Psalmer:
146 Vad ljus över griften
742 Han är inte här
153 Livet vann, dess namn är Jesus
154 Dina händer är fulla av blommor
Pastoratskören sjunger. Organist: Elisabeth Ringdahl
Min predikan:
Efter de tidiga morgontimmarnas kaos av rykten och ifrågasättanden, svårtolkade observationer och våldsamma kast mellan förtvivlan och hopp, utkristalliseras sig för kvinnorna och lärjungarna den ofattbara men underbara insikten att Jesus inte längre är död, utan lever.
Kristi uppståndelse från de döda är den viktigaste händelsen
i världshistorien. Där, före gryningen på den första arbetsdagen efter den
judiska påskhögtiden år 33, på en begravningsplats strax utanför Jerusalem i det
lilla bergsprovinsen Judéen på östra Medelhavskusten, ockuperat av romarna, tar
historien en ny och annorlunda inriktning.
Jesus hade blivit sänd till världen för att omintetgöra
djävulens verk. Kristi uppståndelse från döden bryter det ondas makt, och visar
att kärleken och godheten, friden och glädjen är de starkaste krafterna.
Alla fyra evangelisterna berättar om denna händelse, att
Jesus uppstår. Detaljerna kan skilja sig något mellan vad de nedtecknat, vilket
är helt naturligt, då de skrivit ned vad de själva sett och hört och vad andra
människor sett och iakttagit. Alla har inte stått på samma plats vid samma
tillfälle, och därför kan detaljerna skilja sig åt. Men det centrala i
berättelserna är entydigt: Jesus har dött, han har blivit begravd, och tidigt
på den tredje dagens morgon finner hans vänner graven tom. Efter det, under
cirka en veckas tid, har han sedan visat sig för sina vänner. Några veckor
senare bevittnar de hur han blir upptagen till himlen, och ytterligare tio
dagar senare sänder han sin helige Ande för att ta sin boning hos dem.
Den lilla gruppen nervösa och skrämda människor fylls av mod
och glädje, och trots motstånd, förföljelse och till och med död, talar de om
Jesu uppståndelse för många människor, och många kommer till tro och bekänner
sin tillhörighet till Kristus.
Hela denna utveckling har sin grund i övertygelsen om – och
tryggheten i – att deras Herre uppstått.
Hade historien slutat med att Jesus dött på korset, så
skulle vi bara haft ytterligare en av många religionshistoriska berättelser om
kringvandrande predikanter och undergörare. I bästa fall skulle sekten kring
Jesus från Nasaret levt kvar, fyllda av hans goda etiska principer om kärleken
till Gud och till medmänniskan. Men förr eller senare skulle sekten dött ut,
och ersatts med någon annan.
Men den kristna tron går längre än bara – vilket förvisso
inte är så bara – goda etiska riktlinjer för vårt liv. Den kristna tro har
Kristus som sitt centrum, där hans död och uppståndelse på det allra mest
grundläggande sätt påverkar vårt liv som människor.
Kristi död på korset är – utifrån en rent fysisk händelse –
inte mycket annorlunda än andra människors som torterats till döds, därför att
de uppfattats som misshagliga i de styrandes ögon. Tyvärr finns det många
sådana exempel i historien och även i vår tid.
Men Kristi död är mer än ett rent fysiskt lidande och
smärta. När Jesus dör ikläder han sig hela mänsklighetens skuld, som vår
söndring på åstadkommit, det som vi kallar för synd. En skuld av en omfattning
som vi själva aldrig kunnat återbetala.
Och hur stort detta försoningsverk än kan vara, så slutar
det inte där. Kristi uppståndelse inte bara återställer sakernas tillstånd till
ett neutralt plan, så att säga till det som gällde i tiden före syndafallet,
utan går längre. Han uppstår från döden och tar oss med sig i sin uppståndelse,
in i det större sammanhanget att vi får del av honom själv.
Gud är inte längre utanför oss, utan genom sin helige Ande,
blir vi delaktiga i hans kropp. Här och nu får vi leva vårt liv i gemenskap med
honom, där han är i oss och vi är i honom. Och den dag då vårt jordiska liv
nått sin fullbordan får vi leva i en annan tillvaro, där vi ser honom ansikte
mot ansikte, denna tillvaro som vi kallar det eviga livet eller himlen, men som
alltså redan tar sin börjar här och nu.
Den kristna nattvarden, där vi får del av Kristi kropp och
blod i brödet och vinet, är det starkaste uttrycket för denne förening mellan
den korsfäste och uppståndne Kristus och dig och mig och alla andra människor
som har Jesus som sin Frälsare och Herre.
Detta hade inte kunnat äga rum, om inte Kristus uppstått
från de döda. Därför är evangelium om Jesu Kristi död och uppståndelse de mest
centrala i den kristna tron. Skulle vi ta bort uppståndelsen, skulle också en omistlig
del av evangeliet försvinna.
Livsvandringen med Kristus präglas av kärlek och godhet,
frid och glädje. Därmed är inte sagt att vårt liv alltid är lätt och
friktionsfritt – nej, långt därifrån. Vi möter svårigheter och prövningar av de
mest skilda slag, och omkring oss ser vi fortfarande hur ondskans makter kan
husera.
Ibland talar man om kyrkan på jorden som den kämpande
kyrkan, och tillvaron i himlen som den triumferande kyrkan.
Likväl är Kristi uppståndelse garanten för att kärleken och
godheten, friden och glädjen ska bli bestående i skapelsen, och under tiden som
vi väntar på denna dag, är det du och jag som enskilda kristna och som lemmar i
Kristi kropp som med våra liv och vittnesbörd, i ord och handling, visar att
Kristus uppstått från de döda.
Alltsedan den där kaotiska morgonen den första arbetsdagen
efter den judiska påskhögtiden år 33 har människor burit förvissningen om att
deras Herre har uppstått från de döda.
Kristus är uppstånden! – Ja, han är sannerligen
uppstånden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar