De var livrädda, både för vad de hade sett och hört, och dessutom för att de inte kunde berätta det utan att folk skulle uppfatta dem som galna.

För det som hänt var något totalt osannolikt. Kvinnorna kom ju till graven där de i all hast hade lagt Jesu döda kropp, efter den fruktansvärda avrättningen på korset. De hade på fredagskvällen inte hunnit ge kroppen den tillbörliga omvårdnaden inför den definitiva gravläggningen, utan skulle fortsätta nu dagen efter sabbaten, nu på 1:a arbetsdagen i vecka, på söndagsmorgonen.

Deras största bekymmer är hur de skall kunna rubba stenen, en kvarnstensliknande tung sten, som rullats ned i en urgröpning i marken, för att inte kunna flyttas i första taget. Men så ser de att stenen redan är bortvält. Har det begåtts ett brott mot griftefriden?

Men inne i graven satt en vitklädd ung man. Han presenterar sig inte, men han vet redan varför kvinnorna är där. Och han berättar för dem att de har kommit i ogjort ärende.

Men har de kommit förgäves? Nej! För kvinnorna är de första som får reda på att deras Herre, som de trodde var död, har uppstått från de döda och lever!

Hade det varit jag som varit en av de kvinnorna, så skulle jag också blivit alldeles förskräckt, släppt vad jag haft i händerna och bara sprungit därifrån. Jag tror att du skulle ha gjort samma sak.

Knappast förvånande att de inte blev trodda, när de till slut vågade berättade för de andra.

Tidigt den första veckodagen efter den judiska påsken, år 33 av vår tideräkning, uppstod Kristus. Därmed gick hela världsordningen, ja, hela skapelsen, i en ny fas. Ett paradigmskifte, som det heter med ett modernt uttryck. Något radikalt nytt och annorlunda har kommit.

Döden – alltings slut, konsekvensen av synd och söndring – har blivit besegrad och fått sin överman. Det fängelset som alla människor hamnar i – döden – det fängelset har nu portarna brutits sönder, och fångarna kan gå ut i friheten.

För det är inte bara Kristus som uppstått, utan i och genom hans uppståndelse har alla människor som tillhör honom fått ett nytt liv. Det syns kanske inte utåt, men i människans inre finns något som inte kan rubbas av yttre våld, ekonomisk kris, depression, bekymmer och personlig olycka. Inte ens den fysiska döden rubbar det.

År 33 hände det, tidigt på morgonen, före gryningen, på första arbetsdagen efter den judiska påskhelgen, på en begravningsplats strax utanför Jerusalem. I tid och rum.

Men uppståndelsen sker inte bara då. Du och jag har fått del av den, och i vår tid, i vårt land, i våra sammanhang kommer Kristus med sin uppståndelse och gör något inom oss. En del av oss känner som en djup sprudlande glädje, andra kanske som en trygghet som bara finns där, andra åter kanske inte upplever något särskilt, och ändå finns det där – Kristuslivet, uppståndelselivet, som solen alltid skiner. Ibland ser vi solen som vi gjort de senaste dagarna, men ibland är det molnigt och vi ser den inte, trots att vi vet att den finns där, för ljuset tränger igenom molnen. Ibland är det natt, och vi ser inte alls solljuset. Ändå finns solen där och ger värme på jorden.

Men alldeles oavsett hur vi känner, så har Kristus uppstått från de döda, och livet, LIVET med stort L ger han till dig och mig.

Och de rädda och förvirrade kvinnorna blev de första att få reda på den jättestora sanningen att Jesus Kristus, den korsfäste, hade uppstått från döden och lever.

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN!
JA, HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN!