tisdag, maj 03, 2011

Om digerdöd och själanöd

(Min krönika i Smålandposten torsdagen 5 maj 2011)

Det finns en plats på jorden som heter Stackebo. Ligger närmare bestämt i Gnosjö, högt beläget, med en bedårande utsikt västerut. Som en puckel i horisonten ser man Isaberg. Där finns det också en gård med samma namn, Stackebo.

På 1300-talet härjade digerdöden i området. I denna pest dog människor som flugor. Sägnen förtäljer att man då tände stackeldar på höga höjder för att tala om att här fanns fortfarande överlevande. Härav namnet Stackebo på båda ställena.

I Stackebo har jag mina rötter. I denna miljö kunde mina syskon och jag växa upp till trygga människor. Därför betyder platsen mycket för mig, även i dag.

Mellan digerdöden och våra dagar hände något drastiskt. År 1717, året innan Karl XII dog, höll min farfars morfars farfarsfar på med svedjebränning nedanför byn. Det var i maj månad, men fortfarande aprilväder, och plötsligt kom en virvelvind och tog med sig det brinnande materialet 150 meter över Gnosjösjön och antände klockaregården på andra sidan sjön. Därefter tog elden fatt i Gnosjö kyrka, som brann ned till grunden. Förlusten var dock inte så stor, sägs det, för när det regnade ute fick min dåtida kollega ha ett paraply över sig i predikstolen. Som straff för vådabranden fick dock Jon, som han hette, timra den ena knuten på den nya kyrkan, där hans familj skamligen fick sitta på den nedersta bänkraden.

Om den själsliga nöd som detta kan ha föranlett vet jag inget. För min egen del är jag däremot mycket tacksam över att ha fått gå en S:t Lukaskurs i Enskild själavård. Förutom det rent kunskapsmässiga, fick jag det största utbytet i den av tystnadsplikten skyddade basgruppen, under ledning av en erfaren psykoterapeut. Här fick vi deltagare stöd i att våga och orka titta ned i djupen i den egna personligheten. Händelser, i många fall från barndomen, och som kanske tidigare varit som svarta hål i själen, kunde nu lyftas upp och bearbetas, i en omgivning av stödjande och trygga människor.

Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för dig, och i dunklet ser du mig.
(Psalm 217 vers 1; av växjöbiskopen Elis Malmeström)

Så har digerdöd och själanöd på olika sätt kunnat bidra till den harmoni som jag får känna i livet.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant, Annika! Mer sånt .... *ler*
Tack!
Siggelina

Annika Stacke sa...

Ja, nästa gång kanske jag berättar om en annan anfader som år 1604 blev dömd till döden för hor enligt Mose lag...

Mitt foto
Jag heter Annika Stacke, och med gnosjöandan i mina gener tror jag det mesta är möjligt. Jag är präst i Svenska kyrkan i Lammhult mitt i Småland och Växjö stift. Bor i prästgård som numera är min. Företaget Stacke Media AB, som jag sjösatt, sysslar med videoproduktion.