Om en kreditfaktura, Sankte Per och Domssöndagen

Min predikan på Domssöndagen 2013 i Lammhults kyrka


Det skrevs ett brev, för länge länge sen, långt innan jag var född. Det brevet är egentligen en faktura. Brevet kom till min kännedom för ganska många år sedan.
Det är inget roligt brev, för det är ett skuldebrev. Så här lyder det.

Faktura

Gerd Annika Helena Stacke
Kundnummer: 19520110-xxxx


Avseende skuld för alla framtida försyndelser mot medmänniskorna, mot dig själv, mot skapelsen och mot Gud.

Att betala: 560.000.000.000.000.000.000 kronor
Beloppet ska betalas med eget liv.


Guds rike

Sankte Per
ödmjuk skattmästare hos Gud den allmäktige
tillika väktare av Himmelrikets portar

Hur betalar man det? Att bli miljonär skulle bara vara en droppe i havet. Det går inte att betala så mycket pengar. Nu rör det sig naturligtvis inte om pengar, men för att vi ska kunna förstå skulden, så är den omsatt i ekonomiska termer.
Men så skrevs det ett annat brev, som jag nu ska läsa upp.

Kreditfaktura

Gerd Annika Helena Stacke
Kundnummer: 19520110-xxxx


Kreditfaktura avseende skuld för alla framtida försyndelser mot medmänniskorna, mot dig själv, mot skapelsen och mot Gud.
Kreditfakturan är utfärdad på grund av att den ursprungliga fakturan betalats av Guds son, Jesus Kristus, som dött och uppstått för din skull.

Att erhålla: 560.000.000.000.000.000.000 kronor


Jerusalem, påsken år 33

Sankte Per
ödmjuk skattmästare hos Gud den allmäktige
tillika väktare av Himmelrikets portar

PS Som bilaga till denna kreditfaktura följer registerutdrag ur Livets bok



Det innebär att den oerhört stora skuld som jag bar på, nu är betalad av Jesus Kristus.
Men inte nog med detta. För det kom ytterligare ett brev, och avsändare gjorde att jag fick kalla kårar: Avsändare var Djävulskap & Helvete AB. Visserligen tycker jag det är intressant med aktier, men aktier i det här bolaget vill jag inte ha. Innehåller visar sig vara en Kopia på den ursprungliga fakturan, och hur Djävulskap och Helvete AB lyckats få tag på den, det vet jag inte. Men bara att få den i handen gör att jag börjar tvivla och tveka. Tänk om fakturan verkligen inte blivit betald. Då måste jag betala med mitt eget liv. Det känns inte alls roligt, det känns rent av fruktansvärt.
Så jag börjar desperat leta i mina papper och vad hittar jag. Jo, jag hittar kreditfakturan, drar en djup lättnadens suck och ett stort tack till Jesus. Och nu ser jag att det finns ett PS, på kreditfakturan, som jag inte lagt märke till tidigare, förmodligen i min glädje över att den enorma skulden hade betald. Och de PS säger: Som bilaga till den kreditfaktura följer registerutdrag ur Livets bok. Va, det fanns en bilaga också, och vad står det i den?

Registerutdrag ur Livets bok, som förvaras i Himmelen, och ur vilken inga strykningar kan göras.


Gerd Annika Helena Stacke, 19520110-xxxx, har genom det heliga dopet i den Treenige Gudens namn blivit upptagen som barn till Gud, blivit införlivad i Guds familj, fått himmelriket som arvedel och fått del av hans heliga Ande, och är skyddad av det heliga korsets tecken.

Himmelriket & Gnosjö, dopdagen den 20 april 1952

[undertecknat av]
Mikael
Ärkeängel, ödmjuk överbefälhavare för myriaders myriader stridsänglar som kämpar för det goda för människornas skull, i tjänst hos Herren Gud

Gabriel
Ärkeängel, ödmjuk budbärare till människors barn från Gud Allsmäktig, han som är Skapare av himmel och jord och av allt vad synligt och osynligt är

Rafael
Ärkeängel, ödmjuk mottagare av särskilt uppdrag från Herren Gud själv att till människors barn förmedla Himmelrikets frihet, friskhet och framtid.

I dag är det Domssöndagen, en dag då min och din och andra människor skuld och betalning kommer i ljuset.
Det finns en faktura utfärdad för alla människors skuld mot sig själva, mot sina medmänniskor, mot skapelsen och mot Gud. Beloppet är ofantligt stort. Men när Jesus Kristus dog och uppstod betalade han den skulden med sitt eget liv.
Ändå kan Djävulen komma sättande med en kopia på den ursprungliga fakturan och försöka få oss att tro att den inte är betald, att vi inte är älskade av Gud, att vi inte är skyddade av hans heliga änglar och att vi inte har del av Himmelriket.
Då är det bra att ha kreditfakturan till hands. Att visa den onda makten att skulden är betald och att dessutom att vi inte bara så vi står på noll, utan att vi genom Jesus Kristus fått del av himmelriket, som vi får leva i redan här och nu, men som när sin fulländning bortom denna värld och denna tid.
Med denna glädje på Domssöndagen får vi se fram mot nästa söndagen, den första söndagen i advent.

Tro inte på dem som säger att "det går inte"!

"Det går inte", är nog något som du hört många gånger. Och säkert har du sagt de orden också, kanske många gånger, till och med, att "det där, det går inte".

Går det att plantera en vinranka på friland i Lammhult i december månad och räkna med att den ska överleva och ge frukt? Nej, det går inte självfallet inte att planera växter som vi förknippar med Medelhavsländerna – i kalla Lammhult, på friland (okey, intill husväggen), och i december månad… Du är inte klok, Annika.

Likväl gick det, och vinrankan frodas nu på min prästgårdstomt.

Tro inte på folk när de säger att ”det går inte”. Tro inte på dem, pröva själva och förvånansvärt ofta visar det sig fungera.

Låt mig ta ett annat exempel. Går det att göra en viss administrativ åtgärd (vars innebörd jag inte närmare ska gå in på här och nu)? Nej, svarar juristerna på regional nivå. Nej, det går inte, svarar juristerna på högsta nivå i Sverige.

Likväl gick det.

Den här söndagen (19:de söndagen efter Trefaldighet), då jag skriver detta, har i Evangelieboken överskriften: Trons kraft. I bibeltexterna får vi möta människor som tror att det omöjliga kan bli möjligt, som tror att gamla fördomar som funnits i generationer kan ifrågasättas och raseras, som tror att en annan värld är möjlig.

Så, när folk omkring dig säger att "det går inte", tro då inte på dem, utan pröva själv, och förvånansvärt ofta kommer du att se att det faktiskt går. Det omöjliga kan bli möjligt, för allt är möjligt för den som tror.

PS. Kolla gärna in min krönika i Smålandsposten för några år sedan: Undrens tid är ej förbi.

Medmänniskorna på Dödens hav

På det hav som många av oss svenskar uppfattar som ett härligt och varmt vatten, Medelhavet, har en båt, överfull med människor på desperat jakt efter en bättre framtid, återigen kapsejsat. Över ett hundratal döda medmänniskor till dig och mig.

Våra tankar går till dessa människors närstående, men också till människorna på öar som Lampedusa och Sicilien, som allt som oftast skadade får bevittna hur döda kroppar flyter i land på deras stränder. Och de människor i myndighetsställning som får ta sig an det svåra arbetet att förfara med dessa kroppar.

Inom EU har ansatser gjorts för att söka hitta sätt att göra tillvaron, åtminstone något, annorlunda för dessa flyktingar. Våra två svenska Cecilior (EU-kommissionär Cecilia Malmström och EU-parlamentariker Cecilia Wikström (FP)) gjort mycket för lyfta dessa frågor upp på dagordningen.

Det ska villigt erkännas att frågan är svår och ångestfylld på många sätt och vis. Men låt oss närma oss frågan genom att betrakta dessa människor i bräckliga farkoster som våra medmänniskor.

Annandagen Kyrkoval

Så är kyrkovalet över för den här gången. Några reflektioner:

Vår nystartade nomineringsgrupp Vägen ställde upp i fyra val och med följande preliminära utfall:
Växjö kyrkofullmäktige: 2 mandat av 61, (4,09 %), 230 röster
Ljungby kyrkofullmäktige: 7 mandat av 27, (26,39 %), 314 röster
Värnamo kyrkofullmäkige: 7 mandat av 33, (22,43 %), 293 röster
Växjö stiftsfullmäktige: 2 mandat av 51, (4,63 %), 2251 röster

Valresultaten i Ljungby och Värnamo är mycket starka och glädjande. Grattis till er! Och nu börjar arbetet med att ta ansvar för de goda valframgångarna. Svett, blod och tårar - men också mycket glädje!

Vi som tagit initiativet till Vägen kommer ju, som vi redogör för på vår webbplats dels från FiSK (ursprungligen Folkpartister i Svenska kyrkan, som bytt namn till Fria Liberaler i Svenska kyrkan) samt vissa Moderater, både grupperna med folk från Växjö stift. I botten ligger en vilja att distansiera oss från parti- och/eller blockpolitik.

Under detta kyrkovalet valde FiSK att inte kandidatera lokalt eller till stiftet, men väl till Kyrkomötet. Bakgrunden till detta beslut var att stödja FiSK-representationen och sträva efter att få utskottsplatser (vilka man har rätt till om man uppnår 15 mandat). Men över hela landet backade FiSK ordentligt, från 13 mandat i Kyrkomötet till 8 (från 5,26 % till 3,29 %). Uppenbarligen har inte väljarna premierat namnbytet och/eller det lite tveksamma boeroendet av Folkpartiets partiexpedition. I Växjö stift gick FiSK ännu sämre i valet till Kyrkomötet. Visserligen blev det ett (utjämnings)mandat, med endast 2,99 % (1445 röster).

Vad skulle ha hänt om FiSK inte kandiderat från Växjö stift, utan istället satsat på Vägen? Ja, naturligtvis skulle FiSK gått ännu sämre, sett till hela landet. Men sannolikt skulle Vägen fått fler röstern från Växjö stift (förmodligen minst lika många som i Växjö stiftsfullmäktige, dvs drygt 800 fler, samt ett mandat i Kyrkomötet. Vidare skulle Vägen (återigen: sannolikt) fått en större trovärdighet genom att då ha kandiderat till alla tre nivåerna, samt fått del av den uppmärksamhet som är förknippat med att kandidera till Kyrkomötet.

FiSK vacklade redan under förra mandatperioden, då man 2009 förlorade 2 mandat, och började fundera över sin framtid, vilket mynnade ut i (den kosmetiska) namnändringen. Frågan är vad som kommer att hända nu. Vi får avvakta den utveckligen, men läget är kritiskt.

Så har vi Moderaterna som av sin partistämma inte fick kandidatera i de kyrkliga valen 2013 under beteckningen Moderaterna, utan bildade Borgerligt Alternativ. Hur har väljande reagerat inför detta? Preliminärt tappar man tio mandat (från 41 till 31, eller 16,18 % till 12,56 %) i Kyrkomötet. I Växjö stift blev tappet från 7 mandat till 4, eller från 14,35 % till 8,95 %.

Samtidigt har POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) gått framåt, och en gissning mellan tummen och pekfingret säger att tidigare röstare på FiSK och M, valt att lägga sina röster på POSK. För det är väl knappast så att framgången för Sverigedemokraterna kan hänföras till förlusterna för FiSK och Borgerligt Alternativ?

Nöjer mig så här långt med mina funderingar på Annandagen Kyrkoval.

Kyrkovalsafton 2013

Efter en lång tids tystnad här på bloggen är det hög tid att komma tillbaka. De senaste månaderna har präglats av det kommande kyrkovalet, och om mindre än 24 timmar från skrivande stund har rösterna börjat räknas.

Faktiskt har massmedia bevakat 2013 års kyrkoval i betydligt högre grad än vid tidigare kyrkoval, det är i varje fall min känsla. De senaste veckorna har jag varit på två presskonferenser, suttit med i en valpanel på Radio Kronoberg, blivit intervjuad i samma medium, och varit med-undertecknare till två publicerade insändare. Folk säger dessutom att de såg mig skymta förbi på Rapport eller Aktuellt, och att nomineringsgruppen Vägens valsedel zommades in. En del av detta går att följa på Vägens webbplats.

I dag har jag, förutom att tillsammans med Vägenkollegan Lennart delat ut valmaterial på Storgatan i Växjö, också städat prästgården för morgondagens kyrkovalvaka. Vi kommer att bli några stycken entusiastiska valarbetare som kandiderar till kyrkofullmätkige i Växjö, Ljungby, Värnamo samt till Växjö stift. Knytkalas blir det, och kanske vi också får besök av Sveriges Radios Kronobergsredaktion.

Får se om det blir tid att kommentera valresultatet i morgon kväll, eller om det blir senare.

Marshrutka från Jerevan till Tbilisi

Min sista bild från Armenien - den här gången! Vår marshrutka stannar strax före gränsen till Georgien så att vi kan köpa kebab. Åka marshrutka är ett billigt och enkelt - fast inte särskilt bekvämt - sätt att transportera sig. Jag råkade hamna på sista bänkraden som är lite högre än de andra, med följd att jag inte kunde se de vackra bergstopparna, utan bara mest bussens innertak!

 Lokal tid i Tbilisi är nu 20:45 och jag går och lägger mig, för kl 04:00 hämtar en taxi mig till flygplatsen. Får se om jag klarar vikten - jag menar inte bara min egen vikt (den är bekant), men också de prylar som tillkommit i mitt bagage.

 Tack för alla glada tillrop, gillanden och kommentarer som jag fått del av under resan! Vi hörs & syns, go'vänner!

Hej då, Ararat!

Allt har sin tid. Nu lämnar jag Jerevan för att ta en marshrutka till Tbilisi, varifrån mitt flyg går via Riga till Stockholm i morgon bitti. Det har varit en mycket fin och berikande månad här, som jag känner stor tacksamhet för. Lärt känna många nya människor och nya miljöer. Så får jag jobba vidare med projektet hemifrån. 

 Hej då, Ararat, för den här gången!

Gudstjänst i armenisk kyrkoruin

 

I denna kyrkoruin firande församlingen sin kvällsmässa,

även om det fanns en nybyggd kyrka tvärs över gatan. Jag tyckte mig se en naturlig och äkta fromhet hos församlingsborna, både kvinnor och män, och i alla åldrar. Jag fick ett exemplar... av det söndagskolmaterial som man använde, med bibelberättelser (detta ska sägas i ljuset av att undervisningsmaterial av det slaget var förbjudet under kommunisttiden). 

 

Kön och äktenskap bland präster i Armenien och i Sverige

Prästfrun här frågade mig om det var tillåtet för en präst att vara gift i Svenska kyrkan, vilket jag hade glädjen att meddela henne att det var det. Det faktum att jag som kvinna är präst, togs emot med öppenhet och viss nyfikenhet. Kort sagt blev jag mottagen med värme och vänlighet i detta landsbygdsstift i norra Armenien.

Innebrända i byns kyrka

Jag får en intervju med kvinna som berättade hur hennes mormor år 1915 blev räddad till livet, då en stor grupp av hennes landsmän blev innestängda i byns kyrka, som sedan blev satt i lågor.

Mässa i Jerevans katedral

Till skillnad från Sverige söker sig folk i Armenien långt fram i kyrkan. I den stora katedralen, byggd 2001 till 1700-årsminnet av landets kristnande, var det fullt med folk. Ingen "spinn- och svärdsida" beträffande var man satte sig.

 

 

Däremot distribuerades nattvarden så att männen hade ett led och kvinnorna ett - varför denna uppdelning ska jag fråga Hans Nåd Biskop Hovakim, som jag fått ett sammanträffande med i morgon. Mässan hade ännu inte slutat efter 135 minuter, då jag var tvungen att lämna kyrkan för en intervju.
...
Det där med att det var olika led för kvinnor och män till nattvarden i stora katedralen (vilket det inte är i centralhelgedomen Etchmiadzin), förklarar biskop Hovakim med att Etchmiadzin är mera frigjord. I hans eget stift, berättar han, får han ibland kämpa mot en långtgående konservatism bland prästerna. Bland annat går männen först till nattvarden, och när de har fått brödet och vinet, är det kvinnornas tur. För husfridens skull har jag hittills inte visat mig i prästskjorta här...

Folkdans i Jerevan

Avancerade folkdanser på Kaskadtorget i Jerevan, fjärde fredagen varje månad. Mest ungdomar i åldern 18 - 30 år, både killar och tjejer, och jag räknade upp till 14 olika konstellationer av dansare, till samma musik. Närmare tusen personer samlade. Folkdans undervisas i skolan (på sina håll, tycks det), men bara efter självständigheten. Jag blev riktigt varm om hjärtat, samtidigt som jag beklagar att jag själv har en så dålig rytmik i kroppen och att vi inte fått tillfälle att lära oss något liknande i skolan.

Avedis - evangeliska kyrkans TV-kanal i Jerevan

Är med i en livesändning över en lokal kristen TV-kanal. Det är den evangeliska kyrkan i Jerevan som sänder, och jag kommer att "sitta i soffan" och samtala med programledaren. TV-kanalen heter Avedis, som betyder Goda Nyheter.

Mässa i Etchminadzin

Är kommit tillbaka från mässan i Etchminadzin, som är motsvarigheten till Uppsala i Svenska kyrkan. Jag blev introducerad för biskopen som förrättade gudstjänsten, och vid sin sida hade han ett tiotal diakoner och präster. Det tycktes finnas två sorters diakoner - skillnaden blev jag inte klar över. Och så en underbart välsjungande kör (men inga västerländska tongångar; något musikstycke, såg jag, var skrivet i Dess dur - fem b-förtecken), mest sopran och alt.

Hela gudstjänsten, bortsett från en kortare predikan, försiggick genom växelsång i olika konstellationer. När jag skulle ta nattvarden, som bestod i en pytteliten brödbit doppad i vin, fick jag frågan om jag var döpt: Jag är döpt, svarade jag. Då hade dessförinnan förvissat mig om från biskopen att jag fick ta del av brödet och vinet. Två timmar, stående, tog gudstjänsten.

Skärtorsdag i Tbilisi

 Skärtorsdag enligt Östkyrkans tideräkning.
Mötte denne härlige och vänlige georgiske präst i Anchiskhati-basilikan i Tbilisi, som tilltalade mig som sin kollega.

 

 

 Dessförinnan hade jag varit i en annan kyrka och fick frågan av en yngre man ...(ingen präst) om jag var ortodox, och då svarade att jag är protestant, pekade han mot ingången, och förödmjukad gick jag ut - men omedelbart efteråt kom en annan yngre man och bad mig tusen gånger om ursäkt för sin medbroders beteende, och förklarade att alla var välkomna till kyrkan. Skönt!

1:a maj-demonstration i Tbilisi

Besöker för första gången Georgien, och råkar komma in i en förstamajdemonstration (som jag dock inte deltog i).

Kalabaliken i Bender - 300 år

En artikel från vår resa till Karl XII:s Bender och kalabaliken där för 300 år sedan kan du läsa här.

Om ankungar och Seniorer i Asa kyrka

Min predikan på högmässan 20:e söndagen efter trefaldighet (2012-10-21) i Asa kyrka, Växjö stift
med temat "Att leva tillsammans". Vi firade Kyrkans Seniordag, tillika Asadagen.
När jag var i tioårsålder köpte jag fem ankungar. Jag hade sett en annons i en jordbrukarstidning, och med mina föräldrars godkännande gjorde jag en beställning via postorder. Några dagar senare fick jag hämta ut en stor kartong på järnvägsstationen i Gnosjö. Kartongen hade stora lufthål, och inuti fanns fem stycken drygt två veckor gamla ankungar, fortfarande gula i dundräkten, som inte riktigt hade utvecklats till fjärdrar.

De fem ankungarna var riktiga flockvarelser. Sprang en åt ett håll, med vaggande steg, så följde de andra med. De satte piff på tillvaron på gården.

Sedan skulle jag kunna berätta vidare om hur de lärde sig simma – det låg liksom i instinkten – och sedan mina tårar då vi fick slakta dem och de hamnade i grytan. En sålde jag förresten till en granne.

Människan är ett flockdjur, säger vi ibland. Till skillnad från vissa djurarter som går som ensamma individer större delen av livet, så är människan en social varelse. Hon trivs att vara tillsammans med andra, och hela hennes liv är beroende på att andra människor finns omkring henne.

Att leva tillsammans står som överskrift över den här söndagen. Det är inte gott för mannen att leva allena, som det står i Skapelseberättelsen. Som kvinnor och män lever vi i gemenskap med andra människor, vare sig det är i form av en kärnfamilj, eller som ensamstående. Vi behöver varandra.

Evangelietexten i dag beskriver hur Jesus med sina lärjungar predikar Guds rike för människor. Förmodligen var där en stor skara samlad omkring honom.

Så kommer det några och säger till Jesus att han mor och bröder har kommit för att prata med honom. Vad de förmodligen vill säga till honom är att de uppfattar honom som lite mentalt obalanserad med den ambulerande predikoverksamhet som han bedriver och talar om att han är Guds son, och att det är dags att komma hem till Nasaret eller Kapernaum.

Om nu Jesu anhörig fruktar att han är lite obalanserad, så får de säkert vatten på sin kvarn, då han svarar:

Min mor och mina bröder? Och så gör han en gest över den församlade människoskaran och säger att det här är mina bröder och mina systrar och min mor.
Ja, våra systrar och bröder är inte bara de som är det i biologiskt hänseende. Bröder och systrar är också en benämning på våra medmänniskor, de som liksom vi delar villkoren att vara människa. Mycket kan visserligen skilja oss åt, såsom ålder, kön eller kulturell bakgrund, språk, etnicitet eller hudfärg, liksom religion och politisk åskådning. Ändå är vi alla människor, som bebor den här jorden. Tillsammans har vi att göra denna jorden till en bra plats att vara på.

Om vi betraktar våra medmänniskor som våra systrar och bröder, så blir det lättare att leva tillsammans.

Sedan behöver vi ju inte göra som mina fem ankungar, nämligen att oreflekterat och i flock springa iväg åt ett och samma håll, utan med en klar hjärna och ett varmt hjärta se vad som är bäst för oss alla.

-----

Psalmer:
1:1-4        Gud, vår Gud, vi lovar dig
40:1-6      Kristus vandrar bland oss än,
248:1-5   Tryggare kan ingen vara
75:1-3     När vi delar det bröd som han oss ger
*297:1-3 Härlig är jorden

Lille Alfred blev döpt i Asa kyrkas medeltida dopfunt där antalet barn (och några unga eller vuxna) som döpts ligger i storleksordningen 25.000 under århundrandenas lopp.
På orgelpallen satt Bosse Landgren (som sedan skulle sjunga och kåsera på samkvämet vid Kyrkans Seniordag tillika Asa-dagen i Fraggahults bygdegård), kantor Anita Boström ledde kyrkokören, och som kyrkvärdar tjänstgjorde Hans och Eva-Lena Falk, Janeth Ståhl och Gunnar Olofsson. Carolina Erelt var vaktmästare.

Vägen - nomineringsgrupp i kyrkovalet 2013

Som hittillsvarande folkpartister och moderater i Växjö stift lämnar vi nu det partipolitiska åt sidan. De frågorna hör hemma i kommun, landsting och riksdag. I Kyrkan råder en annan agenda. Därför har vi bildat nomineringsgruppen Vägen. Låt oss få ta några minuter i anspråk av din tid för att ge lite mera bakgrund till Vägen:

- Med Vägens värdegrund (http://vagenisvenskakyrkan.se/vardegrund) som utgångspunkt är människor med olika uppfattningar i samhällsfrågor är välkomna som kandidater till Vägen.

- Det är i första hand i valet till Växjö stiftsfullmäktige som vi kommer att gå fram med Vägen. Samtidigt rekommenderar vi de grupper på lokalnivå som under tidigare kyrkoval kandiderat för M respektive FiSK att nu ställa upp för Vägen.

- I valet till Kyrkomötet 2013 har Vägen ingen avsikt att ställa upp, utan i det valet blir det någon av de andra nomineringsgrupperna som vi får kandidera för.

- Upptaktsmötet lördagen 13 oktober i Öjaby församlingshem hälsar vi alla välkomna till!

- 300 namnunderskrifter krävs för att kunna registrera nomineringsgruppen Vägen. En registrering på kyrkomötesnivå (trots att vi alltså avstår från Kyrkomötet 2013) möjliggör att Vägen kan ställa upp även i andra stift samt i lokalvalen. Dessutom är det enda chansen att kunna bibehålla det korta namnet.

- Vill du bidra till att Kyrkans egna frågor kommer i förgrunden, och att parti- och blockpolitik minskar sitt inflytande i Kyrkan, är du välkommen att på Blankett 1 A (http://media2.vagenisvenskakyrkan.se/2012/08/Blankett-1A.pdf) stödja registreringen av Vägen. Genom din underskrift har du inte på något vis förbundit dig att lägga din röst på nomineringsgruppen den 15 september 2013.

"Vårt rykte är vårt kapital" - intervju med Andrej Drevitskij

Vårt rykte är vårt kapital

Artikel i Tidningen NU 2012-07-19

Det tog sex år för Partija Narodnyj Parjadok, PNP, att bli registrerat som politiskt parti i Ukraina. Alla möjliga sorters hinder fanns i vägen för att kunna konkurrera med de befintliga partierna. Till slut kunde man kandidera i 2010 års lokalval.
Partiledaren Andrej Drevitskij är en ung man med ambitioner.

Riskbenägen, ja, kanske. Andrej tar inte på sig säkerhetsbältet innan vi åker ut i den pulserande trafiken i flermiljonsstaden Kiev. Halva Sveriges befolkning, säger Andrej, och jag håller med om att staden känns stor.

Men riskbenägenheten hos Andrej ligger kanske främst på det politiska planet, för att driva ett parti i konfrontation mot den styrande makten kan ha sina sidor. På min fråga om säkerhetstjänsten vet om att vi träffas och genomför den här intervjun, besvarar Andrej med ett kanske. Kanske vet de om det, kanske har de buggat e-mailtrafiken och sms:en. Säkerhetstjänsten interfererar inte öppet, men de kontrollerar aktiviteterna, särskilt i valtider. Vill det sig illa, kan man förlora sitt jobb eller studieplats. Falska anklagelser, såsom droginnehav, förekommer också.

I samband med fotbolls-EM har tiotusentals svenskar besökt Ukraina. Landet är värt att tyckas om, även om den befintliga politiska strukturen gör livet svårt för Andrej och hans gelikar. Ukrainare för det mesta är trevliga och tillmötesgående människor.
Det andra P:et i partiets namn, Parjadok, betyder ”ordning”. Och det är just ordning och reda i politiken och samhällets styresskick som PNP arbetar för.

–  Ukraina är ett genomkorrumperat samhälle på alla nivåer, säger Andrej. Det är oligarkerna som styr, och de är inte intresserade av genomlysning och justhet i politiken.

–   Många av våra väljare är småföretagare, fortsätter han. De har att hantera en omfattande byråkrati, något som större företag med andra finansiella tillgångar kan köpa sig förbi.
Andra som röstar på PNP är studenter och kvinnor, särskilt i storstäderna. PNPs värderingar tilltalar dem.

–  Samtidigt är det enklare att skapa intresse på landsbygden, eftersom vår partistruktur gör det lättare att arbeta där.

–  Den orangea revolutionen – vad blev det av den? frågar jag.

–  En besvikelse. Den rann ut i sanden, och betyder ingenting i dag.

–  Hemma i Sverige upprörs många över hur Julia Timosjenko behandlas av rättsväsendet. Vad står hon för i den demokratiska rörelsen i Ukraina i dag?

–  Även här en besvikelse, svarar Andrej. Vi sympatiserar inte med henne, fast vi tycker inte heller att domen mot henne är rättvis.

Ukraina är ett motsägelsefullt land. Från fönstret av vår hyrda lägenhet i ett medelklassområde i Kiev ser vi stora och dyra bilar, såsom Land Rover och Mercedes, oftast svarta och med tonade rutor. Varifrån kommer pengarna för att köpa sådana bilar, frågar man sig. Andrej menar att många har fått det bättre ställt, men pekar återigen på korruptionen. Samtidigt är gatan hit in till bostadsområdet så full av hål och ojämnheter att två bilar inte kan mötas överallt.  

– Hur arbetar ni som parti?

– Det är vårt rykte som är vårt kapital, säger Andrej. Det vi utlovar, det håller vi också. Några stora och dyra kampanjer i valrörelser har vi inte råd med. Däremot går vi från dörr till dörr, och anordnar föredrag och seminarier.

2010 fick PNP 2,5 % av rösterna i miljonstaden Dnipropetrovs’k. Fast väljarundersökningarna tydde på 4,1 %. Någon förvåning över denna diskrepans är inget Andrej ger något uttryck för. Att röstresultat manipuleras tillhör det här landets politiska kultur. För om PNP eller andra minoritetspartier skulle tillåtas växa och få inflytande, skulle sökarljuset riktas mot det korrupta systemet.
Självfallet är PNP i favör av ett närmande till EU. Att så skulle bli fallet de närmaste åren betraktar han, och andra ukrainare vi träffar, som rätt osannolikt. Snarare är det Ryssland som ökar sitt inflytande över Ukraina.

Efter parlamentsvalet i oktober i år fruktar dock Andrej att det kan bli ekonomiskt kaos i landet, med inflation, stigande priser och sänkta löner. Ukrainas konkurrenskraft gentemot omvärlden är för svag. Hittills har man hållit uppe skenet genom att trycka sedlar, säger han.

Valet har Andrej inga stora förväntningar på. Nya partier har inga möjligheter att komma in. Några större förändringar är inte heller att vänta efter valet.
En annan ukrainare, som mellan raderna uttalar kritik mot den sittande regimen, säger att det som folk verkligen bryr sig om är att ha pengar till mat, kläder och bostad, och gärna en snygg bil. Sedan bryr man sig inte så mycket om demokrati och mänskliga rättigheter.

Själva fick vi inblick i korruptionen i landet – och bidrog till den! Ute på en stor väg blir vi stoppade av en polis, som visar att vi kört för fort. Det stämmer säkert. Vänligt och artigt visar han vad det skulle kosta egentligen, och så mycket kontanter har jag inte på mig. Jag plockar fram vad jag har: 70 UAH (c:a 60 SEK). Då föreslår polismannen att lösa det hela ”without protocol”, och jag svarar, med ett leende, att jag är journalist och kommer att skriva om detta i en svensk tidning. ”No good”, invänder han, men fortsätter med att man kan hantera saken ”from friend to friend”. Han lägger handen på sitt hjärta liksom för att vädja till mina känslor. Motstridigt räcker jag över de 70 ukrainska hrivna till honom, och han önskar oss fortsatt god färd.

Annika Stacke, gruppledare för Folkpartiet Liberalerna i Växjö kommun

Odessa

Komna till Odessa vid Svarta havet i går kväll, var mitt främsta huvudbry att det visade sig att båda våra halvljus på bilen hade slocknat, vilket gjorde det svårt att köra i stan. Dessutom - och kanske föga förvånande i en sommarstad som denna - var det svårt med hotellrum. Till en lite högre penning än vi hade kalkylerat med lyckades vi dock hitta en svit. Strax frukost ute på ett torg.

Intressant observation under gårdagen på gränsen mellan Moldavien och Ukraina (fast på en ukrainska sidan). Att få bort ATA-carnet stämplat och klart har i snitt tagit 75 minuter per gräns. Nu tog det över två timmar. Och medan jag satt och väntade på tullkontoret, kunde jag konstatera att lastbilschaufförerna rätt oförblommat ur sina sedelbuntar plockade fram en sedel som de stoppade in i passet som de lämnade med tullhandlingarna till personen på andra sidan luckan.
- Ukraina är ett genomkorrumperat land på alla nivåer, hade en ukrainsk oppositionspolitiker sagt till mig i en intervju för någon vecka sedan. Jo, så tycks det vara.

På den moldaviska sidan, däremot, hade det funnits stora affischer om korruptionsbekämpning, med telefonnummer att ringa om man skulle stöta på något sådant. Moldavien har ambitionen att bli medlem i EU, även om vägen är lång dit, och antikorruption är en av beståndsdelarna. Här tror jag det kan finnas en skillnad i kultur mellan dessa båda länder, Ukraina och Moldavien.

Den berömda Potemkins trappa vid Odessas hamn. Lång och dryg och fascinerande!

Transnistrien

Sedan ett par veckor är vi (yngste sonen och jag) ute på kombinerad semester- och reportagetripp sydöstra Europa. Skriver det här inlägget från Chisinau, huvudstad i Moldavien, ett vackert, mjukt och vänligt land.

I går fick vi ett värdefullt samtal med Björn på Svenska ambassaden här i landet. Vi pratade både om Moldavien, och landet "som inte finns", nämligen Transnistrien.

Transnistrien, eller Pridnestrovie (som de boende där snarare föredrar att kalla området) har nu funnits i drygt 20 år, med egen administration fast med visst stöd från Ryssland. Människorna här kan resa utomlands med pass utfärdade i Ryssland, Ukraina, Moldavien eller till och med Rumänien (sägs det).

I vintras valdes en ny president, Yevgeny Shevchuk, som efterträdde den gamle och "trötte" Smirnoff (som en tjänsteman uttryckte det) som styrt landet sedan kriget. Vissa förenklingar och liberaliseringar har införts. Bland annat lyckades vi erhålla pressackreditering, vilket ytterst få andra svenskar haft.

Hammaren och skäran som finns på statsvapnet för ju definitivt tankarna till det gamla Sovjet - och Högsta sovjet är också namnet på den lagstiftande församlingen. Dock är nog inte tanken att återspegla eller återuppliva en svunnen kommunism, utan snarare att ge invånarna (och väljarna, för det finns flera politiska partier) en känsla av något välbekant.

Transnistrien besökte vi också, i går för tredje gången under vår vistelse här. Först blev det den lilla orten Varnitsa på moldaviskt område, där en gata Strada Carol XII finns. Sedan genom den omständiga gränspassagen och in i Bender och till den plats där Karl XII hade sitt läger under åren 1709 fram till dess att "kalabaliken" uppstod 1713, och han fick ge sig av.

Guiden Elena visade oss runt på fästningen, som under den här tiden var i turkisk besittning. Karl XII var alltså inte i det som i dag är Turkiet, utan här i Bender (dock skickade han sändebud till Konstantinopel). Jag hoppas kunna återkomma med en artikel och/eller en filmsnutt om omständigheterna som ledde fram till det som sedermera blev ett ordspråk på svenska: Kalabaliken i Bender.

ATA-carnet

Har idag hämtat ut vårt ATA-carnet för införande av filmutrustning i länder utanför EU. Kostar en slant, men kan säkert också undvika problem med tullen vid gränserna.

Ukraina, Transnistrien och Moldavien

De sista förberedelserna håller just på att göras inför den kombinerade reportage- och semesterresa som yngste sonen och jag kommer att göra. Genom ett antal länder går färden, men tyngdpunkten blir Ukraina, Transnistrien (vad är det för något?) och Moldavien.

Att det är fotbolls-EM, som Sverige ramlar ur, bekymrar oss föda, mer än att det kan bli trångt på vägarna och dyrt att bo och äta.

Med oss har vi ett antal rekommendationsbrev, från borgmästaren i Växjö, från biskopen i Växjö stift och från några andra nyckelpersoner för att komma in i olika sammanhang.

Vi kommer att möta Andrej, ukrainsk oppositionspolitiker. Vi tänker fördjupa oss i minnet av Olof Skötkonungs dotter Ingegerd som blev det första helgonet från vårt land – även om inte ”Sverige” fanns på 1000-talet – fast under namnet Heliga Anna av Novgorod. Vi ska försöka se hur vanligt folk lever och betraktar sin tillvaro. Lite miljöfrågor kan ju inte skada.

Så har vi det där Transnistrien. Vad är då det? Jo, vid Sovjetunionens sammanbrott fanns det i delrepubliken Moldavien (ett rumänsktalande folk) ett stycke land på östra sidan av floden Dnestr, där man huvudsakligen talar ryska. Här var man inte alls intresserad av att bli ”romaniserade”, utan gjorde uppror och bildade en egen utbrytarrepublik, Pridnestrovskaia Moldavskaia Respublika, fast i västerländska språk omnämnd som Transnistrien (”På andra sidan Nistru”). Inte erkänd av någon suverän stat, men i praktiken uppbackad av Ryssland. Hit tänker vi ta oss. Ett ställe som vi definitivt är intresserade av att besöka och dokumentera är Bender. Det var ju här som Karl XII hade sin kalabalik i februari 1713. Huruvida det ska bli något jubileum (om det nu är något att jubla över) i februari 2013 kan ju diskuteras. Men ett minne över ett ordspråk som kommit in i svenskan. Och fasorna av ett krig…

Mycket annat hoppas jag vi kan berätta här på bloggen under resans gång.

Vår Herres svar på bön om 27 timmar per dygn, nio dagar i veckan

Jag: Gud, var snäll och ge mig 27 timmar per dygn, nio dagar i veckan, 14 månader per år, för att klara av att göra allt jag behöver göra!

Vår Herre: Mitt kära barn, om du skulle få det du begär, så skulle du bara få en hjärtinfarkt, och du skulle inte alls klara av att göra det du behöver. 

Nu har jag gett dig 24 timmar per dygn, sju dagar i veckan, och 365 dagar per år. Den tiden räcker för att du ska kunna göra allt det som jag kallar dig att göra.