Döden och livet

(Min krönika i Smålandsposten torsdag 5 november 2009)

Tusentals ljuslågor brinner på våra kyrkogårdar i Allhelgonatid. Det är en gripande syn att beskåda. De döda finns närvarande bland oss, genom minnet av dem och det inflytande de haft på oss.

Särskilt kanske vi, som inte längre har våra föräldrar kvar i livet, tänker på vad de betytt. För hade inte vår far och vår mor funnits, hade inte heller vi funnits. ”Släkten följa släktens gång”. Vi är sammanlänkade med varandra.

Ibland händer det, när jag begraver en äldre människa, att det i begravningsföljet finns ett nyfött barnbarnsbarn. Ett litet skrik från detta nya liv får gärna blanda sig med ”Av jord är du kommen...” eller med ”Blott en dag”. Det stör inte. Istället ger det begravningsgudstjänsten en annan dimension, där sorgen och saknaden efter den avlidne kommer i ett nytt ljus.

Varje dödsfall är unikt. Naturligtvis, eftersom vi människor alla är unika. Ibland kommer döden väntat, och kanske även som en lättnad för de anhöriga, såsom efter en utdragen tid på långvården. Men ibland kommer döden plötsligt och bryskt, hänsynslöst och våldsamt. Ju yngre en människa är som mister livet, desto hårdare och brutalare slår döden mot de närmaste.

Ljusen på kyrkogårdens gravar fångar och återspeglar många känslor: sorg och saknad, vemod, med också tacksamhet och glädje för den tid man haft tillsammans med den som inte längre är bland oss i livet. Även mer konfliktfyllda känslor som vrede och ”varför?” kan ljuslågan kanalisera.

Nyligen var det präst- & diakonmöte i Växjö stift. En av höjdpunkterna var minnesgudstjänsten för dem som innehaft prästtjänst i stiftet, och som avlidit sedan förra prästmötet.

Domprosten Jan-Olof Johansson hade på ett förtjänstfullt sätt fångat väsentligheterna i dessa tidigare kollegors liv och gärning, och återgav dem kortfattat från predikstolen. Många av dessa kollegor kände jag; andra var bara namn. Osökt dök tanken upp i mitt inre: ”Vad kommer att sägas om mig en dag, då min gärning som präst recenseras?”

Oavsett om vi varit i kyrklig tjänst eller inte hoppas jag att vår Herre, då vårt liv summeras, får anledning att säga till oss som han sade till de goda förvaltarna i liknelsen (Matt 25:14ff): ”Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in i till glädjen hos din herre.”

Allhelgonagudstjänsterna i mina kyrkor avslutade vi med psalmen 313, där andra versen lyder:
Min Frälsare lever, jag vet att han lever.
Jag honom får möta till sist,
när jag har lagt av mig
min kropp som en klädnad,
befriad från ångest och brist.