Psalmer:
144:1-3 O huvud, blodigt, sårat
143 Guds rena Lamm
700:1 Litanian
456 Höga kors
144:4-7 Hos dig jag vill förbliva
Blandade röster sjunger
Organist Elisabeth Ringdahl
”Det är fullbordat”
Det senaste dygnet har varit fullt av dramatik, och fullt av
de mest skiftande känslor. I går kväll åt Jesus sin påskmåltid för allra sista
gången med sina lärjungar, men den måltiden blev också den allra första
måltiden av annat slag, nämligen den kristna nattvarden, som den kristna kyrkan
alltsedan dess har firat. Det sista blev det första.
Under måltiden smög sig Judas Iskariot ut för att få sina 30
silverpenningar, som ersättning för att förråda sin Herre. De 12 lärjungarna
reducerades till 11.
Samtidigt säger Jesus att lärjungarna kommer att sörja, men
att deras sorg ska vändas i glädje, och den glädjen ska ingen kunna ta ifrån
dem.
Så gick den nu decimerade skaran ut till Olivberget, och
Jesus ängslas, så till den grad att han svettas bod. Han är ensam, och hans
kära vänner har somnat. Så kommer förrädaren med ett följe soldater, de griper
Jesus och tar honom till förhör. Han hånas, misshandlas och torteras där under
natten.
Nästa morgon, Långfredagens morgon förs han ut till Golgata,
för att avrättas, tillsammans med några kriminella. Han bär själv sitt kors
tills han inte orkar längre. Traditionen säger att han faller tre gånger längs
Via Dolorosa, Smärtornas väg.
Traditionen säger också att det finns uttryck av kärlek och
omtanke under den här vandringen, där en kvinna vid namn Veronica – inte
omnämnd i Evangelierna – baddar hans plågade ansikte med sin scarf. Kanske var
hon en av dem som hade ropat Hosianna, välsignad är hans om kommer i Herrens
namn, och är en av hans följare. Nu vågar hon träda fram, trots den skränande
och hatande hopen, och bedyra sin Herre sin kärlek.
Jesus hängs upp på korset. Några av lärjungarna står på
avstånd och bevittnar det hela, andra, som lärjungen Johannes står alldeles
nedanför korset tillsammans med Jesu mor, och här får vi ytterligare ett bevis
på kärlek och omtanke, då Jesus uppmanar Johannes att ta han om Maria och så
blev det.
Timmarna kryper fram, och det är svårt att förstå hur det
överhuvudtaget är möjligt att livet kan bestå under de omständigheterna.
Till slut ropar Jesus – rop är nog inte rätt ord – snarare
ett kraxande eller väsande från sammanpressade lungor: Det är fullbordat.
Det är fullbordat. Observera att Jesus inte säger: Det är
slut. Hans ord är: Det är fullbordat.
Att sluta någonting kan vara att avbryta det man håller på
med, att inte göra färdigt. Men att fullborda är att ha genomfört det man
skulle genomföra.
Nu vet jag inte exakt vilket ord på arameiska som Jesus
använde, men i den grekiska texten som Johannes skrev sitt evangelium används
ordet Tetelestai, som betyder just att fullborda något, och någon kommentator säger
att det är som att när en bergsbestigare haft ha för avsikt att för avsikt att
bestiga toppen på Mount Everest, och när man nått toppen, då kan man säga
Tetelestai: Jag har fullbordat det som jag skulle göra. Inte avbrutit på halva
vägen, eller ens 50 meter under toppen, utan nått hela vägen upp.
Dessutom, det finns två tänkbara verbformer för att uttrycka
det här. Den ena verbformen markerar en punkthandling, den andra markerar att
någonting sker som har bestående effekt. Och det är den sista, skeendet som har
en bestående verkan, som evangelisten använder i sin text. Det är fullbordat,
och det fullbordade verket kommer att bestå.
Johannes och Maria och de andra där hör Jesu ord. Om de
förstår innebörden på det här stadiet, vet vi inte riktigt.
Men det var någon annan som hör att Jesus yttrade orden ”Det
är fullbordat”. Och det djävulen. Från sitt helvete har han nogsamt följt
utvecklingen, och han ser fram mot att hans plan ska gå i lås att göra hela
universum till en djävlig plats – nej, kära församling, jag svär inte i kyrkan,
jag använder ordet i dess rätta bemärkelse. Djävulen vill skapa söndring,
splittring, oreda, misshälligheter, kyla, sjukdom, lidande, död – djävulskap,
kort sagt.
Söndring av olika slag är djävulens verk, medan Guds verk är
att hela. Och därför, när Jesus gick omkring och i ord och handling visade vads
Guds rike är, så var det ofta att hela det som var söndrat, han helade
sjuka människor, han hela söndriga relationer, han helade brustna hjärtan.
Nu hör djävulen att Jesus inte säger: ”Det är slut”, utan att han säger ”det är fullbordat”. Och ondskans furste fattar
distinktionen, och innebörden i ordet. Han begriper att hans projekt sedan
tidernas begynnelse att göra universum till en djävlig plats har inte gått i
lås. Djävulens avsikt att göra tillvaron till ett helvete för alla människor
har misslyckats. Han har förlorat.
Det är fullbordat. Jesus har fullgjort det som han kom till
världen för att göra. Därför är kraxandet och väsandet ”Det är fullbordat” inte ett sorgligt
uppgivande, utan ett jubelrop.
1 kommentar:
Skicka en kommentar